Sin ovana trogen har DAST-red här – strax före sin intervju med Margaret Yorke – gjort en djupdykning i en av hennes romaner. Det är som Du snart märker en frustrerad redaktör som till sist nått ända fram och gjort bekantskap med åtminstone ett av de 41 alster som Margaret Yorke – denna lejoninna på den brittiska parnassen – gjort sig skyldig till.Av BERTIL FALK

Fram till milt tjugofemte år slukade jag enorma mängder skönlitteratur av alla de slag, inte minst deckare och lyrik. Under ett år i Sigtuna ägnade jag mig vid tjugo års ålder t ex at att enbart läsa världsdramatiken i kronologisk ordning fåm Aischylos, Kâlidâsa och Zeami till Björn Erik Höijer. Sedan följde fyrtio år (som jag nu ser det) av intensivt arbete, då jag nästan bara läste facklitteratur av varierande slag. Först för några år sedan då “nedtrappningen” började och pensionen inträdde återupptog jag läsandet av skönlitteratur och upptäckte då något som jag förvisso anat, nämligen att det hunnit rinna mycken fiktion under litteraturens broar. Jag har massor att ta igen och det lär inte ta slut innan jag bärs bort för att dumpas.

Oläst ger frustration

Därför drabbas jag om inte direkt av panik, så i alla fall av viss frustration, när jag ska träffa och intervjua Margaret Yorke i Lund. Visst, hennes namn har jag skymtat under årens lopp. Sanningen är den att jag inte läst en rad av henne. Men nu hade jag några dagar på mig och kan konstatera att hon är en bekantskap värd att göra, för jag hann läsa hela Falskt anklagad och en del av Våldshandling (båda på Rabén Prisma) innan jag träffade henne i lärdomsstaden Lund.

Falskt anklagad (översättning: Britte-Marie Bergström) är inte en deckare och inte heller är det en thriller. Visserligen hävdar förlaget att det är en spänningsroman, men det handlar inte om den ihållande och andlösa spänning, som jag förväntar mig av en renodlad spänningsroman. Redan här hinner säkert en eller annan läsare tänka tanken att “nu är den där idioten Falk i färd med att sätta sig på sina höga hästar”, så jag måste nog redan från början stävja sådana tendenser.

Idiot Falk har andra avsikter!

Varvar spänning med stämning

Det fina med Margaret Yorke, vid sidan om hennes förmåga att skapa spänning, är uppenbarligen hennes förmåga att varva spänningsmomenten genom att beskriva stämningar och situationer och teckna sina gestalter. Det gör inget att det bromsar upp spänningen – för visst är det spännande med en oskyldigt utpekade våldtäktsanklagad (Philip Winter) som försvinner och trevar sig fram för att skapa sig en ny tillvaro och identitet. När därtill en person, Orlando, som den olycksdrabbade mannen inte ens känner och aldrig träffar, träder in likt en ställföreträdande Greven af Monte Christo för att hämnas den oskyldige, så kan man inte klaga på spänningsmättad infallsvinkel.

Men intrigen är mycket mera än så. Margaret Yorke väver samman en rad fristående händelser till en enhetlig struktur, som – det bör nog understrykas – binds ihop av slumpartade händelser när människor korsar varandras spår. En gnetig bedömare av den där kalibern som inte kan skilja mellan facklitteratur och fiktion skulle därför troligen avfärda handlingen som helt otrolig, eftersom slumpen i mången kritikers ögon är tabubelagd. Men den som i Anthony Bouchers efterföljd accepterar fiktionens förutsättningar har självfallet inga problem med den biten.

Yorke och Sayers – samma tradition

Min favoritdeckare alla kategorier är Dorothy Sayers De nio målarna. Den var fantastisk för fyrtio år sedan. Den är fantastisk vid omläsningen i dag. Trots att Margaret Yorkes bok inte är en deckare, så arbetar hon inte så lite i samma tradition. Precis som Dorothy Sayers låter den matematiska växelringningens konst genomsyra sin bok, så skildrar Yorke i Falskt anklagad militanta demonstranter mot djurplågeri, vilket innebär att det brittiska fenomenet rävjakt med blodtörstiga hundar och hästburna jägare iförda röda kavajer får vara med på ett hörn. Det är det som en annan deckarförfattare, Frank Gruber, talar om när han hävdar att det vid sidan av problematiken måste finnas ett tema.

De båda anglosaxiska damerna låter oss möta vanliga människor, som skildras med insikt och skärpa. Det finns en behaglig stämning av brittisk eller kanske snarare engelsk landsbygd i båda böckerna med den enda skillnaden att även landsbygden och det lilla samhället har förändrats med åren. Hos Sayers är Lord Peter Wimsey huvudperson. Vem är då huvudperson hos Yorke? Den för våldtäkt falskt anklagade Philip Winter? Svar: boken har egentligen inte en huvudperson. Yorke sätter strålkastarljuset än på den ena än på den andre individen. De får alla då och då bära upp rollen som huvudperson.

Intressant småtjuv

Bokens mest intressanta person är enligt min mening en illitterat småtjuv (Denis) som driver omkring och (av en slump) blir kompis med den falskt anklagade mannen. Det finns rörande scener när småtjuven korsar den falskt anklagades spår, som den på småstadsbiblioteket, där Philip Winter försöker att lära Denis att läsa.

Jag kan inte låta bli att citera följande gestaltning av en situation – av utrymmesskäl tyvärr ryckt ur sitt sammanhang – som i dagens samhälle nog är vanlig även bland litterata stadsbor. Icke läskunnige uteliggaren Denis från London har av omständigheterna hamnat ute på landet och tvingats tillbringa en kall och blöt natt i skogen. Han vaknar tidigt och fryser. “När han kom till skogsbrynet gick solen upp och för första gången i sitt liv såg Denis dagen gry.

Ett lysande rött klot blev synligt ovanför träden på andra sidan fältet. Det var jättestort. Han tänkte att det måste vara en enorm eldkula eftersom himlen runt omkring den färgades röd. Denis var trollbunden, häpen över det han såg och till och med rädd, men inte så skräckslagen som han hade varit på natten. Han var fylld av vördnad.” Med Denis har Margaret Yorke skapat en litterär gestalt som dröjer kvar i skallen på mig.

Vid sidan om de redan nämnda gestalterna finns det ett väl utmejslat persongalleri, varav två förskräckliga kvinnor. Tessa, den välutbildade, militanta juristen med oerhörd dragningskraft på män, som utan hänsyn till andra människor genom att sabotera djurförsök hämnas på den man som avspisat henne, och Sandra, kvinnan med mera begränsad dragningskraft på män, som på ett likartat sätt anklagat Philip Winter för våldtäkt när han vägrade att ligga med henne.

För min del blir det helt säkert fler böcker av Margaret Yorke.

PS. Jag hittade på kvällen efter intervjun en Patrick Grant-novell i EQMM (se intervjun) och den är en liten novellistisk pärla.