Av PER HELLGREN

Per Hellgren (född 1974) är författare med studier i kreativt skrivande bakom sig på Södertörns högskola. Han har gett ut flera böcker inom poesi och skönlitteratur och skriver litteraturkritik för dagstidningen Folket. Han har skrivit en essä i DAST om Milleniumtrilogin: https://www.dast.nu/artikel/vuxna-som-tror-pa-sagor-%E2%80%93-om-populariseringen-av-stieg-larssons-millenniumtrilogi

Några allvarliga män i hårt åtsnörda rockar kliver in på en sjabbig sylta i en typisk amerikansk småstad någon gång i början av 1920-talet. De börjar uppträda hotfullt mot personerna därinne. Man kan med fog förutsätta att de är beväpnade under de där rockarna. Situationen urartar snabbt till något som nästan liknar ett gisslandrama. Det är laglöshetens landsbygd dit storstadens kriminella nu anlänt. Männen har ett uppdrag att utföra. Ingen kan hindra dem.

”Dörrn till Henrys lunchbar gick upp och två män kom in. De satte sig vid bardisken.”

Så börjar Ernest Hemingways novell Hämnarna (The Killers), publicerad första gången i Scribners Magazine år 1927. Egentligen räcker det med första meningen för att slå an tonen. Novellen som helhet skulle kunna beskrivas som en inledning på något större. Det verkar också de som gjort långfilmer på berättelsen ha tyckt eftersom de fortsatt berättelsen där Hemingway avslutade. På fyrtiotalet filmades Hämnarna med Burt Lancaster (bilden nedan) som den dödshotade boxaren Swede Anderson vilken de båda männen på lunchbaren är utsända för att mörda.

De legendariska litteraturkritikerna Cleanth Brooks och Robert Penn Warren går nogsamt igenom novellen Hämnarna i sin underhållande bok Understanding Fiction (1959). Där gör de nedslag i ett flertal intressanta saker. För det första delar de in novellen i en lång scen och tre korta. De slår också fast att praktiskt taget all information som läsaren får delges genom realistisk dialog. Sen frågar de sig också vad berättelsen egentligen handlar om, eller snarare kanske, vem den handlar om. Vem är det som är protagonisten? Är det boxaren som väntar på sina vedersakare eller är det Hemingways alter ego Nick Adams? En av de teorier de har går ut på att det är Nick som är huvudkaraktären och att berättelsen handlar om att han upptäcker ondskan som lösgör sig i det lilla samhället där de lever. Närmare bestämt kommer ondskan in i form av två trenchcoatklädda män med bistra humorlösa miner på baren där de befinner sig. En annan teori är att alltihop handlar om boxaren Ole Andreson som ligger på sitt hotellrum och väntar samt att det hela är en väldigt indirekt skildring av hans historia.

Den colombianske författaren Gabriel Garcia Marquez sa en gång att det bästa med Hemingways noveller är det intryck man får av att någonting saknas. Det passar ypperligt in på Hämnarna. Något saknas definitivt. En fortsättning, en förklaring, någonting. Ett slut. Den tar bara slut och läsaren får använda fantasin för en fortsättning. Det är nog därför som filmatiseringarna alltid blivit så halvdana och begränsade. För att de vill berätta fortsättningen också.

”Bra skriveri är sant skriveri”, sa Hemingway själv. Han sa också att det främst fanns två absolut nödvändiga komponenter för att bygga ett författarskap. Den ena är ett uppriktigt allvar och den andra talang.

En god text kännetecknas av största möjliga täthet mellan ämne och språkligt uttryck, hävdar den norske journalisten och författaren Jo Bech-Karlsen. Han radar upp tre förutsättningar för att åstadkomma denna täthet: kunskap, erfarenhet och upplevelse. Alla tre elementen är direkt avgörande för Hemingways författarskap som alltigenom är byggt på dessa.

