Biografer – skimrande förbi i svenska romaner

Sep 23rd, 2020 | By | Category: 2020-09 sep, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Svenska författare nämner relativt ofta i romaner autentiska biografer. Dessa kan skymta i bakgrunden i bara några meningar eller nästan fylla upp ett smärre kapitel.

Flertalet singelbiografer är numera nedlagda. Men mellan pärmar förnimmer vi den flydda känslan av bio. Vi kan i böcker återfinna Skandia, Fenix och Aston i Stockholm, Palladium och Flamman i Göteborg, Royal och Kaninen i Malmö, Maxim i Landskrona, Rio i Ljusdal, Tranan i Tranemo, Röda Kvarn i Mölndal och Stjärnan i Torsby.

Palladium

Palladium färgade i många decennier kvällsmörkret vid Kungsportsplatsen i Göteborg varmt rosarött. Foto: Alice Radomska

Bortsett från de mest romantiska alstren är det i böckerna rätt sällan så att flickan/kvinnan i biosalongen rart smyger sin hand in i kavaljerens. Faktiskt framstår det som vanligare att gå ensam på bio, eller påstå sig ha gjort det.

Omslag till En skugga blottI Maria Langs kriminalroman En skugga blott (1952) har ett mord skett – inom en akademisk krets, bland studievänner som dagligen umgås på Humanistiska Biblioteket, en trappa upp från Stureplan.

På sin lista över de misstänktas alibin, eller brist på sådant, har kommissarie Christer Wijk beträffande studeranden Pelle Bremmer noterat:

”7.00–8.50 på bio. Eriksbergsbiografen. Ej bestyrkt.”

Det svårkontrollerade alibit ”varit ensam på bio” är i kriminalromaner mycket vanligt. Att kunna berätta detaljer ur filmen man sett kan bevisa att man sett den, men inte precis vilken kväll.

Nedläggning – det typiska ödet
Den av Maria Lang utpekade bion Eriksberg låg på Birger Jarlsgatan 58 ända sedan stumfilmens dagar. Från att biografkedjan Sandrews övertog den i slutet av 20-talet rådde förstås ljudfilm; den blev en av Stockholms mer bekanta premiärbiografer. Efter hand förföll den. Dess ombyggnader var knappast i positiv anda, utrymmet minskades och vid nedläggningen 1986 hade den i dussinet år varit beryktad porrbio, under namnet Woodstock, salong 1 och 2.

Omslag till Ristat i sten1952, då Langs nämnda roman utkom, hade Eriksberg ännu ett gott anseende. Samma år utkom Stieg Trenters Ristat i sten. Romanhjälten Harry Friberg befinner sig just i trakten då han ber en taxichaffis skugga en annan taxi: ”Häng droskan där borta, men ta det piano”.

Där står i texten: ”Han spejade nedåt biografen”. Dess namn framgår inte, men det är förstås Eriksberg. Och det uppges att Fribergs egen bil, en Hotchkiss körd av en övertalad anställd från Shell-macken på sitt klassiska konkava gathörn ”strök förbi filmaffischerna och kröp gäckande nedåt Birger Jarlsgatan”.

1952 – det var två år innan Sveriges Radio började försökssändningar av television från provisoriska studios. 1956 startade reguljära utsändningar. 1959 passerades den gräns då vartannat svenskt hushåll skaffat sig TV-apparat. Och på 60-talet, medan folk satt hemma och såg på TV, härjade den första stora vågen av biografnedläggningar.

Hollywoods gyllene tider var 1930- och 40-talen, inte minst för att skingra tankarna och undfly andra världskrigets oroligt grå vardag (1939-45). Och i krigets skugga inledde Trenter sin kriminalförfattarbana.

Skandia – sin tids lyxbiograf
Omslag till Tragiskt telegramI början av Stieg Trenters roman Tragiskt telegram (1947) kan vi läsa:

”Det hade mörknat, neonljusen lyste nu med skärpt glans över horderna av biobesökare som just strömmat ut över trottoar och körbana. Vi lät oss följas med av den sorlande strömmen. Curt kastade en blick mot Skandiabiografens upplysta bildpelare där en svart folkhop trängde sig in till 9-föreställningen.”

