Av ELISABETH TEGELBERG
Lektor i franska
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet

De nordiska kriminalförfattarna, inte minst de svenska, fortsätter att hålla ställningarna på den franska bokmarknaden och intar regelbundet framskjutna platser på de franska bästsäljarlistorna, i konkurrens med såväl inhemsk som utländsk skönlitteratur. I Frankrike, liksom i Sverige, har kriminalgenren behållit sitt grepp om läsarna, även om andra genrer av det mer lättsamma slaget har dykt upp som konkurrenter på senare tid, t.ex. erotisk litteratur av den typ man finner i serien ”50 nyanser av …”.

En av de svenska deckarförfattare som utmärker sig idag i Frankrike är Camilla Läckberg. (Hon ses på bilden här, hämtad från hennes webbplats https://www.camillalackberg.com) Hon kan i viss mån sägas ha tagit över stafettpinnen från Stieg Larsson och Henning Mankell – även om de båda senare fortfarande noterar inte obetydliga framgångar bland franska deckarentusiaster. Vid en jämförelse mellan dessa tre författare är det dock lätt att konstatera att det generellt sett föreligger en klar skillnad mellan Läckberg och hennes två manliga kollegor i fråga om böckernas målsättning, innehåll och tematik. I mina ögon ter sig hennes lyckosamma etablering på den franska marknaden mer svårförklarlig ur ett samtida ”deckarperspektiv”, framför allt beroende på att hennes verk saknar den samhällskritiska skärpa och det djupare engagemang som är utmärkande för Larsson och Mankell och deras föregångare Maj Sjöwall och Per Wahlöö.

I denna artikel skall jag försöka utröna vilka tänkbara förklaringar det kan finnas till att Camilla Läckbergs böcker uppenbarligen har väckt många franska läsares intresse och vunnit deras sympati. Jag har tagit del av och analyserat såväl ett antal artiklar i fransk press som ett antal franska bloggar för att skaffa mig en uppfattning om vilka synpunkter på författaren och hennes verk som där intar en framträdande plats. Ambitionen är att på det sättet skapa mig bild av de faktorer som varit avgörande för, eller åtminstone starkt bidragande till, att författaren under flera år i rad legat i topp, ibland till och med intagit tätplatsen, på de franska bästsäljarlistorna. Läckbergs kriminalromaner har ovedersägligen blivit storsäljare i Frankrike. Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren har, förutom var för sig, också publicerats i en samlingsbox (coffret), och dessa böcker har enligt uppgift tillsammans sålts i över en miljon exemplar i Frankrike.

Den franska TV-kanalen France 3 har till yttermera visso nyligen sänt en serie, Les enquêtes d’Erica, baserad på Fjällbacka-serien. Både försäljningssiffror och medialt genomslag är således imponerande och det finns anledning att fråga sig vad som attraherar den franska publiken i denna författares produktion.

Samma förlag som Stieg Larsson
Camilla Läckbergs kriminalromaner i fransk översättning har utkommit på förlaget Actes Sud i dess ”deckarserie” Actes Noirs (och nu senast i pocketupplagor i serien Babel Noir). Actes Sud är ett numera viktigt förlag med omfattande utgivning av skandinavisk litteratur och vars främsta trumfkort och ”kassako” har varit Stieg Larssons Millennium-serie. Läckbergs kriminalromaner har samma slags fantasyinspirerade, spektakulära omslag i rött och svart som Larssons trilogi. Dessa omslag har ofta varit omnämnda i samband med Millenniums framgångar och anses inte sällan ha bidragit till succén. De omnämns likaledes då och då i samband med Läckbergs böcker och vissa hävdar att hon tack vare de lätt identifierbara omslagen, som onekligen drar ögonen till sig, har kunnat surfa på Larsson-vågen och därmed fått värdefull draghjälp i marknadsföringen.

Enligt min mening är detta dock endast en liten del av förklaringen: förvisso kan Stieg Larssons trilogi med sina estetiskt djärva omslag ha varit av betydelse i initialskedet av Läckbergs franska lansering, men om läsarna inte ansett att böckerna hade egna kvaliteter, skulle försäljningsframgångarna varit mycket mer begränsade i tiden och publiken skulle inte ha återkommit till författaren gång på gång. En sak som dock framgår av bloggarna är att en hel del läsare tycks ha fått kännedom om Camilla Läckberg via förlaget och efter att ha läst Stieg Larsson (och även andra nordiska kriminalförfattare) – liksom att bloggarna i sig verkligen inte är att förakta som litterära marknadsförare.

