Agatha Christie: Den engelska författare som ”klår” Shakespeare

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-4, Artikel

Av JON-EGIL FORNÆESS

Den medelålders kvinnan verkade vara lite blyg. Hon hade kommit till en tebjudning Oxford. Först hade hon besökt Blackwells bokhandel och köpt en bok om gifter. Så fort någon tilltalade henne var hon leende uppmärksam, men så fort ingen pratade med henne tittade hon i den inköpta boken – så ivrig var hon att få veta något nytt om gifter.

Damen var Agatha Christie. Under hela sitt liv drevs hon av en obönhörlig nyfikenhet som måste tillfredsställas. Inte minst var hon nyfiken på underliga saker som just gifter. Kunskaperna om sådana var till stor hjälp när hon mördade – påhittade mord givetvis. Hon kallades ”Dödens hertiginna” och innehade två världsrekord på detta område.

Förmåga till konstruktion

Det var hennes förmåga att konstruera mordgåtor som gjorde henne till sin tids främsta bestsellerförfattare. Hennes 80 detektivromaner har sålt i mer än 500 miljoner exemplar. Också inom teatervärlden slog hon rekord. Den pjäs som spelats längst är hennes ”Råttfällan”, som hade premiär i London 25 november 1952 och fortfarande spelas. Pjäsen är översatt till över 25 språk och har uppförts i 42 länder.

Trots att det nu är länge sedan Agatha Christie avled fortsätter hennes böcker att sälja i stora upplagor. Allmänheten är fortfarande nyfiken på henne, särskilt som många av hennes böcker filmats och nu visas i alla möjliga TV-kanaler. Några av de mest frekventa är ”Mordet på Orientexpressen”, ”Spegeln sprack från kant till kant”, ”Tio små negerpojkar” och ”Döden på Nilen”.

Tydligen är hennes böcker och pjäser svåra att glömma och det gör att många ställer frågan: Vad var egentligen Agatha Christie för människa?

En produktiv kvinna

Hon var produktiv. Vid 80 års ålder skrev hon färdigt sin 80:e bok och då hade hon blivit så framgångsrik att hon blivit den mest lästa brittiska författaren i världen. Shakespeare hade halkat ner till andra plats.

Agathas enda barn Rosalind Hicks har beskrivit henne som en blyg och tillbakadragen person som tyckte om att vara tillsammans med sina nära och kära, helst på platser hon älskade. Hon sjöng och spelade gärna på sitt piano i hemmet vid floden Dart i Greenway i Devon (riktigt vackert, enligt många), tog gärna ett bad i havet vid Torbay eller spelade krocket eller tennis.

Barnbarnet Mathew Prichard har sagt att mormor kunde förvandla ett besök till verkliga överraskningar. Hon brukade läsa ett kapitel ur sin senaste bok för dem varje kväll och låta dem gissa vem som var mördaren. Enligt Mathew ogillade hon sin berömmelse.

– Däremot tyckte hon om att se mig spela kricket, har han sagt.

Present värd guld

Mathew Prichard fick en ovanligt vinstgivande present när han var nio år. Då skrev Agatha Christie över rättigheterna till ”Råttfällan” på honom. 1974 blev han styrelseordförande i det bolag som äger rätterna till alla hennes verk.

Agatha hade en lugn yta, men under den fanns ett bråddjup som sade att livet är osäkert.

Hon föddes 15 september 1890. Modern var engelska, fadern amerikan och i självbiografin skriver hon att de första är hon mindes var ”mycket lyckliga” – en barnkammarvärld med soliga trädgårdar och en barnsköterska som avgudade henne. Men hon kunde aldrig glömma den återkommande mardrömmen som handlade om hur en välkänd och kärleksfull person plötsligt förändrades till en fientlig främling.

Viktoriansk jungfru

Hon uppfostrades att bli en fin, viktoriansk jungfru. De största dygderna var att vara vacker, tillbakadragen och självutplånande. Men hon hade livlig fantasi och förstod nu tillvaron kunde förändras. Så blev det också när första världskriget bröt ut.

År 1914 gifte hon sig med Archibald Christie, som var gruppchef i RAF – Kungliga Flygkåren. När han skickades till fronten i Frankrike, gick hon in i frivillighjälpen och förlades på ett Röda Korssjukhus i Torquay.

Det var där hon skrev färdigt sin första detektivroman – en bok som refuserades av förlag efter förlag, tills den slutligen hamnade hos Bodley Head i London. De gav ut den under titeln ”The Mysterious Affair at Styles” 1920. När den kom i Sverige fick den hela ”En dos stryknin”.