Litteraturen äger bara giltighet om den till sju åttondelar är gömd under ytan – liksom isberget, löd Hemingways egen definition av litteraturen. En definition som utgör hans storhet och det är den storheten som filmatiseringarna därför tar död på.

På sextiotalet filmades novellen ytterligare en gång, då med Lee Marvin och Ronald Reagan i sin sista filmroll som skurk. Ett epitet han senare skulle fortsätta att inneha i egenskap av guvernör i Kalifornien. Han gjorde då en rad obetänkta uttalanden om Vietnamkriget vilket upprörde landets ungdomar under det sena sextiotalets revolutionära rörelse.

Ursprunget till novellen hävdar författaren Kenneth Lynn är flera saker. Inte minst den insikt som Hemingway hade i gangstermiljöerna i Kansas City och Chicago i början av 1920-talet. Redan 1920 skrev den unge reportern Hemingway en artikel i tidningen Toronto Star Weekly om gangsters och yrkesmördare med titeln ”Enklare och svårare mord, från 400 dollar”. Den torde vara ett av de embryon som utgör grunden till Hämnarna.

Hämnarna skulle också kunna vara en föregångare till den en gång så populära gangsterlitteraturen med maffians yrkesmördare i spetsen. Jag kommer ihåg alla så kallade kioskdeckare jag beundrade omslagen på som barn, innan jag var intresserad av att ta del av innehållet i dem. Ofta fanns starka sensationsmarkörer på dessa omslag som skvallrade om våld, sex och handlingskraft. Rykande revolverpipor trängdes med halvnakna kvinnor i sönderrivna underklänningar. Böckerna fanns överallt när jag växte upp. På konsum, pressbyrån, macken eller färghandeln. Det var den ena författarpseudonymen efter den andra: Trent McCoy, Vernon Warren, Ed McBain, Carter Brown, Mickey Spillane eller John Whitmore. Sensationalistiska små böcker som ständigt anspelande på något som jag tror Hemingway introducerade inom skönlitteraturen; machoidealet eller den testosteronfyllda bilden av en uttalad manlig ytterlighet som bland annat ex-presidenten Theodore Roosevelt varit med att lyfta fram, inte minst i sin kända afrikanska jaktskildring African Game Trails.

Brooks och Warren drar i sin analys av Hämnarna paralleler till såväl Shakespeares Hamlet som Sherwood Andersons bok I want to know why. Den senare förefaller därmed vara en rimlig parallell till Hämnarna eftersom den unge Hemingway, enligt Kenneth Lynn, kände den amerikanske författaren Anderson privat och inspirerades av denne. Hemingway leker enligt förattarna också med klichéer och välkända aspekter av gangstervärlden. Läsaren känner mycket väl till hur gangsterrelaterade mord går till, därför behöver han inte heller uttalat beskriva mördarna på baren som just mördare. Det förstår läsaren ändå. När en pojke på baren frågar varför männen ska döda Andreson, vad han har gjort dem, svarar de bara: ”He never had a chance to do anything to us. He never even seen us.” Det talar för att männen är proffsmördare som inte bryr sig om vem de har ihjäl, samt att det inte är något personligt dåd de ska utföra. Det är affärer helt enkelt.

De båda männen i Hämnarna är intressanta ur flera aspekter. Dels tycker jag de betecknar en bild av den sterotypa mansbild som underhållningsindustrin senare skulle komma att slå mynt av och dels förefaller de vara släkt i rakt uppåtstigande led med karaktärer ur böcker av moderna författare som Elmore Leonard, Cormac McCarthy och James Ellroy.

