Ett nordiskt projekt – deckare i kioskhäften

May 31st, 2022 | By | Category: 2022-05 maj, Artikel

Deckaren hade börjat finna sin form under 1900-talets första decennier (se tidigare artiklar). På 1930-talet dök de enkla kioskmagasinen upp, Detektivmagasinet, Alibi-magasinet med flera. Inflödet av material till både magasin och bokhandelsdeckare var inte bara engelskt och amerikanskt, utan också nordiskt. Alibi-magasinet innehöll till stor del texter från danska och norska författare. Även på bokhandelsdiskarna låg deckare med nordiskt ursprung. Här ser man en av tendenserna i översättning av spänningslitteratur – att narkotika säljer bra i Sverige. Ofta förbättras originaltitlarna till något där narkotika ingår.

Detta är den fjärde artikel av JAN MALMSTEDT i serien om narkotika i spänningslitteraturen. De tidigare är En studie i vitt – om narkotika i spänningslitteraturAlla narkotikadeckares fader och Giftdrottningar och privatdetektiver.

Bild 2- MustavarjoKioskhäftena var något av ett nordiskt projekt, vilket har betydelse för hur narkotika behandlades i de häften som översattes till svenska. När John Lorén startade Detektivmagasinet 1934, använde han ofta norska texter och fortsatte på den vägen när han övergick till Alibi-magasinet, kompletterat med danska texter. Norge var sedan länge kioskhäftenas förlovade land. Alibi-magasinet och Detektivmagasinet hade båda norska tvillingar, samtidigt som de norska författarna, översatta till svenska, gjorde svenska läsare bekanta med Oslos (fiktiva) narkotikakriminella kretsar.

Svarta skiuggan utdelar förlamningsmedel
och får på finska heta “Musta varjo”.

En finskspråkig upplaga av Alibi-magasinet, Alibi-sarja, utkom med 23 nummer mellan 1950 och 1953. Rolf Berge och Ralf Gordon såg till att finskspråkiga läsare blev hemtama med de Stockholmsgator utefter vilka radiobilarna susade fram i jakten på narkotikaligorna. Detektivmagasinets svenska utgåva hade tidvis priset i både kronor och finska mark på omslaget.

Bild 1- OpiumsbulenDansken Niels Meyn anklagades för fascism och bojkottades efter andra världskriget i sitt hemland. Han skrev därför länge enbart i svenska Alibi-magasinet. Under pseudonym utgavs 1939–41 även Æventyri Fyrst Basil på isländska, översättningar av några av Meyns förstlingsverk. Opiumsbulen i Paris blev på isländska Ópíumskráin i Paris.

“Opiumbulen” i norska Detektivmagasinet
blev “Knut Gribb möter ny motståndare” i Alibi-magasinet.

Bild 3- OsloOslo, en narkotikametropol
De norska kioskdeckarförfattarna tar upp narkotikatemat tidigast, i flest antal historier och utförligast, även om »djupgående« skulle vara för mycket sagt.

“Oslo i kokainsmuglernes vold”, ett norskt kioskhäfte, var
bara hälften så tjock som vanliga kioskhäften,
men hade ett grafiskt avancerat om slag. Skriften återutgavs
senare i en norsk samlingsvolym, “Nattens konge” (1985).

Flera fall av kokainförsäljning avslöjades i Oslo på 1930-talet. Norska tidningar berättade 1933 om »en stor kokainaffär«. Det talades om en »kokaincentral« i Oslo med agenter på kaféerna. När polisen stoppade trafiken, hade enligt tidningarna be­tydande kvantiteter kommit i omlopp. Distributören hade bland annat fått beställningar per telegram från »en mycket omtalad och känd svensk skådespelare«. Att det rörde sig om Gösta Ekman kan inte råda något tvivel om; denne gjorde regelbundna gästspel i Oslo.Bild 5. Vihrea-Opiumluola

Bild 4. Fyrst BasilNordiskt samarbete 1: Stockholms
narkotikaligor på finska.

Nordiskt samarbete 2: “Fyrst Basil” på
danska och isländska (den nedre från 2012).

 

Øyulv Gran var den norske författare, översatt till svenska, som oftast använde narkotikatemat. Hans debut i kioskhäftessammanhang, Oslo i kokainsmuglernes vold (1933), är en berättelse om hur kokain sprids i Oslos mondäna kretsar. Gran använde uppgifterna om den svenske skådespelaren, som i ett telegram hade skrivit »Hoppas vi får snö till påsk«. Och Norges revydrottning Lalla Carlsen sjöng visan Kokain:Bild 6. Basil fursti

Jeg var på café med han Lammers
og fikk mig et pulver i schmug av en fyr,
jeg tok det med hjem på mitt kammers,
da blev jeg så deilig og yr

Øyulv Grans 32 sidor blev upptakt till många kioskhäften, tryckta i sammanlagt fem miljoner exemplar bara i Sverige, bland dem 104 nummer av Alibi-magasinet. Många hade narkotika som dramatiskt element. I Detektivmagasinets andra årgång 1935 kom Grans nästa berättelse, Kokainnästet (original Djevelens Symfoni). Det börjar med en ögonblicksbild från ett möte med staden Oslos medicinaldirektör, polismästare, detektivchef och dennes närmaste man, Grans hjälte, detektiven Harald Ask:

Bara här i Oslo har vi under sista tiden kunnat konstatera, hur folk allt mer hemfaller till missbruk av gifter. […] En inbrottstjuv skjuter, under påverkan av heroin, med berått mod två människor. En ung man av bästa familj slår vid en liten dispyt med sin fader och under påverkan av kokain ihjäl denne.

Bild 8. Gröna skrackenAsk beslutar sig för att leta efter en opiumhåla där gifterna finns att köpa. Efter sedvanliga polisjakter, bedövningssprutor, revolverdueller och hus med lönndörrar anar Ask vem som står i spetsen för kokainimporten med brevduvor som logistisk metod, 125 duvor per sändning. Det visar sig vara giftdrottningen Olga Barcowa, »Gröna Skräcken«, som året innan varit synlig i Detektivmagasinet. Då sövde hon Harald Ask med något inte närmare specificerat ämne i injektionssprutan och lät binda honom vid en järnvägsräls. Ur denna situation räddades han av ett par järnvägare på dressin och kan fortsätta jakten på Olga. Historien återpubliceras 1954 i Alibi-magasinet.

– Olga Barcowa! Mumlade han helt mekaniskt.
– Ja, en överraskning för er, inte sant? sade hon med väsande röst.

Harald Ask visste nu, att han framför sig hade en av de största internationella äventyrerskor, som för närvarande opererade i Europa. Han reste sig för att gripa henne […]. Men kvinnan var honom för snabb.

Han kände ett litet stick i handen, då hon stack in spetsen av en injektionsspruta under huden.

Olga befinner sig i Norge, menar detektiven när han vaknat till, för att »medelst narkotiska medel sprida död och förbannelse bland norska folket«. Hon lovar detektiven att hans död inte ska bli bråd, och inte heller så svår:

Om ni tidigare prövat på opium- och kokainrus, skulle ni förstå, att ni tvärtom kommer att få många lyckliga stunder. Man blir höjd över vardagslivets grå tristess och kommer upp i en högre sfär. […] Så vaknar man naturligtvis ur ruset – det gör man ur alla rus. Men då är det bara att åter låta sig föras in i dansen igen – att låta tonerna av djävulens symfoni åter smeka sitt öra, ända tills … […]. Snart skall djävulens symfoni spelas upp för er, käre Ask, sade hon drömmande. I stället för att ta livet av er med en gång, har jag beslutat mig för att göra er till en slav under kokainet.