Det kan vara av intresse att understryka att Camilla Läckberg själv gärna, ofta och på ett målinriktat sätt, deltar i marknadsföringen av sina alster. Författaren vårdar sitt varumärke genom att ge intervjuer och delta i evenemang av varierande slag, kort sagt, hon bjuder på sig själv, både när det gäller böckernas innehåll och privatlivets växlingar. I en fransk intervju framhåller hon att hon inte har några problem med att göra reklam för sig själv och sina böcker och att hon tycker om att ha kontakt med sina läsare.

Som en detalj i detta sammanhang kan nämnas att ovan nämnda samlingsbox även innehåller författarens ”recept” för att bli en lyckad deckarförfattare: hon hävdar att i princip vem som helst kan skriva deckare, att det framför allt är fråga om vilja och disciplin – ”inspiration” är en myt – och hon ger de potentiella intressenterna ett antal råd om hur man lämpligen bygger upp och utformar en kriminalroman. Man skulle kunna säga att Camilla Läckberg i vissa avseenden har ett ganska avslappnat förhållande till sitt författarskap.

Nästan samtliga Camilla Läckbergs böcker är översatta till franska och de har översatts mycket snabbt efter det att de svenska originalutgåvorna publicerats. År 2008 fick författaren dessutom det franska priset ”Grand Prix de Littérature Policière” för Isprinsessan, ytterligare ett tecken på hennes status i Frankrike. Det är som väntat de åtta böcker som ingår i Fjällbacka-serien med huvudpersonerna Erica Falck och Patrik Hedström som har tilldragit sig den franska kritikens och publikens uppmärksamhet. Det framgår tydligt i mitt material att många har läst alla böckerna i serien – inte sällan sträckläst dem – och att vissa läsare förefaller ha utvecklats till ett slags amatörexperter på ”Läckbergs värld”.

Kvinnliga läsare
Det faktum att franska ”damtidningar” gärna har publicerat intervjuer med och ”porträtt” av Camilla Läckberg ger en antydan om att det är bland kvinnliga läsare som författaren har sin mest entusiastiska och trogna publik, ett intryck som bekräftas när man tittar närmare på bloggarna. Det är dessutom en del som talar för att författaren har många unga läsare. Denna senare uppfattning är emellertid något mer osäker och grundar sig huvudsakligen på språkliga observationer: mycket av det vardagliga, talspråkliga register, karakteriserat av vissa grammatiska fenomen och en speciell vokabulär, som man finner i bloggarna är vanligare hos dagens unga i Frankrike än hos äldre generationer.

Det har inte varit förknippat med några större svårigheter att finna underlag för en miniundersökning som denna: man ser ganska snart tydliga mönster hos recensenters och läsares syn på författarens starka – och också svaga – sidor, även om åsikterna naturligtvis ibland går isär. En aspekt av Läckbergs författarskap där åsikterna divergerar är den som rör hennes stilistiska talanger. Ofta får man intrycket att ”tyckarna” utgår från olika definitioner av begreppet ”stil”, vilket kan verka något förvirrande. Vissa menar att stilistisk skicklighet bara innebär att språket ”flyter” bra, att texten är lättläst och därmed lättillgänglig. Andra har högre krav på stilistisk kvalitet och även om de kan uppskatta den snabba rytmen och den flödande dialogen påpekar de också att Läckbergs stil är ”platt”, att hennes språk saknar såväl originalitet som finess.

Parentetiskt kan här nämnas att några bloggare uttryckt synpunkter på böckernas franska översättningar. Dessa åsikter bör nog tas med en nypa salt då det är att förmoda att de aktuella kritiska rösterna inte behärskar svenska och därför inte har förutsättningar att göra en mer kvalificerad översättningsanalys. Om man som läsare irriterar sig på t.ex. upprepningar eller stereotypa uttryckssätt i den franska texten, bör man först veta vad som kännetecknar den svenska förlagan för att sådana invändningar skall vara relevanta. Detta sagt är det naturligtvis helt legitimt att påtala rena franska språkfel i texterna, liksom eventuellt bristande korrekturläsning, utan att ha kunskaper i svenska.