Men visst är det ändå något uttalat amerikanskt ödesmättat över männen i lunchbaren. Det luktar gangsters och förbudstid lång väg när de kommer insläpandes med sina gravallvarliga ansikten och långa hårt åtdragna rockar. En stämning som skvallrar om våld och uppgörelse infinner sig omedelbart. Vid den här tiden var det nog bara ett fåtal samtida författare som pokulerade i samma litterära mylla. En av dem, Dashiell Hammet bröt igenom i slutet av tjugotalet med sin dystopiska roman Röd skörd, senare skulle han introducera detektiven Sam Spade i bland annat Riddarfalken från Malta. Hans tveklöst främsta verk kom emellertid att bli den fina deckaren Glasnyckeln. Raymond Chandler var en deckarförfattare som klev in på arenan under trettiotalet med sin hårdkokta prosa som osade av ironi och sarkasm mot rikemansfolket i Hollywood. James M Cain slog igenom i början av trettiotalet i en annan genre, den naturalistiska och socialkritiska melodramen, där han använde sig av en hårdkokt prosa inspirerad av journalistikens högeffektiva språkbruk. Postmannen ringer alltid två gånger, hette hans genombrottsroman om sexuell besatthet som resulterar i mord och våld. Han hade en bakgrund som i mångt och mycket liknade Hemingways, det vill säga som reporter och han deltog även i första världskriget innan han påbörjade en karriär som journalist och författare. Hemingway var ambulansförare en kort period på italienska fronten under första världskriget innan han blev skadad och skrev senare Farväl till vapnen som handlade om detta. Senare deltog han som korrespondent och faktiskt även som befäl i spanska inbördeskriget på trettiotalet och andra världskriget på fyrtiotalet.

Något som Brooks och Warren intresserar sig för är tecknen på normalitet som ställs i kontrast till mördarnas onormalitet. Deras främsta exempel är scenen som utspelar sig hos mrs Bell, kvinnan som är föreståndare för hotellet där Andreson bor. Hon speglar en värld av normalitet, hävdar Brooks och Warren. George och kocken på lunchbaren representerar å sin sida två skilda nivåer av reaktioner inför situationen. George är den förhärdade som accepterar situationen, ser bortom det hela och anar att boxaren lurat någon och att uppgörelsen är helt i sin ordning. Men för Nick är det hela något nytt, han är chockad av att just ha upptäckt ondskan inkarnerad i de två männen. För George är det lite mer komplicerat än så. Han har träffat på denna typ av män tidigare. Han vet hur saker och ting går till. Han kan koden. Nick är vår inblick i denna värld, vår vägvisare och nyfikne betraktare. George har sett saker tidigare, han vet bättre än att vara nyfiken.

 Den känslosamma erfarenheten

Det som Jo Bech-Karlsen talar mycket om; ”kunskapens fördjupning genom erfarenhet” är med andra ord, som vi redan nämnt, något som passar väldigt väl in på Hemingway och flera av hans samtida kollegor. Inte sällan var de journalister med erfarenheter från alla krig och våldsamma situationer under början av nittonhundratalet. Dessa författare kom av det parisiska konstoraklet Gertrude Stein att kallas för den förlorade generationen. Ofta var de konstnärer med rörliga intellekt med bittra erfarenheter från första världskriget, baserade i Paris eller andra delar av Europa som blev nyskapande modernister inom den skönlitterära prosan.

Joyce Carol Oates, den amerikanska författaren, hävdar, i likhet med många andra litterära auktoriteter, att Hemingway brukar få äran av att ha förnyat den amerikanska prosan och språket genom sin ”minimalistiska, osentimentala vision”. Men samtidigt hävdar hon också att han var starkt influerad av lysande föregångare som Mark Twain och tidigare nämnde Sherwood Anderson. Dessa författares fulländning av vardagsspråket inom litteraturen, bland annat i böckerna Huckleberry Finns äventyr och Winesburg, Ohio, var förmodligen bidragande orsaker till att Hemingway bröt in på den lingvistiska bana han sedan kom att trimma till fulländning.

