Narkotika i olika former är ett av nutidens stora samhällsproblem. Narkotikans historia går långt tillbaka i tiden och opium har ingått i den medicinska arsenalen under flera tusen år som smärtstillande och lugnande.

När detektivromanen som litterär art började växa fram var opium, och senare morfin, utvunnet ur opium, tillsammans med kokain och cannabis (haschisch och marijuana) idealiska verktyg för den som skulle bygga upp en intrig. Narkotikan kunde spela en roll i individernas karaktärer, både brottslingen och offrets, ja, till och med detektivens.

JAN MALMSTEDT har forskat i hur detektivromanerna handlar om narkotika i olika former. Viktigast är dock hur detektivromanerna speglar samhällets syn på narkotikan, från ett problem hos individerna, medicinskt och moraliskt, till frågan om hur missbrukare ska vårdas. Och slutligen hur narkotikadistributionen blivit en av de stora inkomstkällorna i dagens kriminella värld – på riktigt.

Han har varit journalist i dags- och fackpress. Han är också socionom och har skrivit boken Narkotikan i medierna – idéerna som tände debatten om hur det moderna narkotikaproblemet togs upp i media på 1960-talet. Om deckare har han skrivit Brottsplats Lidingö i detektivromaner och i verkligheten.

På omslagen till de sex häften som innehöll texten till »The Mystery of Edwin Drood« fanns interiörer från opiumhålan där berättelsen börjar.

Narkotika i en detektivroman är lika gammalt som detektivromanens genre. Engelsmannen Wilkie Collins använde opium i intrigerna till sina mest kända verk, Den hvitklädda kvinnan (1861, original 1860), och Månstenen eller den förlorade diamanten, där opium spelar en avgörande roll (1868, följetong i Dagens Nyheter 1893).

Nobelpristagaren T.S. Eliot har kallat Månstenen »den första och största av engelska detektivromaner«. Som föregångare till den moderna detektivromanen sätts Månstenen främst, även om både den och Den vitklädda kvinnan kallades sensationsromaner innan uttrycket detektivroman var uppfunnet.

Månstenens handling har drag som skulle återkomma i många detektivromaner: en elegant överklassmiljö och ledtrådar som lätt går läsaren förbi men observeras av den skarpsinnige detektiven. Han ger gåtan dess lösning men en bifigur, en enkel landsortsläkares assistent, svarar för en avgörande insats. En helig diamant, Månstenen, har stulits. En ung man misstänks för stölden. Han, som lagt sina kära cigarrer på hyllan, har ovetandes fått en dos opium till natten för att mildra nikotinabstinensen. När mysteriet ska lösas, utsätts han vid ett experiment för en ny berusning med tinctura laudanum, en lösning med alkohol och opium. Det uppdagas att han i opiuminducerad trance tagit hand om diamanten, men blivit bestulen. Collins beskriver ingående opiumberusningens förlopp och yttringar, en avgörande faktor i hela berättelsen. På köpet får man en kort men än i dag aktuell beskrivning av nikotinabstinensens styrka.

Det är stölden i Månstenen som är brottslig, inte opiumintoxikationen. Berättelsen utspelas för 150 år sedan, då opium är en given del av husapoteket, ofta i form av laudanum, ett receptfritt läkemedel i den tidens England som smärtstillande och sömngivande, även om i varje fall läkarkåren var medveten om att det kunde medföra tillvänjning och begär, addiction. Det bör påpekas att begrepp som drugs på Månstenens tid hade andra undertoner än i dag, snarare motsvarande medicin, medan drug addiction motsvarade hängivenhet, bundenhet eller hemfallenhet. Det var lätt att köpa narkotiska droger, till exempel på varuhuset Harrods i London. Inte förrän 1868 begränsades försäljningen till apotek.

Läkarassistenten, som trots sin enkla ställning, genom sitt experiment att ge opium som sömnmedel kan lämna den medicinska förklaringen till den förmodade diamantstölden, är själv opiumberoende till följd av sina svåra smärtor, ett självporträtt av Collins. Läkarassistenten sammanfattar tidens syn på opiater och dess risker och talar om beroendet som ett missbruk, men varken han eller någon annan ställer moraliska frågor kring bruket:

Det enda effektiva medlet av det slaget är i mitt fall – opium. Ja, det är detta allsmäktiga och barmhärtiga läkemedel som jag har att tacka för många års uppskov med dödsdomen. Men också opiet har sina nackdelar. Sjukdomens framskridande har så småningom drivit mig från bruk till missbruk.

