Bensinmackarna i förrförra generationens kriminalromaner

Feb 28th, 2021 | By | Category: 2021-02 feb, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

På 1950-talet, då bilismen var sinnebilden av framåtskridande och frihet med alla dessa bilsemestrar, omgavs bensinbranschen av mycket statistik. Det mest säljande bensinmärket inom Sverige var Shell, även om gemene man kanske skulle gissat på Esso.

Statistik visade också att Shell var den mest nämnda mackkedjan i svenska romaner.

ShellmackShell-högkvarteret var i många år det ståtliga kontorshus som arkitekt Stark på 1920-talet skapat på tomten Sälgen nr 2 vid Birger Jarlsgatan i Stockholm, ungefär samtidigt som man köpt sig mark för hamn och cisterner i Göteborg och kontorsfastigheter för Götaland (i Norrköping) och Norrland (i Örnsköldsvik).

Shell var det ledande bensinmärket i Sverige och följaktligen i 1950-talets romaner det mest nämnda. Men 1971 passerades Shell i försäljningssiffror av OK, innan Statoil tog täten i ett kvartssekel, tills OK/Q8 åter gick förbi vid millennieskiftet. Foto: Alice Radomska

Shell-huset i Stockholm hade marmorhall och som helhet en smakfull inredning med Shells symbol – Snäckan – flitigt återkommande. Den sågs dekorativt i takmålningar och snidad i trappräcken och på ekdörrar.

Huset, på ett gathörn, hade sin breda gavel konkav. Där på hörnet rymdes därmed en välbesökt Shell bensinstation.

Omslag till Ristat i stenTidens ledande deckarförfattare Stieg Trenter låter i början av romanen Ristat i sten (1952) sin tillfälligt promenerande hjälte, fotograf Harry Friberg, vara skuggad men medveten om detta. Friberg återger:

”När ljusgloberna dök upp som matta solar ur grönskan nedanför Kammakargatans trappor, sneddade han över spårvägsspåren och gled fram som en vålnad längs Timmermansordens kejserliga trappa. Själv styrde jag stegen mot Shell-huset, där takflaggan med den blodröda musslan spelade dramatisk enmansteater i strålkastarljuset och svepande östan.”

Där på macken, med dess verkstad, har Friberg tydligen för avsikt att hämta sin servade bil, av märket Hotchkiss, och ”med ett välvilligt grin kom servicemannen kryssande mellan de gulröda bensinpumparna”.

Såna där kryp blir vi inte rika på
Omslag till Aldrig NäckenHarry Friberg lär i boken känna och blir tämligen fascinerad av en 25-årig kontorist, Eva Grimm, hos ett företag som tillverkar konstgjorda blommor av papper. Faktiskt återfinns hon även i den efterföljande boken Aldrig näcken (1953). Där kör hon Vespa från Stockholm, övernattar hos en moster söder om Nyköping och knattrar sedan vidare mot en vistelse hos en väninna vid Gryts skärgård, utanför Valdemarsvik.

Under färden hejdas hon av en ivrigt vinkande ung mackserviceman i Söderköping. Fastän Eva är helt okänd i trakten får hon veta av ynglingen att där väntar ett telegram till henne och han har spanat efter hennes Vespa och dess registreringsnummer.

Hon följer honom ”över den uppkörda grusrundan framför bensinpumparna” och ”in i ett oljigt krypin med en rosig pinuppa som saxade sina långa ben kring blocket på en tummad väggalmanacka”.

Bakom disken uppenbarar sig en gråhårsman, nämligen stationens innehavare. Blickande ut genom den väl polerade rutan betraktar han hennes bensinsnåla Vespa och grymtar:

”Såna där kryp blir vi bensinhandlare inte rika på.”

Ynglingen skyndar ut och betjänar ”en dammig Volkswagen som kört in till pumparna under baldakinen”. Och telegrammet som gråhårsmannen efter kontroll av Evas legitimation räcker henne är från väninnans make i Stockholm, Simon Elgh, som sedermera i Gryts atmosfärrika skärgård råkar bli intrigens första dödsoffer.

