Av KJELL E. GENBERG

Det var sensommarsvalt när jag nu i september 1999 stod på Baker Street för att bevittna avtäckningen av Sherlock Holmes-statyn. Bronskonstverket är gjort av den brittiske skulptören John Doubleday och har sponsrats av fastighetsbolaget Abbey National, som har sitt huvudkontor på Baker Street 221 B.

Plötsligt kände jag någon knacka mig på axeln. Där stod doktor John Watson.

– Ni kommer från världens äldsta kriminallitterära tidskrift, DAST Magazine, sade doktorn och spände blicken i mig.

Jag blev häpen. Sedan pekade jag upp mot statyn.

– Ni drar ju slutsatser lika skickligt som er förre rumskamrat, svarade jag. Förklara nu hur ni kunde veta detta.

– Elementärt, sade Watson. På ert rockslag sitter ett inplastat papper som berättar allt. Låt oss gå och ta något att dricka. Jag känner för att få tala ut.

Vi tog oss till Northumberland Hotel och slog oss ner med varsin drink i de bekväma fåtöljerna. Watson gjorde en gest över rummet.

– Ni borde ha varit här den 6 januari, sade han. Från Amerika till Japan, från Norden till Australien, finns mer än 100 Sherlock Holmes-sällskap. För dessa beundrare av “världens främste detektiv” är Sherlock Holmes födelsedag ett viktigt datum. Medlemmar i Londons Sherlock Holmes-sällskap samlas den dagen just här där Sir Henry Baskerville bodde. Holmes mest berömda triumf var ju den över Baskervilles hund. Jag har själv talat som expertvittne inför denna vördnadsfulla församling.

Jag nickade darrande där jag satt vid en av världens stora kriminallitterära gestalter. Det grämde mig att den störste inte gjort sin vän Watson sällskap får att se statyn. Jag hade ju så gärna velat få förstahandskunskap om hurdan Sherlock Holmes egentligen var. Detta nämnde jag i förbigående.

– Jag önskar själv att Holmes vore här, men han befinner sig på landet, svarade Watson. Där ägnar han sig åt biodling. Mitt minne sviker mig emellanåt, men jag skall göra mitt bästa att besvara er fråga. Vi har förstås en del svar i de många fallen. Holmes var vänlig nog att låta mig återberätta dem i vissa tidskrifter, varav Strand Magazine i London och Collier’s i USA är de mest kända.

Jag sjönk tillbaka och lyssnade.

– Vi bodde på Baker Street i västra London.

Det var tider det. 221 B var ett mycket typiskt bekvämt senviktorianskt hem. Där fanns de saker som Holmes använde i arbetet och på fritiden – fiolen, piporna. Men det var inte där jag träffade honom första gången. Året var 1881 och jag hade just lämnat min tjänst i armén. Ett möte med en bekant i baren på Criterion, som funnits sedan 1874, ledde till att jag träffade den viktigaste personen i mitt liv.

Ett odödligt möte

Watson tog en klunk ur glaset och såg upp mot det vackra taket, tydligt tagen av sina egna minnen.

– Min bekant hette Stamford och han förde mig till ett sjukhus där jag presenterades för en excentrisk person som behövde någon att dela lägenhet med. Händelsen beskrev jag sedan i första Sherlock Holmeshistorien A Study in Scarlet (En studie i rött) i Beeton ‘s Christmas Annual, 1887. Holmes experimenterade med att identifiera blodfläckar. På den platsen finns numera mötet dokumenterat. En plakett på väggen säger: På denna plats uttalades nyårsdagen 1881 de odödliga orden: ”Ni har varit i Afghanistan, förstår jag”, av Sherlock Holmes då han hälsade på John H. Watson M D. vid deras första möte.

Jag nickade instämmande. Det där hade jag läst om.