Oslopolisen visar sig använda moderna ingripandemetoder med chockgranater medan narkotikaligan förfogar över gasbomber. Till slut lyckas Harald Ask och hans konstaplar ta sig in i det lönndörrs- och lönngångsförsedda nästet, där man finner opium, pipor, kokain och morfin, varpå brevduvorna anländer med var sin påse heroin fäst vid bröstet. Det hela slutar med att detektiven inte bara får en av världens farligaste Bild 16. Den lysande dimmanförbrytare, Olga Barcowa, inom lås och bom…

… utan han hade också räddat landets befolkning undan den fruktansvärda ödeläggelse som hotat den, om de fördärvbringande gifterna i större utsträckning kommit att spridas inom landet.

Han hade ryckt undan den häxdans till tonerna av Djävulens symfoni, som Olga Barcowa hotat med att han en gång skulle bli tvingad att virvla uti.

Ett lager kokain och opium förekommer, närmast för att författaren behövt ett spännande inslag, i en fantasifull historia om Den lysande dimman (dm 1935, återutgiven som Den blå salens hemlighet am 1945, kanske inspirerad av nattklubben Grotta Azurra, den blå grottan, i Stockholm). Harald Ask jagar en smugglarliga via ett antal lönndörrar, hemliga gångar, flyttbara klippblocBild 7. Lombroso-Sodermank och ubåt för narkotikatransporten, ett lån från John Fords film Blåjackor (1927). I Grans Giftringen (dm 1937) får kokain en Bild 15. Båa salens hemlighetbiroll. Ringen i fråga är laddad med ett bedövningsmedel med sövande effekt. Historien an­knyter till 1930-talets kriminologiska miljö när en av polismännen i texten läser boken Brottets värld av svensken Harry Söderman (1902–56, till höger)  med smeknamnet Revolver-Harry, som byggde upp Statens kriminaltekniska anstalt och därmed lade grunden för brottsplatsundersökningens vetenskapliga metodik. Detektiven i Giftringen vill även studera skallformen på förmodad brottsling enligt »Lombrosos läror«. Läkaren och italienaren Cesare Lombroso (1835–1909, till vänster) hävdade arvets och de biologiska egenskapernas betydelse för personlighetsutvecklingen och var en grundpelare för det tidiga 1900-talets rättspsykiatri, inte minst i Sverige.

Dödsvampyren
Gran låter narkotika spela en större roll i Dödsvampyren (dm 1939). Vampyren är chef för en kokain- och heroinlangande liga i Oslo – »han suger ju faktiskt all livskraft ur sina offer och för dem obevekligen till döden«.

Bild 9. DödsvampyrenHarald Ask beklagar sig över de lindriga straffen för olovlig narkotikaförsäljning, högst sex månader. Han misslyckas i jakten på ligaledaren när ligan gör en stöt via taket på självaste Norges bank från sin svarta, ljudlösa helikopter (redan 1939!). Följaktligen får Ask jaga Dödsvampyren i två följande nummer av magasinet, där en överläkare, »en av våra främsta psykiatrer« och anlitad i jakten, förklarar vad han behandlar på sin privata avvänjningsklinik:

Denna gång är det emellertid inte de snövita kristallerna från cocaplantans blad, som är orsaken – tyvärr, höll jag på att säga. Det är nämligen nu fråga om något mycket farligare – opiumalkaloiden heroin. När en patient hemfaller åt bruket av detta ämne, är det nästan hopplöst att försöka bota honom […] en avvänjningskur, när det gäller detta ämne, sträcker sig över en tid av flera år, och ofta medför [kuren] fullständigt sammanbrott för den sjuke.

När detektiven Ask slutligen avslöjar Dödsvampyren, visar sig denne vara identisk med den framstående överläkaren, ett paradexempel på kioskhäftenas berättarteknik.

Bild 12. Vite demonenGran återkom flera gånger till narkotika. Den vite demonen (am 1947) anknyter till tidsläget med ett ovanligt samhällsengagemang från en kioskhäftesförfattare. Den vite demonen är dessutom fylld med action och originella grepp, både kvinnliga kriminalare och kvinnliga bovar. Det börjar med att en mördad kriminalpolisman hittas i älven genom Oslo och att en skeppsredarfru får ett hysteriskt sammanbrott medan Filharmoniska orkestern spelar Ödessymfonin. En tidning (i häftet) konstaterar:

Bruket av farliga stimulanser har uppenbarligen ökats i oroväckande grad. Det går inte en dag utan att stadens läkare får taga hand om någon patient, som på grund av missbruk av narkotika måste läggas in på klinik för avvänjningskur.

Berättelsen avspeglar hur man ett par år efter krigsslutet såg på narkotika, varje fall från polisens sida. I vad mån den norske författarens bild även gällde i Sverige är en svårare fråga, men John Lorén lät sprida berättelsen i Alibi-magasinet.

Bild 11. Dödssvampen

I Norge gick Harald Ask även
under namnet Knut Gribb.

Ask säger sig att missbruket av narkotika är en farlig efterkrigssjukdom som grasserar litet varstans i det trötta Europa. Från storstäderna kommer nedslående rapporter och »samvetslösa människor tjänade stora pengar på handeln med kokain och heroin«. Vad hjälper det att få fast en eller annan av de underordnade försäljarna, så länge roten till det onda går fri? Nu gäller det att hitta »själva urskurken«. Distributörerna utnyttjar offrens nyfikenhet, och när de blivit beroende av giftet, stegras priset i pro­portion till det ökade beroendet. »De som fallit offer för lasten, vågade inte heller röja sina åtkomstmöjligheter av fruktan för att tillgången till giftet i så fall skulle stoppas för dem«. Att avvänja kokainister lyckas i allmänhet, »Värre var det för dem, som vant sig vid opiumvallmons alkaloid, heroin. För dem var det närmast hopplöst«. (Visser­ligen avspeglar detta tidens vanliga uppfattning om dessa narkotika, men noga taget är heroin ingen opiumalkaloid, utan kemiskt förändrat morfin, diacetylmorfin.)

Den mördade kriminalaren hade lett spaningarna efter narkotikaligan. Harald Ask tar upp kampen mot »odjuren i människohamn« och rekryterar Vackra Jenny, överkonstapel vid kriminalens kvinnliga avdelning, utbildad skådespelerska, expert på att maskera sig, som bytt yrke sedan hennes far, överkonstapeln, blivit skjuten i tjänsten. Ask och Vackra Jenny möter på en restaurang unga människor med förmögna för­äldrar, sådana som lättast faller offer för narkotikaligan:, människor som under ocku­pationsåren inte fått utlopp för sin livsglädje. Nu tar de igen vad de förlorat och söker »nya sensationer som de tyvärr ofta funno i den farliga stimulansen«. De prövar giftet av nyfikenhet, sedan blir det en vana och ett behov som slutar med katastrof:

Det var den målmedvetna förförelsen av denna obetänksamma ungdom, som bragt Harald Ask i harnesk och kommit honom att fatta sitt beslut att med uppbjudande av alla sina krafter krossa narkotikaligan.

