Av CONRAD HINGE

Kjell E. Genberg har i decennier suttit orubblig till svars för sina alster. När denne thrillermakare nu vävt in psykiatri och medicinhistoria i en mycket trovärdig story, räds han inte att inta podiet. Men frågorna blir varken insinuanta eller illvilliga. Genberg möter numera närmast vördnad, inte för att han i vinter fyller ett aktningsvärt antal jämna år, utan för sitt stabila faktaunderlag i romanerna.

Kjell E. Genberg – tryggheten själv under frågestunderna. Foto: Conrad Hinge

I mitten av 1800-talet gick folk sällan till doktorn. Läkarna konsulterades av de rika. Eller så tjänstgjorde de på negativt beryktade inrättningar i stil med Danviks hospital, som Kjell E. Genberg skildrar i sin nyligen utgivna roman Läkaren och kvinnorna.

Dess huvudperson är läkaren Mattias Malmborg, med ansvar för de intagna kvinnornas hälsa, journaler och medicinering där på Danvik eller i dagligt tal: Dårhuset.

Finns det en djupare grund till ett falskt angivet våldtäktsförsök?

Som sig bör så utvecklas romanen efter hand till spänningslitteratur, där en äregirig yngre doktor trånar efter Malmborgs position och där somligt tyder på att två förrymda maniska kvinnor utnyttjas i attentatsplaner mot kung Karl XV.

Kvinna med sinnesfrid, på rätt sida gallerfönstret. Foto: Alice Radomska

Gamla Maja på fjärde våningen
Utöver dagliga rutiner, varvade med det oförutsedda, beskrivs från Danvik den tidsenligt deprimerande inre miljön, i kontrast mot dess vackert friska omgivningar. Från gamla patienten Majas kvava rum skildras:

”Överläkare Mattias Malmborg andades genom munnen. Det celliknade rummet var skumt, trångt och luktade gamla kläder. Det låg på Danviks sinnessjukhus fjärde våning. Gallerfönstret vette mot utskänkningsstället Fåfängan på bergstoppen bredvid. Långt borta skymtade Skeppsbron med skutor längs kajen.”

För bråkigare patienter fanns i källaren mörka celler med kedjor och handklovar:

”Malmborg ansåg att dessa celler egentligen inte var någonting annat än djurkättar och att ingen människa, galen eller ej, förtjänade att låsas in där. Men de var praktiska för skötarna eftersom de slapp gå in. Mat slängdes in genom en lucka i dörren och det var så sinnrikt ordnat att cellen kunde mockas och skötas utifrån korridoren.”

Svartsjuk hustru – i dikt och verklighet
Då mina kunskaper i läkarhistoria inskränker sig till den västsvenska, jämför jag och ser att Genbergs fiktive doktor Malmborg hade flera autentiska motsvarigheter, såväl i Göteborg som i Uddevalla och Borås. Låt oss ta den personliga detaljen att Malmborg i romanen har en tillgiven och vacker men mer än måttligt svartsjuk hustru.

För er som inte läst Läkaren och kvinnorna ännu skall jag inte avslöja huruvida det är maken eller hustrun som i sommarhettan blir otrogen – på en idylliskt placerad brygga i närheten av ett cirkusläger. Cirkusen, med allt från en mästerlig magiker till en späd och rar dansös på lina i det brokiga sällskapet, blir förresten väsentlig i ett skede av handlingen.

Nå väl, rätt så omtalad för sin svårt svartsjuka och oförutsägbara hustru var den i verkligheten existerande och mångkunnige doktorn Ludvig Zaar, som var verksam i den göteborgska förstaden Stampen.

Hästkarl och självutnämnd apotekare
Att läkaren Ludvig Zaar även kunde se till en sjuk hund eller häst, gjorde honom i folks ögon så pass vardaglig att man vågade besöka honom.

Faktiskt fungerade mottagningen också som förstadens apotek, som folk från såväl Olskroken som Gullbergsvass och Gamlestan vände sig till. Stadens apotekaresällskap lyckades aldrig klandra hans försäljning av salvor och medikamenter, då hans diagnoser motiverade att han tillhandahöll dessa.