Mer blandad kritik
Man kan konstatera att kritiken av Camilla Läckbergs verk är mer blandad, inte bara med avseende på stil utan också generellt, än vad som gäller för Stieg Larssons och Henning Mankells kriminalromaner. I de senare fallen har den positiva kritiken varit massiv, både i press och i andra media. Även om också Läckberg får övervägande positiva omdömen och har en hängiven beundrarskara bland de franska deckarkonsumenterna, kan man i hennes fall notera fler negativa åsiktsyttringar. Det är inte sällan de stereotypa och förutsägbara mönster som återkommer i hennes böcker och de detaljerade beskrivningarna och bristen på innehållsmässigt djup som föranlett kritiska kommentarer. Hon ställs bl.a. till svars för de ”endimensionella personskildringarna” och för att i alltför hög grad upprepa sig i sina berättelser.

De mer positivt inställda säger sig å andra sidan uppskatta de återkommande mönstren i böckerna (”det är ett nöje att röra sig på känd mark”) och understryker alltsomoftast att författaren är välstrukturerad, effektiv och skicklig på att skapa intriger och hålla spänningen vid liv i sina berättelser. De berömmer hennes skrivsätt som hela tiden får läsaren att vilja vända blad (verbet ”sluka” förekommer regelbundet), hennes ”savoir-faire” och hennes pertinenta psykologiska analyser. Läckbergs romaner är, som en bloggare skriver, ”väloljade”. (Här kan påminnas om att författaren en gång fick i födelsedagspresent en kurs i deckarskrivandets konst. Efter vad det tycks, har hon tillgodogjort sig ”hantverket” på ett tillfredsställande sätt.)

Det råder knappast någon tvekan om att Camilla Läckberg inte ägnar sig åt att försöka blottlägga, analysera och attackera de politiska och sociala tillkortakommanden och de ekonomiska orättvisor som återfinns i dagens samhälle och som på ett förtjänstfullt sätt har behandlats ur olika perspektiv av Sjöwall & Wahlöö, Mankell och Larsson och bidragit till den status och det intresse som har karakteriserat den svenska kriminalromanens internationella framgångar. Läckberg tar sig an samhällsfrågor av ett annat slag i sina böcker, frågor som är förknippade med vardagslivets problem (förutom, självfallet, det/de obligatoriska brottet/brotten i varje bok), t.ex. svårigheter med att få det s.k. livspusslet att gå ihop. Ofta är det olika aspekter av familjelivet som står i centrum, inte minst kvinnornas situation; hon har bl.a. tagit upp förlossningsdepression, kvinnovåld, frågor som rör nya familjebildningar, delad föräldraledighet och homosexuellas rätt att adoptera. Detta har fått en och annan kritiker att anmärka att ”alla möjliga och tänkbara kvinnotyper” finns representerade i hennes verk och att gestaltningen ibland blir väl klichéartad. Men detta fokus i Läckbergs deckare torde också vara en av förklaringarna till att hon har många kvinnliga läsare, vilka generellt sett kan förmodas ha lättare att identifiera sig med och uppskatta denna typ av frågeställningar. Läckberg säger själv i en intervju att hon i sina böcker bl.a. har velat utforska myten om den heliga modern, moderskapet och dess tabun, och att hon tycker om att blanda fantasi med en verklighet som hon själv har upplevt (t.ex. i egenskap av småbarnsmamma).

Pendlingen mellan familjelivets vedermödor och kriminalgåtan, dvs. det (eller de) brott som skall lösas, är ett återkommande mönster som ofta lyfts fram som en starkt bidragande orsak till romanernas framgångar. Detta gäller också de regelbundna växlingarna mellan dåtid och nutid, de tidsmässigt tillbakablickande inslagen om aktuella personer i böckerna för att ge bakgrundsbeskrivning och förståelse av händelseförloppet. Det finns anledning att hävda, förefaller det mig, att nämnda pendlingar i berättelserna bidrar till omväxlingen, håller spänningen uppe och ger texterna en snabb rytm som för handlingen framåt på ett effektivt och målinriktat sätt. De ”parallella” inslagen i berättelserna understryks ibland också av att det finns flera mordgåtor att lösa samtidigt, ytterligare en faktor som sannolikt aktiverar läsarnas engagemang och håller ”sträckläsningsnerven” vid liv genom det intensiva tempo som växlingarna medför.