Ställets cigarettflicka Flotta Margareta får ständigt frågan om hon har några vackra rosor att sälja och erbjuder en ask cigaretter, varpå köparna försvinner och återkommer så uppsluppna att det inte är något tvivel om att de stimulerat sig med narkotika. Ask konstaterar att köparna bara har kontakt med försäljare i cirkelns periferi, och det är »rovspindeln, som sitter i sitt gömställe och spinner fångsttrådarna« han vill åt.

Den hårdhudade Vackra Jenny söver utan att tveka en skurk med ett förbluffande kraftigt slag av kolven på sin pistol, surrar honom så att han inte kan röra ett finger och förvandlar sig snabbt till den anskrämliga Blomster-Anna varpå hon får upp ett spår till narkotikaligans chef »Vite Demonen«. Vackra Jenny är nära att bli avslöjad:

Med ett kattsmidigt språng flög hon på sin motståndare, och innan denne hann lyfta en hand till försvar, satte hon in det farliga jiu-jitsuslaget med flat hand mot halspulsådern. Motståndaren vrålade till som ett sårat djur. Halvt medvetslös kavade han med sina stora händer i luften för att få tag i henne men ramlade sedan med ett nytt tjut omkull.

Även beskrivningen av en missbrukare är tidspräglad: skeppsredarfrun är »en slav under denna farliga last«. I upplösningen av dramat tränger Harald Ask in hos Vite Demonen, dold i sin vita hätta. När Ask drar undan hättan visar sig Vite Demonen vara skeppsredarfrun, som endast låtsats använda narkotika. Den som mördat polismannen som hittats i älven är en av hennes underordnade, Snus-Harry, som under ett kokainrus stuckit kniven i sitt offer. Ask kan konstatera att det inte är små kvantiteter kokain, heroin och morfin man kunnat lägga beslag på hos Vite Demonen.

Bild 14. RovspindelnSpindelfiguren återkom i Rovspindeln (am 1949) som ledare för en förbrytarliga utan att själv göra det smutsiga arbetet: »I vanliga fall betraktade han det som ett plus, när hans medhjälpare använde kokain. Under rusets inverkan brukade de inte vika tillbaka för någonting. Men lasten hade besegrat Harry. Han hade fått storhetsgriller«. En annan medarbetare visar drag à la Mr. Hyde: »kokainisten hade hetsat upp sig till raseri, som han inte kunde få bukt med i det tillstånd han Bild 13. Död mans skonu befann sig«. År 1954 kommer I död mans sko (am), en titel som står för att ta upp någons fallna mantel. Narkotika och narkotikahandel skildras på samma sätt som i de helsvenska kioskhäftena med fler detaljer än tidigare, en avspegling av tilltagande uppmärksamhet kring narkotika. En narkotikaliga terroriserar Oslo. En polisman, vars bästa vän mördats, kommer ligan på spåren. Givetvis infångas ligan och dess ledare genom den unge polismannens insatser. Den olagliga försäljningen av narkotika har tagit en ödesdiger utveckling. Oslos detektivchef förklarar:

Massor av människor har blivit nervvrak och kunnat göra vad som helst bara för att skaffa sig de åtrådda gifterna. Det ser nästan ut som om vi blivit lika illa drabbade som kontinentens storstäder. […] Och offer för lasten förefaller att finnas i alla samhällslager. Kunderna har kanske på grund av ren nyfikenhet smakat på gifterna.

När offren använt giftet så länge att de nte kan undvara det, drar leverantörerna med (återigen) »rovspindeln« i toppen åt tumskruvarna på allvar. Priserna stiger allteftersom offrens begär efter stimulansen ökar. Det individuella beroendet skildras:

Gifterna har varit kokain, eller »snö«, som man brukar kalla det, samt morfin och heroin. Medan man med lämplig behandling räddar många offer för de båda första gifterna, så räknar man med att en heroinist knappast kan botas, i varje fall lär det ta över tjugo år, och då förstår ni själva …

Ett offer som snusar sitt kokain och är »hemfallen åt lasten« blir ett »vrak under narkotikans inflytande«.

Gran, som var utbildad farmaceut, ger en närgången beskrivning av kokainets verkan även om han förväxlar kokainets effekt på pupillerna med opiaternas: »de små pupillerna i de glittrande ögonen var ett tydligt bevis på att cocabuskens gift härjade i hans blod […] under rusets inflytande behövs det vanligen mycket litet för att han ska bli ursinnig«. Dessa offer gör allt för att skaffa sig pengar till giftet och tvekar inte ens för mord. »Hotet hänger […] över deras huvuden att de ska bli nekade mer av giftet«.

Öyulv Grans Kokainnästet fick större spridning än ett enstaka nummer av Detektivmagasinet. Den återutgavs som Belsebubs symfoni (am 1954). Dessförinnan hade samma berättelse ingått i ett par av Detektivmagasinets samlingsvolymer (Den dödes röst 1938) med Kokainnästet och fyra av Grans romaner.

Bild 19. Knut GribbKnut Gribb
Detektiven Knut Gribb var en rollfigur, ursprungligen skapad av Stein Riverton. Rollfiguren användes av en rad norska författare, även under annat namn, till exempel Harald Ask i Øyulv Grans kioskhäften. Sverre Vegenor (Sverre Nicolaisen, 1886–1950) var en flitig medarbetare i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet. I Knut Gribb möter ny motståndare (am 1946) låter han Oslopolisen kalla in kriminalkommissarie Gribb från Göteborg (!) med sin svenske kollega Ragnar Myre. Oslopolisen misstänker att det smugglas in stora mängder opium i staden. Vegenor skriver med humoristisk glimt i ögat. Historien är en kondenserad Fu Manchu-berättelse med sedvanliga ingredienser i fråga om miljöer och rollfigurer. Opiumhålan ligger en trappa upp från en skum butikslokal nära Akersälven i Oslo. Interiören utgörs av ett dussin rökare i dvalliknande tillstånd – flera av Oslos mest kända personer – samt superskurken Shin Fu, som behärskar ett tjugotal språk och lätt skaffar sig medhjälpare ur den undre världens pålitligaste skikt. Hans hårpiska är falsk, under den framträder engelsk gangster av internationell kaliber.

Knut Gribb gör som Sax Rohmers detektiv Gaston Max och tar sig in i opium­hålan inkognito som ett »blivande offer för opiumbegäret«, men råkar liksom Max ut för att bli övervakad genom ett hål i väggen och därmed bli avslöjad:

Luften var fylld av en egendomlig doft. I den blandade odören kunde man tydligt urskilja den fräna lukten från opiumpiporna. Men ingen opiumrökare syntes till.

Bakom en dörr i väggen mitt emot hördes emellertid då och då mumlande röster, stönanden och suckar. Det svaga snörvlet av opiumpiporna kunde också urskiljas.

Gribb fortsätter ända in i superskurkens privata rum, bättre utrustat än förebilden hos Fu Manchu. Rummet har nämligen en tvåvånings fallucka, som i två steg förpassar Gribb rakt ner i Oslos avloppssystem. Efter en stinkande simtur kan han emellertid larma sina män:

Han satte visselpipan till munnen, och ett gurglande och fräsande ljud hördes följt av en gäll och genomträngande visselsignal. Det gurglande ljudet berodde på att visselpipan var full av kloakvatten […].

