AV STEFAN MANKEFORS

Det är inte ofta en författare får äran av att uppfinna en helt ny genre. Än ovanligare är det att denna genre inte bara blir stilbildande och populär utan dessutom får en kultstatus som går hem hos alla från tonåringar och media till politiker och forskare. Ändå lyckades William Gibson just med detta, när han lade hörnstenen för Cyberpunken 1984 med sin roman Neuromancer.

För att förstå hur stor denna bedrift är måste man ta ett steg bakåt och se på helheten. Neuromancer och Gibsons uppföljare Count Zero och Mona Lisa Overdrive som utgör den s.k. ”Cyberpunktrilogin” har påtagliga likheter med t.ex. Alfred Besters Tigermannen eller Pohls & Kornbluths Venus är vår. Båda dessa, trots att de är skrivna i en tid som många förknippar med svartvita filmer om hemska inkräktare från rymden eller Asimovs robotberättelser, bär tydliga drag av vad vi idag kallar Cyberpunk. Ensamma, desillusionerade hjältar som slåss mot företag och industrimagnater med överväldigande makt i en värld helt kontrollerad av de rika. De utspelar sig dessutom på jorden, eller i vart fall i vårt eget solsystem.

Varken rymdvarelser eller stjärnskepp syns till, något som dessa och andra liknande böcker från 40- och 50-talen har gemensamt med Cyberpunken. Med 50-talets slut ändrade SF-genren inriktning och det mesta av det som kan sägas vara Cyberpunkens föregångare dog ut. Man måste dock ha klart för sig att även om Pohl, Bester och andra hade med drag av Gibsons genre, så rörde det sig fortfarande om ”ren” SF – speciellt om man tar dåtidens livsstil och teknik i beaktning – och inte gränslandet mellan nutid och framtid.

Paradoxen K. Phillip Dick

Nästa store banbrytare blev K. Phillip Dick. Genom att införa betydligt mer teknik och förflytta historierna närmare vår egen tid lade han till viktiga ingredienser. Dessutom finslipades både stämning och miljöer. Den mörka hotfulla värld där miljöförstöring och storföretagen allt mer dominerar, men som vi ändå fortfarande känner igen oss i, presenterades för den breda allmänheten i filmen Bladerunner (hette Androidernas drömmar som bok) med Harrison Ford i huvudrollen. Senare filmatiserades även Total Recall där Arnold Schwarzenegger slogs för de fattiga och utslagna. Ursprungshistorien är dock en novell med titeln We Can Remember It For You Wholesale, och ter sig ganska avlägsen filmen.

På sätt och vis är dessa historier Cyberpunk, åtminstone i stil och form. Ibland har filmerna t.o.m. saluförts som sådan efter det att Gibson väl fick sitt genombrott. Ändå har Dick aldrig fått äran av denna genres skapande. Det måste dock sägas att vissa saker kan anföras emot honom: i Bladerunner är stjärnresor redan verklighet och en stor del av Total Recall utspelas på Mars. I en ännu senare film, Screamers, slåss olika fraktioner av mänskligheten t.o.m. i ett främmande solsystem. Något, som trots att mycket annat stämmer in, diskvalificerar honom.

De sista pusselbitarna

I – större, mer och värre

När så Gibson till sist 1984 fulländade den nya genren genom romanen Neuromancer föll de sista bitarna på plats. Hjälten var inte längre offer för omständigheterna utan snarast en antihjälte: a good bad guy (eller gal, d.v.s. tjej, för den delen) som man säger på amerikanska. Tjuvar, hackers, missbrukare och ibland även yrkesmördare som blivit mer eller mindre omvända placerades i centrum. Den mörka tonen i miljöbeskrivningen känns direkt igen från Dick. I Gibsons värld har dock konflikten vässats ytterligare: storföretagen och maktmänniskorna drar sig inte ens för att flygbomba hela kvarter eller använda kärnvapenliknande plasmavapen för att komma åt sina mål (Count Zero, Mona Lisa Overdrive.) Samma sak med stadsmiljöerna. The Sprawl är en enda gigantisk stad som omfattar de gamla storstäderna på USA:s östkust, och slummen är ordentligt utbredd.

