1600-talets terrorister stal Karl XI:s krigskassa
Mar 4th, 2010 | By ansvarig | Category: 2007-2, ArtikelAv Per-Erik Tell
Svend Poulsen, Lille Mads och Uggleherarna i Hökön – vilka varde egentligen, Snapphanarna som höll kungar, soldater och bönder i skräck under ett halvt sekel och genomförde historiens första värdetransportrån då de stal Karl XI:s krigskassa vid Loshult 1676.
I dagens språkbruk hade de utan tvivel kallats för terrorister.
Men det är inte riktigt hela sanningen. Med jämna mellanrum blommar intresset upp igen för de skånska partisanerna, gerillakämparna och stråtrövarna. I julas sände SVT en romantiserad dramaserie, Snapphanarna, med manus av Niklas Rockström och med bland annat Tuva Novotny, Anders Ekborg och Gustaf Skarsgård i några av de ledande rollerna.
Det kallades ”en mustig äventyrsberättelse” och utspelade sig år 1678 under det skånska krigets kanske mest intensiva period. Dramaserien har delvis spelats in i Litauen.
Men snapphanetiden i l600-talets Skåne var varken ett romantiskt eller mustigt äventyr. Skåne befann sig i den djupaste misär och ett närmast bottenlöst elände till följd av de många krigen mellan Danmark och Sverige. Bönderna, framförallt i gränslandet till Småland, hade det besvärligt.
I den nya boken De kallades Snapphanar (Bokpro) av blott 26-åriga författarinnan Kim Hazelius, och med förord av Dick Harrison, träder bilden av snapphanarna fram som ett fredlöst följe av banditer och utstötta som kanske inte alltid i första hand slogs för att Skåne skulle förbli danskt utan mera för att själva kunna överleva i den oroligaste av orostider.
Kim Hazelius är en ovanlig författare i ämnet snapphanar, där den mesta litteraturen skrivits av kategorin medelålders män.
– Jag har ett stort intresse för historia och läser just nu etnologi. Jag ville helt enkelt försöka förstå hur folk hade det, berättar hon. Det mesta som skrivits har författats av äldre hembygdsskribenter eller militärhistoriker. Jag ville försöka hitta den vanliga människan.
Kim Hazelius bodde själv sina första åtta år i Osby, i hjärtat av det Göinge som skulle kunna kallas Snapphaneland. Hon säger att arbetet med att söka information och skriva boken också var ett sätt att söka sin egen platstillhörighet.
Och, ja- hon är släkt med Skansens grundare, Arthur Hazelius. Det var hennes farfars farfars kusin!
Den förste snapphanen
Snapphanarna var ingen enhetlig grupp utan begreppet kom att användas på en rad olika aktörer i krigets periferi. Som en av de allra första snapphanarna nämns Mikkel Pedersen, som föddes i Småland och som ung faktiskt slogs för den svenske kungen Gustav Vasa. År 1559 blev han ledare för den första danska friskyttekåren som sattes upp i avsikt att försvara den skånska gränsen mot Sverige. Och hans kår av 175 frivilligt värvade män fick en verklig uppgift då den danske kungen Fredrik II fyra år senare förklarade krig mot Erik XIV:s Sverige.
Mikkel Pedersen och hans män nöjde sig inte med att försvara gränsen utan gjorde också räder in i Sverige och 1564 hade han och hans män plundrat sju kyrkor och ödelagt 400 gårdar mellan Älvsborg och Jönköping.
Det var också nu som benämningen snapphane dök upp i Skåne för första gången.
Ordet är med största sannolikhet hämtat från det tyskdanska gränsområdet Slesvig där ”schnapphahne” var ett folknamn på landsvägsrövare och fredlösa. Ursprungligen sägs det tyska ”schnapphahne” ha varit namnet på skogsskatan.
En folkmilis
Men Mikkel Pedersens friskyttekår var egentligen en form av folkmilis, ett hemvärn, som utrustades av danskarna och som hade en viss militär struktur.
Kriget varade till 1570 då freden slöts i Stettin i nuvarande Polen och då kom man bara fram till att gränserna skulle förbli som tidigare. Skåne, Halland och Blekinge som bildade Skåneland skulle fortsätta att vara ett Östdanmark.
Men om sju års krig inte innebar några förändringar för riksgränserna så hade det ändå varit svåra år för folket på båda sidor om gränsen. Arméerna hade traskat tvärs över landet, fram och tillbaka, och i dess spår plundrades, skövlades och brändes gårdar, byar och städer. Såväl på den danska som den svenska sidan.
Under 1500- och 1600-talen formerades nationalstaterna alltmer. Skåningarna var för visso en del av Danmark, men deras grad av självständighet gentemot den danske kungen hade varit förhållandevis stor. Nu växte centralmakten i Köpenhamn till sig. Liksom den gjorde i Stockholm som stärkte sitt grepp över Sverige.
Och precis som i en nutida EU-debatt som ibland handlar om att EU bestämmer hur stora gurkorna ska vara kom den danske kungen med allehanda påbud. Mått och vikter skulle anpassas och till exempel skulle alla vagnar vara tre själländska alnar långa. Alla vagnar som inte höll måttet slogs sönder.
Skogen i Skåne var viktig för det i övrigt relativt skoglösa danska riket.
Danskarna anföll
Det dröjde till 1611 och kung Kristian IV innan det var dags för krig igen. Svenskarna krigade i Ryssland och danskarna tyckte det var läge att slå till. Två år senare skrevs freden i Knäred. Kung Kristian räknade in ett stort ekonomiskt krigsbyte och satsade på ett nytt fästningsförsvar. Han byggde Kristianopel i Blekinge och Kristianstad i nordöstra Skåne.
