Lagom till tioårsdagen av det uppmärksammade mordet på Fadime kommer en dokumentär om händelsen. Den är skriven av journalisten och författaren Ulf Broberg (bilden nedan till vänster) tillsammans med advokaten Leif Ericksson (bilden till höger). Leif var Fadimes och senare hennes syster Songüls advokat. Boken grundar sig på Leifs och Songüls berättelser om vad som hände. Detta har kompletterats med intervjuer med inblandade och rättens protokoll bl. a.

Händelsen blev vändpunkten för synen på hedersmord. Brottet mot Fadime var inte det första, men det blev mycket uppmärksammat, främst för att hon hade framträtt i ett inslag i TV-programmet Striptease. Ett program som berörde många tittare.

Boken är angelägen. Den ger främst kunskap om vad som driver någon att begå ett så fasansfull dåd – att skjuta sin egen dotter. Jag kan mycket väl tänka mig att den skulle kunna ingå i skolundervisning för att skapa debatt och insikt om kulturer som är oss främmande.

Boken är lätt att fastna i. Även om man vet hur utgången ska bli är den spännande som en deckare. Men eftersom det är verkligheten som behandlas är den också obehaglig. Verkligheten överträffar som bekant alltid dikten.

Jag förstår att det är en omöjlighet att få alla synpunkter belysta i boken. Fadimes far och de i släkten som sympatiserar med honom vill av naturliga skäl inte medverka. Men för många är han en hjälte och han uppvaktas med presenter i fängelset där han fortfarande sitter. Vad kommer att hända när han väl kommer ut så småningom?

Fadime lyfte upp ett stort problem i offentligheten. Debatten får inte sluta nu. Många unga lever under samma förtryck fortfarande. Den här boken hjälper oss att minnas.

NISSE SCHERMAN

Det här är kanske en långnovell eller kanske en följetong i få avsnitt som fått formen av pocketbok. Författare Vistrand är med sina 82 år möjligen landets äldsta debutant i kriminalgenren, född i Närke men sedan 1966 bosatt på Gotland där också historien utspelar sig.

Man får av uppläggen en känsla av sent 60- eller tidigt 70-tal trots att det talas om datorer,  mobiltelefoner och EU samt att senare tiders diskussion om gifter i jordbruket tas upp. Men det tog ju faktiskt Rachel Carson upp i boken Tyst vår som kom som kom på svenska i början av 1960-talet. Känslan stärks av ett inneställe annonserar om en tangokväll, en dansart få nutida yngre vet något om (man håller i varandra i den dansen), förutom att den synts i ett dansprogram för kändisar på TV.

Huvudpersonen Ingrid är forskare vid Statens Lantbruksinstitut i Ultuna och på semester på Gotland där hon råkar bli inblandad i ett mord och en utpressningshistoria. Hon bor från början på Pensionat Fridhem, därav titeln. Det är en lättsamt (väl)skriven och ganska lättviktig historia som har vissa spänningsmoment, dock utan att nackhåren reser sig märkbart. Men som reklambroschyr för Gotland är den alldeles utmärkt.

HELGA LINDH

Intresset för Kina, dess historia och dess ledargarnityr har gått i vågor. I min ungdom förfasades mina religiösa morföräldrar över boxarupproret vid förra sekelskiftet och jag läste själv med förfäran om hur dessa gulhyade upprorsmakare slaktade godhjärtade europeiska (och även svenska, om jag minns rätt) missionärer som bara ville lära kineserna hur den rätta tron kunde föra dem till himlen.

I skolan fick man också höra berättas om Svenska Ostindiska Companiet som på 1700-talet framför allt handlade med Kina, först med framgång och sedan med allt större förluster.

På 60-talet blev Mao Zedong hjälte för de unga som i Vietnamkrigets skugga demonstrerade på gator och torg, läste hans lilla röda tänkebok, berättelsen om Den långa marschen och fick bland andra mig att läsa träiga böcker, som den amerikanske socialisten Edgar Snows Röd stjärna över Kina och hans memoarer.

På sistone, vid sidan av initierade tidningsartiklar om kinesisk korruption, har intresset mest varit riktat mot den bilindustri som förgäves försökt inhandla det svenska ”flaggskeppet” Saab.

Därför var det med glädje och intresse jag började läsa Hans Hägerdals initierade bok om Kinas politiska irrfärder under de senaste hundra åren. För ett sekel sedan störtades det kinesiska kejsardömet och runt om i omvärlden hoppades man på en ljus framtid för det makalöst stora riket. Så blev det inte. I stället följde invasioner, inbördeskrig och diktaturer.