Opiumhålans överhuvud och kunder kan nu förpassas i tryggt förvar. Knut Gribb möter ny motståndare är en något utvidgad version av Vegenors Opiumsbulen (norska Detektivmagasinet 1947).

Bild 18. BelsebubsAndra norska författare använde narkotikatemat, ofta med Knut Gribb-figuren. Gribb lanserades som »vår ungdoms hjälte« och omslagspojke på modernare, amerikaniserade omslag på Veckodeckaren, ett kortlivat svenskt kioskhäfte (1972). Veckodeckarens berättelser saknade narkotikainslag, men i andra av tidningens texter skildrades mystikern, drogromantikern, heroinisten och kokainisten Aleister Crowleys bravader i början av 1900-talet. Øyulv Gran och Lennart Forssberg (som Rolf Berge) fick varsitt kioskhäfte med narkotikatema utgivet i en tysk kioskhäftesserie. Grans Djevelens symfoni blev Teufelssymphonie och Berges Giftligan blev Die Rauschgiftsbande (1958).

Bild 17. Der neue kriminalromanKassaskåpsspängare?
Den svensk-norske Sam Olners (Sam O. Kjenne, 1927–2004), med rykte som kassaskåpssprängare, skrev Giftspegeln (1957), en pastisch på amerikansk pulp fiction med narkotikasmuggling, brott och kärleksäventyr i eleganta Pariskretsar. Narkotikan döljs i handspeglar, som diskret överlämnas som reklam för ett hotell. Heroinet kallas fortfarande »gift«, langare är »anskaffare« och de ledande i narkotikaligan är själva »narko­maner«. Olners beskriver en heroinist som »förslöad«, så beroende att han kan förmås till vad som helst, inklusive mord, för att skaffa sin narkotika. Författaren är dåligt orienterad när det gäller cannabis, som nämns i boken i form av »mirijuana«.

Bild 21. GiftspegelnKnut Hördahl, medarbetare i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet, skrev efter 1950 enbart i norska magasin. År 1955 kommer Marihuana-mysteriet och Kokain-mordet, båda i det norska Krim-eliten, aldrig i svensk version. Marihuana-mysteriet är hans näst sista av dessa, en historia som kvalitetsmässigt närmar sig de »stora« detektivromanerna. Förekomsten av »det berusande, farliga giftet« är avgörande för intrigen. Berusningen hos dem som rökt Bild 20. Kokain-marihuanamarijuanacigaretter beskrivs, om inte initierat så verklighetstroget: en våldsmans förvirring under ruset påverkar honom på ett avgörande sätt, och den marijuanapåverkades sinnesstämning förklaras skifta från den ena till det andra på en sekund. Dramats epilog är tidstypisk: en ung kvinna som dragits in i mordhärvan tvångsinläggs in på »nervhem« för att bli »botad från narkotikahungern«.

Niels Meyn – från New York till Mexiko
Den danske författaren Niels Meyn börjar med narkotika som tema i Kokain-klubben (dm 1943). Narkotika spelar en biroll i hans Fu Manchu-pastisch (1945) och i Blå grottans hemlighet (am 1946). Om Øyulv Gran är den norske narkotika­specialisten bland kioskhäftesförfattarna, är Meyn den danske. Kokainklubben ligger i New York. Detektiven Charles Frank från Scotland Yard är på studiebesök och får hedersuppdraget att spränga ligan bakom klubben. När de flesta detektiver är smärta och smarta, är Meyns hjälte en man med omfångsrik stofthydda, godmodigt utseende och klädsel som en medelsvensson (i USA) vilket gör att ingen anar hans yrke. På Gentleman-klubben möter han det blivande mordoffret, en dam som ser tio år äldre ut än hon är, »ett typiskt offer för kokainlasten« som på klubben får »allt vad hon behöver av giftet«, men kvinnan är inte den enda som »dyrkar kokainet«. Överskurken, en mystisk kines, visar sig vara icke blott Samhällets Fiende Nummer 1 utan jämväl medlem av den kinesiska stryparsekten. Den godmodige detektiven är på väg att råka illa ut när han fångas av nämnde strypare som assisteras av sina »gorillor«, den ene med det fantasifulla smeknamnet Gorillan, den andre kallad Hammaren. Den godmodige detektiven visar sig emellertid ha lurat stryparen i en fälla och dessutom vara händig med sin batong, av allt att döma av typen blydagg. Innan historien är slut, får en kriminalkommissarie som trott vara mördad hjärtat omstartat-

Det kan vidare upplysas att en »stryparsekt« av lönnmördare (eng. thugs eller thugee) existerat, ursprungligen i Indien och verksam fram till mitten av 1800-talet. Den närmast rasistiska skildringen kan ha sin bakgrund i att Meyn en tid var medlem av det danska nazistpartiet. Större eller mindre anknytning till nazistiska rörelser före och under andra världskriget delade han med flera kioskhäftesförfattare.

Bild 22. HäxdoktornAssociationen till Fu Manchu är tydlig när Meyns favoritdetektiv Jack Lester dyker upp, dock först i finalen, i Häxdoktorn (am 1945). Jack Lester har tillbringat en tid i Östern och fått lära sig »hemligheter, som är fullständigt okända för västerlänningarna«, men råkat få en lärjunge som i brottsligt syfte missbrukar sina kunskaper och gör karriär som »häxdoktor«. »Doktorn …« utbrister skurken-häxdoktorn överraskad. Något narkotiskt preparat nämns aldrig, men häxdoktorn åtrår en kvinna och gör henne vimmelkantig med doften från det mystiska, uppenbart psykoaktiva pulver han kastar i ett brinnande rökelsekar. Lester är av samma skrot och korn som Nayland Smith, gör processen kort med häxdoktorn och ser till att ett älskande par får varandra. Berättelsen kan läsas som en pastisch på Fu Manchu medan finalen snarare blir en parodi med Jack Lester som stand-in i den omnipotente kinesiske doktorns roll. Att Fu Manchu-temat inspirerat Meyn hänger förmodligen samman med att flera av Sax Rohmers böcker i början av 1940-talet gavs ut på nytt i både Danmark och Sverige.

Bild 23. KokainsmugglarenGrottan i Blå grottans hemlighet (am 1946) är en nattklubb och central för narkotikadistribution. I bakgrunden figurerar en gangsterkung, men mest spännande är hans moatjé, en kvinna med indiskt ursprung, släkt med Sax Rohmers exotiska kvinnofigurer. Hon bedriver vetenskapliga experiment med radioaktiva strålar som kan fångas upp av en apparat, lämpligen placerad i offrets ficka, varvid strålarna förstör bärarens nervsystem. Meyns favoritdetektiv Jack Lester är nära att drabbas av detta öde. I Kokain-smugglaren (am 1948) möter läsaren ännu en giftdrottning, lika vacker som grym. Också hon är hemmastadd i såväl modern teknologi som maffiametoder. Hon jagas av Jack Lester. Hennes bil kan tack vare radioaktiva anordningar byta färg och växla nummerskyltar medan radar avläser förföljande bilar. Kokainligan äger en restaurang med det spännande namnet »Fjärde dimensionen« som langningscentral och blir rik på »kokainlasten som mer och mer börjat breda ut sig i den moderna storstadens högsta kretsar där samvetslösa skurkar utnyttjar sina olyckliga medmänniskor«.