Nästa krig kom 1644 när Sverige anföll Danmark. Målsättningen var att Sverige skulle få en kust mot väster. Lennart Torstensson ockuperade Jylland och Gustaf Horn gav sig söderut mot Skåne.
Där mobiliserades bönderna och friskyttekårer och lösa sammanslutningar av bönder blev en viktig del av det danska försvaret. Taktiken var den traditionella gerillakrigföringens. Slå till snabbt, orsaka så stor skada som möjligt och sedan försvinna. Det fanns tre huvudvägar från Sverige in i Skåne, över Hallandsåsen, via Markaryd eller Loshult – motsvarande dagens E6, E4 och riksväg 23. Bönderna hade fördelen av att känna till terrängen.
Freden i Brömsebro
Freden slöts i Brömsebro 1645 och Danmark fick avstå Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen. Dessutom fick svenskarna i princip leasa Halland under 30 år. Krigets följd blev bland annat att många bönder fått sina gårdar skövlade och blivit hemlösa och många hade utsatts både för svenska och danska soldaters förtryck. I juni 1657 skickade den danske kungen Fredrik III en krigsförklaring till svenskarna, men vid freden i Roskilde året därpå fick danskarna vidkännas sitt största nederlag någonsin och tvingades avstå Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm samt Bohuslän och Trondheim till Sverige.
Skåningarna fick behålla sin egen skånska lag och sina skånska fri- och rättigheter. Dessutom skulle de rätta sig efter svensk lag. Det bäddades för olika tolkningar och därmed konflikter.
Den svenske kungen beslutade att skicka de skånska bondsönerna och drängarna till krig på andra sidan Östersjön, till Pommern och Preussen. Samtidigt inkvarterades polska och tyska legoknektar i svensk sold i de skånska hemmen.
Nu grodde missnöjet. Många bönder hade svårt att klara sig själv. Nu skulle de dessutom försörja en svensk soldat i sitt hem. Soldaterna gavs också arvsrätt, varför många passade på att göra allt för att fördriva bonden, eller helt enkelt slå ihjäl honom, och sedan ärva gården.
Snapphanerörelsen växte snabbt fram i det väXande missnöjets spår.
De grymmaste metoder
Svenskarna grep till de grymmaste metoder i rent avskräckningssyfte. Halshuggning var ofta ett för lindrigt straff. Istället rådbråkades de infångade, det vill säga deras ben och armar krossades och så hängdes de upp på ett hjul, allom till varnagel.
Ett annat sätt som praktiserades var att spetsa upprorsmännen levande. De träddes helt enkelt upp på en spetsig trästör som stacks innanför skinnet från rumpan, upp längs ryggen och ut i nacken. Sedan placerades de ut längs vägarna för att vara avskräckande exempel. Det kunde ta en vecka innan en pålad skåning dog.
Kriget kom igen 1675. Danskarna ville ta tillbaka de förlorade landområdena. Det är under detta ”Det skånska kriget” som varade till 1679 som snapphanarna härjade som mest. Svenskarnas metoder att försöka kuva den skånska befolkningen gav motsatt resultat. Allt fler tvingades från sina gårdar och ut i skogen.
Loshultskuppen
Det kanske mest omtalade av alla snapphanedåd under kriget var när ett uppbåd av bönder samlade sig och traskade mot Loshult där den svenske kungen Karl XI för en tid parkerat sin krigskassa. Det sägs att så mycket som 50.000 riksdaler fanns förvarade i uppemot 250 vagnar. Och allt illa bevakat. Förutom några skrin med silvermynt bestod skatten av tunga och otympliga kopparplåtar.
Detta sin tids största värdetransportrån gav en del plötslig rikedom, men mycket gömdes undan av rädsla för den svenska hämnden. En del så pass bra att allt fortfarande inte har återfunnits. Så sent som 1996 hittade ungdomar som var ute och planterade träd i närheten av Almhult ett tiotal kopparplåtar som uppenbarligen härrörde från Loshultskuppen.
Lille Mads var en av de legendariska snapphanarna. Han, liksom flera andra snapphanar som Hans Severin, mötte slutligen sin baneman i snapphanejägaren Sven Banketröja. En annan som miste livet då han mötte Sven Banketröja var Tage Bög som sköts då han somnat på sin häst! Bröderna i Uggletorpet vid Hökön, de så kallade Ugg1eherrarna, Per, Nils och Sven dömdes till döden, avrättades och sattes upp längs med vägen mellan Loshult och gamla riksgränsen.
När kriget fortskred förlorade snapphanarna alltmer förtroendet hos landsbygdsborna. När danskarna drog sig tillbaka från belägringen av Kristianstad lämnade de förbittrade Skåne med den brända jordens taktik. Skåningarna hade slutligen tröttnat på kriget.
Det beräknas att Skånelands befolkning minskade från 270.000 år 1658 till 213.000 år 1720. Om man hade räknat med normal folkökningstakt under de här åren hade minskningen varit 38 procent. Det var massavrättningar, hungersnöd och sjukdomar som skördade flest liv. Efter freden i Lund 1679 flydde många av snapphanarna och friskyttarna över till Själland. En del bönder flyttade efter och många ynglingar rymde för att slippa svensk krigstjänst.
Försvenskningen av ett Skåne i ruiner kunde ta fart.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22