– Hur visste han det? fortsatte Watson obevekligt. Det förklarade han senare. Jag presenterades som läkare men han såg att jag varit militär. Jag var brunbränd men ansiktet var härjat, ett resultat av en tropisk sjukdom. Han såg också att jag höll min vänsterarm onaturligt, vilket han – helt korrekt – härledde till en skada. Afghanistan, tänkte han, var den enda plats där en engelsk arméläkare kunde ha fått en sådan skada. Elementärt.

Jag visste redan att Sherlock Holmes blivit den verkliga sinnebilden för det viktorianska London. Han har varit föremål för fler filmer, böcker och biografier än någon annan person i engelsk litteratur. Många lär anse att han aldrig existerat. Ändå är hans hemadress välkänd: Baker Street 221 B.

Här höjde jag handen för att avbryta Watsons ordström och han tystnade verkligen.

– Det lär finnas människor som anser att Sherlock Holmes skapades av en viss Arthur Conan Doyle på 1880-talet. I en journalfilm från 1920-talets slut säger Doyle: “Det märkliga är att så många tror att han verkligen existerar. ”

Doyle – duktig agent

Watson fnös och visade tydligt att han inte gillade mina impertinenta ord.

– Jag skrev ner vad Holmes gjort. Doyle var ingenting annat än en litterär agent som var skicklig att sälja materialet till olika förlag. Men det är sant att han var duktigare som sådan än som läkare. När Conan Doyle hjälpte oss att lansera En studie i rött drev han utan framgång läkarpraktik på Montague Street. På huset finns en skylt som berättar att Doyle (1859- 1930) arbetade och skrev där.

Jag förklarade att jag nyligen varit där och sett skylten. Gatan låg bara en knapp kilometer från Baker Street, som under detektivens storhetstid var mycket starkt trafikerad. Watson försjönk i en stunds tystnad, smuttande på sitt glas. Jag tänkte på det jag läst om den här epoken.

På 1800-talet var London inte bara navet i det brittiska imperiet utan också den mest civiliserade platsen i världen. Med hjälp av berättelserna har man räknat ut att Sherlock Holmes föddes den 6 januari 1854. En fredag.

– Vad vet man om Holmes barndom? undrade jag.

– Inte mycket. Vi vet inget om hans föräldrar, erkände doktorn. Brodern Mycroft var den ende anhörige han höll kontakt med. Traditionen att skicka barn till internatskola kan förklara en del. Mycket av informationen om honom kommer från slutsatser om hans liv som han själv kunde ha dragit. Det är mycket möjligt att det i Holmes barndom finns händelser som kan förklara hans beteende. Vissa tror att det förelåg ett olyckligt möte mellan Holmes mor och ärkefienden Moriarty. Jag kan bara säga att min goda väns barndom alltid varit ett okänt kapitel för mig.

Samma slutsatser som Freud

Barndomens påverkan studerades av en annan samtida gigant – Sigmund Freud. Hans drömtydningar revolutionerade psykoanalysen och vissa påstår att Holmes drog liknande slutsatser på sitt håll.

– Det är riktigt, instämde doktorn och såg ner på sitt tömda glas.

Jag skyndade mig att beställa mer och då tog han upp den ännu inte tappade tråden:

– Holmes och Freud utvecklade liknande idéer vid samma tid. Freud beskrev Oidipuskomplexet, teorin att söner utvecklar avund och hat mot fadern, antagonism mellan far och son. Jag har gått igenom förteckningar på 60 böcker. Av dessa innehåller 23 en hemsk fadersfigur som förstör för eller hämmar sonen. I The Priory School har den modersbundne Lord Saltire sådana problem med fadern, hertigen av Holdernesse.