Stieg Trenter (19141967) är enligt bibliotekens statistik än i dag mycket läst – och beundrad för sina precisa och levande skildringar av huvudstadens miljöer. Han mixade i vyerna nyhetens behag med det kära traditionella. Var bion Skandia då vid författandet av Tragiskt telegram tradition eller nyhet?

Betänker man att bion, formgiven av arkitekt Gunnar Asplund, togs i bruk hösten 1923, så var den rakt ingen nyhet. Men se, den hade ingen baldakin från början, utan denna skapades ovanför entrén bara något år innan Trenter mot slutet av andra världskrigets mörka tillvaro fick idén till boken. Där på Drottninggatan 82, där den skänkte sitt regnskydd, lyste den med sitt neon också upp kvällarna, drog till sig blickarna och gav en känsla av evenemang och framtidstro.

Detta vackert utskjutande tak över entrén fyllde sin funktion i drygt fyra decennier, tills det måhända tjänat ut, eller i varje fall monterades bort 1988.

Under förgyllda fågelns tak
I nämnda roman skymtar ännu en bio i samma livliga trakt. Nämligen Fenix, invigd redan 1916 på Drottninggatan 71 C. Fenix skådas förstås i samma ruggiga höstväder. Handlingens berättare, den mordfallslösande fotograf Harry Friberg återger:

”Jag halvsprang tvärsöver den våtglänsande körbanan mot den förgyllda fågeln på den lilla Fenixbiografens baldakin. Sedan höll jag mig tätt intill husväggen och skyndade mig förbi skumma portar och svarta fönster.”

Alltså nattetid på Drottninggatans sträcka mellan Tunnel- och Barnhusgatorna.

Då det första av intrigens mord ägt rum i ett sovrum just i området, i en fastighet innanför Centralbadets park och grindar åt gatan, gör sig Friberg dygnet därefter fler ärenden dit. Och han får ta del av ett vittnesmål, där en sent utevarande musiker råkat iaktta en kvinna, som beskrivs mycket lik den dödas hembiträde:

”En liten stund hade musikern stått och iakttagit kvinnan. Hon hade verkat orolig och ideligen sett sig omkring som om hon sökt efter någon. När duggregnet blev irriterande, ställde sig musikern under baldakinen utanför Fenixbiografen. Kvinnan hade fortsatt sin promenad av och an men plötsligt styrde hon stegen över körbanan och tog också skydd under baldakinen. Där hade hon stått och envist fixerad grindarna …”

Det kom en gäst
Affisch till Det kom en gästFör att återknyta till Skandiabiografen och årtalet 1947, då Bonniers alltså gav ut Trenters Tragiskt Telegram, blev det på Skandia den 11 november det året premiär på den enda biofilm Stieg Trenter officiellt var författare till. Självklart en deckarthriller. Titeln var Det kom en gäst och liksom för Folke Mellvigs populära Hillman-deckare stod Arne Mattsson för regin och valde Karl-Arne Holmsten till en huvudroll.

Visste Trenter vid skrivandet av romanen, där han flätade in Skandia, att det var på Skandia hans filmstory skulle ha premiär?

Ja, högst sannolikt. Produktionsbolaget AB Fribergs Filmbyrå (Vilket lämpligt namn i Trenter-sammanhang!) hade lång framförhållning och torde vetat det innan boken gick i tryck. Att Trenter där nämner Skandia är inte mer märkvärdigt än att han så ofta lät goda och onda hamna på de krogar och hotell han helst frekventerade. Och aldrig på något ”inklistrat” sätt, utan det föll sig perfekt in i skedena av intrigen.

Både Sveriges Television och TV4 har med åren visat Det kom en gäst i rutorna.

Omslag till Lysande landningFör TV har det som bekant också filmatiserats en del av hans Friberg-romaner, i synnerhet i tät följd av SVT 1987 med Örjan Ramberg gestaltande Friberg och Stig Grybe perfekt i rollen som kriminalchef Vesper Johnsson. SVT filmade då romanerna I dag röd … (boken utgiven 1945), Lysande landning (1946) och Träff i helfigur (1948).

Fanfaren i Farsta
Stieg Trenter, alltså född 1914, växte upp i Farsta långt innan orten 1960 fick sin moderna förortskaraktär à la Vällingby med komplett torg, tunnelbana och bostäder för många tusen invånare. I Trenters ungdom fanns där ingen biograf. Bion Fanfaren öppnades annandag jul 1961.