I mångt och mycket handlar det alltså om större, mer och värre. Något som låg väl i tiden, men knappast kan kallas genialt. Med detta i bakhuvudet så har Cyberpunken varit märkligt fri från kritik. Tvärtom har Gibsons ”vision” hyllats som framtidens IT-samhälle, och den nya kunskapskulturen. Ibland undrar jag om en del av journalisterna ens öppnat någon av hans böcker – stämpeln ”smutslitteratur” kunde lätt ha fastnat om historiens gång varit en annan. Det hade i så fall varit orättvist för i själva verket är Cyberpunken mycket långt ifrån någon dålig litteratur, tvärtom. Trots det förundrar jag mig fortfarande ibland över frånvaron av kritik.

II – datorernas häxmästare

Genom att komplettera berättelserna med en helt ny dimension – det vi idag kallar Cyberspace eller Virtual Reality – blev Gibson inte bara en bra författare utan också framtidsprofet. Nyckeln, enligt honom själv, var helt enkelt att strunta totalt i vad som ansågs möjligt, och istället skriva en verklighet så som han själv ansåg att den borde vara. Önskemålen fick alltså diktera verkligheten istället för tvärtom som hos så många andra SF-författare. Mottagandet av trilogin blev svalt till en början, även om den fick en viss kultstämpel. Så sent som 1990 stod Cyberpunk inte att finna i Nationalencyklopedin och det besläktade ordet cybernetik beskrevs som ”ovanligt”.

Hjulen hade dock börjat snurra och böckerna blev allt mer uppmärksammade.

Allt fler som läste böckerna sa för sig själva, ”Just det! Så borde det naturligtvis vara!” William Gibson hade vänt upp och ner på hela den elektroniska visionen. Istället för att som Asimov integrera maskinerna i vår värld i form av allt mer avancerade robotar, så gav Gibson människorna möjlighet att kunna röra sig obehindrat ut och in i maskinernas värld – Cyberspace. När väl genomslaget kom blev det enormt. Inte minst inom den vetenskapliga världen. Medan SF aldrig setts med blida ögon av tekniker och vetenskapsmän välkomnades Cyberpunken relativt öppet. Här var äntligen en vision som kunde förverkligas, och dessutom förverkligas inom åtminstone de yngre generationernas livstid! Det var helt enkelt inte SF längre, utan bara en framtid som väntade på att bli skapad i datorlabben.

III – den komplicerade historien

Till skillnad från både föregångarna och kanske även SF i allmänhet vid den här tidpunkten så valde Gibson att skriva litterärt ganska svåra historier. Trenden fanns visserligen, men det skulle fortfarande dröja några år tills den slog igenom på allvar. Neuromancer är den historiemässigt enklaste romanen. I mångt och mycket har den en klassisk thriller uppbyggnad – något som känns igen i det mesta av cyberpunken. Bokens huvudperson blir snabbt involverad i en farlig historia för sina datakunskapers skull som sedan raskt rullar på.

Det som skiljer ut Neuromancer från de flesta framtidsthrillers är själva komplexiteten. Såväl i språket som i historien. Själva grundidén med en ”riktig” verklighet och en virtuell motsvarighet kräver i enklaste fall minst två olika parallella nivåer i berättelsen. Gibson låter sedan händelserna grena ut sig och involverar ett halvdussin personer redan i Neuromancer. I Count Zero och Mona Lisa Overdrive utvecklas stilen ännu längre med ett antal olika parallella handlingar i ”vår” verklighet med sina respektive personer, och ytterligare någon eller ett par i virtuell reality. Det här gör cyberpunktrilog in till ganska avancerade texter. Dessutom är den språkliga nivån – oavsett vilka baksidor av samhället som beskrivs – mycket hög. Läser man böckerna i engelsk originalutgåva blir de rent språkligt svåra, även om man som jag själv läst och skrivit engelska i tio år på universitetet. Men svårt gör inte saker och ting bra. Röriga handlingar och ogenomträngliga texter skyggar man snarast för.

Talang grund för genren

Det är här Gibsons talang kommer in. Hade någon annan författare försökt sig på samma sak hade troligen böckerna blivit mediokra på sin höjd. Alla som läst mycket eller försökt skriva själva inser hur svårt det är att både få en avancerad historia och språket att stämma. Gibson lyckas med detta och lyckas utomordentligt bra. Speciellt i de tre inledande böckerna. Det var först fler a år senare när jag läste Ian M. Banks för första gången som jag hittade en ännu bättre SF-författare, och då hade London Times redan utsett honom till en av sin generations bästa för fattare alla kategorier.