– Man vet heller inget om Holmes utbildning, fortsatte Watson. I Gloria Scott sade han till mig att han gått två år på college, möjligen Oxford. Han berättade inte vilka ämnen han läste, men han hade ett lysande intellekt. Han hade en unik slutlednings- och observationsförmåga. Han undrade själv varifrån den kom. I Den grekiske tolken gav han det en ärftlig förklaring utifrån att hans bror Mycroft besatt egenskaperna i än högre grad. I En studie i rött däremot talar han om en “lång vana” som det avgörande för sin lysande slutledningsförmåga. Genom att hänvisa både till arv och förvärva de kunskaper har han nått långt i forskningen om intelligensens ursprung.

Jag tog mod till mig.

– Den genomsnittliga intelligenskvot en ligger på 100 och är ett lämpligt jämförelsetal. Ni, doktor Watson, räknas ju som lite dum, men bara i jämförelse med Holmes. Ni är ju till exempel en mycket framstående skribent. Han var medicine doktor, vilket gör honom mer utbildad än de flesta och vi vet att läkare i genomsnitt har ett IQ på 130. Vi kan därför anta att Holmes IQ var betydligt högre än 130.

Skarpaste hjärnan

Watson log maliciöst. Jag var rädd att han blivit förolämpad, men han smuttade bara lite på den bruna drycken och såg ganska belåten ut.

– Fienden Moriarty var matematiker och en av landets skarpaste hjärnor. Hans IQ måste ha legat i nivån 200. Ändå lyckades Holmes utmanövrera Moriarty. Så Holmes IQ låg på minst 200.

– Fanns det något samband mellan Holmes och Jack the Ripper? undrade jag för att snabbt komma ur dilemmat.

– Båda var som mest omtalade 1888, svarade läkaren. Sherlock Holmes var som detektiv och människa formad av det viktorianska England. Den brittiske Bobbyn patrullerar fortfarande utan revolver, precis som man gjorde då. När Holmes arbetade med inspektörerna på Scotland Yard hade han låga tankar om deras förmåga. I USA hade Allan Pinkerton grundat sin byrå i Chicago 1852 och den blev berömd. Mer än tio år senare hade Scotland Yard bara 15 poliser i hela London, som då hade tre miljoner invånare. På Holmes tid ökade stadens befolkning. Fattiga och hungriga trängdes på bakgatorna. Fattighusen fylldes av folk som vällt in till stan från landet. Jag kunde notera att London var en kloak dit imperiets lösdrivare oemotståndligt sögs. Polisens jobb var att se till att stanken inte nådde de kultiverade.

Klassfördomar

Detta lät som en mycket politiskt korrekt inställning, åtminstone för mig som kom från Sverige.

– Ja, den allmänna inställningen grundades på klassfördomar. Detektiverna trodde på myten att brott bara begicks av de lägre klasserna. Det intressanta med Holmes är att han helt avfärdar den myten och visar att brott är en följd av miljön man lever i och av individens karaktär. Han avvisar tanken att brott enbart begås av de “farliga klasserna”, den viktorianska synen på underklassen. Holmes visar att brottslingarna finns både i West Ends salonger och i East Ends bordeller. Här visar han hur långt före de andra han var långt före andra författare och detektiver. Men brottsligheten har, trots dagens sensationsjournalistik, inte förändrats särskilt mycket sedan Holmes tid. När Jack the Ripper härjade blev vår litteräre agent Doyle på sätt och vis den moderna kriminalromanens gudfader.

– Vi skulle visst prata om Jack the Ripper, påminde jag.

– Vi kommer dit, sade Watson i lätt irriterad ton. Hör på! På den tiden var prostitutionen utbredd i London, och dess korrumperande inverkan var stor. Barnarbete var vanligt. I En studie i rött använder till och med Holmes sig av några ungdomar från gatan – The Baker Street Irregulars. I Londons East End låg brottsligheten på lur i varje gathörn. Men 1888 inträffade alltså en rad mord som lamslog nationen. The Whitechapel Murders – det var morden som begicks av Jack the Ripper.