Apropå kunskapens fördjupning genom erfarenhet skriver också Joan Didion, den amerikanska författaren och reportern, i sin essä Slutord – de Hemingway skrev och de han inte skrev om den ”firade författaren som ägnar sig åt tjurfäktning i Pamplona, som fiskar med märling utanför Havanna, som boxas i Bimini, som går över Ebro tillsammans med de regeringstrogna spanska trupperna, som ligger på knä bredvid ´sitt´ lejon eller ´sin´ buffel eller ´sin´ oryx på Serengetislätten.”

Det är med andra ord också mycket lätt att fastna för de spektakulära inslagen i Hemingways produktion och glömma den nervdallrande känslomässighet han ändå bestod av och som torde ha varit hans livsfilosofis innersta väsen.

När jag läste Farväl till vapnen grät jag på slutet. Tänkte att det här är en man som måste vara skör inombords som ett sprött löv. Det här är inte bara en man som dricker kopiösa mängder alkohol och utmanar döden jämt och ständigt. Det här är något mer, tänkte jag då och det tänker jag fortfarande. En man vars inre upplösning inte alls står i proportion till det han senare blivit förknippad med.

Joan Didion beskriver i sin essä också Hemingways sista tid som ett nedsupet vrak och den skrivkramp som fick honom att slutligen duka under. Elchock-behandlingarna gjorde honom icke-arbetsför och avdomnad. Men den svåra flygolycka han var nära att omkomma i 1956 spelade också en avgörande roll i hans sjunkande produktivitet, tror Kenneth Lynn. En tragisk avslutning på ett av tidernas konstnärskap är när författaren, enligt Didion, tidigt på söndagsmorgonen den 2 juli 1961 stiger upp i sitt hem i Ketchum i Idaho, går en trappa ner, tar ett dubbelpipigt gevär av märket Boss från ett förvaringsskåp i källaren och tömmer båda piporna mitt i pannan.

Med tanke på hur Hemingway själv levde halkar man lätt in på diskussionen om den hemingwayske mannen som kom att bli ett slags arketyp med tiden. Hämnarna speglar där just en typisk hemingwaysk situation med typiskt hemingwayska män i rollerna. Det är de lakoniska våldsamma männen, inte sällan ett slags förlorare, besegrade av livets nödtorft. Män vi läst om tidigare i hans noveller och romaner. Boxare, smugglare, motståndsmän, militärer, drinkare, tjurfäktare, storviltjägare och djupshavsfiskare. Män som lever hårt en kort tid av sina liv och lever sexuellt vidlyftigt och skadar sig och går vidare och stryps alltmer i sin livskraft. För att kanske sluta ångestfyllda, invalidiserade, ensamma och döende. Ett öde Hemingway själv kom att möta. Kanske visste han om det redan från början. Hans far tog livet av sig när Ernest var tjugonio år gammal. Trettiotre år senare tog han själv samma utväg.

Tillvaron i Hemingways berättelser är ofta en och densamma: en våldsam och meningslös värld som trots sin brutalitet ändå har sin egen etik att följa. Tjurfäktare, kriminella, idrottsmän, alla lever de i någon mån efter sin egen etik hos Hemingway. Tillvaron må vara nedslående och depressivt anlagd men det finns ändå någon form av ordning i alltihop. Brooks och Warren hävdar att Hemingways män är okänsliga, avtrubbade till och med och därmed klarar av tillvaron på ett bättre sätt. Jag skulle vilja polemisera lite grand på den punkten. Man kan på goda grunder utgå ifrån att alla av Hemingways rollfigurer har något av honom själv i sig. Det är grunden för varje författare, att proppa in sig själv i rollerna. Vare sig det är män eller kvinnor de skriver om. I fallet med de okänsliga männen torde därför varje Hemingwaysk manlighet innehålla någon form av känslighet. Allt annat vore galet. Hemingway själv var en oerhört känslig natur som jobbade stenhårt med att dölja sin egen känslighet, eventuellt orsakad av den modersdominans han utsattes för som barn. Berättelserna om hur hans mor Grace styrde familjen med järnhand haglar i Kenneth Lynns omfångsrika biografi om Hemingway. Men man ska samtidigt hålla i minnet att när Brooks och Warren gjorde sin analys i slutet av femtiotalet levde Hemingway fortfarande, om än inte i toppform men han var åtminstone i livet, ett par år innan självmordet. Tre år senare är det möjligt att författarna hade gjort en annan analys av den hemingwayske okänslige mannen.

