I Sverige minns de flesta var de befann sig när Olof Palme mördades på Sveavägen. Somliga kommer också ihåg vad de gjorde när nyheten om mordet på president John F. Kennedy inträffade i Dallas den 22 november 1963.

Det är om sådant som Stephen King utgår från i sin 54:e roman 11.22.63. Sådant och den gamla sf-teorin om att man kan tidsresa och förhindra att något händer eller att se till att något händer.

Här lyckas läraren Jake Epping med hjälp av en dödligt sjuk krogägare förflyttas bakåt i tiden, till slutet av 50-talet, för att under antaget namn ta reda på sanningen om mordet 1963 i Dallas. Det blir både science fiction, samhällskunskap och nostalgi under en resa med mottot från grushandlare Göte Borg: ”Det var bättre förr!”

Man kan undra varför han hamnar så pass tidigt bakåt, men King har känsla för hur man bygger en berättelse och efterhand fattar man upplägget. Uppdraget visar att Lee Harvey Oswalds göranden och låtanden inte helt stämmer med Warrenkommissionens slutsatser eller ens med de som Oliver Stone kom fram till i filmen JFK. King använder sig av alla tvivel om historieskrivningens giltighet och de moraliska uppfattningarna om att tidsresa för att förändra någonting och har åstadkommit en riktigt spännande och välskriven, om än nästan för tjock thrillerliknande roman.

KJELL E. GENBERG

Det är författarens femte bok, och enligt mig hans roligaste och fyndigaste. Jag ska förklara varför. Men innan jag gör det så vill jag ställa en retorisk fråga: ”Var får KG alla uppslag och idéer ifrån? Kan det vara en gudomlig feedback?”

Det är bästa boken hittills enligt min mening av de tre jag har läst. Den är kvick både språkligt och handlingsmässigt.  Det är flera berättelser i boken.  En berättelse om gruppen Feedback – deras manager Tina och deras sångare Pete. Berättelsen utspelas i nutid som är nära framtid med en del återblickar.

En skildring av ungdomsgäng i en segregerat Stockholm på jakt efter kickar och spänning.

En sidohistoria om två kvinnliga poliser och en kärlekssaga med två femtonåringar. Hon svensk och han nysvensk eller rab som dessa kallas i framtida Stockholm.

På så sätt lyckas KG Johansson med konststycke att fläta ihop flera spännande berättelser med Rock’n’roll, South-Side Story (istället för West), Romeo och Juliet och science fiction. Det roligaste är att KG tar in musikbranschen och deras profitörer till framtiden, en bransch så konservativ att inte ens framtiden kan ändra branschens förutsättningar och könsroller.

Det är svårt att förstå sammanhangen först.  Det är lite av ”I väntan på Godot”. Pete försvinner. Jag trodde att boken skulle handla om Pete men han går under jorden och plötsligt handlar mycket om Tina, hans fru, och hennes minnen av Pete. Det handlar om ungdomar som letar efter sin identitet och söker livets mening medan de utforskar Stockholms gator. Det tar en stund att gissa att alla är på väg till det ultimata giget i Kungsträdgården.

KG bygger upp stämningen på ett skickligt sätt.  Bokens alla personer är på väg dit vare sig de vet det eller inte.

KG leker med orden – Raber kontra Svennar, gyangu (gäng), bubbla (surfa/mms:a), epoxyleendet, batongluder, lime (drog), limemannen (knarkhandlaren), kuro (blatte?). Det är bara axplock av roliga låneord och metaforer som kryddar berättelsen och bidrar till auran av framtida Sverige.  Varje människa har en kyoushi– en formbar personlig multimedia-enhet som kan allt. Yes, jag erkänner, jag googlade efter kyoushin. Var köper man en sådan manick, har jag missat det senaste?

Alla människor bubblar i framtiden. Nästan varje svensk över tio bär olika apparater vilket tillsammans med kyoushin ger fem informationskällor som består av ljud, bild, GPS, medicinsk fakta och sinnesstämningsdata. Kan en flod av data manipuleras i en feedback? undrar några personer i boken.