Huvudpersonerna
Det återkommande inslag i Läckbergs böcker som, att döma av mitt material, har den största betydelsen är de båda huvudpersonerna, biografiförfattaren och ”amatördetektiven” Erica Falck och hennes make polisinspektör Patrik Hedström, vilka återfinns i de åtta böcker som utgör Fjällbacka-serien. Det framgår av såväl recensioner som bloggar att de har en oerhört stor betydelse för det intresse böckerna väcker. Många läsare tycks ha utvecklat ett mycket engagerat förhållande till dem: de lever med i berättelserna om parets fram- och motgångar, både professionella och privata, som om det rörde sig om personliga vänner och väntar med spänning på varje ny Läckberg-bok. Författaren berättar själv i en fransk intervju att hon får brev och mail från läsare som säger att huvudpersonerna har blivit deras vänner och att de uppskattar deras ”normalitet”, att de liknar dem själva och deras vänner. Läckberg säger i samma intervju att det också var hennes avsikt att skriva om ett par som alla andra, kämpande med vardagslivets dramer och förtretligheter, och att hon tror att denna ”närhet” kan vara en förklaring till försäljningsframgångarna.

Att Ericas och Patriks ”normalitet” tilltalar publiken framgår likaså i bloggarna, där man finner många positiva inlägg om dessa, som det sägs, högeligen sympatiska och vardagsnära personer, så lätta att känna för och tycka om. De två protagonisternas sätt att ”komplettera” utredningarna ger också en extra dimension åt berättelserna och kanske bidrar perspektivbytet och de olika infallsvinklarna till omväxlingen och till att intresset upprätthålls hos läsarna. När det gäller huvudpersonernas roll, faller det sig naturligt att jämföra med den likaledes mycket stora betydelse som Mankells legendariske protagonist Kurt Wallander och Larssons socialt aparta Lisbeth Salander har haft för de franska läsarna (och inte bara för dem). Man kan dra slutsatsen att huvudpersonernas roll i ”deckarserier” knappast kan överskattas, deras dragningskraft är i vissa fall överväldigande.

Något som nästan alltid kommenteras i recensioner och i ett stort antal bloggar, således ytterligare ett återkommande inslag i Läckbergs böcker, är miljöskildringen med det bohuslänska kustsamhället Fjällbacka i centrum. Många läsare har uppenbarligen fattat tycke för detta lilla lugna (åtminstone vintertid) f.d. fiskarsamhälle med sina ofta tystlåtna och allvarliga människor där mycket rör sig under ytan – någon jämför med den klassiske deckarförfattaren Georges Simenon och den franske filmregissören Claude Chabrol. Detta får en också osökt att tänka på andra svenska miljöskildringar som har fångat de franska läsarna, nämligen dem från Henning Mankells Ystad och Stieg Larssons Stockholm. Och liksom det numera finns guidade vandringar i Mankells och Larssons fotspår, kan man också följa vandringar i Fjällbacka om man vill ta sig en närmare titt på olika platser som figurerat i Läckbergs böcker. I Fjällbacka har man för övrigt inte varit sen att ”utnyttja” den infödda författaren i sin marknadsföring av samhället!

Sammanfattningsvis kan man konstatera att vissa stående inslag i svenska kriminalromaner som har varit framgångsrika i Frankrike också präglar Camilla Läckbergs böcker och att dessa inslag kommenteras regelbundet i press och på nätet. Som ovan framgått, avviker hon dock på en del punkter från dem som i likhet med henne under lång tid har varit storsäljare i Frankrike. Läckberg har, efter vad jag har kunnat utröna, en företrädesvis kvinnlig publik, som i hög grad uppskattar hennes ”kvinnliga” fokus och jordnära problemställningar med de två huvudpersonernas vardagsliv i centrum. Igenkänningsfaktorn från bok till bok förefaller spela en viktig roll, liksom miljöskildringarna, men inte minst hennes rappa, medryckande och lättillgängliga berättarstil, förstärkt av växlingarna mellan olika skeenden och perspektiv, bidrar i väsentlig grad till hennes mycket stora franska framgångar.

______________________________

Camilla Läckberg-artikel (pdf utan bilder)