Bo Trenters foton på lapplisan Rita blev en Beatles-låt

Jan 27th, 2022 | By | Category: 2022-01 jan, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Sommaren 1961 fick polismästaren i Stockholm ett brev från miss Ann Blaker i Manchester. Brittiskan berömde Stockholm för att ha världens vackraste unga polis – en flicka i 20-årsåldern. Miss Blaker skrev att hon som turist rest mycket i världen men aldrig sett maken till denna flicka, som hon filmat med sin super 8-filmkamera under flickans arbetspass i Hötorgscity.
Nå, det var ingen polis utan en parkeringsvakt, nämligen 22-åriga Rita Älvenstrand som i sin snygga uniform gått runt, lappat bilar, gett turister upplysningar och så vidare.

 Lapplisan i tidningen

Stockholmska trafikvakten Rita Älvenstrand, uppmärksammad först i brittisk press, blev beundrad även i svenska tidningen FICK(-journalen) nummer 2, 1962.

Hemma i Manchester röjde miss Blaker vidare och lyckades få foton kopierade från sin filmremsa. Hon fick med reportrars hjälp in artiklar om svensk “polis” i några tidningar. Saken blev i pigga och lite lättviktiga tidningskretsar känd även i Stockholm, där fotograf Bo Trenter (son till kriminalförfattare Stieg Trenter) ryckte ut med kamera och medföljande skrivande kollega, Arne Larnéus, för att plåta och intervjua “Lovely Rita” under en arbetsdag.

Vid den tiden hade endast Stockholm kvinnliga P-vakter. Men det tog sin tid att få artikeln publicerad. Trots dess bilder av sensommar dröjde det till januari (1962) innan den kom i tryck. Det var i de unga kvinnornas ledande tidning Fick-Journalen, som då hade övergett fickformatet och blivit större, om än inte i vanligt veckotidningsformat.

Reporter Larnéus rapporterade:

“Alla turister vill tala med henne, och de tror förstås att hon är polis. En gentleman som spelat proffsfotboll i Aston Villa kände på hennes muskler … Kunde hon verkligen ta hand om en buse eller en förbrytare? … På Klarabergsgatan stod en G-bil, föraren hade trotsat parkeringsförbudet. Infann sig efter tjugo minuter. Var synnerligen förvånad. Tittade mer på Rita än på böteslappen … En kvinna från Paris ville ha hennes adress. Hon hade en son i Bretagne som gick i giftastankar.”

I England var svenska Rita i sin uniform ingen “stor grej” men tillräckligt omskriven för att Paul McCartney i det då ännu okända popbandet The Beatles skulle reagera och göra några anteckningar om “Lovely Rita” – för en eventuell låt. Men av sådana noteringar blev det sällan resultat, i varje fall inte förrän han och kompisen John Lennon kom i ropet.

Stieg Trenters trafikvakter
Trafik- och parkeringsvakter hade förekommit i den stockholmsskildrande deckarförfattaren Stieg Trenters romaner, mest bara i förbigående men till stadsbilden hörde de i alla fall, som i romanen Roparen:

“Skyltfönstren åt Drottninggatan hade redan tänts, men det fanns inte många fotgängare för att beskåda dem denna vresiga aprilafton 1954. Hon kunde inte minnas sig ha sett den långa affärsgatan så onaturligt ödslig, och hon spratt till när hon hörde ljudet av skarpa röster. Lastbilen hade hejdats inne på Fredsgatan, och chauffören stod nere på trottoaren och rättfärdigade sig inför en ung poliskonstapel med anteckningsbok i handen.”

I Trenter-romanen året dessförinnan – Aldrig näcken – hade en ung kvinna, Eva Grimm, parkerat sin Vespa nere vid Gryt och fått höra:
“Har fröken möjligen lagt märke till den här skylten, det är ett P med ett streck över.”

Trenters huvudperson i det stora flertalet böcker – den mordfallslösande fotografen Harry Friberg – fick P-böter i somliga. En och annan lapp hamnade på framrutan av hans sportiga Hotchkiss. Han kom lite lindrigare undan som Opel-ägare.

Men under första hälften av Trenters romanepok var bötfällandet en polisiär uppgift; den blev succesivt kommunal. Det blev i oktober 1957 som Stockholms gatukontor anställde sina första kvinnliga P-vakter. När lapplisan Rita Älvenstrand dök upp i brittisk press, 1960–1963 och i svenska Fick-Journalen 1962 var kvinnlighet i snitsigt figursydd uniform ännu en stor nyhet i sammanhanget. Och ordet TRAFIK på hennes axlar begreps av britter lätt som Traffic.

