75 år sedan deckarkaraktären Lew Archer skapades

Jun 11th, 2021 | By | Category: 2021-06 juni, Artikel

Kenneth Millar/Ross MacdonaldAv ALICE RADOMSKA

Nu under försommaren är det 75 år sedan privatdetektiven Lew Archer skapades som hårdkokt karaktär i södra Kalifornien. Han blev med åren alltmer filosofisk och mysterierna blev omtalade för mänskligt psykologisk eftertanke.

Författaren Kenneth Millar (bilden) publicerade den första Archer-novellen i en tidning 1946. Men det var under pseudonymen Ross Macdonald han kom att skriva sin långa rad böcker om denne Archer.

Kenneth Millar föddes i Los Gatos den 13 december 1915 och avled i Santa Barbara den 11 juni 1983. Båda städerna är kaliforniska, men han räknas som amerikansk-kanadensisk. Familjen var strax efter hans födelse tillbaka i provinsen Ontario, Kanada. Han var fyra år då pappan övergav familjelivet, varefter mammans släktingar fick ställa upp en hel del.

Namnet Millar – den egentligen skotska stavningen – uttalade Kenneth alltid som vanligt Miller. Hans uppnådda grader vid University of Western Ontario var i engelska och historia. Men redan på high school hade han lärt känna Margaret Sturm och gifte sig med denna skolkamrat 1938, i ganska lagom tid innan deras dotter Linda föddes in på 1939.

En och annan novell, såväl historisk som i sin egen tids deckargenre, hade han hunnit få ut i så kallade pulp magazines, innan han i andra världskrigets slutskede ryckte in som sambandsofficer vid flottan. Han muckade 1946.

När han doktorerat i litteratur och som hastigast även hunnit undervisa andra vid University of Michigan i USA hade tanken fötts att ge även hårdkokta romaner ett djup. Och med sin frihet från det militära flyttade han med hustru Margaret till det soliga Santa Barbara, California, där de sedan kom att bo – och skriva böcker – hela livet.

1946 anade man knappast att Kenneth Millar skulle komma att räknas som en av giganterna i genren. Men just det året introducerade han alltså privatdeckaren Lew Archer i en tidningsnovell kallad Find the woman. Signerad Kenneth Millar.

Då hustrun Margaret Millar redan vunnit egen framgång som författare och de inte ville få sina stilar ständigt jämförda med varandra, började han emellertid skriva under pseudonymen Ross Macdonald, återsyftande på den i skotsk höglandshistoria mäktiga släkt han bar vissa gener av.

Två första romanerna blev Hollywood-filmer
Omslag till The Moving TargetOmslag till Rörligt malEftersom flertalet noveller, inklusive den första där snoken Archer dök upp, har förblivit relativt okända har väl många trott att Archer inte introducerades förrän i Macdonalds romandebut The Moving Target, 1949. Den följdes upp av The Drowning Pool året därpå. På svenska kom de att heta Rörligt mål respektive Virvlar i vattnet.

Faktum är att dessa två första romaner om deckaren Archer blev Hollywood-filmer, men inte omedelbart, utan det dröjde till 1966 respektive 1975 innan de kom upp på biodukarna med Paul Newman i huvudrollen. Och trots den långa raden av romaner blev det inte fler än dessa två filmer! (På svenska biografer liknade de två filmtitlarna förresten inte alls boktitlarna.)

Omslag till The Drowning PoolOmslag till Virvlar i vattnetI faktaboken På bio i Göteborg (1993) skriver filmkännaren Hans Sidén: ”Ross Macdonalds Lew Archer och John D. MacDonalds Travis McGhee är två romandeckare vars potentialer märkligt nog utnyttjats skandalöst dåligt i Hollywood. Paul Newman spelar Archer i Harper – en kille på hugget 1965. … Här har Archer döpts om till Harper och samma namn använde Newman även när han 1975 återkom som Macdonalds privatdeckare i Ett fall för Harper byggd på romanen Virvlar i vattnet.

Utgivna som vilka deckarpockets som helst
Kenneth Millar skrev från 1956 romanerna under enbart pseudonymen Ross Macdonald. Hans andra pseudonym John Macdonald hade lett till en och annan förväxling, så han hade snabbt slutat använda sig av den. Och som en hybrid av första och andra pseudonymen hade han emellanåt också kallats John Ross Macdonald.