 Tesen om det spontana geniet

”Han lämnar skruvarna synliga på utsidan”, skriver Gabriel Garcia Marquez i sin essä Min Hemingway och tillägger, ”som på en järnvägsvagn.”

Det speciella med Hemingway alltså. Kanske är han så speciell att många inte ser det. Förmodligen är det så. En författare som Joan Didion hävdar att han förnyade det engelska språket samtidigt som han förändrade rytmen i både sin egen och de följande generationernas sätt att tala, skriva och tänka. I hennes essä Slutord – de Hemingway skrev och de han inte skrev från 1998 inleder hon med en ordentlig lingvistisk redogörelse för hans inledning till romanen Farväl till vapnen. Hon resonerar närmast matematiskt kring den liturgiska rytmen i språket som rytmen från en gudstjänst, framför allt med tanke på hur kommateringarna är gjorda, hur många stavelser orden har och så vidare. Liknande analyser har gjorts av författare som Faulkner och effektiviten i språket som genomslagsmedel har då berott på placeringen av ofta korta ord i samband med kommatering. Didion anmärker på skillnaden mellan Hemingway och andra författare genom följande resonemang: ”Antingen bryr man sig om interpunktion eller så gör man det inte, och Hemingway gjorde det. Antingen bryr man sig om småord som ´och´ eller så gör man det inte, och Hemingway gjorde det.” Didion låter alltså påskina en annan sak jag lagt märke till i hans texter vilket är hur noggrann syntaktisk struktur och språkkänsla Hemingway ändå har.

Jag minns en diskussion jag hade med en högskolelärare om Hemingway och hans skrivande. Hon hävdade att han var en mycket medveten stilist och att han verkligen tänkte på hur han använde sina stilmedel. Jag hävdade å min sida att han (på tjugotalet då han skrev noveller) var en snabb producent av många noveller för att han behövde mat på bordet, inte att han satt och petade i texterna särskilt mycket, utan mer att han hade detta i ryggmärgen, att det bara kom ut.

Berg som vita elefanter är ett fyra sidor långt mästerverk som Hemingway själv sa följande om: ”Jag träffade en flicka i Prunier … Jag visste att hon hade genomgått en abort. Jag gick fram till henne och vi pratades vid, fast inte om det, men på vägen hem tänkte jag på historien, hoppade över lunchen och ägnade eftermiddagen åt att skriva.” Joyce Carol Oates använder sig av anekdoten (som kommer från en intervju med Hemingway i Paris Review) i sin strålande essä Att läsa som författare: konstnären som hantverkare. Hon flikar också in att det enligt Hemingways levnadstecknare Kenneth Lynn skulle ha tagit honom tre dagar att färdigställa novellen. Divergerande uppgifter således.

Avseende novellen Hämnarna, som är föremålet för denna essä, berättar Hemingway för George Plimpton i en klassisk intervju om tre noveller som han skrev en eftermiddag den 16 maj 1927 på ett pensionat i Madrid, när ett snöoväder hade gjort det nödvändigt att ställa in tjurfäktningen under San Isidrofesten. En av dessa tre noveller var Hämnarna, de andra två var Tio indianer och Dagens namn är fredag. Karln skrev alltså tre oomtvistigt mästerliga noveller på en och samma eftermiddag. Något som rimligtvis stärker mitt påstående att Hemingways hantverkskicklighet var mer reflexmässig än genomtänkt, dock har den lakoniska stilen tidigt implementerats i hans medvetna. Gabriel Garcia Marquez, den colombianske författaren, anmärker i sin essä Min Hemingway på att Hemingways romaner aldrig når samma tekniska höjder som novellerna, att exempelvis Klockan klämtar för dig är starkt märkt av den ögonblickliga strukturen som däremot, enligt honom, gör novellerna helt felfria. Hemingway skapade alltså i nuet. Något som uppenbarligen lämpade sig bättre för noveller än för romaner.