Docent Hans Hägerdal vid Linnéuniversitetet i Växjö (som tidigare utkommit med Vietnams historia 2005 och Kinas historia 2008, båda på Historiska Media) fokuserar i denna bok på landets förvandling från en totalitär agrar stat till en någorlunda modern men enpartistyrd marknadsekonomi med kollektivt ledarskap. Han diskuterar ledarskapet hos gestalter som Sun Yat-Sen, Chiang Kai-shek, Mao Zedong (som tidigare stavades Mao Tse-Tung) och Den Xiaoping. Inte enbart deras kvalifikationer som ledare utan också deras personligheter och livet bakom det offentliga.

Särskilt intressanta är de ögonvittnesskildringar av enskilda människor som berättar om inbördeskrigen och andra svåra händelser som Hägerdal fångat upp och berättar vidare.

I förordet spekulerar han i vad som skulle ha känt med Kina om Mao blivit avrättad av de milismän som tillfångatog honom hösten 1927 och om freden bibehållits ifall Deng Xiaoping blivit avlägsnad under den katastrofala kulturrevolutionen 1968–1971 då kanske så många som en och en halv miljon människor dödades under regimens kampanj för att ”rensa klassleden”.

KJELL E. GENBERG

Himmelsdalen har ett träsnittsaktigt, expressivt färgsatt omslag som väl indikerar det högspända, skruvade som berättelsen så tydligt är, och det är med viss bävan jag börjar läsa.

Marie Hermanssons tidigare berättelser, till exempel Musselstranden, är å ena sidan bauerskt sagoaktiga, men å den andra kusliga och hotfulla som Lehanes böcker. Och Himmelsdalen jävar inte den utsagan. Redan från början slås tonen an: ”När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet” – kanske en lek med det klassiska namnet på Schweiz, Helvetia?

För det är både i helvetet och i något Schweizliknande landskap som Daniel strax befinner sig: han får ett brev av sin tvillingbror Max som ber honom att komma och hälsa på honom i Himmelsdalen. Sliten mellan sin önskan att träffa brodern, som han inte träffat på många år, och sin inre röst som varnar honom för att över huvud taget ha med brodern att göra, ger han efter för sin längtan och ger sig iväg.

Max har genom hela deras liv varit manipulativ och kylig, och när han ber Daniel om en tjänst – att för en kort tid ta hans plats i Himmelsdalen – anar Daniel oråd, men dras som vanligt med i Max förföriska och försåtliga känslovirvlar. Mot sin vilja och sitt förstånd ger han halvt om halvt efter för Max, och när han en dag vaknar och Max är borta, har  brödernas relation än en gång följt sitt gamla destruktiva mönster.

Nu vidtar Daniels försök att få läkarna – för det är förstås på en sluten psykiatrisk avdelning han befinner sig – att acceptera hans rätta identitet och att släppa ut honom.

Här ska inte berättas mer om hur det går – endast att det är kuslig läsning, och mycket spännande. Hermansson är skicklig i att bygga upp en speciell, tät stämning, och den första delen är starkare än den senare. Kanske ror hon det inte riktigt i land berättelsen – känslan av mekanisk psykiatrisk snurr försvårar i viss mån den senare delen, men berättelsen försvarar ändå väl sin plats i hennes bibliografi.

KERSTIN WALL

Marie Hermansson. Foto Kristin Lidell

Lennart Brohed har nu gett ut åtta böcker i serien om överkonstapel Göran Persson i trettiotalets Lysekil Denna gång är det en av stadens mer prominenta affärsman som brutalt mördas med en biljardkö. Offret är förmodligen ensam i trakten om att inneha ett biljardbord och poliserna är frågande både inför mordet och för det okända spelet.

Författaren fyller boken med intressanta tidsmarkörer och dessutom har han letat fram många tidningsannonser och reklam från lokaltidningarna under denna tid. Allt detta kryddar boken och är dess absolut största behållning. Man får t ex i en annons veta att en ganska ordinär radioapparat kostar 475 kronor. Med den penningvärdesförsämring som har varit måste det då ha betraktats som ett lyxköp. Året är 1939 och det pågående krigets påverkan är märkbar. Svenska nazister lurar i en och annan vrå.

Annars är detta en klassisk pusseldeckare med ett lagom antal misstänkta. Handlingen är lagom oblodig och klassiskt trivsam. Boken skulle kanske till och med kunna ha varit skriven under den tid som den beskriver. Men det är ändå de historiska beskrivningar som fastnar hos mig.

Göran Persson är en intressant bekantskap och Brohed skriver trevligt och okomplicerat. Han tilldelades tillsammans med sin fru Monika (medförfattare i de två första böckerna) Lysekils kommuns kulturpris 2008.

NISSE SCHERMAN

Jag tror det var den amerikanske författaren Dashiell Hammett som menade att när man kör fast i skrivandet kan problemet lösas genom att man plockar in en kille med pistol.