Fem stympade prostituerade

Han öppnade sin läkarväska och tog fram en gulnad tidning. Ur den läste han högt:

– ” Inte långt från poliser, på den mörka gatan, hittades liken av fem stympade prostituerade, mördade av den ökände Jack Uppskäraren.” Morden blev förstasidesnyheter och det frossades i detaljer. Tidningarna profiterade på brott. Jack the Rippers brott hjälpte till att sälja tidningar och samtidigt fick Sherlock Holmes äventyr Strand Magazines upplaga att öka. Man kan dra slutsatsen att fast det sägs att brott inte lönar sig, så säljer det.

Jag hade i en annan tidning från tiden sett en annons för en samtida bok där The Whitechapel Murders beskrevs som en “nervkittlande händelse”.

– Ja, och samtidigt framställde Strand Magazine, helt sanningsenligt, Holmes som en verklig person. I berättelserna kunde man känna doften av Londondimman. I många berättelser har vädret stor betydelse. Det betraktas som en opersonlig och okontrollerbar kraft och symboliserar förbrytarvärlden som Holmes kämpar emot. Men man kan gå längre och jämföra med vad Freud kallade “Id”, den okända delen av personligheten. I beskrivningen av klimatet i The Five Orange Pips talar jag till exempel om “naturkrafternas vrål mot mänskligheten bakom civilisationens galler.”

– En stor detektiv, suckade jag undergivet.

– Holmes slutledningar var suveräna men de var vetenskapliga, påpekade Watson. Förutom känslan för rätt och fel hade han stor kunskap om kriminaltekniskt arbete. Hans brottsplatsanalyser var exemplariska. Sherlock Holmes metoder för att undersöka brottsplatser var suveräna. De första minuterna på brottsplatsen är ofta avgörande för resultatet. I En studie i rött beskrev jag ju hur Holmes släntrade på trottoaren en bra bit från själva brottsplatsen. Han försökte föreställa sig vad som hänt, i vilken ordning, var ledtrådarna kunde finnas, hur de kunde se ut och hur man fick fram bevis. Det är ett viktigt skede i en utredning. Holmes sade till mig: “Det är fel att teoretisera innan man har fakta. ”

En teknisk era – med nya droger

Jag tänkte på hur turbulent den tiden var. Teknik och vetenskap blev en del av vardagen. Man började bygga bilar 1890. Skrivmaskinen såg dagens ljus. Kirurgin utvecklades snabbt. Louis Pasteur gjorde framsteg på vaccinens område. Telefonen, uppfunnen på 1870-talet, användes av Holmes redan 1888.

– Holmes kände till många av dessa uppfinningar och han publicerade själv flera forskningsresultat. Skrivmaskinen och dess relation till brott: Spårandet av fotsteg, med vissa kommentarer om gips när det gäller att bevara avtryck. Det var betydelsefullt i fallet De fyras tecken.

Jag hade ytterligare en känslig fråga och dristade mig att komma fram med den utan att linda in den alltför mycket.

– Holmes kämpade mot hemska skurkar och mot sina egna inre demoner. Han lär ha sökt spänning, bland annat genom droger.

– Jag kunde notera att Holmes underarmar var fulla av nålstick. Han växlade mellan morfin och kokain – i sjuprocentig lösning. Holmes ansåg att även om kokain hade dålig fysisk påverkan var det förträffligt stimulerande för hjärnan. Sådana droger användes både av poeten Coleridge och drottning Victoria. Men på 1800-talet visste man inte att beroendet kunde vara farligt. Holmes var åtminstone delvis beroende av kokain – och storrökare. Man ska komma ihåg att kokain var lagligt då. Han sökte ju utmaningar. Holmes behövde dem och drogerna hjälpte honom. Trots eller tack vare Holmes skärpta sinnen blev båtjakten i De fyras tecken en ny seger för det goda över det onda.