Det nämns inte i texten vilken kedja macken i Söderköping tillhör, inte heller dess färger. Men vid genomfarten där i tidigt 50-tal låg en Caltex (rödvit) och en BP (grön, vit, gul) mycket bra till.

Kvinnorna inte endast pinuppor
Stieg Trenter nämner alltså den långbenta pinuppan på väggalmanackans foto där på macken. Motivet var tidstypiskt. Om det inte alltid sågs i en trång liten butikslokal, så var pinupporna närmast obligatoriska på verkstadsväggarna. Genom att i romanerna beskriva en karls blick på väggpinuppan (hans hårda flin, ogenerade granskning eller smått förlägna blick på henne) kunde författaren lätt ge läsaren en vink om karlens eller ynglingens karaktär.

Bensinkedjan IC – lanserad som den familjevänliga macken – delade ut rabattcheckar vars bild var en naturtroget tecknad och mycket yppig blondin, klädd i en röd brandhjälm, röda boots och en stramig mossgrön korsett. Den gode tecknaren hade gjort IC-pinuppan förvillande lik Hollywoods 50-talsstjärna Jayne Mansfield.

Men kvinnor på mackar var ju inte bara sexsymboler. 1959 syntes i dagspressen bilder på servicekvinnan Ulla Hågman, som kollade tryck och vid behov fyllde lagom luft i bilisternas däck hos IC Ringvägen i Stockholm. Den på huk sittande Ulla var på bilderna klädd i en välsittande mörk uniform – med IC-enblemet tydligt på både jacka och mössa.

Hos märket Caltex förestods rätt många mackar av gifta par. I tidningen Caltex-expressen, nr 4, 1960, ses Gerd Karlsson i Hallstavik svabba av framrutan på en Opel Rekord medan maken Eric fixar full tank och föraren sitter bekvämt kvar i bilen. Artikeln presenterar också makarna Anåker i Säter, Andersson i Horndal, Engman i Gävle, Berglund i Trödje, Nylund i Älvdalen, Vallgren i Storvik, Eriksson i Mockfjärd och Lund i Skutskär.

Väggalmanackan med punuppan saxande benen kring datumblocket i Stieg Trenters Aldrig Näcken kan med tanke på motivet och utgivningsåret ’53 ha varit från Centraltryckeriet i Borås (mer känt för några tidiga årgångar av Rekordmagasinet). Samma almanacka fanns på åkerier, mackar och verkstäder i hela landet men med varje företags namn specialtryckt där på.

Konsumaffär med OK-bensin
Omslag till SjöjungfrunI Trenters senare roman Sjöjungfrun (1966) har flickbabyn Nannina utsatts för både kidnappnings- och mordförsök. Och i det riskabla Göteborg är mamman inte inom räckhåll. Kriminalintendent Vesper Johnsson råder den inblandade beskyddaren Harry Friberg att diskret tillsammans med barnsköterskan Sonja och babyn ta en droska, alltså taxi, hem till Stockholm.

Friberg, sköterskan och babyn sitter i baksätet i den extrastora taxin. Man passerar Borås, Ulricehamn, Jönköping, Gyllene Uttern, Gränna osv. Strax före Vagnhärad säger chauffören att de behöver tanka på nästa mack. Beträffande denna får vi med Fribergs ord veta:

”Jag halvslumrade vidare, efter en stund körde vi tvärs över vägen in mot en löjlig liten träkåk som visade sig vara Konsumaffär och till grindpelare hade tvenne bensinpumpar. Överst fladdrade en munter flagga med OK i mittfältet. En yngling med vitgrön reklamkeps skruvade just locket på en sjabbig raggarbil…”

Alltså en OK-mack, där OK stod för det kooperativt ägda Oljekonsumenterna. Företagets allra flesta mackar var dock skyltade IC (Bilägarnas InköpsCentral).

