Mikael Timm är en eftertänksam resande människa som i denna bok berättar om sina färder längs  Highway 61 i delstaterna Mississippi och Louisiana i den amerikanska södern. Men han gör också geografiska avstickare, liksom kulturella.

Mycket i boken handlar om söderns musik, om blues, cajun och zydeco, men också om de sydstatsförfattare som betytt något för Timm. Han berättar om W C Handy, den utbildade musikern som fängslades av den lantliga bluesens repetitiva mönster och själv skapade standardlåtar utifrån den ackordföljden, om Robert Johnson som påstått ha sålt sin själ till djävulen för att bli en nyskapande gitarrist (turistfolket har satt upp ett par fula plastgitarrer i vägkorsningen) och om personer som haft betydelse för författaren och troligen för andra.

Det är ingen bok man sträckläser. Timm samtalar med människor av alla de slag för att försöka hitta olika platsers historia, som det visar sig att många glömt eller åtminstone förpassat långt bak i huvudet. Han berättar om stora städer och om platser som är så små att de knappt syns på kartan. Det är en berättelse om människor, musik, mat och språk, om sorg och lycka, om tider som flytt men ändå tycks hänga kvar i ett slags kollektivt medvetande.

Här dyker vår ungdoms hjältar upp. Huckleberry Finn på sin flotte på Mississippi (Samuel Clemens alias Mark Twain var ju härifrån), i dessa trakter hittar vi medborgarrättsrörelsens ursprung. Myter penetreras och synas mot de fakta han söker efter och emellanåt finner. Här gör Timm en yttre och inre resa.

Sötman har en bitter underton i denna mycket läsvärda inre och yttre reseskildring.

PER MAGNUSSON

Mikael Timm. Foto Cato Lein

Mind-Boggling Mysteries of a Missionary (En missionärs ofattbara mysterier

Flera av novellerna har ursprungligen publicerats i amerikanska magasin som Ellery Queens Mystery Magazine, Crime Spree Magazine, Bewildering Stories och Darkest Before Dawn samt några på svenska i CDM och Hemmets Veckotidning.

Tidigare har Bertil Falk fått ut Locked Rooms and Open Spaces och Crime – the Swedish Way i USA och Kanada. De har innehållit noveller av en lång rad svenska deckarförfattare som han översatt till engelska. Mind-boggling Mysteries of a Missionary är hans första bok med enbart egna noveller, de flesta skrivna direkt på engelska.

Just kids är en fascinerande bok att lyssna till trots all namedropping. Patti Smith är en imponerande människa, till viss del för att hon själv har så lätt för att imponeras av andra människor. Hon ser allas goda sidor, upptäcker deras (och därmed sin egen) potential.

Hon har gjort det mesta inom rocken. Hon är artist och konstnär och nu också skådespelare när hon spelar professor i mykologi i TV-deckaren Law and order: Criminal intent. I augusti 2011 tilldelas hon Polar Music Prize för att hon ”visat hur mycket rock ‘n’ roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock ‘n’ roll”.

Just kids huvudtema är berättelsen om hur Patti och Robert Mapple­thorpe (1946–1989) blev ett konstnärspar på väg att erövra världen. De bodde tillsammans på 60- och 70-talen och han tog många bilder av henne. Just nu och fram till 2 oktober visas en hel del av dessa, inklusive omslaget till Pattis skivalbum Horses, på Fotografiska Museet i Stockholm.

Men hon berättar också, liksom i förbigående, om det hårda amerikanska samhället. Om lusaskar till hotell, slumliknande bostadsområden, osäkra arbeten. Lubbe Nordström skulle ha känt igen sig.

I dag känner de flesta konstintresserade till Patti Smith och Robert Mapplethorpe men här berättas, väl gestaltat av Marika Lagercrantz, hur det gick till i början när båda var okända och fattiga. Boken handlar lika mycket om Robert som om Patti och hon kom att skriva den efter att ha lovat berätta deras historia när han låg döende i aids. Boken genomsyras av kärlek både dem emellan och till deras förebilder – för Patttis del Arthur Rimbaud.

Mycket är gripande, somligt rent löjligt, men som helhet är det en dubbelbiografi att verkligen ta till sig. Den får en att vilja tro på att The American Dream är möjlig men också på att döden är oundviklig.