Många av patienterna led av bristsjukdomar, i fattigdomens spår. Dock var Zaar inte den officielle fattigläkaren. Den sysslan innehades av Carl W. Hultgren, som i likhet med Zaar hörde till den första generationen medlemmar i Göteborgs Läkaresällskap, grundat 1845.

Personer med psykisk ohälsa men med ordnad ekonomi togs på 1850- och 60-talen sällan in på sjukhus. De vårdades hemma, främst av anhöriga. De fattiga var dock så många, många fler.

Göteborgs fattighus låg på Stampen. Ja, den röda gamla träkåken står där än i dag (bilden till höger, foto Alice Radomska), där spårvägen och Stampgatan gör sin 90-graders sväng och fortsätter längs Fattighusån västerut åt Drottningtorget. Långt in på 1960-talet inrymde Stampens forna fattighus en dispensärcentral, där stadens alla skolbarn vaccinerades mot den förr så utbredda lungsoten, tuberkulosen.

Sinnessjukhuset var Hospitalet ute vid Gamlestadsvägen. Intill fanns Hospitalskyrkan, fram till dess rivning 1911. Enda spåren därav är i dag ett antal snett kvarstående gravstenar.

Nu och då – skillnad som natt och dag
Vi hör dagligen i radio talas om psykisk ohälsa och har på senare år lärt oss namnen på en rad närbesläktade sjukdomstillstånd. Ständigt brusar fragment av symptom och diagnoser. Flyktigt berörs av radioröster Aspergers syndrom, ADHD och allt vad psykiska eller förståndsbegräsande brister hos personer innebär i dagliga livet.

Det är intressant men nästan kusligt att dra paralleller mellan å ena sidan nutida förståelse, uppmuntran och anpassning och å andra sidan den ”mentalsjukvård”, som för bara några generationer sedan präglades av inlåsning och bestraffning.

Romanfiguren Malmborg är en med dåtida mått öppen och human nytänkare men ändå låst i vissa medicinska mönster.

”Mixture diatron med stormhattsextrakt” är vad doktor Malmborg ber en sköterska mixa ihop och ge till en orolig, stökig kvinna. Blandningen krävde ytterlig exakthet. Med tiden har användandet av den cirka meterhöga blått blommande växten stormhatt frångåtts, på grund av dess mycket starka giftighet i rot och frön.

Tidstypiskt för mitten och senare delen av 1800-talet är också att doktor Malmborg är en vän av den Gall-Spurtzheimska frenologin, även kallad ”själaläran”, där man av formerna på huvudskålen trodde sig kunna fastställa en människas själsförmögenheter.

Överklass i kontinental anda
En samvetsgranns läkares vardag balanserades under ledigheten ofta av de fester inom societeten, som hans hustru å även hans vägnar tackat ja till.

Kjell E. Genberg beskriver en sammankomst: ”I trädgården myllrade det av människor. Långa bord stod i rader och de dignade av allt möjligt gott. På bordsskivorna fanns brännvinsschatull och herrarna försåg sig som vanligt mer än damerna. I en berså spelade en orkester omväxlande franska chansoner och populära svenska melodier.”

Det sommarlätta svenska festandet kunde kryddas med franska trender, kontrasterande mot engelsk och tysk tradition, medan samtalsämnena väl var ungefär som i dag, om än inom snävare uttrycksramar.

Överdrivet försiktiga hustrur var det gott om. Men unga läkarfrun Charlotta tvekar i romanen inte att själv köra häst och kärra, om hon anser det vara ett brådskande nödläge. Att hon är djärvare än många andra kan väl vara på gott och ont.

Societetens herrar var annars inte alltid främmande för den sorts kvinnor, som hängde vid ölsjapp eller snarare brännvinssjapp vid Katthavet – den sumpiga delen av det dåtida Stockholm invid Nybroviken.

Olika värde i ståndssamhället
Vad samhällsstruktur, allmänna attityder och livsföreställningar beträffar är Genberg som vanligt mycket tillförlitlig i sin återgivning. Och personporträtten kan med något av Jean Bolindersk klurighet ha sin friska kluvenhet.