I denna bok, introducerade inspektör Hercule Poirot, som blev så berömd att när hon 1975 gav ut ”Ridå: Hercule Poirots sista fall”, där belgaren med det äggformade huvudet avled, hade New York Times hans dödsruna på första sidan.

Mästerdetektiven blev en omtyckt roll för många skådespelare. På scenen har han bland andra gestaltats av Charles Laugthon och i biofilmer av exempelvis Albert Finney och Peter Ustinov. Han var Agatha Christies troligen främsta skapelse, men då och då använde hon sig också av andra spårhundar. Inte minst den gamla ungmön miss Marple, vars kunskaper om grannarna i byn S:t Mary Mead, gjorde att hon kunde lösa många mysterier. Första miss Marple på film gestaltades av Margaret Rutherford och i ”Spegeln sprack från kant till kant” gjordes hon av Angela Landsbury.

Anmäld försvunnen

Efter första världskriget levde Agatha stillsamt tillsammans med maken och dottern Rosalind, som föddes 1919. Hon fortsatte att skriva, men sedan hände något som orsakade en skandal i det England som ännu inte kastat av sig den victorianska kappan. Under elva dagar, med början 3 december 1926, var hon spårlöst försvunnen. Hennes bil hittades övergiven en bit från en väg i Berkshire. Flera tidningar instiftade belöningar för hennes återfinnande och landsbygden finkammades av hundratals poliser.

Två musiker på ett hotell i Harrogate i Yorkshire såg den 14 december en gäst som liknade ett tidningsfoto av Agatha Christie och de varskodde polisen. Överste Christie kom också dit och han uttalade sig för pressen:

– Det är min hustru. hon måste ha drabbats av fullständig minnesförlust, för hon känner inte igen mig.

Det fanns de som trodde att det var ett PR-knep för att få folk att uppmärksamma hennes böcker. Så skedde också. Under hennes bortavaro såldes det slut på allt hon skrivit. Andra menade att hon höll på att experimentera med något som skulle bli intrig till en kommande roman.

I själva verket – säger senare Christie-forskning – berodde det hela på att hennes älskade mor blivit sjuk. Agatha hade skött om henne men inte funnits på plats när modern plötsligt avled. Strax därefter hade överste Christie förklarat att han blivit kär i en annan kvinna och ville ha skilsmässa. Agatha reagerade med att tappa minnet, men hon återfick det efter att ha behandlats av en specialist.

Hittade ny make i Ur

År 1928 skilde hon sig från Christie, som snabbt gifte om sig. Från och med nu började hon resa till Mellanöstern. 1930 kom hon till Irak där hon vid utgrävningarna av sumerernas gamla stad Ur träffade arkeologen Max Edgar Mallowan. Honom gifte hon sig med i september. I flera år följde hon honom till utgrävningar i Irak och Syrien – och hela tiden skrev hon.

Mallowan har berättat hur arg hon blev när han vid ett tillfälle omedelbart gissade vem mördaren var – fast på fel grunder.

Hon hade sin skarpa iakttagelseförmåga kvar och stora kunskaper om bland annat gifter. I ”Den gula hästen” blev en person mördad med tallium. 14 år senare påstod en kvinna i Sydamerika att Christies symptombeskrivning var så exakt att hon lyckats rädda en man som höll på att långsamt förgiftas med tallium av sin hustru. I ett annat fall avled en person, men rättsläkaren kände igen symptomen från boken och kunde konstatera att ett brott blivit begånget.

Det verkade som om Christie kunde skriva en bok på kort tid utan synbarlig ansträngning för att hålla avtalet att det alltid skulle komma en ”Christie till jul”. Kritikerna tog fasta på detta. men hennes väninna Lady Elsa Bowker menar att detta var fundamentalt fel.

– Det låg mycket hårt arbete bakom hennes författande, har hon sagt, för det mesta tänkte hon ut sina intriger medan hon låg i badkaret.

Åldern tog ut sin rätt

75 år gammal skrev hon sin självbiograf och beklagade sig i den över att hon måste avstå från något nöje varje år, ju äldre hon blev. Hon kunde inte bada i havet längre och orkade inte ta långa promenader mer.

Det fanns annat som kompenserade. Han älskade att läsa, gå på opera och konserter – och så mindes hon gärna att hon fått äta middag med drottningen.

Hon dog tio år senare och den litterära bouppteckningen tar upp 80 kriminalromaner, nio andra böcker och åtta kriminalpjäser som hon skrev direkt för scenen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22