1969, tre år efter handlingen i romanen, skyltades det om så att företagets samtliga mackar hette OK. Ytterligare två år därefter hade man passerat Shell som det inom Sverige mest säljande bensinmärket. (OK är numera kallat OK/Q8.)

Självbetjäning redan på 50-talet
I Sjöjungfrun tankas bilen alltså av en ung serviceman, som sedan är kvicktänkt och behjälplig när ett plötsligt drama utspelar sig på macken.

En del mackar med ”Snabbtank” – självbetjäning – fanns emellertid redan då. Sveriges första snabbtank hade OK öppnat inför sommaren 1952, vid Bangårdsgatan 12 i Stockholm. Och från 1970-talet har självbetjäning varit det i princip enda förekommande.

Omslag till Drottningens barnI Jan-Eric Arvastsons thriller Drottningens barn (1979) får romanfiguren Jougdan på färd genom Jämtland därför själv tanka sitt fordon:

”I Bräcke tankade Jougdan full tank på en mack. Medan han stod där och kollade oljan åkte en stor amerikansk bil förbi ute på E 75:an, och Jougdan tyckte sig skymta ett ljust tovigt hår genom bakrutan på bilen.”

E 75:an? undrar vi. Nja, sedan boken skrevs har europaväg E 75 numrerats om till E 14; den är 449 kilometer lång från norska Trondheim genom Jämtland (över Storlien och Östersund) till medelpadska Sundsvall. Och den nämnda macken i Bräcke måtte rimligen varit en OK, den också, då ortens andra möjliga mack inte låg lika lätt tillgänglig för den genomresande.

Godis mer lönsamt än bensin
Vad mer än bensinen inhandlade Harry Friberg respektive figuren Jougdan i de ovan nämnda böckerna?

Jo, på begäran köpte Friberg i butiken en Läkerol till taxi-chaffisen och en påse geléhallon till barnsköterskan.

Beträffande Jougdan skriver Arvastson:

”Han fikade inte i Bräcke heller, han var inte sugen. Han nöjde sig med att köpa en chokladkaka, som han öppnade och la bredvid sig i barnstolen.”

Chokladkakan får mig att minnas hur man som barn kom på sin cykel, fyllde lite luft i åtminstone framringen som i mitt fall lite oftare behövde pumpas, och gick in och köpte just en chokladkaka. En Marabou Mjölkchoklad, vanlig 100-grams.

Då självsäkra herrar betalat sin bensin ur stinna plånböcker, kändes det lite futtigt att lägga upp bara några mynt på disken för en chokladbit – men betänk att bensinpriset i evigheter bestått av mestadels skatt. Vinstmarginalen vid försäljning av en chokladkaka är i procent mångdubbelt högre än på bensinen.

Ibland köpte man också en pocketbok, inte nödvändigtvis en romantisk där hjältinnan var sköterska eller flygvärdinna. Nej, kanske en Manhattan-deckare av Spillane eller Chase. Eller en mera hemvävd av Folke Mellvig.

Omslag till VapenhandlarnaHassels godisbegär – på Texaco?
Ingen annan chokladbit var så vanlig som Marabou Mjölk. Men med lite mer avancerad smak kunde man unna sig en liten flaska stöpt av choklad och fylld med essensen av sockersöt punsch. I Olov Svedelids polisroman Vapenhandlarna (1975) medger kriminalinspektör Roland Hassel just detta:

”Jag tankade på Pontonjärgatan och när jag betalade köpte jag två punschflaskor ur snaskstället och smällde i mig. Bara för att reta Ruda. Inte för att han kunde veta vad jag stoppade i mig när jag köpte bensin, men jag tyckte i alla fall att jag retade honom.”