Fick-Journalens sista offensiv?
Christina Schollin på omslaget

Fastän förstasidan som synes pryddes av filmstjärnan Christina Schollin, så var lapplisan Rita det numrets huvudperson i en 5-sidig artikel, plåtad av Bo Trenter.

Noga räknat hade Fick-Journalen, som varit en av 1950-talets mest sålda tidningar, fått namnet klåfingrigt förkortat till FICK och blivit av medelstort format, då man i nummer 2, 1962, hade artikeln om Rita som största reportage. Dock inte på omslaget. Där log i stället skådespelerskan Christina Schollin, som var högaktuell då hon varit synlig (och syndig) i sitt livs mest kända film Änglar, finns dom? mot Jarl Kulle.

Att utan förnuftigsmässig orsak förkorta flickornas älskade Fick-Journalen till FICK var en tabbe i klass med att döpa om pojkarnas Rekordmagasinet till Tidningen Rekord.

Insåg man inte värdet av att ha ett namn inarbetat djupt i folksjälen? Hade man på redaktionsmötet halvt desperat pillat på namnet, för att ägarna klagat att upplagan höll på att minska?

Tja, inte trycktes det hos Hemmets Journal i Malmö lika hiskligt många exemplar av FICK år 1962 som vad man tryckt av tidningen i fickformat på 50-talet. 1963 slogs tidningen samman med Hennes Veckotidning och fick det löjliga namnet Hennes Älsklingstidning Fick.

Året därpå förkortades det till Hennes; det var en veckotidning av vanligt format. Trots en tveklös popularitet lades den ner efter ett dussintal år. Ett antal försök till nystart därefter, även med månadsutgivning, blev totalt misslyckade och synnerligen kortlivade.

Lilla behändiga Fick-Journalen från flydda dar är emellertid eftertraktad hos antikvariat och på loppmarknader.

KW Gullers och 2 x Trenter
Det är allom bekant att Stieg Trenters romanhjälte Harry Friberg hade sin livs levande förebild, nämligen Trenters bäste vän – mästerfotografen KW Gullers. Denne var så långväxt som fotograf Friberg därför alltid beskrevs vara, och därmed kontrasterande mot Fribergs kortväxte “parhäst”, kriminalintendent Vesper Johnson.

Miss Ann Blaker i England tipsade år 1961 även svenska tidningar om den unga stockholmska “polisen” Lovely Rita – lapplisan Rita Älvenstrand. Det gick lite trögt. Hennes foton från smalfilmsremsan var inte fantastiska och hade sina tekniska brister som en smula motljus, störande skugga etc.

Energiska fröken Blaker fick då i sin tvårummare i Manchester idén att tipsa Sveriges ledande pressfotografer; hon skickade dem bilder för att inspirera dem att göra ett bättre jobb, fotografera söta Rita riktigt proffsigt. Hon skrev till bjässar som K.G. Kristoffersson, Lennart Håwi och förstås – KW Gullers.

Då Trenter med sonen Bosse en sensommardag besökte Studio Gullers, räckte denne över miss Blakers brev till Bosse, som var fotograf och hunnit göra några smärre tidningsjobb.

Jodå, bilden i brevet räckte mer än väl för att göra 23-årige Bo Trenter pigg på att stifta 22-åriga Ritas bekantskap. Sagt och gjort, då Bosse fått skribenten Arne Larnéus att nappa på idén.

Då några mammor efter publiceringen hörde av sig och klagade på att Rita ensam fått all uppmärksamhet, allt beröm, fastän även deras döttrar var söta, svarade Larnéus i tidningen att säkert många lapplisor var söta och duktiga, men “någon måste vara sötast och det är Rita”.

Bo Trenter plåtade Beatles
Den brittiska musikens förgrundsfigur 1960–1962, då rocken precis hade muterat till pop, var Cliff Richard med gitarrbandet The Shadows som komp. Men 1963 fick The Beatles sitt kaotiska genombrott med She Loves You som främsta låt. Och förstås med sina sensationella frisyrer med framåtkammad lugg, rakt avklippt vid ögonbrynen.

Flickornas plötsliga idoler Beatles från Liverpool blev tidigt omskrivna även i grabbiga Tidningen Rekord, vars författare av popspalten dock var en avdankad jazzare med föga begrepp om den nya musiken. Han trodde att även dansbandet Cool Candys från Lidköping var ett popband. (Nåja, dessa västgötar spelade ju faktiskt en del twist, som Thore Skogmans Jämtgubben arrangerad för ungdomsdans.)

