Av LEIF-RUNE STRANDELL

Vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm spelar ett ungt gäng ryska visor på balalajka. I fodralet framför dem finns en samling mynt.

Två kvarter därifrån, på Utrikespolitiska institutet, talar Aleksandra Marinina (eller Marina Aleksejeva som hon egentligen heter) om brott i litteraturen och brott i verklighetens Ryssland.

Hennes inkomster är bättre än ungdomarnas. Hon och hennes man har haft råd att köpa en tvårumslägenhet i Moskva, och hon har slutat sitt arbete som överstelöjtnant vid Moskvas polis, som chef för inrikesministeriets juridiska skola, avdelningen för publicering och forskning, efter 20 år.

Men hon började skriva på fritiden. Hon lockades av en kollega att tillsammans med honom skriva en detektivnovell i en polistidning. Sedan fortsatte hon på egen hand, och skrev 18 romaner under sex år. Den första har nu kommit på svenska, Mördare mot sin vilja (Wahlström & Widstrand). Ytterligare ett par är planerade till nästa år i Sverige.

Kvinnlig kriminalare

Huvudpersonen är en kvinnlig kriminalare, analytiker vid Moskvapolisen (men i verkligheten finns sådana analytiker bara centralt vid inrikesministeriet, förklarar hon).

Det var den första riktiga ”kvinnodeckaren” i Ryssland, och förläggarna trodde inte alls att en sådan skulle gå att sälja till deckarläsarna som nästan bara var män. Men en vågade utgivningen, och succén blev stor, både bland kvinnor och män. Och bland barn. Små flickor identifierar sig tydligen med den framgångsrika polisen, och hon har till och med träffat på en åttaårig gosse som läste hennes böcker.

Detta är ett exempel på att Ryssland i dag är något annat än Sovjet av i går. Brottsligheten nu är annorlunda än i går. Då var det brottsligt att sakna bostad och arbete, varför många satt i fängelse, gång efter gång, för att de inte hade någonstans att bo. Nu är fler bostadslösa, men inte därför kriminella. Likaså var homosexualitet brottsligt, inte nu. Men andra brottstyper är sig lika. Det vanligaste våldsbrottet är när en grupp berusade män kommer i bråk, och i fyllan och villan blir en dödad. Efter fem minuter är mördaren gripen. Då som nu. Men sådant är inget man skriver polisromaner om.

Nya deckarvärda brott

Nyare brott, som skulle kunna få plats i en deckare, är de ligor som tjänar pengar på bostäder. Under sovjettiden var alla bostäder statliga, och kunde inte bytas, ärvas eller säljas. Men nu kan man köpa sin lägenhet, och sälja den vidare. Därför letar ligorna upp äldre ensamstående personer, gärna blinda, döva och sjuka, och får dem att underteckna försäljningshandlingar. Fast ännu enklare är förstås att förfalska deras namnteckningar. Högst två timmar efter undertecknandet är de döda… I ett aktuellt sådant fall fanns en polis med i liga.

Nej, kriminologen Aleksandra Aleksejeva försöker pedagogiskt förklara att om man tror att brottsligheten i England under 30- och 40-talen avspeglades i Agatha Christies romaner, då är man illa ute. Hon tycker inte att verklighetens brott är särskilt intressanta, utan det hon vill skriva om är människor. Hon vill bort från det entydigt svarta och vita. Varje hjälte har också en hel hög med brister, och varje brottsling har också någon som älskar honom för hans goda sidor. Och hon tror inte att man kan, eller bör, göra om människor utan skall acceptera dem som de är, på gott och ont.

Ett annat skäl att skriva deckare är att hon är polis i tredje generationen, och både första och andra maken är poliser. Hon har den djupaste respekt för yrket. Från 1989 och fram till för ett par år sedan raserades yrkeskårens prestige, inte helt oförtjänt, men hon vill understryka att det finns samvetsgranna yrkesmän.

Annorlunda deckare numera

Därför är det poliser hon har som hjältar, och förstås för att hon känner den verkligheten.

Men någon realistisk bild av vardagens Ryssland är det inte. Deckare handlar om sällsynta brott. Men polisens arbetsmetoder kan skildras realistiskt.

Under sovjettiden var deckarna annorlunda. Poliserna i böckerna var mycket bra, åklagarna värdiga och domarna hederliga. Man drack inte sprit, ingen statstjänsteman var otrogen, alla tog väl hand om sina föräldrar, och man var oförsonlig mot brottslingar. Alla brott klarades upp utan specialmetoder. Alla vittnen berättade allt de visste genast.

Men så är det ju ingenstans i världen.

Det var censuren och den officiella ideologin som så återspeglades i litteraturen.

Brottslighet var alltid ett resultat av det förflutna; kommunismen skulle få alla brott att försvinna. Därför fanns det inte heller några galna brottslingar. För om man kunde begå brott på grund av psykisk sjukdom skulle det ju kunna vara så också i kommunismens lyckorike.

Hon skissade snabbt upp en bild av dagens deckarsituation i Ryssland: 95-98 procent skrivs av personer som inte kan något om polisarbete. Ett populärt tema är ”en mot alla”. Hjälten är ofta någon från specialtrupperna eller militär med erfarenhet från Afghanistan eller Tjetjenien som drivs av personlig bitterhet och hämndkänslor mot maffian men som inte räknar med polisen. Han utkämpar ett eget krig mot brottslingarna – och vinner! Aleksandra Marinina tror att det är mest män som läser den typen, sådana som är besvikna på dagens rättssystem.

Aleksandra föregångare

Det finns också en rad romaner utan poliser men med beskrivningar inifrån kriminella miljöer. En del författare är kunniga, andra kan inget alls.

Och till sist deckare med kvinnor. Det var Aleksandra Marinina som gav ut den första. Nu finns en rad andra.

– Folk har tröttnat på alla dessa män med sina eviga fyllor, TV-fotboll, ambitioner utan proportion till förmåga, tror hon.

Kanske både i romaner och i verkligheten?

Hennes doktorsavhandling handlade om återfallsbenägna våldsbrottslingar och hur man skall kunna förebygga återfall.

Är då inte all denna våldsfixering i böcker, TV och film farlig?

Nej, tror hon. Man brukar i alla fall inte skylla på Tolstojs Krig och fred när män överger hustrur och gifter sig med yngre. Brottslingar läser inte böcker.

Våldet fascinerar

Men visst finns en våldsfascination i det ryska samhället. Aleksandra Marinina hänvisar till livegenskapen. Under sekler var det normalt och acceptabelt att slå andra för att få dem att lyda. Revolutionen innebar ingen ändring på det. Det ansågs under sovjettiden hjältemodigt att bete sig som en psykopat: inte tala, inte läsa, men slå. Man dödade folk man inte var säkra på, det var ”normalt”. Det har bara gått tio år sedan perestrojkan. Fortfarande är pennalismen i armén norm.

Om sitt eget privatliv vill hon inte tala.

– Jag hänvisar till böckerna, säger hon.

Allt står där. När hon skapat sin hjältinna, Anastasia Kamenskaja, lät hon sin sambo läsa, och frågade sedan hurdan man hjältinnan skulle ha.

Han bröt alldeles samman av skratt. Anastasia är ju precis som du, lika omöjlig, så det måste ju vara en sådan som jag som står ut med henne.

Och så fick det bli. Fast på hans enträgna uppmaning gjordes romanmannen till matematiker i stället för polis.

Paret bodde ihop utan att vara gifta. För två år sedan lät hon dem gifta sig, för att se hur det skulle fungera. Det gick bra, så då vågade hon gifta sig med romanförlagan…