I Den hvitklädda kvinnan drogas en kvinna och förs till ett sinnessjukhus under falsk identitet. Syftet är att komma åt hennes ärvda förmögenhet, då hon läggs in under en annan, avliden kvinnas namn. Medan Collins skrev de två romanerna tog han opium mot giktsmärtor, så mycket att det sägs att han inte mindes något av vad han skrivit i Månstenen. Opium beskrevs som en njutning även i Collins Armadale (1866, även följetong i Nya Dagligt Allehanda). Publiceringen i följetongsform utgör ett steg från skönlitteraturen på vägen mot narkotika, tills vidare lika med opium, i populärlitteraturen.

Edgar Allan  Poe och Charles Dickens
Som den första detektivhistorien, före Månstenen, nämns ibland Edgar Allan Poes Mordet på Rue de Morgue (1860, original 1841), men där förekommer ingen narkotika. I andra verk skildrar Poe opium, till exempel i novellen Ligeia (1838), där berättaren i en opiumdröm ser sin döda hustru återvända. Före Månstenen fick morfin, som man lärt sig utvinna ur opium i början av 1800-talet, spela en roll i den tidens populärlitteratur eftersom det kunde kallas både gift och medicin. Butlern i J.F. Smiths roman Den siste af sin ätt är oroad över att läkaren gett hans sjuke herre ett gift, men läkaren försäkrar att morfin, använt i detta sammanhang, inte är ett gift utan en medicin (följetong i Aftonbladet 1858, som bok 1879). I en annan följetong elva år senare i samma tidning förväxlar en mamma sin egen och barnets medicin och orsakar barnets död med morfin.

Charles Dickens Mysteriet Edwin Drood (The Mystery of Edwin Drood) utkom 1870 med sex av planerade tolv häften innan Dickens avled. Berättelsen gick som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samma år och såldes några år senare i sin engelska version i Sverige, även om den i översatt bokform inte utkom förrän 1957. Dickens hade tidigare i Hårda tider (1881, Hard Times 1854) berört opium, närmast som en ersättning för alkohol. Hans sista verk uttrycker tidens ambivalenta syn på opium : läkemedel, njutning, men beroendeskapande och därför en väg till mänskligt förfall.

Opiumdimman ligger tät när domkyrkokantorn John Jasper besöker romanens opiumhåla. Eftersom romanen aldrig fullbordades, har sakkunniga räknat ut att han är den skyldige till berättelsens mord på Edwin Drood som står i vägen för Jaspers kärlek till den unga Rosa. I »det tarvligaste av kyffen« befinner sig Jasper, som skakande i kroppen efter ett rus lappar ihop sitt splittrande medvetande. Berättelsen ger ingen förklaring till hur Jasper börjat röka opium, men läsaren påminns om hans beroende : han har tagit opium »mot en plåga – en vånda, som ibland ansätter mig«. Verkningarna smyger sig på honom »som en svärm insekter eller som ett moln, och sedan går de över igen«. Uppenbarligen är det abstinensplågor som orsakat hans återfall. Jasper berättar för gumman som håller opiumhålan – med dagens begrepp langaren – hur han gång på gång under opiumintoxikationen hallucinerar om hur han begår en handling, som inte kan vara annat än det mord han senare gör sig skyldig till.

Att priset på narkotika styrs av marknaden stod klart redan på Dickens tid. Gumman, själv beroende av den »medicin« hon handlar med, säger till Jasper »Men du är väl en vänlig själ och tänker på att marknadspriset är förskräckligt högt just nu?« Även kvalitetsdimensionen var aktuell. Gumman »med det rätta receptet på bland­ningen« talar om den höga kvaliteten på just hennes opium. Att opiumpipan inte känns lika stark som tidigare, förklarar hon med att »Du har blivit mera van, det är därför.« Hennes kund kännetecknas av toleransökning, behov av alltmer opium.