– Conan Doyle har sagt …

– Det var väl ett förfärligt tjat om Doyle. Sigmund Freud var viktigare. I mitten av 1880-talet utforskade Freud kokainets verkningar. Dessa var ganska okända, till och med bland läkare. Han fann att kokain hade en lokalbedövande effekt. Detta underlättade bland annat vid ögonoperationer, och Doyle … tvi … arbetade ju med ögonsjukdomar. Kokain, i vad Freud kallade “lämpliga” doser, stimulerade en redan högt uppdriven arbetsförmåga, och om detta skrev han några tidningsartiklar. Holmes ville testa sanningshalten i påståendena. Han märkte snart, liksom Freud, att det var felaktigt, så kokainmissbruket blev för hans del bara en kort episod.

– Ja, men … i Fruktans dal skriver ni ju att han var bakrusig av sådant, protesterade jag.

– Lappri! Tror ni att en narkoman skulle ha fått klienter från samhällets toppskikt och kunnat säkra en plats i historien?

– Ni har inga höga tankar om Doyle.

Men något måste han väl ha bidragit med? fortsatte jag med en dåres envishet.

– Något. Jag vet att Holmes intervjuade Doyle som berättade om sin skolgång. Han hade haft Holmes inspirationskälla, professor Robert Bell vid universitetet i Edinburgh, som lärare i medicin. Holmes kände också den mannen.

Professor Bell inspirerade

Jag lade fram ett klipp av en intervju med Doyle på bordet framför Watson. Han läste och läpparna krökte sig. Jag var osäker om det var av igenkännande eller förakt.

“Som student hade jag en professor som hette Bell, med utomordentligt slutledningsförmåga”, förklarade Conan Doyle. “Han betraktade sina patienter, lät dem knappt komma till tals, men ställde ändå korrekt diagnos och fastslog dessutom ofta deras nationalitet och yrke bara genom att iaktta dem. Jag tänkte att om Bell varit detektiv skulle han hantera fallen vetenskapligt.”

– Det är säkert riktigt, sade Watson och räckte tillbaka papperet till mig. Men vad har det med saken att göra?

– Ingenting, kanske, sade jag. Hur var det nu med teckningarna till historierna? Jag har hört många versioner.

– Strand Magazines klassiska illustrationer kom till av en tillfällighet, skrattade doktorn. Vår agent Conan Doyle valde Walter Paget som illustratör men hans bror Sidney Paget råkade öppna brevet av misstag. Sidney tog inte bara uppdraget, han lät till råga på allt sin bror stå modell för Holmes.

– Och därmed var bollen i rullning?

– Ja. En studie i rött blev så framgångsrik att nästa berättelse utkom 1890. De fyras tecken innehöll saker som skulle återkomma. Holmes största tillgång var förmågan att använda de fakta han hittat på brottsplatsen och skapa en bild av dem för att kunna “identifiera” personer han letade efter. Än i dag bör man tänka på vissa av grunderna. Jag kommer att tänka på frasen: “När man uteslutit det omöjliga måste återstoden, hur otroligt det än verkar, vara sanningen!” Holmes upptäckt av krafterna hos Tongas förgiftade pilar var avgörande i De fyras tecken. Det var för att få intellektuell stimulans i detta svåra uppdrag som Holmes tog till kemikalier. Upplösningen av fallet var bra för mig, men mindre bra för Holmes. Han hade gjort hela jobbet men Jones på Scotland Yard fick äran. Vad återstod för Holmes? Jo, det ska jag berätta. När han sträckte sina långa vita fingrar mot spiselhyllan sa han: “För mig, Watson, återstår kokainburken.”

– Han kunde väl ha tröstat sig med kvinnor.

– Holmes var olik mig i många avseenden. Min erfarenhet av kvinnor sträcker sig över många länder och tre skilda kontinenter. För Holmes var livet mer komplicerat. Han sade: “Kvinnor är inte helt pålitliga, Watson. Inte ens de främsta av dem.” Han fick aldrig något nära förhållande till en kvinna. Han tycks ha ansett att sådant störde en rationell tankeprocess. Det kan ha berott på hans barndom, om vilken vi vet mycket lite. Men han hade en hånfull, rent av arrogant inställning till kvinnor.