Narkotika i krogmiljö var återigen ett tema i början av 1950-talet. Men narkotikan hade försvunnit ur titeln när opium är mordredskapet i Blå Elefanten (am 1953). Bovarna bakom nattklubben sysslar inte med narkotikalangning, men en av aktörerna blandar opium i sömnpulver med mordisk avsikt.

Western och narkotika
Niels Meyn fångar upp westerntrenden och kombinerar den med narkotikatemat. Att narkotikasmuggling försiggick över gränsen mellan Mexiko och usa var uppenbar­ligen välbekant för Meyn som låter många äventyr utspelas i Sydamerika.

Bild 24. Fyra alibimagasin

Niels Meyn x 4 år 1953, i Mexico och Europa.

I De laglösas stad och Hacienda Eldorados hemlighet (am 1953) skickas Jack Lester med kollegan Jim Baxter till den fiktiva sydamerikanska staden Carnopolis (»köttstaden«). Lester, modellerad efter amerikanska förebilder, är en äventyrare »som gjort till sin hobby att jaga de stora, internationella förbrytarna, […] varken bortkommen i de skummaste asiatiska hamnkvarteren eller på de stora lyxhotellen världen runt […] farligare än hela G-mankåren i usa« (G-man = Government man, fbi-agent).

Under stadens troskyldiga yta döljs ett gangsterband som säljer kokain och mari­juana till hugade turister. På krogen Blå Månen har gästerna fått sina drinkar spetsade:

De verkade mycket upprymda, deras ögon glänste och kinderna blossade.
– Kokain, viskade Baxter lakoniskt.
– Ja, och inte bara kokain, utan också marijuanacigaretter, mumlade Jack Lester.

Lester och hans kollega hittar en underjordisk fabrik med ett lager av »det beryktade giftet haschis eller marijuana« och kokablad som förädlas till kokain. Även här är en med flicka änglalikt utseende den farligaste motståndaren i gangsterligan. Hon avrättar kallblodigt en antagonist medan ligans huvudmän planerar revolution i Mexiko. När Lester & Co i den följande volymen fångar in samtliga skurkar är narkotika borta ur bilden frånsett det bedövningsförsök med opium som Lester utsätts för. Även Hotell Kontrabando (am 1953) utspelas i Mexiko i smugglarparadiset, staden Santa Maria. En liga har anlagt en »giftplantage« med hampa, opiumvallmo och kokabuskar. I ett laboratorium förädlas växterna till opium, haschisch, morfin och kokain för vidare befordran till usa. Detektiven Hickley från usa:s tullpolis anländer med uppdrag att »krossa den allt mer tilltagande smyghandeln med narkotiska gifter«. Särskilt konstaterar man stigande försäljning av »det beryktade haschis […] det farligaste av dessa nedbrytande gifter«. Detektiven har turen att stöta ihop med Lester och Baxter på semester i cowboyoutfit. När ligan avslöjas, hamnar några av medlemmarna i galgen, men den unga och vackra kvinna, som läsaren fruktar är ännu en giftdrottning, visar ha helt andra egenskaper som gör att detektiven Hickley avslutningsvis tar henne till hustru.

Bild 26. Dödens fortJack Lesters sejour i Vilda västern är över för den här gången med Dödens fort (am 1954/20 ), där Lester kommer i kontakt med marijuanasmugglare. Lester är väl insatt i marijuanans verkningar och rådande narkotikapolitik:0

Jack Lester blev allt mer intresserad. […] Han visste att det farliga gift som utvinnes ur hampa och rullas samman med tobak till cigarretter – de så kallade marijuanacigarretterna – höll på att vinna allt större spridning inte endast i Amerika utan också i andra delar av den så kallade civiliserade världen. Det är ett gift som verkar totalt ödeläggande på sina offer, upphetsar sina brukare och gör dem sinnessjuka. Otaliga mord och andra grova brott har begåtts av unga människor, som fallit offer för det farliga giftet. Därför är det förbjudet, och myndigheterna håller strängt kontroll över hampodlare. Allt avfall från hampa skall genast brännas.

Meyn är den kioskhäftesförfattare som håller sig bäst informerad om vad som händer på narkotikafrontens internationella nivå. Nattklubbens mystiske gäst (am 1955) återspeglar tidens internationella anti-narkotikasträvanden. Gästen är president i den lilla, neutrala staten Triponia i Europa och själen i en »stor internationell rörelse som gjorde front mot det fruktansvärda kokainmissbruk, vilket långsamt men säkert bredde ut sig över Europa, och som för denna världsdel hotade att bli vad opiumlasten på sin tid var och i viss mån ännu är för Kina«. Arbetet har lett till ett förslag från statsmän, läkare och andra auktoriteter att upprätta en internationell polis för att komma åt hemliga kokaincentraler »och man kunde inte slå till för hårt när det gällde dessa skadedjur, som medvetet och systematiskt förstörde samhället, ja, rent av hotade att förstöra hela den vita rasen.« Kokainligorna ser till att en vacker dam bjuder presidenten på cigaretter. Han upplever sig sväva fritt i luften och se allt i en gyllene dimma. Plötsligt »var det som om skillnaden mellan fantasi och verklighet gled undan och jag svävade bort i sagornas värld.« Lyckligtvis befinner sig Scotland Yards Jim Baxter i landet med kampen mot den internationella kokainhandeln som specialuppdrag. Han känner till haschisch och förklarar att det är »värre än opium.« Meyns beskrivning av cannabisformen haschisch som det farligaste bland gifter visar därmed en skillnad mot tidigare ibland romantiserande beskrivningar. Den vackra damen, som avslöjas av Baxter, är Bild 25. Browningen kvinna med en liten men mycket effektiv browning, en morfinspruta och en silverask med kokain i handväskan. När Baxter & Co är färdiga, är det ännu en giftdrottning »vars farliga och gigantiska plan nu var tillintetgjord«.

När Alibi-magasinet sjöng på sista versen år 1957 och endast elva nummer återstod och westernepoken tagit över i kiosklitteraturen, fick Niels Meyns detektiv pröva på ett nytt yrke i Jack Lester som sheriff. Även för Meyn var tiden ute. Han avled ett par månader innan Jack Lesters sheriffäventyr gick i tryck.

Niels Meyn (1891–1957) var ursprungligen populärvetenskaplig journalist, som under sin karriär skrev tusentalet kriminalberättelser och science fictionhistorier. Schablonerna i framställningarna kan ses som ett sätt att ekonomisera när det gällde att producera en berättelse för ett billighetsmagasin.

Bild 27. Fyra deckare

Alibi-magasinet samlade äldre nummer i
volymer, här med två av Niels Meyns berättelser.

Skildringarna av narkotikans distributionssystem ger Meyn en plats bland verklighetsinspirerade skildringar av narkotikahandeln när sådana börjar synas även i de enkla häftena och pocketdeckarna. Fortfarande är kokainet ett »gift« och användaren ett »offer för lasten«. Även om dessa uttryck är försvunna, lever i dagens mediareportage och debattinlägg stereotypa föreställningar om narkotika som man finner i många av tidens berättelser. Ett exempel finns i Kokainsmugglaren (1948). Kunder på restaurangen som grips för innehav är »bara småfiskar i nätet« medan langar­drottningen förblir »en girig spindel [som kan] sitta i sitt nät och suga sig mätt«.