Sherlock Holmes
Mest berömda bland tidiga detektivhistorier är Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Här är narkotika en del i tecknandet av rollfiguren, bara någon gång en ingrediens i brottsberättelserna. Watson gör i En studie i rött (A Study in Scarlet 1887, med titeln Förföljd 1893) en lista över Holmes kunskaper. Inom botanik är Holmes väl insatt i belladonna, opium och gifter i allmänhet, men kan inget om praktisk trädgårdsskötsel. Watson finner ibland sin vän liggande på soffan i dagar, tyst, med en tom, drömmande blick »så att jag kunde misstänka honom för att vara tillvand [addicted] av något narkotikum […]«. Nikotinismen har herrarna gemensam utan att den föranleder några reflexioner. I De fyras tecken (1891) besannas Watsons aningar. I romanens öppningsscen tar Holmes fram flaska och injektionspruta, rullar upp vänster ärm och blottar en arm full med märken efter nålstick. Han trycker in nålen, pressar in kolven på sprutan och sjunker tillbaka med en suck av tillfredställelse. Sherlock Holmes injicerar kokain subkutant, under huden, inte intravenöst. Tre gånger om dagen i flera månader har Watson blivit vittne till detta. Slutligen tar han mod till sig :

Vad är det i dag? frågade jag, – morfin eller kokain?
– Det är kokain, sade han, – en sjuprocentig lösning. Vill du pröva? Nej, verkligen inte, svarade jag, bryskt. Min kropp har ännu inte kommit över fält­tåget i Afghanistan. Jag har inte råd att utsätta den för någon extra påfrestning.

Holmes förklarar att kokainet är klargörande för sinnet och dess övriga effekter kortvariga. I detta speglas en uppfattning om kokain från dess tidiga år i Europa, även om Doyles alter ego dr Watson ger en varnande medicinsk lektion som visar att Doyle hade insikt i kokainets verkningar. Holmes svarar med att engagerande arbetsuppgifter kan få honom att avstå från artificiell stimulans : »Men jag avskyr tillvarons tråkiga rutin. Jag kräver mental hänförelse. Det är därför jag valt mitt särskilda yrke, eller rentav skapat det.« Hans kokainism är, under den tidens förhållanden, aldrig brottslig.

Förmodligen är det ett slarvfel av författaren när Holmes i En skandal i Böhmen (1893, A Scandal in Bohemia 1891) blir dåsig som följd av kokaininjektionen. Kokain var redan vid denna tid känt som stimulerande ; i berättelsen från året före antyds att Holmes möjligen också nyttjar morfin vilket kan förklara författarens lapsus. Inte ens opiumhålor var olagliga i den tidens England. I Mannen med ärret (1891) letar Watson efter en patient, som börjat dränka sin röktobak med laudanum och blivit starkt beroende. Watson hittar honom i en opiumhåla :

Han fann, som så många före honom, att vanan är lättare att erhålla än att bli fri från, och under många år hade han fortsatt att vara en slav under drogen, ett föremål för omväxlande skräck och medkänsla från vänner och släktingar. Jag kan se honom nu, med gult, degigt ansikte, nedsjunkna ögonlock, och pupiller stora som knappnålshuvuden, […] ett vrak och en ruin av en ädel man.

Opiumhålans inre skildras på ett sätt som ska återkomma i många detektivromaner, tjock opiumrök, kroppar med nertyngda axlar, uppdragna knän, glanslösa ögon. Watson hittar sin patient i förvirrat tillstånd. Dessutom stöter han på den förklädde Holmes som är på spaning i ett helt annat ärende. Med ett skratt frågar detektiven om Watson tror att han lagt opiumrökning till kokaininjektionerna. Sedan Watson skickat hem sin patient, vidtar det egentliga äventyret, som har anknytning till platsen, men inte till opium ; mannen med ärret är maskerad till tiggare och återbördas efter Holmes avslöjande till familjen. Holmes tillämpar sina kunskaper om opium i novellen om den försvunna hästen Silverbläsen (1892). En hästtränare lägger opiumpulver i stalldrängens currystuvning. Holmes konstaterar att curry döljer smaken av pulvriserat opium ; narkotika blir ett brottsredskap. Stalldrängen sover en djup opiumsömn medan hästtränaren med ett snitt i bakbenet försöker göra hästen oduglig till ett stundande lopp. Tränaren får sitt straff när hästen sparkar bakut och träffar honom med dödlig utgång. I novellen Wisteria Lodge är det Watson som konstaterar att ett vittne är drogat med opium; hennes pupiller är som små svarta prickar. Holmes, som dragit sig tillbaka från aktivt detektivarbete, får i novellen Lejonmanen ett plötsligt besök av en person som lider av fruktansvärda skador och ropar efter smärtstillande, opium, morfin, »vad som helst mot denna infernaliska smärta!« men botas med den ena dosen konjak efter den andra. Skadorna visar sig härröra från the lion’s mane – den röda brännmaneten.

