Buller och brak om Françafrique i ny fransk deckare

Jun 15th, 2021 | By | Category: 2021-06 juni, Artikel

Av MAGNUS RÖHL

I maj månad i år höll den franske presidenten, Emmanuel Macron, under en resa i Afrika ett tal i Rwandas huvudstad Kigali som väckte stor uppmärksamhet: han tillstod utan omsvep att Frankrike hade ett visst moraliskt ansvar för folkmordet på tutsierna 1994, även om inga franska trupper deltog i massakern.

Omslag till FrakasSom väntat var några nöjda, medan andra programenligt ansåg att han antingen gick för långt eller att han inte gick tillräckligt långt. Man kan så här i efterhand komma att tänka på Macrons deklaration när man läser Thomas Cantaloubes senaste roman Frakas, nyligen utgiven i en klassisk deckarserie på Gallimards förlag i Paris (ISBN 9782072886164, 423 sidor). Den handlar nämligen om Frankrikes i mångas ögon kontroversiella roll i ett annat afrikanskt land – Kamerun – och skildrar något som, med ett så kallat teleskopord (av typen motor + hotell = motell), har fått namnet ”Françafrique”. Det är en laddad och ofta nedsättande term som används för att beteckna Frankrikes neokoloniala relationer till sina forna besittningar söder om Sahara, vilka enligt en del kommentatorer har blivit ett slags gallernas bakgård i Afrika. Också efter olika folks frigörelse har Frankrike så långt möjligt sökt bevara sitt inflytande och sin ekonomiska särställning, velat befrämja sitt språks och sin kulturs inte bara överlevnad utan också fortsatta blomstring i länder som tidigare ingick i ett snart sagt franskt imperium.

Ur en annan synvinkel har detta skett till priset av övergrepp, rasism, grov propaganda och tillrättalagd historieskrivning, i så fall som ett uttryck för den franska frustrationen över att i egenskap av en före detta stormakt ha reducerats till att vara en ”middle power” på den internationella scenen. Åtskilligt har i dag skrivits därom; på nätet är god information lätt tillgänglig även på engelska. Här finns självfallet ingen möjlighet att närmare gå in på detta komplex, men det måste omnämnas då det utgör en oundgänglig bakgrund till Frakas. Själva titeln kan för övrigt inte gärna vara någonting annat än ännu ett teleskopord, en nybildning av France plus Kamerun. (Caméroune har ibland stavats Kamerun på franska. Hur som helst verkar Cantaloube, tack vare ett tillfogat ”s” i ordslutet, leka med franskans ”fracas”, ungefär buller och brak.)

Handlingen i Frakas, en volym på drygt 400 sidor, utspelas mellan maj och augusti 1962, alltså några år efter det att general de Gaulle knäsatt den femte franska republiken. Huvudpersonen, Luc Blanchard, får av sin redaktör på Paristidskriften France Observateur i uppdrag att skärskåda en kamerunsk frihetskämpes död i Geneve 1960: den franska säkerhetstjänsten låg uppenbarligen bakom ett statligt sanktionerat giftmord. För sitt reportage måste Luc resa till Kamerun för att på ort och ställe samla in mer information om rebellerna och om bakgrunden till denna sannskyldiga avrättning.

Ett par bifigurer bär upp en parallell intrig. Knarksmugglaren Antoine i Marseille, en i grunden hygglig kille som är vagt bekant med Luc, blir av med en för den olagliga verksamheten viktig anteckningsbok: en vän och arbetskamrat till honom, Alphonse, en motståndsman från Kamerun, tar av misstag i sitt bagage med sig det lilla häftet med bokförda drogleveranser när han återvänder hem för att sköta om en sjuk släkting. Antoine måste illa kvickt reparera skadan, annars kommer narkotikabossarna att straffa både honom och hans familj. Enda lösningen är att åka till Kamerun för att leta reda på kollegan som inte går att nå per telefon, och som dessutom har hamnat i fängelse.

Lucs och Antoines vägar korsas under alltmer dramatiska omständigheter. Deras respektive högriskprojekt avlöper trots alla strapatser väl, anteckningsboken är i tryggt förvar, Alphonse fritas, och journalisten återvänder till Paris med sitt reportage. Han får då veta att bevisen inte duger: redaktören vägrar ta in hans artikel. Annorlunda uttryckt: tidskriftens ägare törs inte, efter påtryckningar, publicera den, helt simpelt därför att Luc har synat det tvivelaktiga franska engagemanget i Kamerun för nära i sömmarna. France Observateur kämpar därutöver med vikande upplagesiffror, och vem bryr sig om ett före detta tyskt territorium i Afrika? Luc lommar hem till sig med oförrättat ärende; men där väntar lyckligtvis på honom den vackra kvinna han lärde känna i Kameruns huvudstad Yaoundé.