Affisch Harper, en kille på huggetAffisch Ett fall för HarperEn uppsjö av amerikanska kriminalförfattare översattes till svenska, då det på 50- och 60-talen rådde gyllene tider för billiga pockets. Bonniers hade inte sett Macdonald som större än de flesta andra, när de i sin välkända pocketserie Zebra (nr. 160) gav ut Ross Macdonalds Vem var John Brown 1963. (Den hette i original 1959 The Galton Case.)

Wennerbergs förlag gav i serien Jaguar strax därefter ut Folk är inte kloka (Marked for murder) som så kallad Dubbeldeckare (nr. 107), häftad ihop med multi-pseudonymen Carter Browns Det viskas om mord (The Frame is Beautiful) ur den separata och tämligen ojämna serien Carter Brown.

Antikvariat och loppmarknader har lådor med mer eller mindre slitna pockets av Ross Macdonald och andra hårdkokta författare, typ Mickey Spillane, Dashiell Hammett och James Hadley Chase. Vid ingången av 1960-talet hade dock kulturskribenter, litteraturvetare och biblioteksfolk börjat märka att Macdonald var djupare än kollegerna.

Hans första större utmärkelse – The Silver Dagger utdelad av The Mystery Writers of America, 1964 – var ett erkännande som visade både honom och hans förläggare att de var på rätt väg.

Omslag till Vem var John Brown, pocket 1963Hårdkokt – med ett psykologiskt djup
Då ordet archer betyder bågskytt kan man förstås ifrågasätta om filmregissör Jack Smights ändring av deckarnamnet Archer till Harper gjorde det ett dugg vassare. Möjligen snäppet modernare och antydande ett steg bort från Macdonalds andra favoritämne historia.

Filmerna betonade tuffheten och tonade ner de psykologiska reflexionerna. I bioannonsen från 1975 står det: ”Harper, en grym snok. Har egentligen bara ett fel – han brukar skjuta innan han frågar”.

Mången kulturredaktör har påstått att privatdeckaren Lew Archers förnamn bottnade i Macdonalds vurm för att läsa historiska romaner och att namnvalet var en hyllning till Lew Wallace som skrivit klassikern Ben Hur (1880). Macdonald invände aldrig mot detta.

Omslag till Folk är inte kloka, pocket 1965Däremot namnet Archer… Var detta en hyllning till författaren Dashiell Hammett, vars privatdeckare Sam Spade hade en kollega vid namn Miles Archer? Macdonald hade inget emot den tolkningen heller, men när det inte var kultursidornas elit utan han själv som motiverade namnet Archer sa han att det helt enkelt var hans stjärntecken – Skytten.

En av Sveriges totalt sett allra mesta läsare – författaren/tecknaren Sture Hegerfors – har beträffande genren konstaterat: ”Chandler, Hammett, Damon Runyon, Hemingway – de hårdkokta. Och så Ross Macdonald som hade den egenheten att han blev mindre och mindre hårdkokt och mer och mer mångordigt psykologiserande för varje bok han skrev.”

Hemma hos Macdonald, 1969
Sture Hegerfors, än i dag med hjärtat av en nyfiken globetrotter, tvekade aldrig att i yngre dagar söka upp de personer han såg upp till inom litteratur, serier, film eller musik. Då Sture med sin spontanitet drabbade Kalifornien hösten 1969 och slog en signal till Macdonald, hörde Macdonald lite häpet sig själv bjuda hem denne entusiastiske svensk till villan i Santa Barbara.

Här får nämnas att den fiktiva stad, Santa Teresa, där privatsnoken Lew Archer har sitt kontor, är trots litterär frihet mycket tydligt Macdonalds hemstad Santa Barbara, ändrad bara i den lilla mån att ingen autentisk person i stan skulle känna sig trampad på de juridiskt ömma tårna. Mycket raffel utspelas också i Los Angeles, San Fransisco och andra av regionens hektiska nästen. Lew Archer är under uppdragen flitig flygresenär. Han får under lugnare dagar bege sig och hämta upp sin bil lite varstans där han i hast råkat lämna den.

Privatdetektiv Archer har förut varit överkonstapel på krim i Long Beach och känner till gängse polismetoder. Men när Santa Teresa egentligen är Santa Barbara, vem var då förebild för Archer?