Efter att ha vant Holmes av med kokainet, är doktor Watson i novellen Den försvunne rugbybacken i Sherlock Holmes återkomst klar över att beroendet lätt kan väckas på nytt (1985, The return of Sherlock Holmes 1903–04) :

Under flera år hade jag gradvis vant honom av med den drogbesatthet som en gång hade hotat att sätta stopp för hans anmärkningsvärda yrkesbana. Nu visste jag att han under normala omständigheter inte länge hade någon drift till detta konstjorda stimulus, men jag var väl medveten om att denna onda ande [fiend] inte var död, utan sov, och jag har förstått att denna sömn var lätt […].

Kokain användes i slutet av 1800-talet som bedövningsmedel inom ögonläkekonsten. Doyle utbildade sig till ögonläkare, till yttermera visso i Wien där Sigmund Freud studerade kokainets effekter. Doyle bör sålunda ha haft god kännedom om kokainets verkningar. Bara några år innan Doyle skildrade Sherlock Holmes kokainbruk hade kokainet beskrivits som enastående energigivande. Doyle låter Holmes använda narkotikaromantiska argument, att kokainet ger honom, med hans psykologiska konstitution, värdefulla upplevelser. Sådana föreställningar – om opium – hade odlats bland engelska diktare under den romantiska epoken under 1800-talets tidigare del.

Det är tydligt att Doyle, med växande erfarenhet i sitt yrke parallellt med ökade den medicinska kunskapen om kokainets effekter, kom att betrakta kokainet som betydligt farligare än när han först beskrev sin hjältes vanor ; kokainet betecknas nu som en fiend, en ond ande, en kvarleva av en uråldrig bild av drogen som en demon.

Sherlock Holmes ärkefiende, det kriminella geniet professor Moriarty, uppträder i de senare berättelserna, men aldrig där narkotika förekommer.

Brott men inte deckare: När Lasse-Maja köpte opium
Opium ingår i en välkänd svensk berättelse, där många brott skildras, Den Riksbekante Lasse-Majas Öden Av honom själv berättade (1838). Vid ett tillfälle funderar Lasse-Maja (för tillfället som kvinna) på hur hen ska få något på kroken och tillämpar en metod som i olika varianter skulle återkomma i narkotikans kriminalhistoria :

Jag ingick på ett apotek och begärde få köpa opium ; man svarade att sådant ej kunde fås utan doktorsattest. Utkommen på gatan efterfrågades en sådan, då man visade mig till en tysk, som sade: »Vat schall man doch mit opium?« Härpå svarade jag, »att min man, som var inspektor fyra mil från staden, hade brutit av sitt ena ben, men att han nu hade det spjälat och förbundet, men endast behövde något medel att befordra sömn.« Sedan jag presterat doktorn en 2-riks­dalers­sedel, satte han sig genast ned att skriva och räckte mig receptet med tillsägelse att endast 30 droppar i sänder fingo nyttjas.

Med attesten i hand kan Lasse-Maja inhandla en halv jungfru opiumdroppar (4,1 centiliter) à 2 riksdaler med vilka hen kryddar ett kvarter brännvin (32,7 cl) och gör ett försök att truga en skjutsbonde, ägare till ett penningskrin, att tära brännvinet med de sövande dropparna. Emellertid smakar bonden icke brännvin. Lasse-Maja lyckas stjäla penningskrinet och flyr över ett tak. Men »under nedhoppandet slog jag sönder min flaska med opiumdropparna och hade sålunda utgivit nära 5 riksdaler för ingenting.«

Arthur Conan Doyle, Lasse-Maja,Stein Riverton och Sax Rohmer

Att Lasse-Maja vägras köpa opiumdroppar utan läkarattest illustrerar att restriktiv narkotikapolitik inte är något nytt. I 1688 års medicinalförordningar från Sundhetskollegium (embryot till Socialstyrelsen) var opium ett av de medel som inte fick utlämnas utan läkarrecept. Lasse-Majas opiumäventyr illustrerar å andra sidan även lättheten i att få »attesten«, att läkare och apotekare inte höll särskilt hårt på dessa regleringar.. Opium var i praktiken lätt tillgängligt och vida spritt som sömngivande och smärt­stillande. Lasse-Maja dömdes sedermera, av andra skäl, till livstids fästning.