Men åter till vår studie av Hämnarna. Utgångspunkten i den hemingwayska mansbilden är att de är sökare som letar sig bort från hemmatillvaron på grund av sin inneboende rastlöshet. Världen trubbar till dem, gör dem hårda och handlingsbenägna. Eventuellt drivna av ett oidipuskomplex med en dominerande mor och en undergiven fadersgestalt som de främsta ingredienserna. Men känslosamheten finns där. De har ett patos, en ryggrad och en moralisk kompass de alltid följer. Vare sig de ska spränga broar under spanska inbördeskriget, fiska marlin utanför Kuba, smuggla människor i Karibien eller döda tyskar, också det i Karibien.

I Hämnarna handlar det om Nick som kastas in i ett våldsamt skeende där två män ska döda en tredje och av allt att döma också ämnar gå i land med uppgiften. Brooks och Warren hävdar att den hemingwayske mannen är enkel. Mannen som varelse kanske är enklare än kvinnan, skulle man kunna hävda. Men är det så? Har Brooks och Warren verkligen rätt i det? Jag är inte så säker. Samma sak här. Hemingways män lever enkelt och har ofta siktet inställt på en enda sak. Att vinna boxningsmatchen, att skjuta den största antilopen eller vad det nu kan vara. Men de har alltid relationer med kvinnor som är allt annat än enkla. De lider ofta helvetets alla kval trots att skildringen av dem är tillsynes enkel.

Hemingway drar upp en personteckning med några pennstreck, men det behöver inte betyda att de är enkla för det. De definieras tack vare de handlingar de utför. Hemingway psykologiserar aldrig, han låter människor agera och utifrån detta agerande får läsaren sen dra sina egna slutsatser. Men Hemingways stil är enkel. Det hävdar såväl jag själv som Brooks och Warren samt förmodligen varje annan Hemingwaykännare. Sen hävdar Brooks och Warren att Hemingways stil är skenbart spontan, men att den är mer kalkylerad än den synes vara. De menar att Hemingway i sina bästa alster lyckas åstadkomma ett sken av spontanitet och omedelbarhet. Jag är inte lika säker som dem på den punkten heller. Karln var ett geni, det är inte säkert han alltid visste vad han gjorde, hävdar jag. Därför är jag heller inte säker på att det handlar om ett sken alla gånger.

Hemingway berättar själv i En fest för livet hur han knallade mellan de parisiska caféerna på tjugotalet och skrev den ena novellen efter den andra och skickade hem till Toronto för publicering. Han banaliserar där tydligt sitt eget skrivande som en mekanisk process utan alltför mycket tankearbete. Han hungrar och fördriver tiden på resor med F Scott Fitzgerald och träffar Gertrude Stein och andra kända intellektuella. Skrivandet pysslar han med mellan varven. Förmodligen något han inte kan leva utan, såväl ekonomiskt som intellektuellt. Det är helt enkelt det enda han kan, och det han lever för. Men en sak kan jag enas med Brooks och Warren om och det är Hemingways mål med skrivandet, att han försöker definiera och åskådliggöra något i sitt skrivande som han finner sant i livet.

 Stilanalys av Hämnarna

Vad är det som är så bra med Hemingway då? Hur kan vi definiera hans stil, som jag nästan tror alla är överens om är den absoluta styrkan i hans författarskap?