Det är mycket tveksamt om cyberpunk som genre hade orkat slå igenom utan dessa välskrivna och välberättade första böcker. I vart fall hade den blivit fördröjd och kanske också sett annorlunda ut. Som det är nu utmärks denna litterära gren av mörka, men enastående visioner och en sällsynt hög kvalité i både berättarkonst och språk.

Nya genrer lockar alltid författare, och när Gibson började nå en viss berömmelse lockades snart andra talanger till området. Bruce Sterlings prisade Mirrorshades kom redan 1988 och strax efter skrev Greg Bear Queen of Angels (1990). Bruce Sterling och Gibson skrev tillsammans The Difference Engine 1990, och Neal Stephenson gjorde succé med bl.a. Snowcrash 1992, relativt snabbt följd av Ian McDonald med Terminal Café 1994.

Alla dessa böcker visade upp samma språkliga kvalité som Cyberpunktrilogin, men utnyttjar nya grepp och ingredienser. Både Bear och McDonald introducerar s.k. ”nanoteknik” som en väsentlig del av handlingen – maskiner små som bakterier och som kan utföra närmast mirakulösa saker.

Visserligen skymtar nanotekniken förbi ibland i Gibsons senare verk. Virtual Light och Idoru, men den har ändå en tillbakadragen roll. I Queen of Angels är den däremot direkt avgörande för handlingen, och en av huvudpersonerna byter t.ex. hudfärg med hjälp av nanoteknik. Ian McDonald tar saken ännu längre och gör sig av med döden med nanoteknikens hjälp.

Bryter reglerna

Det som från en litterär synpunkt sett är mer intressant är att dessa författare, inklusive Gibson själv i samarbete med Sterling, luckrar upp reglerna för cyberpunkten. The Difference Engine är vad som ibland kallas ”Ångpunk”, d.v.s. cyberpunk på ett alternativt 1800-tal. En nästan paradoxal subgenre. Ändå har den just cyberpunkens alla kännetecken. Bear och McDonald å sin sida tar med mycket större frågor än bara ”den lilla killens kamp mot jättarna”, och börjar istället nosa på grundläggande livsfrågor.

Litterärt är Terminal Café allra mest avvikande genom sitt James Joyce-aktiga 24-timmars format och så många parallella historier att även den erfarna får svårt att hålla reda på allting.

Trots den här snabba utvecklingen med helt nya drag där man ibland helt kastar bort visionen om cyberrymden så lyckades ändå Jeff Neon ställa hela genren på huvudet i sin roman Vurt 1996 (svenska utgåvan).

Hjälterollen är till stor del struken, cyberrymden ersatt med en slags drogframkallad högre dimension och huvudpersonerna tämligen sorgliga figurer. Ändå är den välskriven och väl värd att läsa, åtminstone för den som har en stark mage (behövs.) Om man så vill kan man säga att Noon har extraherat enbart den mörka sidan av cyberpunk, men det vore inte rätt det heller. Det mest rättvisande vore nog att tillerkänna honom skapandet av ännu en subgenre – en mycket populär sådan att döma av försäljningssiffrorna.

Svensk succé

1996 släpptes så CoMa av Annika Lidne, den första svenskskrivna cyberpunkromanen. Den blev omedelbart en succé och kunde ses i de flesta bokhandlares skyltfönster, något som är fantastiskt sällsynt för vilken SF-roman som helst. Det svenska temat hjälpte antagligen till, plus det faktum att den trots allt var hyfsat välskriven, även om den i mångt och mycket var en kopia av Neuromancer. Titeln är engelskinspirerad även den och står helt enkelt för den engelska förkortningen av Köpenhamn-Malmö regionen. Stilen på Lidnes cyberpunk låg dock snarare i mitten av 80-talet än 90-talet, och språket har långt kvar till Gibsons, Bears och de andras nivå. Ändå måste den betecknas som ett avgörande genombrott för svensk SF-litteratur som förhoppningsvis följs av fler framgångsrika svenska författare.