Första svenska deckaren
I det som kallats den första svenska detektivromanen spelar morfin en liten roll. »Brottmålsromanen« Stockholms-detektiven utgavs 1893 av pseudonymen Prins Pierre. Bokens privatdetektiv är en tjänstledig kriminalkonstapel, Fridolf Hammar, som blir vittne till en nattlig brand. Han lägger märke till den förmögne konsuln Felix Brauner. Efter spaning kan detektiven snärja Brauner för mordbrand och för­säkringsbedrägeri. När Brauner inser att han är avslöjad famlar han efter sin morfinspruta.. Morfinet visar på den uppblåste bedragarens svaga karaktär. Fyndet av morfinsprutan hjälper detektiven att rekonstruera brottet, men Brauners morfinbruk är inte brottsligt. Även Stockholms-detektiven speglar att recept och utlämning på apotek var lätta att få, vilket kan förklara att det aldrig framgår hur konsuln fått tillgång till medlet.

Detektiven i Prins Zaleski (1895) nyttjar liksom Sherlock Holmes en psykoaktiv drog och är lika skarpsinnig som denne (ännu skarpsinnigare, tyckte en recensent). Berättaren M.P. Shiel (1865–1947) vänder sig till prinsen för att få hjälp att lösa en mordgåta, men först tillbringar herrarna större delen av aftonen med ett behagligt, halvt drömmande och halvt mystiskt samtal »och han bjöd mig oupphörligt en blandning af indisk hampa liknande hashish […] som var fullkomligt oskyldig.« Prins Zaleski antyder därmed att cannabis stimulerar den detektiva tankeförmågan, en idé som kan vara hämtad från Edgar Allan Poes i timtal piprökande detektiv M. Dupin och Sherlock Holmes som vid ett tillfälle kallar en detektivgåta »ett trepiporsproblem«.

»Tidigmoderna« deckare
Med engelsmannen John K. Leys Advokatens hemlighet (The Lawyers Secret 1897) tar kokain steget till mordredskap. Denna tidiga kriminalroman publiceras på svenska 1902–03 som följetong i fyra landsortstidningar innan den 1905 ges ut som bok. Fortfarande rör man sig i en borgerlig miljö, en advokat mördas med en dos kokain i en kopp buljong då gärningsmannen vill stjäla ett testamente som advokaten för­falskat i utpressningssyfte. Kokainet köps på apotek som medicin mot smärtor i ansiktet. En köpares namn måste noteras i apotekets giftbok ; kokainet har lämnat det ofarliga stadiet. I Sverige börjar oroväckande fall av kokainbruk omtalas några år senare, men som bedövningsmedel har det säkrare novocainet nu börjat användas.

Kvällen den 1 december 1913 mördades apotekaren Johan Erik Hallbergsson på sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby, norr om Stockholm. Mördaren kunde aldrig gripas. Hammarbymordet är en historisk, olöst kriminalgåta.

I Norge hade Stein Riverton (Sven Elvestad, 1884–1934) blivit en av Norges mest kända deckarförfattare, flitigt publicerad, inte minst i Sverige. Under flera år blev han den mest läste författaren och flera av hans böcker utgavs först på svenska. Han besökte ofta Stockholm. Riverton skrev, inspirerad av Hammarbymordet, Mördaren från mörkret (1914, original Morderen fra mørkret samma år), författarens artonde bok översatt till svenska, som anses vara en av hans bästa romaner. Ett 90-tal böcker till skulle det bli, förutom många kioskhäften. Mördaren från mörkret är den första detektivromanen på svenska, där narkotikaberoende är orsak till ett brott.

Apotekare Hallbergsson höll enligt polisens utredning en flaska »nervdroppar« i handen när han mördades, men det som gav Riverton uppslaget till narkotikatemat i boken är att en narkomaniserad läkare vid det närbelägna sjukhuset förekom i utredningen. Riverton har flyttat narkotikaberoendet till en »kapten Nylander«, utan motsvarighet i det verkliga mordfallet. Kaptenen uppträder som kund i apoteket. När han bönar om sitt kokain, har apotekaren motvilligt honom gjort till viljes. Vid ett annat tillfälle har det gått så långt som till hot. Romanen har en förtätad stämning med fantasi och verklighet som gång på gång byter plats, ibland i kaptenens psykos. Den flytande och mystiska stämningen förstärks av att en privatdetektiv, som på sitt visitkort endast har ett X, infinner sig och efter hand tränger djupare in i både kaptenens psyke och romanens kriminalgåta.