Imperietidens arrogans

Ja, ja, tänkte jag. Denna arrogans var typisk för imperietiden. Tack vare bland andra Lord Nelson hade England dominerat världshaven i över ett sekel. En tredjedel av världen stod under brittiskt inflytande. Det var dessutom ångans tid. Bradshaw’s Railway Guide beskrevs så här av Holmes:

“Kärnfull, koncis – men begränsad.” Ändå var den hans bibel. Möjligheten att resa snabbt med båt och tåg var viktig i många fall, inklusive Baskervilles hund.

Holmes rykte gjorde att han inte enbart arbetade för brittiska regeringen utan också för Böhmen och Nederländerna samt för “Den högborne”, av många ansedd vara Edward VII.

Sherlock Holmes levde tillbakadraget. Feminina inslag lyste med sin frånvaro på Baker Street 221 B. Kampen mot brott var målmedveten, men privatlivet ägnades inte samma noggranna uppmärksamhet. I Den musgraveska ritualen beskrev Watson en vägg som prytts med de kungliga initialerna, gjorda av kulhål. Tobaken låg i en persisk sko och obesvarad post var fastnaglad på spiselkransen med en kniv.

– Det var i musiken han fann sin tröst, förklarade Watson. Violinen, inköpt på Tottenham Court Road, var en Stradivarius. I De rödhårigas förening talar Holmes om “violinlandet” där allt är behagligt och sker med finess och harmoni.

Något annat – något nytt

Jag kom återigen att tänka på Doyle. Om det var som Watson sade kunde han inte ha haft det lätt. Det är bekymmersamt att existera på en livslögn. Jag tänkte på något han sagt i den gamla journalfilmen.

– I början gick mitt skrivande folk förbi. Men när jag började skriva korta äventyr och de publicerades månad efter månad i Strand Magazine började folk fatta att det här var något annat, något nytt. De började köpa tidningen och den seglade i medvind, vilket även jag gjorde. Det tog fart för oss samtidigt och Sherlock Holmes blev etablerad.

Edgar Allan Poes Morden vid Rue Morgue från 1841 var den första detektivhistorien – fast det finns tecken på att ännu tidigare sådana publicerats i Tyskland. Men dagens deckarförfattare, åtminstone de brittiska, hyllar Holmes.

Edgar Allan Poe var detektivgenrens fader, Conan Doyle dess gudfader, är en populär uppfattning. Doyle tog en typiskt amerikansk genre och skapade ett otroligt skönlitterärt fenomen.

Alla läser detektivromaner. De som inte är ense med Watson menar att Doyle gjorde dem oerhört populära i en tid när det varken fanns radio eller TV. Det var för över hundra år sedan, men vi läser fortfarande berättelserna.

Men 1893 hade Doyle (enligt eget påstående) fått nog av sin berömda skapelse. Holmes baneman blev “brottets Napoleon” – professor Moriarty. Efter en jakt genom Europa skedde slutstriden vid Reichenbachfallen i Schweiz.

Dödsbudet en chock

Inte ens Watson hade tvivlat på att Holmes var död. Det var ett hårt slag mot honom och miljontals läsare. Inga nya berättelser publicerades i Strand.

– Ja, dödsbudet var en chock, men jag fick en ännu större tre år senare. För att fylla tomrummet efter min vän försökte jag ta på mig detektivrollen. The Case of the Honourable Ronald Adair var på allas läppar 1894. Offret mördades på Park Lane, som ligger i ett exklusivt område. Utanför huset stötte jag på en gammal man. Holmes skulle ha sagt: “Jag kunde se, men var inte uppmärksam”. Kort därefter hälsade samme man på hos mig i Kensington. Det visade sig vara Sherlock Holmes, förklädnadernas mästare.