Låt oss bli en smula analytiska och ta en snabb titt på första sidan i Hämnarna. De inledande två meningarna skvallrar om flera viktiga saker. Konnotativa substantiv som ”lunchbar”, ”två män” och ”bardisken”, säger mycket vad det handlar om. Vi får reda på var vi befinner oss, att det finns en bardisk och att två män kommer in. Inte så sällan är det inledningen på ett bråk i vilken västernroman som helst. Hemingway etablerar alltså miljön väldigt snabbt, på lite mer än en rad, eller sexton ord för att vara exakt, med några få infererande ord. Miljön bildar bara en skissartad fond och sen börjar han mejsla fram karaktärerna som, helt i linje med vad dramateoretikern Mats Ödeen hävdar, växer fram genom vad de säger och gör under resterande delen av novellen.

Syntaktiskt är Hemingway alltid enkel. Meningsbyggnaderna är både korta och okomplicerade. Lexikalt består meningarna av väldigt få adjektiv vilket gör att texten känns saklig och konkret. Stilfigurer som metaforer och annat förekommer inte alls i de tidiga novellerna som de gör i den mer utvecklade Den gamle och havet långt senare. Satsmelodin känner man bäst av när man läser honom på engelska. Den första meningen i Hämnarna lyder då: ”The door of Henry´s lunch-room opened and two men came in. They sat down at the counter.” Överhuvudtaget känner man mer av Hemingways prosodi och syntax när man läser honom på engelska, även om Thorsten Jonssons svenska översättningar ofta är mycket bra.

Efter den inledande korta beskrivningen börjar den replikföring som utgör det mesta av texten i Hämnarna. De båda männen befinner sig inne på lunchbaren. Därinne finns George bakom disken plus en kock och så Nick Adams, Hemingways alter ego i många av hans noveller. Adams är den ende karaktären som vi kan veta hur han är (förutsatt att man läst om honom i tidigare noveller). De andra är ansiktslösa figurer till en början. (George dyker för övrigt upp som bartender i novellen Dagens namn är Fredag som är skriven vid samma tillfälle som Hämnarna.)

Dialogen i berättelsen synliggör tidigt spänningen mellan karaktärerna. En spänning som av författaren Kenneth Lynn beskrivs som en ”elektrisk laddning” som gjort novellen så berömd. De två männen är egentligen inte ute efter att äta där, det förstår vi på en gång. Och det är det avog mot lunchbarens besökare och personal som skapar denna spänning. En av dem försöker direkt dominera samtalet genom att säga ”Jag ska ha fläskkarré …” medan George, servitören svarar ”Det är inte färdigt än.” Varpå den hotfulla tonen slås fast en gång för alla när en av de två männen svarar: ”Vad fan ska det då stå på matsedeln för?”

Lite senare i texten använder sig Hemingway av flera talspråksmarkörer. En mening som ”Hört talas om Summit nån gång?” är ett bra exempel. I det engelskspråkiga originalet (mot vilket man är tvungen att ställa den svenska översättningen för att det ska bli intressant) blir det: ”Ever hear of it?”. Som replikinledare är ”Hört” en tydlig markör för talspråk. Han har alltså klippt av en mer konventionell början som annars skulle kunna ha varit ”Har du hört talas om Summit nån gång?” Effekten blir en trovärdig realistisk jargong. Samma sak inträffar lite längre ner med repliken ”Klyftig kille till” istället för ”En klyftig kille till”. Stympade inledningar blir med andra ord intressanta ur ett realistisk perspektiv. Stilen blir också mer enkel och vardaglig samt vinner flera andra litterära fördelar såsom större djup och dynamik.

De båda hotfulla männen tar sedan alla på lunchbaren som gisslan, binder dem inne i köket för att invänta sitt offer, boxaren som de är ute efter att mörda. Vi får aldrig veta varför och vi får aldrig veta om det blir så heller och häri ligger Hemingways geniala berättarstrategi. Hade han berättat allt skulle novellen möjligen bara ha platsat i någon billig blaska och snabbt glömts bort. Nu platsade den i en billig blaska men blev historisk.