BARBRO LINDBORG

När första upplagan kom ut skrev Per Wirtén i Expressen ”De lyckliga läsare som hittar Cowboy kommer att digga den”. Han hade alldeles rätt, jag diggar denna mycket personliga reseskildring om amerikanska avkrokar alldeles förbaskat. Åberg, som rest runt i detta stora land under fyrtio år, har ett kluvet förhållande till den norra delen av den amerikanska kontinenten. Han älskar människorna – i varje fall de flesta han möter – medan han med frenesi avskyr staten och kapitalet.

I städerna myllrar det av människor men på landsbygden härskar de ensamma, de hårt arbetade och de hårt drabbade.

Om ”cowboy” mer är en känsla än ett yrke har Åberg träffat folk som både är känsliga och yrkesverksamma och han berättar om dem och det han ser och upplever på ett språk som är en njutning att läsa. Berättelsen (rna) tycks sakna struktur, men ändå inte. Han låter oss sugas in i en stämning som hålls vid liv från början till slut och får läsaren att grunna över sin egen inställning till landet på andra sidan pölen.

Han letar upp människor av alla slag, många av dem är fascinerande kvinnor, och för samtal som leder någon vart. En av dessa människor är Ken Kesey – mannen som skrev Gökboet (One Flew Over the Cuckoo’s Nest) som också blev en strålande film. Fast Kesey blev så irriterad över att Jack Nicholson fick rollen som McMurphy att han aldrig sett filmen. Det skulle han kanske gjort om han fått som han ville och Kirk Douglas blivit huvudrollsinnehavare. Som den cowboy Kesey var skrev han hela boken hög på peyote.

Amerikaner har fått för sig att deras land personifierar friheten, vilket resulterat i att de stängt in sig bakom sina gränser, som åtminstone i söder resulterat i taggtråd, stängsel och beväpnad polis. Man vågar inte gå in i den globaliserade världen, vill inte, som Åberg skriver, ”ha ett samhälle”. Den amerikanske amerikanen vill bestämma själv, precis som hans politiker vill bestämma överallt i världen och i de inhemska reservaten.

Läs den här boken. Även om du inte tycker som Åberg kommer texten att ge dig en angenäm vrede.

KJELL E. GENBERG

För snart 35 år sedan utkom jag på Williams Förlag med boken Vilda Västern Historien om det stora, löftesrika landet som en gång befolkats av indianer (återutgiven av Läsförlaget 1994), där också berättelsen om Sjunde Kavalleriets undergång vid Little Big Horn relaterades. Då trodde jag, och många andra, på delar av den mytbildning som frodades runt Custers strid mot en överlägsen indianstyrka ledd av bland andra Sitting Bull och Crazy Horse. Red Cloud, som deltog i överläggningarna med de vita, hänger fortfarande på muggen vid mitt arbetsrum, fotograferad av Charles M. Bell.

Tommy Erikssons forskning visar att tiden sprungit förbi oss som var övertygade om sanningen i de  ”sanningar” som publicerades och spreds från tiden efter drabbningen och fram till 70-talets mitt. På ”den gamla goda tiden” var de flesta — de som inte stödde FNL — rätt övertygade om att USA hade rättrådiga, hederliga ledare. Eriksson visar, liksom annan forskning, att så aldrig varit fallet.

Jämfört med andra drabbningar som det stridsglada USA deltagit i var drabbningen på grässlänterna vid floden Little Big Horn mest en skärmytsling, men eftersom inbördeskrigets omhuldade general George Armstrong Custer och hans män stupade har incidenten fått ett väldigt symbolvärde. Där föll 263 amerikanska soldater, de flesta ytterst outbildade. Det var inte ens den största förlusten under indiankrigen. Några siouxer och cheyenner förlorade också livet, hur många vet ingen, men det var tydligen enbart ett fåtal.

Varför detta slag kom till stånd är en sak som Tommy Eriksson penetrerar i boken. Han går igenom den mängd vittnesmål som finns, men frågan kommer troligen aldrig att tillfyllest besvaras. Det man vet är att den amerikanska regeringen — och deras mer eller mindre korrumperade agenter på reservaten — var inställda på att förinta ursprungsbefolkningen, antingen rent fysiskt eller genom assimilering för att skapa ett lättstyrt samhälle

Custer — mannen som tillsammans med sina män dog med stövlarna på — var redan en legend från inbördeskriget när han red iväg till Montana för att förintas. Han framställs som dödsföraktande krigare, en våghals som tillsammans med sina jakthundar mestadels red i spetsen för sina trupper medan orkestern spelade favoritmarschen Garry Owen (finns att avlyssna på nätet för den som vill).

