Av ELISABET PETERZÉN

Svenska 50-talsdeckare dyker inte så sällan upp på marknader, i den där stora lådan med femkronors böcker, tio st för 30:- . Det är en julaftonskänsla att börja rota i en sådan låda. Varför läste jag inte böckerna redan på 50-talet? Tog Maria Lang och Stieg Trenter död på allt annat, eller var de här böckerna kanske inte särskilt bra? Få av dem fick uppföljare.

Här är tre av dem. Nej, kanske var de inte så bra. Det är osannolikt att i vart fall två av dem skulle bli antagna om de skrevs i dag. Det finns något i tidsandan hos de här böckerna, något stelt och stereotypt, som vi också kan hitta i andra länders pusseldeckare från samma tid. Det är liksom ingen som bryr sig om någonting. En person blir mördad och änkan eller änklingen sitter lugnt ned vid frukostbordet nästa morgon och diskuterar vem som kan misstänkas för dådet, medan hon han hugger in på äggen och det rostade brödet. Mänskliga känslor lyser med sin frånvaro, även när motivet visar sig vara besinningslös svartsjuka eller rädsla för skandalösa avslöjanden.

Stilen genrekrav

Inte var vi så avtrubbade och känslokalla, ens på 50-talet? Särskilt inte då? Var det inte snarare en litterär stil, som krävdes av genren? Mänskliga känslor skulle ha gjort uppgiften omöjlig. De kom senare, med polisdeckarna och de realistiska våldsskildringarna, med både detektiver och brottslingar som verkliga människor, med fotsvett och sura uppstötningar och allt. Nu, när detektivromanerna är 600 sidor tjocka, är det också känslokonflikter över alla bräddar. Då var 240 sidor max, ofta låg sidantalet kring cirka 180. Det fanns mindre utrymme för excesser.

Hat och intriger på kulturen

Mördande recension av Peter Inger (Norstedts 1953) utspelas på en tidningsredaktion i Klara – vilken? Tidningen heter i boken Dagsnyheterna och om det beror på namnet eller på något annat, Dagens Nyheter är den tidning läsaren får i tankarna. Hat och intriger rumsterar om på kulturavdelningen. I centrum står en motbjudande kulturredaktör, en vacker streber, hatad och älskad av sina medarbetare. Han blir mördad och någon på redaktionen måste ha begått brottet.

Det är knappast någon tvekan om att detta är en nyckelroman; men vem var vem på DN för snart ett halvt sekel sedan?

Intrigen är ganska krystad; vem som helst av de övriga medarbetare på redaktionen hade egentligen lika starkt motiv som den egentlige mördaren. Kvinnoporträtten är väldig flackt tecknade; den onda vampen, den förförda oskulden, de beskäftiga städerskorna och hjältens pigga lilla fru, som är den som kommer med uppslagen som hjälten bearbetar och för till mognad. Det röks och dricks med friskt mod; härligt! I våra dagars deckare förekommer allt slags depraverat missbruk, bara inte rökning! Säkert var den här boken bättre när den kom ut, men den är fortfarande läsbar. Än mer så naturligtvis, för den som kan läsa mellan raderna och säga vem som är vem.

I Monica Francks Mord i maj (Bonniers 1955) har en konstnärlig femme fatale blivit mördad med ett skott i ryggen. De misstänkta finns bland en krets författare och konstnärer i Stockholm. Det är mer spännande att undra vem Monica Franck var och om personerna i boken har levande förebilder, i så fall vilka, än att ta ställning till mordgåtan.

Det är ingen särskilt bra deckare. Den är full av kommande, gående och resonerande på dåtida innekrogar i centrala Stockholm, med rätt stark lokalfärg.

Oskarpa karaktärer

Men karaktärerna är oskarpt tecknade och i stort sett utbytbara; det är namn och hårfärg om skiljer dem åt. Resonemangen är träaktiga och upplösningen är fusk – ett bekännelsebrev från en av personerna, som ingen speciell misstanke riktats mot tidigare. Behållning: Stockholms- och krogmiljöerna!

Bevingad död av Peter Heiden (Sörlins Förlag, Norrköping, årtal ej angivet men efter 1954) är av en helt annan kaliber. Det är en riktig författare som har skrivit den här boken, en författare som kan sätta ihop intriger, skapa karaktärer och bygga upp en mycket laddad stämning. Platsen är en liten västkuststad, tiden sommarens värmebölja; jag läste den under värmeböljan i juli -99 så det var mycket illusoriskt! Här finns tidstypiska moment som det ideliga rökandet och hatten, till kostym, även mitt i sommaren, och även här hjältens fjolliga hustru, som kommer med observationer och uppslag som ingen annan ser. Språket är roligt och rappt.

“Han hörde att hon rodnade”, vad sägs om det?

Personerna i handlingen är få och lätta att hålla isär. Mördaren finns inom en mycket begränsad krets.

Att upplösningen är en aning skruvad och mordmotivet krystat, får man stå ut med, eftersom boken i övrigt är så bra.