I slutet av Hämnarna reflekterar barägaren George och Nick Adams över det som hänt, efter att männen lämnat lunchbaren: ”Jag mår illa när jag tänker på att han ligger där i rummet och vet vad som ska komma. Det är för jävligt”, säger Nick. George lägger in den sista repliken: ”Jaa, det är bäst att man inte tänker på ´t.”

Men det är just det man gör när man läst Hämnarna. Man tänker på´t.

 Avslut

En av de noveller som Hemingway fått mest beröm för är också en av de texter som i efterhand tolkats såsom ett så kallat intentionalt felslut, det vill säga att det egentligen handlar om honom själv. Det handlar om novellen Snön på Kilimandjaro från 1936. I den berättar han om en författare på storviltsjakt i Afrika som är döende i kallbrand och tillsammans med en kvinna mycket bittert och käbblandes väntar på transport därifrån. ”Han hade älskat för mycket, krävt för mycket, och allting nötte han ut”, skriver Hemingway om den döende författaren i berättelsen. Och kanske stämmer det väl in på honom själv. Han hade alltid ett märkligt förhållande till döden eftersom den alltid var närvarande i hans texter, vare sig det handlade om tjurfäktning, krig, storviltsjakt eller djuphavsfiske i Västindien.

Jag tänker på Hemingway som en mycket känslig man, svårt drabbad av en nedstämdhet som slutligen gjorde att han tog sitt liv. Hans grandiosa anti-freudianska ideal, hans manliga vision förvandlas till övergivenhet och han drunknar i ett hav av självmedveten dödsskräck. Fast å andra sidan har Hemingway alltid varit bra på att skildra manlighetens olika slutfaser i böcker som Att ha och inte ha, Den gamle och havet och noveller som En kort tid av lycka för Francis Macomber, Hämnarna eller Dagens namn är Fredag. Handlingen är alltid undergångsbetonad och betecknar slutet för den tragiska individualistiskt färgade manliga drömmen om storhet.

Tidigare har jag tagit med den dödsscen som Joan Didion beskriver i författarens hem i Ketchum och som förefaller extremt realistisk, men jag väljer att avsluta denna text med Hemingways egen dödssekvens ur Snön på Kilimandjaro som är så oändligt mycket vackrare:

”och där, framför dem, det enda han såg, stor som hela världen, reste sig ofantlig, hög och ofattbart vit i solskenet Kilimandjaros tvärhuggna topp. Och sedan visste han att det var dit han skulle.”

Litteraturförteckning

Jo Bech-Karlsen, Jag skriver, alltså är jag, 1999
Cleanth Brooks & Robert Penn Warren, Understanding Fiction, 1959
Joan Didion, Att lära sig själv att leva, 2008 (essän Slutord – de Hemingway skrev och de han inte skrev)
Ernest Hemingway, Hämnarna, Översättning av Thorsten Jonsson
Ernest Hemingway, Hemingway var där – Artiklar och reportage under fyra decennier av Ernest Hemingway, 1968
Ernest Hemingway, Snön på Kilimandjaro, 1954
Ernest Hemingway, The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, 1991
Olle Josephson, Något om samtalsgrammatik i 2000-talets svenska skönlitteratur, 2003
Kenneth Lynn, Hemingway – Ett författarliv, 1989
Michelsen & Johannesson, Bonniers Författarlexikon över utländsk litteratur, 2002
Joyce Carol Oates, En författares övertygelse, 2003 (essän Att läsa som författare: konstnären som hantverkare)
Pequod nr 14 (essän Min Hemingway av Garbriel Garcia Marquez)
Sven Olov Stalfelt, Litterära vägar – Litteraturhistoria, 1999
Mats Ödeen, Dramatiskt berättande, 2006

——————-

Novellen finns på engelska på nätet. Här en gratis eboksversion: https://ebookbrowse.com/hemingway-the-killers-text-doc-d98601708

Här en webbsida med texten: https://www.dibache.com/text.asp?id=639&cat=51