Han hade svårt att finna sig till rätta när inte kulorna ven och surade när han inte alltid fick ha högsta befälet (och lön enligt rang). Custer stöttades för det mesta av general Sheridan som ville att han skulle ta itu med indianerna — ”de djävulska vildarnas djuriska beteende”, som han sade. Det finns beskrivningar i Erikssons bok som får läsaren att undra vilkas djuriska beteenden som var värst.
Men det var också annat än militären med dess soldater och spejare (Eriksson kallar genomgående  spejarna för scouter, vilket stämmer vad Robert Baden-Powell (1857—1941) ansåg vad sådana skulle kunna: observera, spåra, spana och dra slutsatser) som decimerade indianfolken. Jag associerar scouter med ungar som åker på jamboree för att lära sig slå knopar. I min barndoms indianböcker hette de spejare, och så vill jag ha det. Detta var en avvikelse. Eriksson förklarar med tydlighet hur förintelsevägen asfalterades av de vitas sjukdomar, bland annat kolera och smittkoppor som spreds med vett och vilja till människor som saknade immunitet mot dem.

Eriksson har lyckats krångla sig förbi de fallgropar av närmast mytologiskt slag som alltid vidlådit berättelserna om vad som inträffade när landsdelarna gick under namnet vilda västern. Han ger en god bild av amerikansk politik i berättelsen om Custers liv. Han var son till bönder och lyckades, mot alla odds, krångla sig igenom militärakademien för att, blott 23 år gammal, två år senare utses till USA:s yngste general genom tiderna. Under inbördeskriget genomförde han dumdristiga angrepp och blev nationellt berömd. Det var ett av skälen till att han utsågs att med 7:e kavalleriet söka rätt på siouxerna och ge dem på tafsen. Men spejarnas varningar ignorerades. I stället för att möta en mindre styrka ramlade han på 7000 krigare och en timme senare var han och alla hans män döda och lemlästade.

Lite senare fick regeringen sin hämnd vid Wounded Knee 1890, något som hör ihop med inställningen att från den friska samhällskroppen avskilja oönskade raselement, en sak som förresten Adolf Hitler prisade när han talade med sin inre krets om ”indianproblematiken” som han trodde sig känna till efter att ha läst böcker av sin favoritförfattare Karl May.

Det är en imponerande bok Tommy Eriksson åstadkommit, lika detaljerad om denna skärmytsling som exempelvis Anthony Beevors tjocka skrifter om slagen om Stalingrad eller Berlin.

KJELL E. GENBERG

Enligt Dagens Medicin har man i USA börjat marknadsföra en ansiktsförbättrande, antiåldrande, metod under beteckningen “vampire filler” och “vampire facelift”. Den som ska lyftas tappas på blod, Blodplättarna separeras ut och används i en blandning som injiceras i ansiktet.

Det sägs att metoden, Selphyl, inte bygger på några kliniska bevis. Dast har inte kollat med Läkemedelsverket om svenskt godkännande. På amerikanska webbsidor finns mycket reklam för metoden.

Detta är Robert Karjels fjärde spänningsroman. Han kommer med sina böcker med flera års mellanrum vilket naturligtvis förklaras av att han arbetar med annat än att skriva böcker. Han är överstelöjtnant i flygvapnet och hans flygkunskaper märktes redan i debuten Gå över gränsen 1997. Han har utbildats i amerikanska marinkåren och det är alltså inte säkert att bokens detaljer från amerikanska underrättelseväsen bara är ljug.

Berättelsen går i två parallella handlingar som löper samman. Den ena startar i tsunamikatastrofen. Fyra män och en kvinna överlever och finner att de är okända för sina hemländer. En svensk, anonym, är bland dem och minns bara döda barn från sitt tidigare liv.

Gruppen kommer ram till att de ska få en ny framtid. För det behövs pengar. En amerikan föreslår att de gör ett stort bankrån och får det att se ut som om det iscensatts av en baptistpastor som i en liten kyrka predikat att tsunamin är guds straff och bara syndare har drabbats. Och rånet blir av, men…

Den andra tråden börjar några år senare när en svensk säkerhetspolis kallas in för att hjälpa UD och USA att avgöra om en tillfångatagen man möjligen är svensk. Han flyger iväg som turist till USA, där FBI för honom vidare till den isolerade amerikanska militärbasen Diego Garcia i Indiska oceanen. Läsaren gissar förstås tidigt att fången är den anonyme svensken från tsunamikatastrofen.

