Många svenska läsare sneglade för några år sedan mot England och undrade varför det i Sverige var så få kvinnor som skrev detektivromaner. Sedan dess har en uppsjö av kvinnor tagit sig upp på svenska deckarbarrikader, eller är i färd att försöka göra det.

Även i den förut klena deckarstaden Göteborg, där herrar som Åke Edwardson och Sven Westerberg nu blivit riksbekanta, har kvinnor börjat fylla sina datorer med det ena mordiska kapitlet efter det andra. En av dessa är Catharina Kjellberg.
Catharinas aktuella roman heter Farligt förtal (Tre Böcker). Den utkom vid bokmässan i höstas och är hennes andra om privatdetektiven Roberta Löfström.Tredje boken med samma huvudperson håller på att skrivas färdig under arbetsnamnet Mordisk makt.

Tillsammans med kollegerna Peter Gissy och Sven Westerberg reser Catharina Kjellberg ofta ut i landet och berättar om sina böcker.

Även kungliga huvudstaden har gästats. Den fråga som Catharina oftast får är om romanfiguren Roberta är hennes andra jag. Det svarar hon bestämt nej på.

Olikheter mellan hjälte och författare

Jämför vi till att börja med någonting så ytligt som utseendet, så är Roberta rödhårig, lång till växten och en bit yngre än författarinnan, som dessutom är mörkhårig och knappast över medellängd.

Vissa tankar och värderingar kan författarinnan och hennes hjältinna ha gemensamt, men med lite större livserfarenhet anser sig Catharina absolut ha en mer nyanserad syn på tillvaron än sin romanfigur.

– Just detta är spännande för jag vill att Roberta för varje ny bok (det vill säga varje ny upplevelse) ska utvecklas som person bli klokare och mer tolerant och förstående, säger Catharina.

På sina håll tycker svenska läsare att det har blivit för många kommissarier och inspektörer inom deckargenren.

Men oavsett detta, tyckte Catharina det var naturligt att låta huvudpersonen vara privatdetektiv. Man kan som författare inte plötsligt vara så insatt i polisens arbetsmetoder som Svedelid, Nesser, Genberg, Holmér och vissa andra.

Aktar sig för polishuset

– Själv håller jag mig undan polishuset så mycket som jag kan i mitt skrivande och frågar noga de gånger jag måste blanda in polisen. Det har också gjort att jag fått ändra på en del detaljer. Förmodligen skulle polisen tycka det vore tröttsamt om det sprang författare i korridorerna jämt och ständigt, men samtidigt har jag fått intrycket att de gärna ser att människor får en klarare uppfattning om hur de jobbar.

– När det gäller min bok Farligt förtal frågade jag i förväg poliser hur de såg på min intrig och det som är min, så att säga, “mission” i boken. De tyckte det var bra att jag tog upp saken även om jag har valt att inte låta Roberta ägna särskilt mycket grubblerier åt vart samhället är på väg, har jag naturligtvis åsikter om vad som händer. Självklart finns det tendenser och företeelser jag gärna vill uppmärksamma folk på, tillägger hon.

Hon läser en mängd litteratur om brottslingar och deras bakgrund och om brottsoffer, mestadels på engelska. Hon tycker att sådan facklitteratur kan vara svår att finna på svenska, även om hon också söker på Internet.

– Eftersom jag mig veterligt inte känner någon mördare, har jag behov att genom litteratur försöka förstå hur mördare fungerar, ler hon.

Då man i Sverige inte brukar leja privatdetektiver till att lösa mordfall, försörjer sig huvudpersonen Roberta Löfström genom att anlitas främst av företag, som vill få bukt med svinn eller oegentligheter bland personalen. Ja, det händer väl också att en svartsjuk hustru vill få sin make skuggad, men detta är inte så vanligt. Då är exempelvis försäkringsbedrägerier vanligare att försöka nysta upp. Men så händer det sig ju att privatdetektiven snubblar över ett mordfall.
Miljöerna kan variera. Roberta Löfström tackar inte nej till att resa utomlands. Men hon bor högst uppe vid krönet av Nordhemsgatan och har sitt kontor vid Skanstorget i Göteborg. Privatdetektiven, alltså. Catharina Kjellberg, som ibland blir sökt på huvudpersonens adress, bor i det runda huset kallat Flottringen, uppe på berget Otterhällan, inom Vallgraven. Utsikten därifrån är lika betagande som Robertas ifrån Nordhemsgatan.
Roberta tar gärna ett glas vin på någon mysig kvarterskrog. I första boken – Inte att leka med – fick läsarna många krogar och kaféer på Linnégatan med omnejd beskrivna. I boken som utkommer i höst får Roberta inte så mycket tid att gå på krogen. Mordfallets knepigheter, och oundvikliga känslor, gör att hon kanske inte ens känner lust.

Sponsras av öl, dricker vin

Valet av dryck är ändå vin. När Catharina Kjellberg, Sven Westerberg och Peter Gissy under rubriken ”Mord i Ord” håller sina berättarkvällar, sponsras de av Grebbestads Bryggeri. Men det är ingen risk att privatdeckaren Roberta för den sakens skull övergår till att dagligen dricka öl.

Det växande antalet kriminalförfattare i Göteborg fick i höstas Catharina Kjellberg och kollegan Inger Jalakas att instifta Dråpliga Sällskapet. Där ingår inte bara folk som skriver deckare, utan också folk som vet hur det borde göras, i synnerhet det ansedda kritikerparet Johan och Bibbi Wopenka. De glada men sällsamma mötena hålls en gång i månaden på antikvariatet Mordiska Compagniet på klassiska Kronhusgatan i Nordstan. Även Helene Tursten brukar bege sig dit från djupa värmländska skogar.
Utan stress, eftersom planeringen och upplägget har fungerat, lägger Catharina Kjellberg alltså sista handen vid tredje boken, som ska utkomma i höst. Hon kommer alltså ut på Tre Böcker Förlag, där man i deckargenren förutom Kjellberg och Westerberg hittar laholmaren Hellberg.

Använder förbisedda karaktärsdrag

Som kvinnlig författare ger Catharina sin Roberta naturligtvis karaktärsdrag som manliga författare kunde ha förbisett. Men detta betyder inte att Roberta blir djupare eller mer komplicerad.
– Män har gärna hjältar som lyssnar på opera eller någon annan svårtillgänglig musik. Och så har de dystra funderingar över världsläget och samhället. Jag tycker att det där är utslitet och låter Roberta lyssna på sådan musik som andra i hennes ålder gillar. Min strävan är att göra henne såpass verklig, att man ska kunna tro att hon bor i uppgången bredvid, slutar Catharina Kjellberg.