Läsaren tror först att kaptenen är en i och för sig farlig kokainist, men att mördaren är att söka på annat håll. En läkare som medverkar i utredningen betraktar kaptenen som sjuk och anser att hans »fantastiska grubblerier« hör ihop med kokainismen, en sjukdomsförklaring även om ordet sjukdom inte används. Genom att ha varit den siste som talat med apotekaren, har kaptenen vittnesuppgifter att bidra med. För den mystiske detektiven X, där X kan stå för »detektivens princip«, berättar kaptenen att han sett mordet i en dröm. Detektiven gör kaptenen medveten om att han i somnambult och av trängtan efter kokain förvirrat, psykotiskt tillstånd mördat apotekaren. Det är detta han återupplevt i sin dröm. Kaptenen försvinner ut i den nyfallna snön. På den närbelägna järnvägsbron, höljd i röken från ett framrusande tåg, vandrar kaptenen in i mörkret och döden. Kokainisten har begått ett brott, mordet, men även om kokainismen och drogsuget är orsaken, framställs de inte som i sig brottsliga.

Kokain började spridas som energigivande läkemedel på 1870-talet, men dess beroendeskapande och euforiska effekter uppmärksammades snart. Vid tiden för Mördaren från mörkret var kokainets våldsframkallande effekter kända, liksom förmågan att fram­kalla paranoida tillstånd. I Mördaren från mörkret ges ingen social eller psykologisk förklaring till att kaptenens kokainism, men det är första gången en psykos, utlöst av kokainberoende, beskrivs i en detektivroman på svenska och förutsätter att författaren känner till kokainets verkningar. Inlevelsen i kaptenens ångestfyllda psyke utgår förmodligen från Rivertons inre liv, men romanen måste ha spritt kunskapen om kokain som riskabelt och förmöget att framkalla både beroende och psykotiska tillstånd. Mördaren från mörkret gick ut i stor upplaga i Sverige, troligen omkring 100.000.

Det dröjde innan någon svensk detektivförfattare utnyttjade narkotika som tema. Julius Regis, ibland räknad som den förste svenske detektivförfattaren, nöjde sig i sin debutroman Blå Spåret (1916) med omnämnandet av opium för att skapa spänning kring hjälten, »detektivreportern« Wallion, som bland sina meriter har en intervju med »massmördaren Sprengler i en opiumhåla i Brest.«

Avslutande kommentar
De första detektivromanerna speglar de narkotiska medlens dåtida plats i husapoteket. Läkarassistenten i Månstenen, självmedicinerande och definitivt beroende, utgör en kontrast till Blake, som får opium som tillfälligt sömnmedel, en den tidens sätt att använda opium medicinskt. En annan tidig kriminalroman, Advokatens hemlighet, illustrerar hur den läkemedelsoptimism, som ska bli nya psykoaktiva ämnens följeslagare, efter en tid väcker medvetenhet om risker. Kokainet uppfattas först som stimulerande medicin men utvecklas som intrigverktyg till ett dödligt gift och brottsredskap. I Mördaren från mörkret har riskerna blivit kända, kokainet har blivit vålds- och psykosframkallande, kokainisten har blivit brottsling till följd av sitt beroende. När detektivromanen växer fram i Sverige utgör Mördaren från mörkret en föregångare även med den rationellt arbetande detektiven. Detektivens rationalism, psykologiska metod och handlingsförmåga kontra brottets oförnuft, knutet till narkotika, utgör en polaritet som i fortsättningen ska göra så många intriger möjliga.

Narkotika blir, utan att här närmare specificera olika preparattyper, en välkänd företeelse genom detektivromaner, brottsskildringar, populär- och skönlitteratur för att på sin tidsresa framåt placeras in i mer specifika subkulturer.