Den svenske säkerhetspolisen har egna hemligheter som han inte vill ha avslöjade, men som han misstänker att FBI har en del koll på.

Det är spännande. Det är inte svart eller vitt, det är privata problem inne bland de officiella uppdragen, Det är välskrivet, spännande på flera plan. Och det känns som om vi varit på denna avlägsna bas (måste fråga författaren om han varit där). Det slutar dessutom med flera upplösningar, inte bara en enda final.

Den bästa svenska thriller jag läst på länge.

LEIF-RUNE STRANDELL

Robert Karjel. Foto Kalle Assbring

Att komprimera ett ämne utan att texten känns alltför faktaspäckad är svårt. Erik Åsard har lyckats med detta. Den finns förmodligen hundratals hyllmeter böcker i det här ämnet, och alla har nog inte Åsard läst men tillräckligt många för att han ska kunna belysa ämnet ur flera aspekter. Ibland nöjer han sig inte med att referera utan talar om vad han tycker, vilken slutsats han dragit. Så säger han t.ex. att han är övertygad om att Oswald sköt Kennedy.

Presidenterna står i centrum men de ägnas olika stort utrymme. George W Bush får flest sidor, med all rätt eftersom vi fortfarande lever med följderna  av hans beslut. Åsard  karaktäriserar dem alla, pekar på deras förtjänster och brister.

Åsard betonar flera gånger att presidenten måste ta hänsyn till särintressen, även om deras åsikter strider mot hans egna idéer.

Ett avsnitt ägnar han åt mediernas betydelse, hur t.ex. dagstidningar spelar en allt mindre roll, medan TV blir allt viktigare och det mediet är inte precis känt för att göra djupanalyser. Det är ändå där som merparten av kampanjpengarna hamnar. Åsard visar tydligt vikten av att ha en stor kassa, och han exemplifierar också detta.

Mycket av materialet har tidigare publicerats i dagstidningar och tidskrifter, men mitt minne är suddigt och boken lyfter fram fakta som jag glömt. Boken första del svarar väl mot underrubriken. Huvudrubriken diskuterar Åsard sammanfattningsvis i slutkapitlet.
För den som inte orkar eller har tid att läsa alla de böcker som listas under ”Litteratur” ger boken en god översikt.

BENGT HEURLIN

Den amerikanska förläggaren Liz Van Hoose skriver ”Vi är mycket stolta och glada att ha Edwardson som en ständigt mer läst och uppskattad spänningsförfattare på Penguins internationella paperbacklista”. Hon tillägger att man redan efter en vecka varit tvungen att trycka en ny upplaga av boken.

Från Norstedts Agency, Åke Edwardsons agent, meddelar man att Simon & Schuster har köpt över Edwardson och att de kommer att publicera den nästkommande Winterromanen på sin hardcover-lista med ambitionen att ge ytterligare tyngd åt ett redan etablerat författarskap.

Av LOTTA MAGNUSSON

Jag vet inte vilket som kom först. Min fascination över Grand Canyon eller min uppskattning av Tony Hillerman och hans böcker. Hillerman är deckarförfattare med känsla för indianernas kultur. Han är erkänd i USA men relativt okänd här hemma. I mina förberedelser av min och makens resa till USA ingick ”research” om resmålen och att läsa Hillermans deckare på nytt. Ett av målen med resan var att se Grand Canyon och så många platser som möjligt i Navajoindian-reservatet – där Hillermans deckare utspelar sig.

Grand Canyon. Foto Lotta Magnusson

Hillerman hade ett genuint intresse för indianerna och om jag skulle tvingas att använda ett enda ord för att beskriva hans sätt att skriva så är det ödmjukhet. Hans sätt att förhålla sig, till den storslagna natur där hans ”navajoindian-serie” utspelar sig och till de människor som bor i reservaret, är fyllt av respekt. Han fokuserar på individerna och brotten – orsak och verkan – är det nystan som lindas upp i alla hans deckare. I hans böcker finns inga snabba biljakter och jag tror att hans avskalade berättarstil gör hans böcker tidlösa. De fungerar lika bra att läsa idag som för fyrtio år sedan då han skrev sin första reservatsdeckare.