Jungeström måste ha kört fast rätt ofta för i denna berättelse om knark och kommissarie Kalle Lindgrens avhopp från pensioneringen förekommer en hel massa ”killar med pistoler”, för att inte tala om andra och kraftfullare vapen.

Åtvidaberg och Norrköping är ett par av de orter som utsätts vådliga brott utförda av folk från båda sidor av lagen. Just nu är verklighetens Malmö den svenska stad som mest liknar Chicago under förbudstidens dagar, men detta förbleknar mot Jungeströms fiktioner på platser som sällan förekommer i de hårdföra kriminalannalerna. Eller vad sägs om en svensk attackstyrka som angriper och skjuter knarkhanterare och någon som ser till att detta övergrepp mörkläggs för tid och evighet.

Det är alltså en saftig historia som Inga-Britta Jungeström ger oss i 8 dagar i februari. Fast den som skulle kunna intressera sig för händelseförloppet för aldrig reda på vad som händer i boken genom att kolla omslaget och läsa baksidestexten. Eftersom Jungeström både är författare till boken och förlagsredaktör borde denna informationsmiss ge henne underbetyg.

Men allt är inte helt under isen. Denna kulturintresserade kommunpolitiker i Åtvidaberg skriver inte alls illa, betydligt bättre än många som ger ut sina alster på eget förlag. Vissa bitar i 8 dagar i februari är riktigt spännande, men spänningen ligger för det mesta på det yttre planet och ibland ler man nästan åt alla ”killar med pistoler”.

PER MAGNUSSON

Inga-Britta Jungeström. Foto Kjell Samuelsson

Bakgrunden till projektet är simpel förklarar de ansvariga på Volante: den svenska poesin har en svag position och har svårt att finna nya läsargrupper. Det tror initiativtagarna att man kan råda bot på genom att i ett lättillgängligt format servera noggrannt utvald dikter, i kanaler som de flesta använder: hemsidor, epost och sociala medier.

Dikt.se är än så länge i betaversion, vilket innebär att utskick av dikter kan ske sporadiskt samt att alla funktioner på sajten inte är igång. Tjänsten kommer att utvecklas under våren 2012 och svenska rättighetsinnehavare, poeter och bokförlag, kommer att bjudas in till att delta med sina verk. En redaktör kommer också att knytas till projektet och förhoppningen är att kunna erbjuda ett urval av såväl äldre som dagsaktuell poesi.

Tjänsten är tänkt att fungera som en prenumerationstjänst där man genom att skriva upp sig med sin epostadress får en dikt i veckan skickad till sig. Ingen reklam, ingen kringinformation – bara en dikt.

En paus i vardagen gör oss människor gladare, mindre stressade och mer koncentrerade. Så passa på, skriv upp dig som prenumerant. En dikt behöver bara ta någon minut att läsa, men kan väcka tankar som räcker ett helt liv.

Till Dikt: http://dikt.se/

Volante: http://www.volante.se/

Det kan vara så att 2012 års bästa svenska kriminalroman redan har givits ut. Tove Alsterdals nya bok har hållit mig trollbunden från första sidan till den sista. Redan hennes första bok Kvinnorna på stranden fick bra recensioner, men nu har hon skrivit en bok som andas spänning, historisk mystik och norrländska naturbilder.

En av Sveriges bästa skidåkare blir ihjälslagen på sin gård i Tornedalen. Hans karriär är för länge sedan över och han är mest känd som mannen som inte dök upp när det var dags för Olympiska Spel 1952. Journalisten Katrine Hedstrand är arbetslös och åker till sin mammas okända hus i Kivikangas. Samtidigt blir en rysk gangsterledare mördad av sin närmaste man i S:t Petersburg. Dessa tre händelser och skuggor från det förflutna vävs ihop i en ovanligt fängslande historia.

Det är främst Katrine läsaren får följa när hon konfronteras med huset i Tornedalen och med det mord som inträffat på den gamle skidåkaren. Hon blir fast i sitt sökande efter sina och sin släkts rötter, och detta för henne till Ryssland där hennes sökande inte blir utan överraskande resultat.

Skildringen av Tornedalsbygden och dess innevånare får mig att känna en märklig närvaro i det karga landskapet och en stor sympati med människorna där. Katrine träffar den ena intressanta karaktären efter den andra och alla har de fantastiska historier att berätta. De historiska skildringarna om hur kommunismen lockade flera ungdomar att emigrera och sedan gå under i Sovjetunionen är fantastiskt detaljrika och ger en informativ och intressant bild av den tiden.