Kvinnliga författare
Gangsterdrottningarna i Meyns historier är brutala i sina försök att avliva motståndare. Men kvinnor med driv finns även på rätt sida av lagen i kiosklitteraturens narkotikahärvor. En är Vera, privatdetektiven Henning Örns partner. En annan utmärker sig för sin djärvhet redan i den första romanen med narkotikatema, Edgar Wallaces Kokain-nästet. De skiljer sig från de flesta kvinnor i amerikanska kioskpockets, ofta redan på omslaget i åtsmitande klänningar med avgrundsdjupa dekolletage och underordnade roller i handlingen.

Kvinnliga kioskhäftesförfattare är sällsynta, men danskan Else Faber svarade för två häften med orientaliska och narkotiska inslag av hennes sammanlagt femton Alibi-magasin. En detektiv beger sig i spaningssyfte inkognito in i en opiumhåla i London och låtsas röka opium (De kinesiska spelkorten, am 1946). Det är en budgetversion av opiumhålan, inklusive fallucka, i Sax Rohmers Den gula klon. Besök i en opiumhåla blir det också i Den kinesiska urnan (am 1947). Till sin profil lägger Else Faber att vara en av de första som skriver om agenter i det engelska underrättelseväsendet, den ena kvinnlig, Q5, den andra manlig, M7, i Fallet vid Morton Street (am 1946). Här används ingen närmare definierad narkotika, men väl ett antal bedövningssprutor.

Narkotika användes av fler andra författare i det norska Detektivmagasinet som Omar Storm Kokain (1950/43–44), Knut Gribb blir kidnappad (1950 43–44), John Barre I kamp med narkotika-banden (1952/35–36), Stein Welle Narkotikagjengen (1958/49), Walter Gun Rotta og narkotikasmuglerne (1961/39).

Bild 28. Giftpirater-LuftdödsligenNågon gång medverkade berättarfantasin till internordiska utflykter. Börje Hard, pseudonym för Arvikajournalisten Sven-Erik Nilsson (1928–1982), »Arvikas svar på Mickey Spillane«, levererar en parodi på den hårdkokta stilen i Luftdödsligan (am 1952). Historien utspelas i Oslo, där Hards detektiv Frank Waller röjer upp i en kokain- och morfinliga, som begår mord genom att ge injektioner med endast luft i sprutan. Nilsson/Hard har tagit reda på farorna med luft i blodomloppet (emboli), men förväxlar kokainets och morfinets effekt på pupillerna. I ett annat nordiskt äventyr, Giftpiraterna (am 1955), låter Hard sin hjälte med törstiga vänner jaga en narkotikasmugglande liga på Finlandsbåt över Ålands hav. Detektiven avslöjar visserligen några kokainister, men Hard låter sin egen böjelse för whisky och exportöl svämma över alla bräddar.

Vampyr i olika skepnader
Även detektivromaner i bokhandelsformat med narkotika var ett nordiskt projekt. Norrmannen Øvre Richter Frich hade 1928 flyttat till Sverige. De flesta av hans böcker utgavs först i Sverige, där läsarna fick följa spännande historier i norska miljöer. Själv var han konnässör av njutningsmedel som tobak, vin och bordets övriga fröjder. Richter Frich, mellankrigstidens mest läste äventyrsförfattare i Norge, skrev femtiotalet »äventyrsromaner«, sådana som i dag kallas thrillers.

Øvre Richter Frichs Vampyren utgavs på norska 1930 och på svenska 1944. Vampyren är en underskön, kvinnlig detektiv i »amerikanska statspolisen« som hade börjat sin karriär i Roca och vampyren, där opiumsmugglare skymtar. Hon är en femme fatale, en ödesdiger kvinna, en ofta förekommande rollfigur i tidens populärlitteratur. Vampyren har för vana att locka sina kriminella offer in i kärleksäventyr och lämna spår i form av ett bett på älskarnas högra underarm innan hon vidarebefordrar dem till elektriska stolen. Hon förbättrar sin sömn med en spruta »stimulantia«, snusar heroin efter abstinensbesvär och nyttjar dessutom kokain. Den undersköna fbi-detektiven, som även talar flytande norska, jagar den man som med hagelbössa skjutit 21 hagel i hennes ansiktet, vilket hon döljer under en mask av emalj, utbytbar efter tid på dygnet. Både heroin och kokain omtalas utan närmare beskrivning; läsekretsen antas förstå vad som avses. Att Richter Frich skildrar medlens verkningar trovärdigt, kan ha sin förklaring i hans medicinstudier i ungdomen.

Omslagen i olika utgåvor berättar en egen historia. En långlivad vampyr, först i norsk debutupplaga med en slönhet i shinglad 1930-talsfrisyr och i en senare norsk utgåva med en mask om döljer hennes förstörda ansikte, som anas i bakgrunden. Sextiotalets norska nyutgåva (1968) visar vampyren efter ett saftigt bett i en hårig arm. När vampyren kommer till Sverige 1944 har hon försetts med en narkotikaspruta i handen.

Bild 29. Tre VampyrerBild 30. VampyrenDen rafflande intrigen – minst en dramatisk händelse per sida – innehåller en för genren ovanlig bild av den kvinnliga detektivens psykiska status. Hon hatar dem hon älskar ; i en grand finale i slutkapitlet »Kokainskriket« drabbas hon av en kokainpsykos ögonblicket innan hon ska kasta vitriol i ansiktet på den man hon älskar, varpå hon faller ihop och avförs »till närmaste hospital«. Djupare går inte den psykologiska analysen av den kvinnliga detektiven, men att i en detektivroman förknippa beroende med psykopatologi var sällsynt år 1930. Richter Frich hörde visserligen inte till det höglitterära författarna, men det verkar rimligt att anta att hans negativa bild av Vampyrens kokainism gjorde starkare intryck på läsarna än kioskhäftenas kokainhistorier.

Uppslaget till den dramatiska finalen hade Richter Frich hämtat från ett restaurangbesök i Paris i början på 1920-talet, skildrat i ett kåseri i Svenska Dagbladet, där en vacker dam som just fått en leverans av sin langare, faller ihop utstötande »ett hysteriskt skrik och skärande skratt.« Till Vampyrens övriga, mer deckarhistoriska meriter hör att hon i en och samma gestalt är den första kvinnliga detektiven och den första kvinnliga narkomanen i detektivromanernas värld. Endast en bok på svenska efter Vampyren utkom innan Richter Frich avled 1945. Flera av hans böcker säljs fortfarande.