Hedersnavajo
Hans respekt för navajoindianerna och deras kultur gav honom utmärkelsen ”hedersnavajo-indian” vilket förmodligen är den största hedersbetygelse som en belangana (ickeindian) kan få. Han kämpade också aktivt för att bevara den unika naturen och miljön i reservatet och i flera av sina böcker lyfter han konflikten mellan att utnyttja naturen till fromma för välstånd och arbetstillfällen mot att låta den heliga naturen vara just helig och orörd.

Tony Hillermans deckare utspelar sig i Navajoindiandernas enorma reservat i USA. Själva reservatet ligger i fyra delstater och platsen Fourcourners finns i både böcker och i verkligheten. Det är här de fyra delstaterna Arizona, Utha, Colorado och New Mexico möts. Reservatet är enormt stort och som Hillerman skriver i A Thief of ’Time avgränsar sig mordplatsen till “an area bigger than Conneticut, occupied by maybe five thousand humans”. Reservatet, även kallat Big Res, är USA:s största indianreservat. Men det är först nu när jag varit där som avstånden blir verklighet för mig. Flera av de resmål jag ville besöka låg så långt bort att jag tyvärr fick prioritera bort dem för att hinna med annat.

Poliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, båda medlemmar i Navjopolisstyrkan är huvudpersonerna i Hillermans deckare. Ibland är det Leaphorn som löser brotten och ibland Chee, i några böcker samarbetar de. Jag har tidigare läst en fem–sex av Hillermans navajodeckare och tyckte då väldigt mycket om hans böcker. Men eftersom mitt minne alltid varit dåligt är deckarna lika spännande att läsa denna gång som när jag läste dem första gången på 90-talet. Inför resan köpte jag fyra av hans böckerni pocket på engelska. Jag valde engelska för att komma in i språket lagom till resan och för att få beskrivningarna mer oförvanskade.

Lär känna kulturen
Navajoindianernas kultur är spännande och du lär känna den när du läser Hillermans böcker. Några kulturella identifikationer och företeelser är särskilt viktiga och belyses i fler av Hillemanböckerna. Släktskapet är en bas för navajoindianerna och i släkten inkluderas alla som är ingifta både på moderns och faderns sida. De starkaste och viktigaste släktbanden utgår från kvinnorna och ärvs på mödernet. Och en navajoindian föds in i två klaner – mammans och pappans, där mammans utgör det starkaste släktbandet. Detta har betydelse vid relationer och gifter mål – det är otänkbart för en traditionell navajoindian att ha en relation med någon släkting och det innebär att hålla verklig ordning och reda på alla släktskap.

Trollkarlar låter i mina öron väldigt gammaldags men i Hillermanböckerna är de tillsammans med medicinmän en realitet. Den muntliga berättartraditionen är stark hos flera indianfolk och navajoindianerna är inget undantag. En viktig referenspunkt i navajoindianernas historia är den fördrivning de utsattes för på 1860-talet. Omkring 9 000 indianer tvingades att marschera cirka 50 mil från sitt land till Bosque Redondo där de internerades i flera år innan de överlevande 1868 påbörjade den långa marschen tillbaka till sitt heliga land. Detta övergrepp är bara ett av många som USAs urbefolkning utsatts för och det är slående hur illa man behandlat dem.

Painted desert. Foto Lotta Magnusson

Tre utvalda böcker

Dance Hall of the Dead
Den börjar med ett brutal mord på en tonårig pojke. Pojken är zuñi-indian och han mördas av en person som bär en mask vilken representerar Salamobia – denna mask kan bara ses av trollkarlar och personer som ska dö.

Den mördade pojkens bästa vän är både misstänkt för mordet, försvunnen och navajoindian. Leaphorn kallas in för att hitta den försvunna pojken, trots att mordet skett utanför navajoindian-reservatet. Här har inte Leaphorn och hans kollegor möjlighet att utreda brott – men detta hindrar inte Leaphorn att som vanligt lösa brottet – även om han inte sedan tar ansvar för att straffa brottslingen.

I boken får vi besöka en arkeologisk utgrävning och en hippiekoloni där ett gäng knarkande unga vita tagit över en bostad från en död indian. En pilspets från den arkelogiska utgrävningen blir den detalj som leder Leaphorn till mördaren.