Det märks att Tove Alsterdal har arbetat som dramatiker. Hennes bok är som en film, bara oändligt mer spännande. När man själv får skapa bilderna, som det är lätt att göra här, blir boken mer levande än någon regissör kan åstadkomma.

Naturskildringarna är målande. Vintern känns i skinnet även på läsaren. Karaktärerna i boken är så fint beskrivna och så komplexa att de känns tagna ur verkligheten. Den norrbottniska dialekten osar ur replikerna och finskan (och ryskan) blandas friskt med svenskan.

Det här är det bästa jag har läst på väldigt, väldigt länge.

NISSE SCHERMAN

Tove Alsterdal. Foto Annika Marklund

Amanda Hellbergs återkommande huvudperson är inte som andra. Hon har övernaturliga gåvor. Hon kan se sådant som andra inte ser. Författaren låter hennes spirituella gåvor och syner blandas med verkligheten och skapar på det viset böcker som skapar både spänning och rysningar.

Det är nog bra att även verkligheten blandas in i intrigen. Annars skulle det lätt kunna bli lite för tjatigt. Så även om detta är en bok i skräckgenren, så är det ingen renodlad sådan. Det går också att kategorisera den som en deckare med övernaturliga inslag.

Lämpligt nog heter huvudpersonen Maja Grå. Hon har nu flyttat från Oxford och ska tillsammans med sin sambo bosätta sig på en förhållandevis öde plats i Skottland. Huset de har hyrt har inga grannar, och snart börjar konstiga saker hända. I den närliggande byn finns det ingen som vill berätta om husets historia. Däremot antyds både det ena och det andra. Den första halvan av boken innehåller just detta, parets bekymmer med huset och omgivningens ovilja att prata klartext. Det blir i längden lite enahanda, och jag längtar efter lite rejäl action.

Men boken tar sig och Amanda Hellberg skriver lätt och underhållande. Det är alltid ett vågstycke att skriva i presens, men det klarar hon galant. Skottland som skådeplats för en handling som denna är som klippt och skuren och författarinnan skildrar miljöerna målande. Huset som är bokens centrala punkt både avskräcker mig och ger mig en önskan att få besöka det.

NISSE SCHERMAN

Jag är mycket förtjust i fantasy och den gotiska romanens gedigna mystik, dess personager med synskhet och andra övernaturliga förmågor. De brukar sällan bli förstådda av en alltför rationella omgivning som skakar på huvudet inför folk som kan läsa tankar eller prata med avlidna. Det är en genre som nådde sina högsta höjder på 1800-talet och nu  i en tid av new age börjar återkomma allt starkare.

Många har försökt sig på att skriva ”ny” gotik, men alla har inte förmågan. Det har Amanda Hellberg som med Tistelblomman fått sin tredje roman om den i övernaturligheter bevandrade Maja Grå. Här har hon flyttat till ett illa beryktat ödehus i högländerna i Skottland och får erbjudandet om ett jobb där hennes klärvojans kan bli till nytta i brottsutredningar. Igenkänningsfaktorn är hög: spökhus på en ödslig hed med märkliga ljud som kommer och gör, dimma utanför och så jobbet som för tankarna till allt fler populära TV-program. Eller till gamla böcker och filmer med Sir Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes på jakt efter en underlig spökhund på just en engelsk hed.

Det bästa med Hellberg är att hon är trogen alla genrekrav, instängdheten och känslan av att både det farliga och Arkiv X:s sanning finns någonstans därute. Eller möjligen därinne – i det egna sinnet. Man kan tänka sig många metaforer i detta gränsland.

Trots att Hellberg egentligen inte tillför något nytt och i vissa skeden är ganska ambivalent i sina beskrivningar ger hon mig under sena kvällars läsning nästan hallucinatoriska känslor. Jag gillar det här, kanske mest beroende på igennkänningsfaktorn.

ÅSA PETTERSSON

Amanda Hellberg. Foto Kristin Lidell

Det är Helene Turstens tionde bok om Irene Huss. Böckerna har utkommit i ett 20-tal länder och flera av dem har även filmatiserats.

Helene Tursten är född och uppvuxen i Göteborg men bor numera i Sunne. Innan hon blev författare arbetade hon som tandläkare. Hon debuterade 1998 med Den krossade tanghästen.

Om I skydd av skuggorna
Ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, det är ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

I Göteborg frodas den organiserade brottsligheten och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Kriminalinspektör Irene Huss och hennes kollegor hamnar mitt i korselden när de utreder fallet med den ihjälbrände mannen. Den förfallna byggnaden i hamnen har tillhört ett av stadens mc-gäng, och offret var en av medlemmarna. Har mc-gänget mördat en av sina egna eller står Göteborg inför ännu ett gängkrig? Och varför känns det hela tiden som om polisen ligger steget efter?