Jag hade talat med en brittisk deckarförfattare dagen innan.

– Conan Doyle skrev för pengar, sa han tvärsäkert. Holmes måste dö för att han blivit ett okontrollerbart monster. Han stod i vägen. Man vet inte säkert hur det går vid Reichenbachfallen. Inga kroppar hittas. Så när folk några år senare desperat ropar efter Sherlock Holmes och är redo att betala bra, dyker han plötsligt upp igen. Ett mycket klipskt drag.

Holmes hade överlevt på ett mirakulöst sätt. Han hade i tre års tid varit på resande fot, förklädd i Tibet, Khartoum, Mecka och andra exotiska platser. Men det har spekulerats mycket kring Holmes frånvaro.

– Det har förklarats på olika sätt, menade en läkare som kontaktade mig när han hörde att DAST skulle skriva om Holmes. Han påstår själv att han reste i Tibet, men det är osannolikt. Jag tror att han led av en sällsynt flyktmekanism som även tar sig fysiska uttryck. Det är mycket ovanligt, men det inträffar. Vi måste fråga oss vad Holmes var för person. Han var extremt utåtriktad. Han sökte uppmärksamhet och var impulsiv. Han kunde lägga saker åt sidan och var känd för att försvinna utan förklaring. Han var också förklädnadsmästare. Jag tror att han under den pressande konflikten med Moriarty greps av flyktmekanismen och gömde sig i tre år. Han visste inte själv var han varit.

Fienden väntade

Watson hade suttit tyst en stund, försjunken i minnen. Det var inte helt angenäma reminiscenser.

– På Baker Street väntade fienden, sade han. En av Moriartys män visste att han var tillbaka i London. Fallet Det tomma huset löstes med hjälp av en vaxdocka. Mördaren, överste Moran, trodde att vaxdockan var Holmes och satte kulan i tinningen på den. Men Holmes och jag övermannade honom. Oftast handlade vårt arbete om människor, men inte alltid. Världen är ännu inte mogen för Jätteråttan från Sumatra. Men ingen biografi vore komplett utan att gå in på hans största triumf – Baskervilles hund. Det var sannerligen ett trepiporsproblem.

Han reste sig och gjorde en svepande gest runt lokalen och jag är inte riktigt säker, men jag tror det visade sig en tår i den gamle läkarens öga.

– Vi befinner oss i det som en gång var Northumberland Hotel, sade han hest. Det var här Sir Henry Baskerville först bodde vid ankomsten från USA och blev av med en gammal känga. Det betecknades av Holmes som “en viktig ledtråd”, Släkten Baskerville hotades av en 300 år gammal förbannelse, utslungad över Hugo Baskerville. Familjen bodde långt från London, i Dartmoor, en ödslig plats i sydvästra England. Den är mest känd för sitt fängelse. Detta byggdes för franska fångar från Napoleonkrigen, men där satt också amerikanska fångar från kriget 1812. I berättelsen satt Notting Hill-mördaren Seldon här. Förbannelsen utslungades när Hugo jagade en ung kvinna på heden. Enligt legenden räddades hon av en hund från helvetet som dödade Hugo.

Spökhund på heden

Watson satte sig igen och jag märkte att hans hand darrade när han grep glaset.

– När Holmes åtog sig fallet hade Henry Baskerville kommit från Kanada för att bo på Baskervilles gods. Spökhunden hade också kommit tillbaka. Hemska ylanden hördes över heden, en mardröm blev verklighet. Vi tog tåget till Dartmoor och Holmes beskrev huset som “skimrande som ett spöke vid vägens slut”. Upplösningen sker på heden där Holmes utnyttjar sir Henry som lockfågel för att lösa mysteriet.

Sherlock Holmes efterlämnade ett fantastiskt arv. Det har publicerats uppemot 25.000 böcker och artiklar om honom. De mest kända fyra romaner och 56 berättelserna har alltid funnits tillgängliga. De har översatts till 184 språk. Strand Magazine upphörde 1950, men först när Agatha Christie, P.G. Wodehouse och H.G. Wells gjort Doyle sällskap.