Brotten i Hillermans deckare är precis som brotten i andra deckare mord, stöld, bedrägeri och korruption. I botten på brottet i Dance Hall of the Dead ligger girighet och fåfänga och som i flera av Hillerman-deckarna är det den vita mannens tillkortakommanden och laster som ligger bakom brotten. Navajio-indianernas moral, som reflekteras genom de båda poliserna, är inriktad på att upprätta harmoni och inte på att bestraffa.

Själva drivkraften i Hillermans böcker är att förstå händelseförloppet och på så sätt göra skeenden begripliga. Både Leaphorn och Chee ställer sig ofta frågan; vad tjänar det till att sätta någon i fängelse, vad uppnår vi genom detta?

Dark Wind
Boken utspelar sig i en del av reservatet som är delat mellan navajo- och hopiindianer och ligger som en ö i det stora navajoreservatet. Chees uppdrag är att utreda upprepade sabotage mot en vinddriven pump. Berättelsen inleds med att några hopiindianer hittar ett lik av en navajoindian med fotsulor och handflator bortskurna. Att skända en kropp på detta sätt är något trollkarlarar gör för att göra likpulver. Detta pulver görs av delar som är präglade av ”individens själ”.

Parallellt med denna berättelse finns det en berättelse om smuggling. Den berättelsen inleds med att ett tvåsitsigt flygplan ska landa i mörkret på slätten med en hemlig last och allting går snett. Jim Chee på spaning efter vattenpumpssabotören hör planet krascha följt av skottlossning.

Det delade reservatet ligger nära Tuba City och det är hit Chee åker när han ska renskriva rapporten om sabotaget. Detta var en av de platser vi besökte och jag är verkligen tveksam till att kalla Tuba city för en stad. Det är inte stort, här bor inte många och husen är både slitna och övergivna och affärens hade ett sortiment som påminde mig om en resa till en stad i Polen, dvs väldigt få råvaror och ett sparsmakat sortiment. I Tuba såg jag en navajopolis i sin bruna uniform och med sin patrullbil parkerad utanför vårt hotell. Precis som han såg ut föreställer jag mig Jim Chee. En allvarlig och uniformerad man.

Tuba city ligger vid Painted desert och här är det mycket vackert. Färgerna går från rött som i kalkstensklipporna till det helt vita också det i klippor. Från blå himmel till gröna buskar, gula minisolrosor som på vissa ställen helt täcker marken och lila som är färgen på gräsets blommor i vägkanten.

När Chee skrivit sin rapport åker han hem till sin husvagn och sover. Husvagnsboende är lika vanligt som att bo i små skjulliknande byggnader i reservatet. När vi åker mot Tuba City ser vi ofta en klunga av byggnader och husvagnar, och bilvrak på tomterna hör till vanligheterna. Det finns inte många hogans – de traditionella navajobostäderna – här. Runt hussamlingarna ser vi hästar, nötkreatur och ibland även får och överallt längs vägen säljer indianer smycken och annat krimskrams till oss turister från små masonitbord i marknadsstånd.

I Dark Wind spelar ägaren till en handelsstation en viktig roll. Själva begreppet ”tradepost”, eller som översättningen lyder handelsbod, är något nytt för mig. I dessa handelsbodar, spridda över hela reservatet, kan man både handla och göra bytesaffärer. Handelsboden kan också agera pantbank. Saker värda att panta kan vara olika smycken av silver med infattningar av turkoser t.ex. bältesspännen och halsband men också andra typer av hantverk till exempel handvävda mattor och konstfullt tillverkade korgar.

I slutet av Dark Wind vävs de parallella historierna samman och smugglingen, handelsboden och liket av indianen pusslas elegant tillsammans till en berättelse om hämd och ännu en gång är det en vit man i centrum för brottet.

The Fallen Man
Tre bergsklättrare bestiger Shiprock, ett av nazvajoindianernas heliga berg, och hittar skelettet av en bergsklättrare på en avsats som sällan används av klättrare. Skelettet visar sig tillhöra en man som elva år tidigare anmäldes försvunnen av sin nygifta hustru. Leaphorn utredde försvinnandet men lyckades aldrig återfinna mannen som senare dödförklarades eftersom han varit borta länge. Hustrun ärvde då alla hans tillgångar. Leaphorn har i denna bok gått i pension och han anlitas av släktingar till den försvunne mannen för att som privatdetektiv utreda vad som hände.

