AV HELENA SIGANDER

Skörden är rik på kriminalromaner författade av kvinnor: Inger Frimanssons Mannen med oxhjärnan. Inger Jalakas & Ulla Trenters Lustmord, Catharina Kjellbergs Farligt förtal, Liza Marklunds Studio Sex, Bodil Mårtenssons En chans för mycket, Aino Trosells Ytspänning, Helene Turstens Nattrond, med flera.

Vems samhälle speglar de?

Kriminallitteratur har en given norm, en manlig. Frågan är om den hanteras annorlunda av kvinnor. Finns det någon bland drottningarna som skriver utifrån en kvinnlig norm?

Den manliga normen är känd sedan urminnes tider: action, våldsrelationer, hårda dialoger, på senare år gärna med socialt patos och ett politiskt budskap,

Hjälten är en trött, överviktig ofta bakfull snut eller en patologisk mördare i statens hemliga tjänst.

Motiv, intriger och figurgalleri känns igen från serietidningarnas världar, vare sig hjälten heter Beck, Wallander eller Hamilton,

Stor på liten

I männens värld är det alltid en stor person som ger sig på en liten, Det betyder enligt manlig logik att de flesta människor har någon att vara skräckslagen för. Som en stor krimskrivare uttrycker saken är det helt enkelt så att man “skriver verkligheten”. Men den manliga normens underhållnings värde är noll om den inte bygger på en originell intrig och om de inre monologerna inte leder mer än till tre punkter.

Hur kul är det att läsa sådant på en skala från ett till tio?

Dagens manliga normaldeckare skall vara dokumentären lik. En smula gnällig, som pratet på ett pågatåg, och med den litterära nivån som en tabloidtidnings. Inte någon figur är helt ärlig, inte någon vet exakt vad som är moraliskt rätt eller legalt. Den som vet vad som är rätt, tummar på det; man skäms att följa folkskolefrökens klara värderingar. Man skor sig. Ingen är vuxen.

Ingredienserna äro: dåligt väder, gyttja, tortyr, våldtäktsliknande samlag, förnedring och ständig trötthet (eller utbrändhet, som det numera kallas i socialsvängen). Huvudtonen uttrycker författarens ilska mot dem som lever ett gott liv med familj, bankbok, bil, bra sex, ömhet, närhet, juste jobb, dricker lagom, sköter sina räkningar och firar traditionell jul.

Böjelse för manligt

Även hos drottningdeckarna finns en klar böjelse för den manliga normen. Fattas bara; det säljer.

Action förekommer i slagsmål och förödmjukande scener då män kväser män eller män kväser kvinnor. Kvinnor kan också slåss med varandra.

Biljakter kommer i nästa års utgivningar, liksom säkert bedrägerier via dator. Sexualsynen präglas av hårt skruvade samlag utan förspel så nära våldtäkt man kan komma.

Generellt skildras män av drottningarna som inkännande och svaga, lite ledsna, mycket trötta. Männen blir ofta offer på grund av sina jobb, som gör dem trötta. Kvinnor blir offer dels på grund av tidsbrist och brist på motion, dels på grund av ohyfsade karlar som tvingar kvinnorna in i låsta positioner, varpå de blir desperata och ledsna och trötta. Just trötthet tycks vara det som driver dagens kriminal-Sverige, när dess författare “skriver verkligheten”.

Härligt men okvinnligt

Härlig läsning! Men särskilt kvinnligt är det inte. Hur skulle den svenska kriminalromanen kunna vara det; en kvinnligt definierad norm finns ju inte, sedan pusseltanterna Agatha Christie, Dorothy Sayers och Maria Lang dömts ut som “omoderna”. Koranen kanske har rätt; när den kvinnliga normen blir synlig går världen under.

Dock finns något kvinnligt hos drottningarna som fångar ens intresse (förutom mycket av det ovan beskrivna, som inte bara är manligt utan också läsvärt, bara man inte är lika trött som huvudpersonerna).

Några drottningar har överdrivit manliga störningar och därigenom petat på karl-för-sin-hatt-bilderna. Andra har skildrat kvinnoliv ur kvinnoperspektiv. Somliga läsare kan tycka att det verkar pratigt. Ingen action utan att orden far och flyger.

Saknar ego

De kvinnliga deckarförfattarna förefaller också i, befriande utsträckning sakna den typ av egon som utmärker de manliga revirpinkarna. Kanske beror den kvinnliga ödmjukheten på att de ännu inte är lika rika och berömda som de manliga genierna. Egentligen arbetar drottningarna med att göra sina kvinnor till människor, inte fantasifoster eller offer för att de är kvinnor. Fiktionen används för att ändra på synen på den vite mannen, också hans syn på sig själv.

De förnedrade kvinnornas utsatthet speglar mannens brist på självsyn.

Djävligt onödigt tycker säkert en del, ett slöseri med bokstäverna.

Fotnot: Helena Sigander sitter på stol nr 13 i Dråpliga sällskapet. Hon utkommer i vår med en andra Eva S:t Clair-deckare: I döda blondiners sällskap.