– Författare av kriminalhistorier vet vem som är den främste detektiven, hade min vän deckarförfattare sagt. Vi kan diskutera vem som kommer tvåa, men Holmes är nummer ett. Det finns detektiver som Philip Marlowe, Kinsey Mulhone, Steve Carella, Lord Peter Whimsey – Listan är oändlig.

Men Sherlock Holmes är en legend.

Film redan 1910

Den förste som spelade Holmes på scenen var William Gilette. Det var han som första gången bar den berömda huvudbonaden. Otto Lagoni var en av de första som spelade Holmes på vita duken – i en stumfilm från 1910. Ellie Norwood började 1922 och har rekordet med 47 Holmesfilmer. Han var Doyles favorit. Arthur Watner gjorde fem filmer på 30-talet. Errol Flynn är en av över 100 som gestaltat Holmes. Många håller Basil Rathbone högst. Han och Nigel Bruce dubbades till många språk. Baskervilles hund har hittills filmats sex gånger.

På Baker Street kan man köpa en massa souvenirer, med eller utan anknytning till Holmes. Han sa själv: “Steget är kort från det hemska till det groteska.”

Han har utnyttjats i reklam för tobak och vin. När jag anlände till T-banestationen Baker Street såg jag hon om i massupplaga på en hel vägg.

– Det finns likheter mellan Holmes och moderna brottsplatsutredare, förklarade en gången engelsk rättsmedicinare. Särskilt vad gäller vikten han lägger vid tidiga observationer och hans förmåga att dra slutsatser. Där spelar erfarenhet stor roll. Holmes har erfarenhet från mer än tusen fall och det vill man att en skicklig kriminaltekniker ska ha.

I journalfilmen jag såg innan jag lämnade Sverige uttalade sig Conan Doyle om Holmes popularitet.

– Folk ber om hans autograf, man skriver till hans vän Watson och damer vill gärna bli hans hushållerska. En som hört att han sysslade med bin skrev att hon var expert på att skilja ut drottningen och därför borde bli hans hushållerska.

Nu har man byggt om Baker Street 221 B. Här huserar Abbey National Building Society, ett finansinstitut. Holmes har alltid fått mycket post. Fortfarande får Holmes 2.000 brev om året från folk som ber honom om råd. Alla får svar och numera finns Holmes också på frimärke.

– Ända in på 20-talet lät Doyle Holmes bli kvar i 1800-tal, filosoferade jag.

Symbol för svunnen tid

Watson ryckte till, men sedan blev han lugn igen. Han kände igen okunnighet när han träffade på den.

– Holmes symboliserade en svunnen tid. Han var rättrådig, omutlig och kunnig och hans skapare var en lysande berättare.

“Hans skapare”, tänkte jag. Vem det nu var så råder jag folk att läsa böckerna. Njut av stilen, den är sparsmakad och tydlig. I klass med Mark Twain. Det är ett av skälen till att de är klassiker. Han var före sin tid. Viktoriansk litteratur var ofta högtravande, men berättelserna om Holmes är mycket modernt skrivna. Den som ligger bakom – Watson eller Doyle – var en suverän författare.

– Hans liv var brädd fyllt av äventyr och spänning och jag fick glädjen att vara hans levnadstecknare, sade Watson och med en gest visade han att audiensen var över.

Jag följde den gamle mannen med blicken.

Han gick rak i ryggen ut genom dörren och försvann i folkvimlet på gatan.

Conan Doyle dog 1930. Holmes och hans följeslagare Watson har blivit odödliga. Jag betalade notan och när jag kom ut kände jag en rysning längs ryggraden. Det var nog av dimman som började sänka sig över London. Långt borta tyckte jag mig se en Hansom Cab …