Eftersom alla intresserade i år kan ta del av Bokmässans hela seminarie- och diskussionsprogram (https://bokmassan.se/) till årets slut har jag inte detaljrefererat inslag. Men ett par teman, vid sidan av de officiella, kunde jag märka: ljudböckernas framtåg och att vid författarsamtalen det blev mycket fokus på hur man skriver.

Det var enkelt att konstatera att coronakrisen gett många mer tid, och att en del av den ägnats åt att lyssna på böcker. I en av diskussionerna var man överens om att det är en skillnad på att läs och lyssna, det är två skilda former. Hittills har inte fackböcker kommit fram i ljudform. De diskuterade också om barnen har lättare att ta till sig ljudböckerna.

Att det är skillnad på att lyssna och läsa påminner mig om ett seminarium på Bokmässan för ett par år sedan. Teodor Kallifatides hade lyssnat på en inläsning av en av hans romaner, och han kände inte alls igen sin egen text.

En diskussion handlade om ifall vi blir dummare av att lyssna. Experterna där trodde inte det och påminde om att tillgången till böcker för den breda allmänheten är en sen företeelse. Och före trycktekniken var lyssnandet det verktyg som fanns för att läsa sig något nytt. Kungliga biblioteket, som har ansvar för att samla både tex, ljud och bild försöker hinna med att samla in och spara också poddar och ljudböcker.

Bloggar verkar försvinna, och även om båda är digitala så ser man skillnad på skriven och talad text. Den digitala omvandlingen går fort så hur länge håller den nuvarande podd-varianten innan en annan dyker upp.

Fortfarande verkar det vara en statuskillnad mellan att lyssna eller läsa en bok. Bildade personer brukar läsa mycket, hur ser det ut i framtiden? Och vad är egentligen bildning? Kanske hänger det samman med allmänbildning.

I flera av samtalen med författare om deras böcker kom man in på hur skrivprocessen ser ut. En del är väldigt systematiska med många postat-lappar och är helt klara över hur intrigen ser ut. En skrev korta kapitelanvisningar innan skrivandet av boken började. Och så finns det andra som är lika nyfikna som läsaren på hur det här ska sluta.

Stina Jackson, Hans Rosenfeldt i samtal med Kattis Ahlström om att sätta norrland på kartan. Foto Karina Ljungdahl

Ett seminarium om hur man får läsaren att vända blad kom in på cliffhangers och på mycket research, ett samtal om att återvända till Norrland, med Stina jackson och Hans Rosenfeldt, om det dramatiska med glesbygd och ståtlig natur. För Stina är skrivandet hemma i USA ett sätt att skriva sig en väg hem, och det ska vara verkligt. I debuten Silvervägen är alla orterna på riktigt.

Hans Rosenfeldts nya, Vargasommar, utspelar sig i Haparanda, en ort han inte tidigare hade någon relation till. Så det blev mycket research om staden.

Och samtalet om “Sverige, ett gangsterparadis?” blev ju väldigt politiskt aktuellt. Det var också ett par andra seminarier, ett om true crime med, bland andra, advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelsson. De har en rad romaner bakom sig som bygger på verkliga skandalfall. Ett annat med två brottmålsadvokaten som skrivit en slags yrkesmemoarer, Sargon de Basso och Johan Eriksson. Alla fyra hade som ett mål att vara folkbildande: så här fungerar det juridiska systemet i Sverige, så här går det till på rättegångar. Det är alls inte som i amerikanska tv-serier. Fortfarande finns det svenskar som tror att också vi har ett jurysystem och att parterna står på golvet och är öppet dramatiska.

Allt på Bokmässan Play kan ses till årets slut. Väl värt att se och lyssna på.

LEIF-RUNE STRANDELL