Cyberpunken erbjuder också möjligheter till något helt nytt inom svensk SF. Med sin ”nära framtid” och ”teknik som väntar på oss” teman är den mycket lätt att använda inte bara för mörka thrillers som i Gibsons ursprungliga cyberpunktrilogi, utan också för stora samhällsfrågor som i Bears Queen of Angels. Faktiskt är detta lite av ett återkommande tema. I John-Henri Holmbergs cyberpunk antologi återfinns ett flertal berättelser med tydlig prägel av samhällsdebatt samtidigt som andra bara är rent underhållande berättelser. Det är precis här dynamiken i genren ligger; den som vill kan lätt skriva en mer fartfylld, tuffare version av Orwells 1984 eller Boyes Kallocain. Samtidigt är det fulltmöjligt att skriva som Jeff Noon eller en rent ”hollywoodsk” historia, eller varför inte gå tillbaka till 1800-talet? Det mesta ryms här.

Always in motion the future is

Så hur ser då cyberpunkens framtid ut? Tja, som yoda sa på sitt speciella sätt i Stjärnornas krig, så är och förblir framtiden suddig. Tekniken kommer delvis diktera den litterära utvecklingen – den dag cyberrymden är vardag kan det knappast kallas för SF längre. Samtidigt utvecklas genren väldigt snabbt, och verkar hålla mer än jämna steg med forskningen. Mitt säkraste tips är därför att cyberpunk visserligen inte kommer finnas kvar i Gibsons ursprungliga form mer än ett eller två decennier till, men att genren överlever, utvecklas och troligen delas in i nya subgenrer.

Vem vet, kanske en del av cyberpunken utvecklas till ordinära thrillers och deckare när verkligheten hinner ifatt Neuromancer. Men det är något som bara tiden kan utvisa.

Svensk litteratur:

Lidne, Annika, CoMa : [den som behärskar Nätet behärskar världen), Richter, 1996

Översatt litteratur:

Bester, Alfred, Tigermannen. Lindfors, 1973

Bester, Alfred, Datormannen, Delta, 1975

Dick, K Philip, Bladerunner; efterord: Johan Frick, Bakhåll, 1994

Dick, K Philip, Androidens drömmar, Bernce, 1974

Gibson, William, Neuromancer, PAN/Norstedts, 1991 (Anmärkning: Första svenska upplaga 1987)

Gibson, William, Count Zero, PAN/Norstedts, 1994 (Anmärkning: Första svenska upplaga 1988)

Gibson, William, Mona Lisa Overdrive, PAN/Norstedts, 1994

Gibson, William, Idoru, PAN/Norstedts, 1998 (Anmärkning: Första svenska upplaga 1997)

Gibson, William, Virtual Ligh, PAN/Norstedts, 1995 (Anmärkning: Första svenska upplaga 1994)

Gibson, William, Johnny Mnemonic och andra berättelser, PAN/Norstedts, 1996 (Anmärkning: övers. av valda noveller ur författarens: Burning Chrome)

Gustavsson, Bert Ola, Slumpens källkod, Bonnier, 1993)

Holmberg, John-Henri, Cyberpunk: [berättelser], Replik, 1995 (Anmärkning övers. från engelska. Medarbetare: William Gibson)

Noon, Jeff, Vurt, Bonniers, 1996

Pohl, Frederik & Kornbluth, C.M., Venus är vår! FIB, 1960

Stephenson, Neal, Zodiac, Wiken, 1991 (Anmärkning – titeln är knappast cyberpunk, men ändå ett prov på Stephensons författarskap.)

Engelsk litteratur:

Bear, Greg, Queen of Angels, Warner, 1990

Gibson & Sterling, The difference engine, Bantam, 1990

Gibson, William, All Tomorrows Parties, ges ut under hösten i USA

McDonald, Ian, Terminal Café , Bantam 1994

Stephenson, Neal, Snow Crash, Bantam 1992

Sterling, Bruce, Mirrorshades, Rei, 1988

STEFAN MANKEFORS (f. 1970). Doktor i fysik vid Chalmers i Göteborg; matematiker och författare inte bara till vetenskapliga avhandlingar utan också till sf.

Hans novell Drömmarnas tid är ett utmärkt exempel på modern sf och finns i novellantologin Främmande besök (Bokförlaget Paradishuset, Lund). Novellen utgör ett kapitel från den opublicerade romanen Aurora. Nästa år kommer han med en roman. Den som vill ha ett gratisex av hans doktorsavhandling hittar den på https://fy.chalmers.se/~sem