Beatles i Rekord

Beatles fick sitt genombrott 1963 och syntes då även i grabbiga tidningen Rekord, strax innan de kom till Sverige på turné.

Visst hade Beatles varit utomlands. De hade i många månader spelat på stökiga ölklubbar i Hamburg. Men deras första utländska turné som scenartister blev till Sverige(!) hösten ’63. Brittiske frilansfotografen Robert Freeman chansade på att följa dem – och från svenskt håll blev Bo Trenter deras auktoriserade turnéfotograf. (I städer de besökte fanns förstås också lokalt pressfolk, som Göteborgs-Postens Hans Sidén då Beatles spelade i dåtida arenan Lorensbergs Cirkus.)

Bo Trenter knäppte en bild där de fyra Beatlarna höll fram en stor tårta. På denna hade en konditor tydligt spritsat orden “Hjärtliga Sverige-hälsningar från the Beatles”. Givetvis knäppte Bosse även stilfulla och spralliga bilder på bandet i centrala stockholmska miljöer, bland annat framför Hötorgets stolta “skyskrapor”.

Beatles besökte fotolabbet
Ivrige John Lennon var pigg på att redan vid framkallning vara på plats i Bo Trenters lilla labb och se bilderna kopieras, vått födas fram direkt från sköljen i mörkrummet.

Paul McCartney var inte lika pigg på det utan ville utnyttja tiden ute på stan. Men han följde med till labbet, liksom George Harrison och Ringo Starr. Inte nödvändigtvis skrämda av Lennons varning att även riktiga supermänniskor gått vilse här “vid Nordpolen” och frusit ihjäl. (Det var dock en rätt så solig stockholmsk oktober.)

Hos Bosse, där förstås hans bästa bilder var häftstiftade i förstoringar på väggen, tog sig Paul McCartney för huvudet och stönade “Oh, my God, it’s Lovely Rita”.

Bosse berättade för Beatlarna att Rita efter läroverket varit maskinskriverska på kontor men inte trivdes stillasittande utan föredrog att vandra på citytrottoarerna, kollande bilar hela dagarna. Frihetshyllare Lennon uttryckte sin fulla förståelse för detta att slippa kontorsstolen.

Smått melodiskt mumlade Paul:

“Standing by a parking meter, when I caught a glimpse of Rita, filling in a ticket in her little white book…”

Men där tog orden stopp. Han skrev dessa tjugoen smått intetsägande ord på en lapp, häftstiftade den intill hennes foto… och tog sig på nytt för huvudet.

En grym garderobsstädning
Kvinnor som skred fram i uniform och lappade bilar hade i den vevan blivit en vanlig syn även i London, som bandet från Liverpool bosatt sig i. Fastän sensationsvärdet minskat hade Paul kvar miss Blakers entusiastiska Rita-propaganda inom sig, och kvar idén att skriva en Rita-låt. Men han mindes inte det utkast han ursprungligen gjort. Och hans flickvän där hemma – den unga populära skådespelerskan Jane Asher – hade i en ledig dags plötsliga städmani i garderoben slängt “den slitna kassen med en massa papper med klotter” i soporna. Där gick många av Pauls utkast, inklusive det om Rita från år 1961, förlorade.

Nåväl, Bo Trenters foto på Beatles med tårtan kom hösten ’63 på omslaget till svenska utgåvan av deras EP-skiva I Want to Hold Your Hand (låten som blev deras genombrott i USA där man varit kallsinnig till de tidigare). En EP, av samma format som en singel, innehöll i regel fyra spår. Men EP var nästan passé redan då, när fansen i allt högre grad köpte LP.

Går vi här inte in på Beatles alla storsäljande och listtoppande succélåtar under åren därefter, så låt oss i stället konstatera att branschen är i ständig förändring och inom några år skulle de behöva förnya sig. Pauls idé blev då (1966) att skriva inte bara om kärlek utan också om vardagen och dess vedermödor. Det kom att handla om en skattmas – låten Taxman på LP:n Revolver – och så vidare.

Jäkla romanskrivar-låtar, sa Lennon
John Lennon instämde inte. Han sa:

“Såna där historier om trista människor som gör trista saker – brevbärare och sekreterare och brev hem till familjen. Jag är inte intresserad av låtar i tredje person. Jag skriver hellre om mig själv för jag känner mig.”