Finlandssvenskt och danskt
Bild 31. Soletter, Morfin, MordetI det nordiska projektet på bokhandelsdeckarnivå är finlandssvenskan Marita Duncker (1903–88) först med heroin som dramatisk huvudingrediens. Smugglingsmetoden har gett boken dess titel, Soletter à 0,015 (1944, i serien »Högspänning«). Ett par personer mördas under berättelsens gång, men huvudtemat är heroinet; sol­etterna är heroin i tablettform. Inte bara smugglingen, från Paris och därefter mellan Helsingör och Helsingborg, skildras. Symtomen hos den kvinnliga heroinisten i ligan liksom heroinets kemi och beroendeskapande effekt presenteras detaljerat i den i övrigt melodramatiska romanen. Polisarbetet har ett originellt inslag: tillslaget mot ligan leds av en kvinnlig detektiv. Att den första bokhandelsdeckaren med heroin som centralt tema härstammar från Finland kan bero på att heroin hade en stark aktualitet i detta land, då konsumtionen av heroin i medicinsk form var lika stor som i övriga nordiska länder tillsammans. Några år tidigare hade Dunckers landsmaninna Elna Roos (pseudo­nym Stephen Roland) låtit kokainligor figurera i bakgrunden till Mordet i parkhotellet. Bland senare tiders finlandssvenska deckare finns Peter Winge, pseudonym för Åke Frey, med Turkiskt intermezzo (1958), ett »kriminaläventyr« till största delen i Turkiet. Upplösningen är rafflande med en narkotikaliga i centrum och en mördare som demaskeras i 1930-talsstil. Johan Bargum skrev 1981 Den svarta portföljen som skildrar en absurd och brutal jakt på en portfölj full med narkotika.

Dansken Paul Zilsös (1900–1961) Opiumruset översattes 1948, arton år efter originalet, en äventyrsberättelse där opiumcigaretter tänder ett kärleksrus i kinesisk miljö. En dramatisk roll spelar narkotika i samme Zilsös kärleks- och detektivroman Morfin (1955) på kiosklitteraturens nivå. Morfin, som gavs ut endast på svenska, utspelas i Köpenhamnsmiljö men huvudpersonen är en svensk godsägare från »Norrlands vita vidder«. En svensk läsare inser att Zilsö i bästa fall sett dylika vidder på vykort, bortsett från bristen på godsägare i Norrland. Morfinet har en avgörande roll i handlingen : det nittonåriga föremålet för huvudrollsinnehavarens kärlek har lockats till morfin av en fatal affärskvinna, som blir kär i godsägaren men avslöjas som morfinimportör. Skildringarna av morfininjektioner och morfinpåverkan är dock föga närgångna.

***

Detektivromanerna fångar upp narkotika i en accelererande trend från 1914 och framåt. Narkotikaberoendet beskrivs i både kioskhäften och detektivromaner, de flesta med amerikanskt ursprung. Läsekretsen tar del av spännande historier om smugglare, kokainnästen och brottsorganisationer som knappast förekom i Sverige. Kvinnor gör entré som giftdrottningar, men även som den narkotikaberoende Vampyren. Ofta är det narkotikaberoende rollfigurer, »narkomaner«, med kliniskt beskrivna symtom som står för de avgörande, kriminella handlingarna. Narkotika är en direkt orsak till kriminaliteten. Efter hand blir de drivande rollfigurerna skurkar som utan eget narkotikaberoende står i ledningen för narkotikadistribuerande ligor.

Tio år innan narkotikafrågan blommar upp i samhällsdebatten når narkotikatemat i mitten av 1950-talet sin höjdpunkt. I början av det följande decenniet noterar detektivromanerna en drastisk nedgång i utgivningen, delvis beroende på kioskhäftenas westernsatsning och därefter försvinnande. Under det tidigare nämnda halva decenniet hade utkommit nära 50 kioskhäften och detektivromaner med narkotikatema. Denna litteratur fångar tidigt upp ett ämne, som något decennium senare blir en stor samhällsfråga, och gör det tidigare än en annan form av populärkultur, filmen. Nedgången för narkotikatemat i början av 1960-talet har detektivromanerna gemensam med filmen. Kanske kan nedgången tolkas som att författare, förläggare och filmproducenter har föraningar om ett samhällsproblem och av osäkerhet inför detta tvekar med produktion och utgivning. En ny höjdpunkt, dock lägre än 1950-talets, inträffar under 1970-talet, också den gemensam med filmen när narkotika blivit ett ämne för flera slags media. Vid översättning till svenska uppgraderas boktitlarna (och filmtitlarna) med narkotika, ofta genom dramatiserande ord och rubriker. I bakgrunden finns en ökad internationell uppmärksamhet inför narkotika, symboliserad av att World Health Organization 1946 övertar den internationella kontrollen av narkotikasubstanser, senare kompletterad med International Narcotics Control Board.

»Narkotikafrågan existerade knappt 1965«, skriver kriminologen Henrik Tham i en översikt över svensk kriminalpolitik. »Kring mitten av 1960-talet hamnade ett nytt socialt problem i fokus för massmediernas och politikernas intresse«, skriver en annan forskare, Dolf Tops, om narkotikafrågan.

Av dessa kommentarer kan man få uppfattningen att narkotika, narkotikaberoende och narkotikadistribution i stort sett var okända före mitten av 1960-talet. Den breda massan bland kioskhäftenas och detektivromanernas läsare, förmodligen i stor utsträckning desamma som publiken på filmerna med narkotikatema, var kanske inte de som hade mest inflytande på hur narkotikapolitiken skulle utformas. Men läsargruppen hade sedan 1900-talets början fått kännedom (och i någon mån kunskap) om de flesta slags narkotika, narkotikadistribution och individuella yttringar i berättelser som var mer levande än dagstidningsnotiserna. De senare kunde räknas i hundratal varje år.

Förvisso var läsekretsen och biopubliken ungdomlig och tillhörde inte alltid de högre sociala skikten. Men ungdomarna blev äldre och avancerade socialt. De måste ha burit med sig kiosklitteraturens, detektivromanernas och filmernas bild av narkotika, fakta så väl som klichéartade beskrivningar av individuella och samhälleliga narkotikaproblem.

Litteratur

  • Tham, Henrik (2018) Kriminalpolitik: brott och straff i Sverige sedan 1965. isbn 91-39-20880-X.
  • Tops, Dolf , s. 20 (se Litteratur).