Förutom sitt goda flyt, sin berättarådra, står namnet Genberg för noggrann research. Han har för tidigare böcker bedrivit forskning i Washington (och inledningsvis som fattig ung man i västtyska Pinneberg). Han har tränat sitt tålamod genom att resa Transsibiriska järnvägen samt varit veckovis bland FN-soldaterna, rent av uniformerad som en sådan, i Sinaiöknen i tider då det var en livsfarlig plats att vistas på.

Sedan må det vara hänt att i skildrande av flydda dagars ståndssamhälle och dess olika värdering av skilda klassers medborgare, så intar i Sverige författare Helena Sigander i sin närvarokänsla den inofficiella tätpositionen, åter bevisad i hennes senaste roman Sigillet, Helga Gregorius berättelse, med handlingen utspelad 1905.

Genberg ligger i närvaro inte långt efter. Och det är väl ingen tillfällighet att Sigander och Genberg båda kommer ut på det kvalitetssäkra Exilium förlag i Stockholm.

Hämndlysten älskarinna
Historikern Karl-Evert Löfqvist, som på sin tid var rektor vid Högre allmänna läroverket i Ystad och medförfattare i svenska uppslagsverk, har återgett att kung Karl XV i prinsåldern uppfostrades strängt men ”kastade sig efter några terminer vid Uppsala universitet 1843–45 ut i ett glatt men inte just hedrande ungkarlsliv”.

Då besöktes också sådana halvt eleganta ”glättighetshus” där en bara lite hjälpligt pianoklinkande kvinna, utmanande klädd, kanske inte i första hand var pianist, i ungkarlarnas ögon.

Kanske inte främst pianist. Foto: Astrid Leman

De svikna älskarinnorna blev många – och de ”oäkta” barnen ett okänt antal. En sviken kvinna, Klara, som fött en dotter, blivit fråntagen denna och mist sitt förstånd på kuppen, är i Genbergs roman under mörka humörperioder inställd på att ta kungens liv. Kan hon därmed utnyttjas av hans värsta opponenter, då han till exempel skall framträda offentligt och tala till studeranden vid en tillställning på Skeppsholmen?

Kolera, difteri och andra epidemier tog periodvis grepp om storstäderna. Dåtidens klena hygien och förstås trångboddheten ledde till svår smittspridning. Dock härjas inte Stockholm i bokens handling av någon farsot, utan spänningen är mycket på det psykiska planet.

Där återges också realistiskt – grundat på dokumentation – i vilken relation en överläkare stod till polischefen.

Hygienens inspiratör
Min jämförelsestad Göteborg gränsade till Örgryte socken, inte enbart i öster. Fastän staden vuxit upp emellan hörde den fattiga sjöfolkstrakten Majorna administrativt till Örgryte. Majornas doktor var fram till 1860 den gamle överfältläkaren Niclas Jedeur. Han var generationen äldre än Zaar och hade deltagit i fälttåget mot Norge men blivit civilt verksam efter 1814. I sin yrkesutövning hade Jeduer vid ett kolerautbrott blivit smittad men med sina medikamenter och kunniga lärjungar överlevt.

Jedeur i Majorna och Zaar på Stampen hade gott anseende hos överklassen. Tillsammans med herrskap och sköterskor försökte de inspirera enkla husmödrar till någorlunda hygien.

Ludvig Zaar författade en ”ekonomisk katekes för husmödrar” samt för societeten en bok om tidens mest utsökta viner. Dessutom skrev han, under pseudonymen Philonion, skämtsamma och inte helt rumsrena berättelser i boken För ro skull.

Pseudonymernas vardag
Att dr Zaar författade frivola episoder under pseudonym kan väl ha tilltalat maestro Genberg, som själv innehaft ett antal prisade pseudonymer i sin långa författarkarriär – Matt Jade, Christian Aage och allt vad det varit.

Faktiskt har Läkaren och kvinnorna före detta års revidering varit utgiven 1999 under titeln Huset vid sjön, av hans då tillfälliga pseudonym Ida Maria Bengtsdotter.

Helena Sigander och Kjell E. Genberg har under föreläsningar/diskussionskvällar i år haft som tema hur det är att skriva och publicera sig under pseudonym. Bland annat har de framträtt för Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord, på Scandic Hotel i Sollentuna. (Utlyst i DAST Magazine i notisen ”Sigander och Genberg om pseudonymer” den 18 april 2019.)