Hillerman beskriver i sina böcker ofta anstånden och resorna mellan olika platser. Leaphorn och Chee tillbringar mycket tid i sina bilar och i böckerna är avstånden på bilresorna liksom vägarnas beskaffenhet viktiga återkommande iakktagelser. Nu när jag själv sett hur man på många mils håll kan se dammröken kring en bil på en grusväg kan jag ännu mer leva mig in i resebeskrivningarna. Och först när jag själv åkt på vägarna i reservatet har jag förstått hur enormt det är. Min dröm om att komma till Shiprock kunde inte infrias och jag fick nöja mig med att på avstånd betrakta Shiprock mountain.

I Fallen Man hyr Leaphorn en helikopter för att med hjälp av en bergsbestigarkompis komma åt den loggbok klättrarna signerar på toppen av berget. Bergsbestigaren får denna gång klättra ner via en stege från helikoptern och där fotografera av sidorna i loggboken dagarna runt försvinnandet. I loggboken fanns lösningen på gåtan.

För att få en översikt och för att leta efter samband och kanske för att få inspiration hade Lepahorn, när han var polis, en stor karta över reservatet. På kartan markerade han mord, häxeri, trafikolyckor och andra händelser med färgade nålar. Leaphorn söker efter mönster och kartan är hans sätt att reflektera och hitta nya infallsvinklar på brotten som begås. Förutom att jag nu varit på några få av de platser som Hillerman beskriver har jag också fått en läsupplevelse med mig. Min reservatskarta har jag lagt ner bland alla andra dokument som jag sparat efter USA-resan. Jag hoppas att jag kan bära med mig bilderna i minnet länge på den lilla bit av reservatet Big Res som jag trots allt hann med att se. Och när jag har tid ska jag läsa de böcker som jag ännu inte läst.

Fakta och tips

Tony Hillerman föddes 1925 och dog 2008. Han är både erkänd och prisbelönt i USA men dessvärre inte lika känd här i Sverige. Hans mest kända böcker är deckarserien som utspelar sig Navajoindian-reservatet. I denna serie skrev Hillerman 17 böcker och under hela sin författargärning skrev han sammanlagt ett 30-tal böcker i olika genrer. Han var journalist och undervisade i journalistik i Albuquerque, New Mexico, där han bodde och arbetade. Hillerman var ordförande i Mystery Writers of America. Och han har fick flera priser för sina deckare bland andra:

• Dance Hall of the Dead – Edgar Allan Poe Award (Mystery Writers of America), 1974

• Grand Master Award from Mystery Writers of America, 1991

• Coyote Waits – Nero Wolfe Award for mystery, 1991

Tony Hillermans navajoserie, titlarna i kronologisk ordning:

The Blessing Way (1970) Välsignelsen (1996)
Dance Hall of the Dead (1973) Dans med de döda (1993)
Listening Woman (1978) Kvinnan som lyssnade (1979)
People Of Darkness (1980)
The Dark Wind (1982) Mörka vinden (1991)
The Ghostway (1984)
Skinwalkers (1986) Odjuret (1992)
A Thief of Time (1988) Tidstjuven (1989)
Talking God (1989) Talande guden (1990)
Coyote Waits (1990) Coyote väntar (1991)
Sacred Clowns (1993) Presientens stav (1995)
The Fallen Man (1996) På fall (1998)
The First Eagle (1998)
Hunting Badger (1999)
The Wailing Wind (2002)
The Sinister Pig (2003)
Skeleton Man (2004)
The Shape Shifter (2006)

Flera av utgåvorna finns också i pocket och talboksversion. Av Hillerman finns på svenska också Flugan på väggen (1975) Fly on the wall (1970).

Vill du höra Hillerman berätta om hur och varför man ska fånga läsaren kan du titta på detta filmklipp på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=zObSxSoNunQ

Vill du se mer av landskapen där Hillermans böcker utspelar sig rekommenderar jag Tony Hillerman’s landscape med texter av hans dotter Anne Hillerman och fotografier av Don Strel.

Ett annat sätt att få en glimt av landskapet är att ”flyga” dit med hjälp av Googles kartfunktion. Skriv in Canyon de Chelly i Googles kartfunktion och droppa den lilla gula gubben på en blå prick så förstår du vad jag menar. Landskapet får i alla fall mig att tappa andan.

Det finns också en ”unofficial Tony Hillerman home page” med bilder och information: http://www.umsl.edu/~smueller/