Författaren säger i två korta efterskrifter att hans roman är en fiktion med solid grund i något som obestridligen har hänt. Den hade varit otänkbar utan pionjärarbetena om det långvariga, hemliga kriget i Kamerun som ingen ville kännas vid, och som har setts som ett av startskotten för ”Françafrique”. Oenighet råder givetvis om hur det franska agerandet, med dess likgiltighet inför jämte förnekande av historiska fakta, bör tolkas eller bäst ska förstås. Det oaktat verkar få ifrågasätta den skrämmande dokumentationen av fransmännens härjningar som enligt vissa källor skördade tiotusentals offer.

De tematiskt väsentliga kapitlen i Frakas tecknar med rätt eller orätt bilden av ett Frankrike vars geopolitiska avsikter i praktiken inte har mycket att skaffa med nationens lika självpåtagna som officiella civilisatoriska uppgift, med dess anspråk på universella värden och värderingar, för att inte tala om den stolta triaden frihet, jämlikhet och broderskap. Cantaloube har i Frakas, precis som i sin debut som romanförfattare med Requiem pour une république (presenterad i DAST Magazine i oktober 2019), svarat för ett i högsta grad politiskt opus med den inte alldeles originella ambitionen att göra skönlitteraturen till sanningssägare. Den som har läst dödsmässan för en republik känner lätt igen sig: vi har åter en prolog och en epilog, ett par inledande motton som från skilda håll belyser den centrala problematiken, en brottsutredning och några actionscener, ett perifert kärleksmotiv, vi har samma huvudperson (även om han har bytt yrke och gått från att jobba som polis till att arbeta som undersökande journalist), vi har några namngivna franska politiker med kopplingar till presidentpalatset, ljusskygga och mer eller mindre korrupta individer som de facto har existerat, vi har en liknande kronologisk uppläggning med en rätlinjig berättelse fördelad på antal daterade kapitel som systematiskt växlar mellan främst två av centralgestalterna.

Om likheterna med Requiem pour une république är påtagliga är somliga skillnader minst lika iögonenfallande. Utöver sitt kärva budskap – den femte republiken har redan från början svikit sina republikanska ideal – är detta förstlingsverk en välskriven om än formellt tämligen konventionell deckare/thriller, och inte alltför fantasifull. Frakas slår an en annan ton: är till sitt yttre en mångskiftande skröna med inslag av äventyrs- och skälmroman. Äventyrsstuket, för att ta ett exempel, ser till att slumpen eller ödet för in det oförutsägbara i det vardagliga, att hjältarna hela tiden hamnar i farofyllda situationer, att döden ständigt lutar runt hörnet, att människor styrs av krafter utanför intimsfären och därmed aldrig blir föremål för psykologiska djupdykningar. Åtskilliga sidor präglas samtidigt av såväl friskt humör som aningen befängda överraskningseffekter. Frakas är vidare något av en utvecklingsroman så till vida att framför allt protagonisten börjar som ett naivt och välmenande blåbär eller en dito duvunge vad ”Françafrique” beträffar: via sina upplevelser på främmande mark lär han sig med tiden något om världen som den är, det vill här säga vad den politiska eliten i Paris i sämsta mening kan tillåta sig utrikes lika mycket som hemmavid. Avvikelser från det äventyrsbokstypiska kan särskilt noteras i de längre utvikningar som rör den manipulativa franska statsapparatens och den brutala franska arméns involvering i Kameruns affärer.

Personligen är jag inte säker på att Cantaloubes val av denna typ av genreblandning är ett lyckokast. Jämförd med Requiem pour une république ter sig Frakas inte lika övertygande. Språket är emellanåt lite väl osofistikerat och framställningen styckevis ofrivilligt rentav en smula komisk. Det hela blir kanske så, med tanke på det angelägna ämnet och det goda uppsåtet, för mycket enkel underhållning. Men slika reaktioner är som alltid den läsandes ensak; det ur romanens perspektiv viktiga är upphovsmannens målmedvetna strävan att avslöjande levandegöra delar av sitt lands moderna historia, i stil med, har någon hävdat, James Ellroy. Men fransmannens berättarteknik är då avsevärt mer traditionell än amerikanens, och hans prosa saknar helt dennes provokativa dimension. Syftet må på sätt och vis vara likartat, men den bokkonst som präglar trilogin The Underworld U.S.A (bestående av American Tabloid, The Cold Six Thousand och Blood’s a Rover) är av helt annan natur.

För att till sist återknyta till inledningen ovan: även om Emmanuel Macron i Kigali möttes med både skepsis och beundran – han bad inte om ursäkt men han talade sanning – finns det förmodligen, om man litar till Thomas Cantaloube, anledning för den franske statschefen att hålla åtminstone ännu ett tal i Afrika.
______________________________

Liksom den förra kan boken läsas på förlagets webbplats: https://flipbook.cantook.net/?d=%2F%2Fwww.edenlivres.fr%2Fflipbook%2Fpublications%2F683975.js&oid=3&c=&m=&l=&r=&f=pdf

Taggar: , , , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22