Noter

  • Apple, A. E. (1956) Krig i Chinatown. nb. (1957) Giftets slavar. dm/38. Båda rf, Gbg.
  • Bargum, Johan (1981) Den svarta portföljen, isbn 91-1-911962-3.
  • Busch, Christopher (1946) Amatören och mästaren. Haglund, Seelig, Sthlm.
  • Duncker, Marita: (1944) Soletter á 0,015. J. Hasselgrens Förlagsbokhandel, Helsingfors.
  • Faber, Else (1946) De kinesiska spel­korten, am/4; (1947) Den kinesiska urnan, am/5.
  • Frich, Øvre Richter (1929) Boken om vinet. Bonnier, Sthlm; (1929 enl. omslaget,1930 enl. titelbladet på norsk upplaga) Vampyren. Moderne kriminalroman. A/S Morgenpostens trykkeri, Oslo, svensk övers. 1944, Lindqvists förlag, Sthlm; (1934) Boken om tobak. Sthlm; (1944) Roca och Vampyren (men Rocambole var inte död … !). Lindqvists, Sthlm; (1968) Vampyren (Roca-serien). A/S Helge Erichsens Forlag (Norge).
  • Gran, Øyulv (1933 under pseudonym Grundt, Øyvind) Oslo i kokainsmuglernes vold. Folkelesningsforlaget, Oslo; under eget namn (1935) Den gröna skräcken, dm/6; (1935) Kokainnästet, dm/4; (1935) Den lysande dimman, dm/16; (1937) Giftringen, dm/25; (1937) Den gula faran, dm/8; (1939) Dödsvampyren, dm/6, äv. Tåg 334 urspårat (nr 7) och Höstnattens mysterium (nr 8); (1945) Blå salens hemlighet, am/27 (= Den lysande dimman, dm 1935/16); (1949) Rovspindeln, am/46; (1954) Den gröna skräcken (= dm 1935/6) am/43; (1954) Belsebubs symfoni (= Kokainnästet am/44); (1954) I död mans sko, am/7.
  • Hard, Börje, pseud. f. Nilsson, Sven-Erik (1952) Luftdödsligan, am/48; (1955) Giftpiraterna, am/18. Samtl. rf, Gbg
  • Meyn, Niels (1943) Kokain-klubben, dm/6; (1945) Häxdoktorn, am/4; (1945) Dramat på Blå Månen, am/22; (1946) Blå grottans hemlighet, am/16; (1948) Kokain-smugglaren, am/39; (1953) De laglösas stad, am/19; (1953) Hotell Kontrabando, am/36; (1953) Hacienda Eldorados hemlighet, am/20; (1954) Dödens fort (am/20);(1955) Nattklubbens mystiske gäst, am/4; (1957) Jack Lester som sheriff, am/23; (1957) Det lysande skelettet, am/31. Samtliga rf, Gbg. Anm. De laglösas stad och Hacienda Eldorados hemlighet ingick även i Alibi Omnibus/46 (1953).
  • Nazister och droger: Ohler, Norman (2015) Der totale Rausch, Drogen im Dritten Reich, isbn 3-462-04733-7.
  • Olners, Sam, pseud. f. Sam Arneson Olners Kjenne (1957) Giftspegeln, Dollarböckernas förlag, Sthlm.
  • Rastholt, Jörgen (1950) Opiumkungen. Äventyrsmagasinet/22. Pingvinförlaget, Gbg.
  • Roland, Stephan, pseud. för Elna Roos (1941) Mordet i Parkhotellet: detektivroman. Lindqvist, Sthlm.
  • Storm, Omar pseud. för John Korsell (1950) Kokain. Detektivmagasinet (norska)/43-44. Bladkompaniet, Oslo.
  • Zilsö, Paul pseudonym f. Paul Moth-Lund (1949) Opiumruset. Gefion, Sthlm, danskt original under namn Paul Hilsö 1931; (1955) Morfin. wb, Sthlm.
  • Waldor, Frank, pseud. f. Kurt Hördahl (1955) Marihuana-mysteriet, Krim-eliten/62, Drammen; (1955) Kokain-mordet, Krim-eliten/55, Drammen
  • Winge, Peter pseud. f. Åke Frey (1958) Turkiskt intermezzo. Söderström, Helsingfors.
  • *
  • Diskriminerande syn på asiater: Madison, Nathan V (2013) Anti-Foreign Imagery in American Pulps and Comic Books, 1920–1960, isbn 0-7864-7095-X. Om A.E. Apple s. 69 ff.
  • Fu Manchu-liknande kioskhäften: Drama i kineskvarteret dm 1945 nr 45; Else Faber: De kinesiska spelkorten am 1946/4; Else Faber: Sivas hämnare am 1946/6; Ralf Gordon: I Wu Feis våld am 1946/28; Lennart Wide: Glömskans drog am 1954/5; Niels Meyn: Kinesligan am 1954/12.
  • Gula faran, även Gran, Øyulv (1937) Den gula faran, dm 1937/8; Brown, Walter (1955) Gul terror dm/13.
  • Gösta Ekmans kokainism: Burman, Carina a.a., (se Litteratur).
  • Heroin i Finland: Mikko Ylikangas, »Kokain, kommissarie Palmu! Droger i Helsingfors på 1920-talet«, Historisk tidskrift för Finland 3 2004.
  • Kokainvisan med Lalla Carlsen, kokainskandalen i Oslo: Bø, Finn Waldemar Johan (1946) Jeg tar mig den frihet. J. Dybwad, Oslo. Visan äv. på Youtube 2017-06-23.
  • Kokainaffärer i Oslo: Smaalenes Social-demokrat (1930-11-29 och 1930-11-29); Firda Folkeblad 1933-06-16; Nordlands Avis 1933-04-04; Smaalenes Social-demokrat (1934-10-03).
  • Knut Gribbs fortsatta öden (1972) Vecko-deckaren.
  • Nyckelböcker med kinesiskt tema utan narkotika: Brandon, John G (1943) Kinas söner; Snell, Edmund (1943) Gule hämnaren; Snell, Edmund (1944) I Wu Kangs nät; Brown, Caldwell (1946) Högt spel i Kanton; Whitmore, John (1955) I mandarinens nät. Samtl. rf, Gbg
  • Nordisk spridning: Nils Nordberg (2000) Døden i kiosken: Knut Gribb og andre heftedetektiver, isbn 82-509-4380-5.
  • Norska häften: Storm, Omar (1950) Kokain norska dm/43-44; John Barre (1952) I kamp med narkotikabanden norska dm/35-36; Stein Welle (1958) Narkotikagjengen norska dm/45; Walter Gun (1961) Rotta og narkotikasmuglerne norska dm/39. Samtliga Bladkompaniet, Oslo.
  • Norsk narkotikalagstiftning: www.ideeromfrihet.no/1989-9-sommerfelt.php (2016-01-01).
  • Tyska krimi-magasin: (1958) Rolf Berge, Die Rauschgiftbande. Der neue 20 Pfennig-Krimi/1. Kassel: Hans Meier (förlag) Øyulv Gran: Teufelssymphonie. Der neue Kriminalroman. Utgivningsår o. förläggare oklara, trol. samma som Berge.
  • Om Niels Meyn: www.dast.nu/artikel/niels-meyn-bortglomd-forfattare (2015-03-03); biografi Dast 2001/2; Knud Nielsen (1994) De nyere kulørte hæfter: resten af historien om et pudsigt fænomen – et av kulturhistoriens oversete kapitlere; isbn 87-981264-1-5.
  • Paul Zilsö: Zilsö var pseud. f. Paul Moth-Lund. www.gravsted.dk/person.php?navn=paulmoth-lund (2015-10-11).
  • Smugglingstrafiken i Norge: Søbye, Espen (1992) Ingen vei hjem: Arthur Omre – en biografi. Aschehoug, Oslo1992.
  • Sam Olners, pseud. f. Sam O. Kjenne som kassaskåpssprängare: Aftenposten 2012-11-26, Harald Stanghelle, »Den underholdende forbryteren«.
  • Sven-Erik Nilsson/Börje Hard: www.dast.nu/artikel/doldisen-fran-arvika-som-blev-forfattare; www.dast.nu/artikel/alias-orwar-magnusson (2015-10-06).
  • Zilsös Morfin: Den sv. utgåvan anger »över­sättning från danskan«, men någon dansk utgåva finns ej i Det Kongelige Bibliotek.
  • Øyulv Gran: https://no.wikipedia.org/wiki/%C3%98yulv_Gran (2015-10-03).
  • Øvre Richter Frich: Iwan Morelius & Odd Magnar Syversen: »Övre Richter Frich – försök till rehabilitering« (Dast Magazine 2009-08-18, via internet 2015-06-14).
  • – Uppslag till Vampyren: SvD 1922-03-25.
Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22