Den icke namngivna macken på Pontonjärgatan, Kungsholmen, kan väl inte uteslutas ha varit Esso, men troligare är att författare Svedelid tänkte på den Texaco-station, som 1995 kom att skyltas om till Preem. Detta bolag, som samtidigt övertog Svenska BP, har bensinmack där än i dag, medan allt färre minns att gatan hyste även en Esso förr i tiden.

Texaco-mackar, med namnet syftande på Texas – ”Original Amerikansk Etylbensin” – fanns i Sverige redan för över hundra år sedan. De ändrade på 40-talet varumärket till Caltex men kallades från 1966 åter Texaco och hade hela tiden haft samma femuddiga röda stjärna som symbol.

Texaco BorgholmKvickast att skylta tillbaka från Caltex till Texaco var stationen i Borgholm på Öland. Åtminstone enligt göteborgske turisten Robert Svensson, verkmästare, som på ett amatörfoto från det året står belåtet vid denna öländska stations röda Regular-pump, 94 oktan. (Hallänningar må anse att familjen Jönssons populära Caltex på Kungsgatan i Varberg var snäppet före.)

Verkmästare Robert Svensson vid Texaco-pumpar i Borgholm på Öland, just efter att macken skyltats om från Caltex, 1966. Foto: Birgit Pihl

Snutarnas favoritmack: Esso, Norra Bantorget
Kjell E. Genbergs trilogi om kommissarie Holgersson utspelas under tidigt 1960-tal, även om han skrev dem några decennier därefter. I trilogin har starkt luktande mackar alltså namn som Caltex (numera Preem), Esso (numera Statoil) och Nynäs (som Shell köpte upp).

Omslag till Den långe från SundsvallI Holgersson-trilogins första del – Den långe från Sundsvall – har den sprättige unge kommissarien en långnosad och mäkta potent Triumph Spitfire att ratta. Att motorn skär ihop till icke reparerbar innan avbetalningen för bilköpet ens är halvgjord har inte med en granskning av 60-talsmackar att göra, men visst tankas det av stockholmska poliser på deras favoritmack.

Jo, Esso vid Norra Bantorget! Där var särskilt radiopoliserna stammisar. Genberg beskriver hur man rundar torget och kör in på macken närmast spårområdet. Alltså vid järnvägsrälsen, för torget hade annars också räls för spårvagnar, lika blåvita där i Stockholm som i Göteborg. Och folk klev ofta av tricken där på torget med en danssalong eller bio i sikte.

En svartvit Valiant i Polismyndighetens ägo tankas i romanen där på Esso. (Det var Standard Oils förkortning S.O. som från 1939 kommit att skrivas Esso.) Men det förekommer i trilogin också en tankning på Gulf i Fullersta, vid en avstickare till Huddinge Centrum.

På tjänsteresor ute på vischan var det inte så noga att hålla sig just till Esso. I en av Holgerssons utredningar bär det tillfälligt av till Falun, där Caltex vid Gettorget tillhandahåller soppan. Av en händelse går bilen, en rödvit Ford Fairline, då helt i Caltex färger.

Telefonpåringningen från Trollhättan
Strax före påsken ’85 ringde Kjell E. Genberg från en Texaco i Trollhättan. Kanske hade han föreläst i Karlstad och hade bara en timmes körväg kvar till nästa anhalt, mitt Göteborg. Här är mitt minne lika utraderat som hos en minister inför KU.

Men just ’85 utkom Genberg inte med någon ny mordisk roman. Han var periodvis överhopad med uppdrag att för videomarknaden översätta och ”texta” amerikanska B-filmer, där det fysiska inte alltid var alldeles brutalt.

Uno-XMen att ringa från Texaco Trollhättan? Stadens ”eget” märke var väl annars Uno-X, startat där av Arne Sandberg 1959. Sedermera uppköpt av Norsk Hydro och ej att förväxla med de norska och danska Uno-X som ännu finns.

Eller var staden förr mer känd för Nynäs-macken på Nyströms Hörna, ägd av världsberömde rallyföraren Eric ”Carlsson på taket”? Den röjdes emellertid bort i samband med vägombyggnad för högertrafiken 1967.