Faktaruta
Ordet narkotika härleds från grekiskans narkós med betydelsen sömn- eller rogivande, bedövande, smärtstillande. Ursprungligen användes ordet för gruppen opiater, utvunna ur opiumplantan, förutom opium även morfin, heroin, kodein, buprenorfin och thebain. Opium kunde rökas eller tas i andra former, fasta och flytande. Opioider innefattar även syntetiska preparat med opiat­liknande effekt.

Som narkotika definieras (juridiskt) även central­stimulantia, främst kokain samt syntetiska preparat, amfetamin och liknande. De upplevs som vakenhetshöjande och uppiggande i motsats till den ursprungliga betydelsen av ordet narkós. Hallucinogener kan vara naturliga (t.ex. cannabis och lsd, lysergsyredietylamid, utvunnet ur mjöldryga). De förändrar varseblivningen, dvs. hur omgivningen uppfattas, och tankeverksamheten. Jaget kan kännas upplöst och »förenat med universum«. Syntetiska hallucinogener är bl.a. pcp och mdma, även kallat ecstasy, som påverkar stämningsläget.

Litteratur

• Benoit, Pierre (1920) Atlantis: Två franska officerares upplevelser i Sahara. Geber, Sthlm; annons dn 1922-02-12.
• Collins, Wilkie (1868) Månstenen eller den förlorade diamanten. Hæggströms förlagsexp, Sthlm. Följetong i DN fr.o m. 1893-05-30; (1904–1905) Den hvitklädda kvinnan. Universalbibl., Malmö.
• – Armadale (1866). Äv. s. följetong 1866 i nda.
• Dickens, Charles (1881, original 1854) Hårda tider. Svea, Sthlm; (1957, original 1904) Mysteriet Edwin Drood. NnK, Sthlm. Citaten efter Majken Johanssons översättning. Som följetong: GHT 1870-05-17
• Doyle, Arthur Conan (1910) En studie i rött (original A Study in Scarlet 1887); (1904) De fyras tecken (original The Sign of Four 1890); (1957) En skandal i Böhmen (original A Scandal in Bohemia 1891); (1956) Mannen med ärret (original The Man with the Twisted Lip 1891); (1979) Wisteria Lodge (original The Adventure of Wisteria Lodge 1908, i Djävulsfotroten och andra berättelser); (1991) Lejonmanen (sv. 1991, original The Adventure of the Lion’s Mane 1926, i De fyras tecken samt 12 noveller … 1987); (1985) Den försvunne rugbybacken (original The Adventure of the Missing Three-Quarter 1904, i Sherlock Holmes återkomst 1985); (1963) Silverbläsen (original Silver Blaze 1894, i De fyras tecken och andra berättelser).
• Hogner, Hildemar G:son (1925) Kokain och andra noveller. Bonnier, Sthlm. Novellen »Kokain« äv. i DN 1925-10-18. Söndagsläsning: DN 1925-10-18. Annons för Kokain: DN 1925-03-03.Rec. DN, SvD 1925-01-27.
• Kipling, Rudyard (1891) »De hundra sorgernas port« i Höglandsbilder från Hindustan. Fahlcrantz, Sthlm.
• Klinckowström, Axel (1921) Giftskatten. Äventyrsroman. Åhlén & Åkerlund; Sthlm; (1921) Damen med djävulshuvudena. Äventyrsroman. Åhlén & Åkerlund, Sthlm.
• Leys, John K. (1905) Advokatens hemlighet. Mariestad. Följetong i Norrlands-Posten 1902, Söderhamns Tidning 1903, Hallandsposten 1905, enl. tryckort i boken även Mariestads Länstidning 1905.
• Lindberg, Helge, kompositör (1925) Opiets lov. Musikinspelning, Skandinaviska grammophon. smdb.
• Molin, Lars, pseudonym Lasse-Maja (1840) Den byxlöse äfventyraren eller den riksbekante Lasse-Majas (hvars rätta namn är Lars Molin) besynnerliga öden och lefnadshändelser …: Af honom sjelf berättad. Flera upplagor.
• Mortensen, Johan (1926) London av idag. Bonnier, Sthlm.
• Palmcrantz, Gösta pseud. Jan Oders (1939) Glädjeflickan. Nili. Gbg.
• Palmcrantz, Gösta pseud. Gösta Segercrantz (1928) Charme/1, »Nattstudier i Stor-Berlin. En rond genom förbrytarelokaler, kokainhålor och Kurfürstendamms barer«.
• Poe, Edgar Allan (1860) Mordet på Rue de Morgue. En brottmålshistoria. Novellbibliothek no 11. P.G. Bergs förlag, Sthlm; (1985) Morden på Rue Morgue, isbn 91-86020-16-1.
• Regis, Julius (1916) Blå spåret. Åhlén & Åkerlund, Sthlm.
• Riverton, Stein, pseud. f. Elvestad, Sven (1914) Mördaren från mörkret. A.-B. Dahlberg & Co:s förlag, Sthlm.
• Shiel, M. P. (1895) Prins Zaleski.. H. Geber, Sthlm. Annons SvD 1895-08-21, rec. nda 1895-08-27, std 1895-10-01, NWT 1895-10-03, GP 1895-11-16.
• Strömberg, Sigge (1918) Styrman Karlssons flammor. Å&Å, Sthlm.
• Värnlund, Rudolf (1925) Ingen mans land: noveller (särsk. novellen »Det tysta rummet«). Bonnier, Sthlm; (1944) Skådespelaren. Fritzes, Sthlm.