Omslag till Gomorron, SodomUtan att namnges förekommer Fanfaren i Kjell E. Genbergs mycket trovärdiga kriminalroman Gomorron, Sodom (1977):

”Biografen på baksidan av Farstagången spelade en gammal amerikansk film som Svedolf egentligen inte skulle haft någonting emot att se. Men det var många timmar kvar tills kassan öppnade och Svedolf var inte säker på att de pengar han hade kvar skulle räcka. Han mindes hur det var för några år sedan. Nåja, rätt många år sedan. Då hade trettio kronor varit en förmögenhet.”

När SF, Svensk Filmindustri, gjorde sig av med Fanfaren i Farsta, 1985, lät man Stockholms stad ta över den. Välment ändrade staden om till ”allaktivitetshus”, minskade drastiskt biografutrymmet, pulvriserade lockelsen till ett intet och kunde planenligt inom några år lägga ned filmvisningen.

Inrättningen heter i dag Kulturhuset Fanfaren, där i teorin alla ska känna sig hemma men därmed i praktiken endast ett fåtal (alltså med folkmängden jämfört) gör det. Bions neonskylt från godare tider har för längesen skattat åt förgängelsen.

Ingen Errol där, inte
Ove Allanssons ungefär tjugonde roman Blues för Maria (2008, ej deckare) baserades fritt på hans hustru Sonjas uppväxt i den göteborgska arbetarstadsdelen Lunden på 1940-talet och hennes vuxenliv som forskande kemist på ett stort läkemedelsföretag. Det nämns att hon i flickåren fick följa med storebror och se film:

”Sixten uppmuntrade alltid Maria, tog ofta med henne på bio, lördags- och söndagsmatinéer på Flamman, Östra Bio och någon gång Saga. Det var Tarzanfilmer, Helan och Halvan och vilda västern.”

Flamman, Redbergsvägen 19 i stadsdelen Olskroken, var en friliggande bio i utpräglad funkis från 1935; det var den ståtligaste öster och centrumkärnan. Men när en annan författare (som vi knappast behöver namnge) påstår i en 40-talsskildring att det på Flamman visades ”härliga spännande westerns med Errol Flynn” så kan detta rimligen aldrig ägt rum.

Flamman 1982

Biografen Flamman under dess sista höst, Göteborg 1982. Foto: Sören Skarback

Flynn var i Hollywood stjärna hos produktionsbolaget Warner Bros. Pictures, vars filmer distribuerades och visades i Västsverige av kedjan Centrumbiograferna. Men Flamman, som ägdes av konkurrentkedjan AB Cosmorama, visade inga Errol Flynn-äventyr. Där var Spencer Tracy, Joel McCrea, Richard Widmark, Linda Darnell och ”badflickan” Esther Williams idolerna som gällde.

Errol Flynn var dock inte långt borta. Han kunde i grannstadsdelen Bagaregården ses på biografen Saga. Rent av ingivningsfilmen, då Sagabiografen kört igång den 14 mars 1942, hade varit Vägen till Santa Fe, där man förutom Flynn såg den i år vid 104 års ålder avlidna Olivia de Havilland i en annan bärande roll.

Även Ronald Reagan medverkade där men sadlade senare i livet om från Western-aktör till att bli USA:s president, vald 1980.

Även Flamman slocknade
Biografnedläggningarna märktes först i städernas ytterområden, medan det inne på Kungsgator och Avenyer runt om i landet ännu kom besökare så det räckte.

I Göteborg upphörde den av Allansson nämnda lilla urmodiga Östra Bio (med sina endast 208 platser) 1963. Kåken revs inom sju, åtta år därefter, medan Flammans vid samma gata originella byggnad trots bions nedläggning nyårsafton 1982 står kvar. Den har länge har varit kyrka (för finskspråkiga) inklusive dess second hand-butik och en uthållig gammal symaskinsaffär där i fastigheten.

Saga fanns på Sofiagatan, som slingrar sig upp från sin början precis mitt emot dåtidens Härlanda cellfängelse. Bion lades ner i maj 1964 och blev matbutik – med samma namn.

Efter ombyggnaden återfanns i decennier i ett lagerutrymme med konserver, flaskor och tvättmedelspaket den stolta gamla ”autografväggen”, där filmidoler (åtminstone svenska) i mitten av seklet lämnat sina namn i tusch.