Jo… bortsett från axelhölstret och en del små ovanor anförtrodde Macdonald över en drink i den soldränkta trädgården för Sture Hegerfors att romanhjälten Lew Archer var en självprojektion.

Hegerfors noterade hans ord: ”Jag har tvingat mej att leta fram mej själv, sa han. Jag har arbetat mej djupare och djupare in i mitt yrke och lärt mej att ge ifrån mej allt fler personliga spår. Liksom en tjuv som innerst inne vill bli fast lämnar jag mina fingeravtryck på de uppbrutna låsen, mina röstavtryck i rummen, mina fotspår i den mjuka sanden.”

Macdonald hyllades FÖRE sin död
Förutom besöket hos Ross MacDonald berättar Sture Hegerfors i sina memoarer Kalle Anka, Mick Jagger och jag! (1984) respektive Innan bilderna bleknar (2012) om andra internationella storheter han lyckats komma på tu man hand med. Exempelvis den franska filmens sexsymbol Brigitte Bardot (född 1934), Rolling Stones frontfigur Mick Jagger (född 1943), Fantomens skapare Lee Falk (1911–1999) och den belgiske serietecknaren Hergé alias Georges Remi (1907–1983). Hergé är ingalunda känd för varje svensk, men nog känner vi till hans äventyrslystna seriefigurer Tintin och Kapten Haddock.

Kenneth Millar/Ross Macdonald var vid Sture Hegerfors besök på väg från ”stor” till att bli en av de allra största inom genren kriminalromaner. På 1970-talet hade han en stadig läsekrets även i stora delar av Europa. Och 1982, året innan han avled, kulminerade utmärkelserna. Den ansedda statyetten Shamus Award som han erhöll från sällskapet The Private Eye Writers of America överglänstes då inom kort av The Robert Kirsch Award från den gigantiska Los Angeles Times. Dock var han då så sjuk i Alzheimers att han inte var fullt medveten om hyllningarna och inte kapabel att skriva mer.

På tal om tidningsdrakar… Sture Hegerfors skriver: ”Innan han dog 1983 hade New York Times flera gånger om utnämnt honom till ‘en av de stora amerikanska romanförfattarna’. Som den forne litteraturlärare han var ville han dra med sej läsarna/eleverna från detektivromanen – med snitsig dialog, miljonärer och Hollywood-starlets – till Litteraturen och dess förhållande till Verkligheten och – Livet.”

Personliga sorgen, samt biografin och antologierna
Liv och död – ofta ond bråd sådan – granskas alltså i Ross Macdonalds böcker. Men skildrandet av döden och somligas intensiva sörjande därefter hade ingalunda gjort honom immun mot sorg. 1980, året då han fyllde 65, avled dottern Linda vid 40 års ålder. Han fick försöka vara stark för hustrun Margarets skull.

Margaret kunde efter hand fortsätta sitt författande av kriminal- och spänningslitteratur. Men i vilken mån förmådde de glädja sig åt framgångarna i 80-talets början? Stolhet utan glädje, förmodade en kanadensisk kolumnist.

Ross Macdonald avled alltså 1983, före 68 års ålder. Margaret levde vidare till 1994; hon blev 79.

Omslag till Ross Macdonald-biografiI tidskriften Book Review utnämnde William Golding tveklöst Macdonalds Archer-böcker till ”den främsta serie detektivromaner som någonsin skrivits av en amerikansk författare”. Wall Street Journal-reportern Tom Nolan skrev en biografi över Macdonald, utgiven 1999. Michael Greyling vid University of South California utkom med en granskande bok om Macdonalds författarskap, 2005, då även flera förut förbisedda noveller togs upp.

På svenska är Macdonalds noveller tillgängliga främst i sex stycken deckarantologier, varav fem är redigerade av kännaren Jan Broberg.

Men Sture Hegerfors – den ende svensk som för några timmar kom den amerikansk-kanadensiska författarsjälen nära – uppger lite överraskande: ”Fritiden ägnade Ross Macdonald (alias Kenneth Millar) åt läsning, fredsmarscher, demonstrationer mot oljeraffinaderierna ‘som förstör de kaliforniska vattnen och dödar fåglarna’. Här är våld. korruption och förstörelse överallt, sa han…”

 


Tack till Crimereads (https://crimereads.com/) för bilden på Macdonald överst i artikeln.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22