Så deras skrivande blev en lagom blandning, där John rannsakade sin själ, sitt hjärta, medan den utåtriktade Paul gärna skrev om företeelser i omgivningen. Beatles valde för sin LP 1967 att ha ett alter ego som åtminstone blev dess skivtitel – Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band.
En av dessa låtar – Lovely Rita – skrev då Paul efter att ha råkat ut för lapplisan Meta Davis på Garden Road i stadsdelen St John’s Wood. Bötfällerskan är i låtens början ett satiriskt hatobjekt som beskrivs alltmer kärleksfullt ju längre låten lider. Och denna Meta, som med sitt block böteslappar väckt hans gamla idé om vackra lapplisan till nytt liv, vållade äntligen den hyllning till Rita (alltså svenska Rita Älvenstrand) som miss Blaker i Manchester hade kämpat för i ett halvdussin år(!).

Hör gärna låten – Beatles Lovely Rita – på YouTube i era datorer. Som Paul uttryckte då i kärlekens tidevarv av begynnande flower power, så drabbas och irriteras man av lapplisan, men “det vore bättre att älska henne”. Och lägg märke till det udda soundet av musiken, speedad i mixerbordet upp i tonarten Ess-dur, som bleckblåsare nästan betraktat som sin egen och som sällan eller aldrig hade hörts inom gitarrbaserad pop.

LP:n Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band med Beatlarna i glatt teatraliska uniformer på fodralet – uppvikbart med stor porträttbild på de fyra – utgavs förstås först i Storbritannien. Nämligen den 1 juni 1967 – fem veckor innan kriminalförfattare Stieg Trenter gick ur tiden.

Beatles Sgt Peppers..

Beatles legendariska LP Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) innehöll bland annat låten “Lovely Rita” – en kärleksfull satir om denna lapplisa.

Fotolabbsglimtar i romanerna
Stieg Trenter (1914–1967) försörjde sig som reporter på Stockholms-Tidningen, då han 1937 gifte sig med Gunnel Pehrsson. Ett anständigt antal månader därefter fick makarna Trenter sonen Bo, den 16 augusti 1938.

Stieg hade i åtskilliga böcker om sin privatspanande hjälte Harry Friberg berört fotografering, arbete i ateljé, ute på fältet, inne i mörkrummet och så vidare. Bland oräkneliga exempel hade romanen Ristat i sten (1952) inletts med en eftermiddag på Studio Friberg, där påfyllning av fixet behövde beställas, andrefotografen tog igen sig, medhjälparen Kremlan lyfte upp en plåt från torkpressen, kamrer Vikbo knattrade fakturor på skrivmaskin, det skvalpade i sköljen men förstoringsapparaten hade “vaj på bälgen” och volontären “snubblade förbi med en trave framkallningsskålar”.

Det är inte klart uttryckt men i alla fall högst troligt att sonen Bo Trenter inspirerades av dessa skriverier, som den “riktige” fotograf KW Gullers verksamhet låg till grund för. I sitt yrkesval kom Bosse tidigt att resa iväg och studera fotografering i tyska Saarbrücken.

Ett bröllop och fyra begravningar
Hemkommen 1959 fann Bosse att en flicka, eller kvinna – en pigg Ulla Andersson i hans egen ålder – blivit anställd som sekreterare av hans far, som plötsligt inte längre satt vid skrivmaskinen utan dikterade sina romaner och artiklar som hon flyfingrat knattrade ner.

Ulla Andersson hade tagit studenten, varit inskriven vid universitetet men inte stannat där utan uppsökt favoritförfattaren Stieg Trenter och hos honom sökt ett icke utannonserat jobb han egentligen inte haft en tanke på att ha någon till.

Bosse Trenter konstaterade faderns “föryngring” då han som 46-åring skilde sig från Bosses mamma Gunnel och snabbt gifte om sig med den hälften så gamla Ulla, detta var 1960. Vid Stiegs oväntade död, sju år och tre barnafödanden därefter, övertog Ulla själva författandet av Harry Friberg-äventyr.

Bosse kom efter studierna alltså att jobba för tidningen FICK, med flera, men sedan under större delen av decenniet som anställd hos Studio Gullers. På 70-talet startade han sin egen Studio Bo Trenter.

Stieg och Bo Trenter fann sista vilan på Skogskyrkogården i Stockholms norra utkant, 1967 respektive 2013. Miss Ann Blaker tycks vara gravsatt på Gorton Cemetery i Manchester.

Den intelligenta och mycket sympatiska Ulla Trenter (1936–2019) hade jag glädjen att några gånger träffa och sitta till bords med på tillställningar anordnade av FKiS, Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm.

Lapplisan Rita Älvenstrand, som i 60-talets början hade livet framför sig, har jag inte lyckats spåra in i modernare tider.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22