Södra Förstadsgatan, Malmö
Regissör Bo Widerberg, mest känd för polisthrillern Mannen på taket (1976) efter SjöwallWahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle (1971), hade på 50-talet gjort sig ett namn som ung arg författare och skildrat sin tids Malmö, vardagligt och med trovärdig sjaskighet.

Omslag till ErotikonRomanen Erotikon (1957) namngav Widerberg efter att intrigens medelålders karaktärer Gösta och Aina sett legendariska gamla stumfilmen Erotikon, som väl på 50-talet räknades mer som konstnärlig och filmhistorisk än som erotisk. Här återges:

”Klockan kvart i nio kom de ut i en fortfarande kvällsljus stad översvämmad av folk på väg från andra biografer. … Gösta gick före och banade väg, och i släptåg hade han Aina med ett fast grepp om hennes hand. Risken för upptäckt slog honom inte, han tänkte över huvud taget ingenting. Uppför Södra Förstadsgatan drog de, han före och hon efter.”

Här framgår inte vilken bio där på det folkliga kvällslivets Södra Förstadsgatan som Gösta och Aina varit på. Knappast någon stor och modern. Kanske Victoriateatern, en arkitektoniskt udda skapelse från stumfilmsepoken, vars biografer ofta benämndes teatrar. Att damma av och visa Mauritz Stillers med tiden så passé ljudlösa alster, efter dryga tre decennier, vore väl mest för branschens historiker eller personer som hoppades på mer erotik än den flimriga filmduken i själva verket bjöd.

Dock skriver Widerberg att ”där de gick med varandra och kramade varandras händer hade de bara en enda, gemensam tanke i sina båda hjärnor, och den behövde de inte klä i ord.”

Ensamhetens varma skimmer
Widerberg skriver om huvudpersonen Gösta att risken för upptäckt inte slog honom. Annars kan biobesök i böcker emellanåt vara ett sätt för en hektiskt efterspanad att slinka undan ett tag och vila i salongens mörker. Efteråt är själva folkvimlet, myllret, kanske lämpligt att försvinna bort i.

För det mesta är den efterspanade ensam. Men att gå ensam på bio beror så många fler gånger just på ensamheten, att liksom söka gemenskap och skratta eller rysa åt samma syner på duken som besökarna runt omkring reagerar på.

Kvinnan, idolfotot, Mote i HongkongPå YouTube är den kvällsvardagliga Silver-Karins skymning (sjungen av artisten Tolle Fredriksson från Uppsala 1977) illustrerad med bilder på den ensamma – och med bland annat biografen Palladiums exteriör (Göteborg) och en gammal biljettlucka med växelmynt och idolfoto på Susan Hayward ur thrillern Möte i Hongkong (mot Clark Gable, 1955).

Kvinnan på idolfotot från filmen Möte i Hongkong, 1955, är Susan Hayward.

De två poliserna på Silver-Karins skymnings vinjettbild symboliserar tryggheten i förra generationens göteborgska kvällar.

Borta med vinden …
Palladium fanns vid Kungsportsplatsen i Götet ända in på detta årtusende. Även efter nedläggningen kunde dess stora röda neonskyltar i några år återspegla ljuset varmt via platsens stensättning, redan då plattorna hade den minsta lilla fukt att kvällstid bistå skimrandet med.

Spåren suddas ut – forna singelbiografer är som bortblåsta. Och när de i böckerna i bokhyllan nämns är det sju gånger av tio mest för att författaren i sin urbana beskrivning vill klämma in en kontrollerbar adress och vid jämförelse med biografhistoriska böcker ha angett rätta kulören på neonljuset.

Borta med vinden – så hette en lååång gammal filmklassiker (Vivien Leigh, Clark Gable, Leslie Howard, Olivia de Havilland, 1938). Filmtiteln kunde gällt som rubrik för flydda epokers biografer.

Det är som stockholmaren Olov Svedelid i sin Hassel-deckare De giriga (1990) återger rörande den i nöjeshänseende torftiga stadsdelen Lilla Essingen:

”Där finns inga attraktioner som kan locka, ingen restaurang, ingen teater och den bio som en gång hette Orkanen har blåst in i glömskan.”

 

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22