Noter

• Aftonbladet om psykoaktiva medel: AB 1905-01-27.
• Arendorff och droger: Även i två av sina tre andra romaner, Brännvinstörst: en livsepilog och Begär: en bohems upplevelser, som innehöll ett avsnitt om kokain.
• Följetong med opium t.ex.: Dell, Ethel M. »Väktaren för dörren«, SvD 1917-02-26, Reynolds, Baillie: »En underbar räddning« svd 1917-03-15.
• Första detektivromanen: Scaggs, John (2005) Crime Fiction, s. 23, ISBN 0-203-59853-9 (e-bok).
• Jasper skyldig till mordet på Edwin Drood: DN 1914-03-12.
• Kokain på 1920-talet: Lindgren, Sven-Åke (1993) Den hotfulla njutningen…
• Kokainist i von Sydowska morden: Henschen, Helena (2004) I skuggan av ett brott, ISBN 91-85251-41-0.
• Kokain i Berlin: DN 1922-01-08.
• Kärlek och kokain: Annons i DN 1924-04-08, Folkets hus teater.
• Le Queux som författare, se Hedman, Dag (2008) Extravaganta eskapader. Gösta Palmcrantz’ liv och verk, ISBN 10 91-88300-43-9 s. 162 ff.
• Medicinsk fackpress om narkotika: Olsson, Börje a.a. (se Litteratur).
• Mördaren från mörkret, Hammarbymordet, Elvestad/Riverton i Sthlm, Rivertons själsliv Elvestad/Riverton och nazism/fascism: Rougthvedt, Berndt (2007) Sven Elvestad og hans samtid, isbn 978-82-02-24724-9; Jury 1984/2 (Temanummer om Stein Riverton).
• Morfin i följetonger: AB 1858-01-14, 1858-01-16, 1869-12-31.
• Opiatbruk i 1800-talets amerikanska populärlitteratur: Gertz, a.a. (se Litteratur) s. 26 ff, 196 ff.
• Om Leonard Strömberg: Skarstedt, Ernst (1917) Svensk-amerikanska folket i helg och söcken. Björck & Börjesson, Sthlm, äv. Projekt Runeberg (https://runeberg.org/svamfolket) s. 187; Strombeck, Rita (1979) Leonard Strömberg, a Swedish-American writer, ISBN 0-405-11660-8.
• Opium som inspiration: Malmstedt, Jan (se Litteratur) s. 27 ff.
• Prins Zaleski, deckarhistoria, se Broberg, Jan (1976, 2018) Mord i minne. ISBN 9788711956236.
• Sherlock Holmes narkotikavanor: Dalby, J. Thomas: Sherlock Holmes’s Cocaine Habit. www.bakerstreetdozen.com/coca (2015-09-01); Musto, David F. (1968) »A Study in Cocaine« i Journal of American Medical Association, vol. 204/1.
• Trolig mördare i Edwin Drood …: Ted Bergman i DN 1998-03-29 »Konsten att sitta på en trädgårdssoffa«; 1998-06-15 »Dickens olösta gåta«.
• Vacklande syn i medicinen: Se t.ex. »Develop­ment of the Disease Model of Drug Addic­tion in Britain, 1870–1926«. Medical History, 1980/24, s. 275–296.
• Wilkie Collins och laudanum: Olle Matsson (2013) En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen, ISBN 978-91-7353-589-2.