Strax efter bolagsstarten 1959 öppnade Uno-X en mack vid Mölndalsvägen norr om Örgrytekolonin i Göteborg. I nyare tider revs den. Foto: Tanja Virtanen

Gammal ost på Uno-X?
Nåväl, 1985, då Örgryte Koloniträdgårdar i Göteborg faktiskt inte höll något 70-årsfirande annat än en poängpromenad i litteraturens tecken, blev jag sittande med mäster Kjell och gamle chaffisen Rustan Nordebratt (eldsjäl inom Svenska Peugeotklubben) vid mitt fikabord i min uppvärmda stuga där på koloniområdet. Med fyra månaders framförhållning konstruerade vi den somriga poängpromenadens frågor, som skulle tejpas på butiksdörrar och mackar i trakten.

På Uno-X (i senare tid riven) norr om kolonin blev frågan vad den psykologiske kriminalförfattaren Ulf Durlings genombrottsbok hetat.

Deltagarna fick välja på: 1) Härsket smör, x) Gammal ost, 2) Blodigt bordsmargarin.

Mitt för koloniområdets grindar fanns, och finns, en Shell, där man ursprungligen på 50- och 60-talen sett en Koppatrans-station i underbar funkis med frapperande många pumpar och det fräsigt ljusblå och gulsvartrandiga kioskhuset byggt ovalt(!). Koppartrans köptes som bekant upp av Shell.

Där som gulsvarta pumpar blivit gulröda blev frågan: Vilken av följande nobelpristagare i litteratur har varit mackägare?

1) Ernest Hemingway, x) Selma Lagerlöf, 2) Heinrich Böll.

Rätta svaret var förstås Selma Lagerlöf – hon hade för bensinförsäljning i några år en pump för bensinmärket Standard på sitt Mårbacka. Tills hon fick ett hotfullt brev från Standard Oil (Vestkustens Petroleum AB) daterat första okober 1931.

Bolaget ansåg att Selma i Standards namn gjort en illojal avvikelse från gängse bensinpris och dumpat priserna genom att saluföra billig rysk bensin hon kommit över på okänt sätt. Det kunde bli tal om skadestånd då det var ett klart avtalsbrott. Detta brev finns i samlingarna efter Selma. Det är okänt vad hon svarade, men snart var bensinpumpen på Mårbacka ett minne blott, utan några rättsliga följder.

Okunniga biträden vid kassaapparaterna?
Nå väl, tiden har sett bilismen och Bensin-Sverige förändras. Redan avsevärt före millennieskiftet 2000 var förrförra generationens bensinmackar ett minne blott. Detta framgår också tydligt i Jan Mårtensons kriminalroman Häxan (1999), där det funderas över en inte alldeles realistisk affärsidé. Där kan läsas:

”Teoretiskt sett var naturligtvis affärsidén hopplös. Kunde det bära sig med det läget och det sortimentet, vägg i vägg med multijättens högeffektiva och blankpolerade bensinmack, där själva bensinen verkade vara en biprodukt? Jag undrade vad som skulle hända om man bad något av de unga, uniformerade biträdena bakom kassaapparaterna om hjälp med att tanka bilen eller kolla förgasare eller lufttrycket i däcken.”

Mårtenson fortsätter:

”Allt från salladshuvuden till porrtidningar och djupfrysta hamburgare och lättmjölk hade jag kunnat få, men hjälp med bilen var en illusion. Den tiden var långt borta när hjälpsamma herrar i overall och skärmmössa gjorde honnör, tankade bilen, kollade vattnet och som avslutning torkade av vindrutan med en trasa.”

Nutida mack

Modernare tider – och aldrig skymten av en serviceman med fönsterskrapa, sämskskinn eller vattenkanna när man kört in för att tanka vid pump och sedelautomat. Foto: Alice Radomska

Taggar: , , , , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22