Feedback – är namnet på rockbandet i boken. Det tar ett tag att förstå att författaren leker med orden här också, på sid 174 säger en person ”allt handlar om feedback”. Det gäller återkoppling och inte bara mellan gitarr och förstärkare men en feedbackmekanism människor emellan, en biologisk kedjereaktion så att säga. En positiv och negativ återkoppling som går att manipulera med musik. Är Tina Petes förstärkare?

KG Johansson fördjupar sig i ämnet och utforskar dolda möjligheter i företeelsen.

I filmen Midnatt i Paris låter Woody A en av karaktärna (Gertrude Stein) säga följande replik:
“Now, about your book, it’s very unusual, indeed.  I mean, in a way, it’s almost like science fiction. We all fear death, and question our place in the universe. The artist’s job is not to succumb to despair, but to find an antidote for the emptiness of existence.”  När jag hörde repliken så kände jag genast återkoppling till KGs roman där scifi och rock’n’roll har funnit varandra i en mycket lyckad kombination.

ANDRÉ LOUTCHKO

Författarens webbplats: http://www.kgjohansson.se/

Det skrivs inte många framtidsthrillers i Sverige. Därför är Erika Johanssons debutroman intressant och ovanlig. Hon har förlagt handlingen i sin bok till en steril planet som heter K55. De är innevånarna isolerade från omvärlden på grund av att en pest har härjat där och människorna hålls därför instängda under jorden.

Boken handlar om Grupp Bravo som leds av Eddi Lorenz, som utvecklas till att bli en riktig hjälte. De har en målsättning att bryta isoleringen, men många och mycket mörka krafter försöker sätta käppar i hjulet. Det blir både våldsamt och dramatiskt när de onda och de goda drabbar samman. Dessutom är det länge oklart vilka som står på den ena eller andra sidan.

I SF-romaner i allmänhet och i denna också har författaren stor frihet att fabulera eftersom man aldrig vet hur framtiden kommer att se ut. Det är spännande att se hur författaren ser den kommande utvecklingen. Det blir naturligtvis många teknik- och IT-innovationer, men ändå inte överväldigande. Dessutom söker personerna hela tiden efter den tid som varit. Nutiden verkar vara den bästa.

Författaren använder sig av flera återkopplingar till dagens kultur i form av författare, tonsättare och t o m viner. Det var bättre förr. En stillsam humor kryddar också handlingen.

Jag har alltid haft ganska svårt för SF-genren, men denna bok hade mer läsvärde än de flesta jag konsumerat.

NISSE SCHERMAN

Som Sigge Stark var Signe Björnberg (1896–1964) Sveriges kanske mest folkkära författare genom tiderna, hatad och bespottad av kultureliten och av kollegor som saknade hennes eminenta förmåga att strukturera intriger på utmärkt svenska. Hon brukar betecknas som författare av kärleksromaner och kärleksnoveller, men hon hade större bredd än så. Hon skrev historiska berättelser och hennes kärlek till djur, inte minst hästar och hundar, lyser fram. Hon var det stora namnet i Vårt Hem och i dess femte årgång publicerades följetongen Professorns experiment med människohjärtan (Vårt Hem 10-28/1945).

Det handlar inte om kirurgiska experiment, som man skulle kunna tro av titeln, men professorns teori och experiment hör definitivt hemma under rubriken social faktasi och psykologisk science fiction. Följande stod att läsa i Vårt Hem om Professorns experiment med människohjärtan:

”Denna intressanta roman handlar om en snäll professor, Abner, som endast lever för sin vetenskap och som förfäktar den idén att barn som uppfostras av goda människor, avskilda från världens ondska, själva komma att bli goda människor. Professorn skulle vilja uppfostra två exemplar av människosläktet, ett manligt och ett kvinnligt. Det manliga ”exemplaret” skulle uppfostras enbart av män och det kvinnliga erndast av kvinnor.”

Professorn får ett arv och därmed råd att testa sin teori med ett försök i full skala. På ett barnhus väljs en pojke och en flicka ut och uppfostringen enligt professorns modell igångsätts. Professorns avsikt är att de båda vid vuxen ålder ska gifta sig. Pojken ger sig emellertid ut på upptäcksfärd och ser genom en granhäck både män och kvinnor. Flickan däremot har aldrig sett en man när hon fyller 18 år och de båda ska sammanföras.

Sigge Stark vet verkligen hur en slipsten ska dras. Intrigen dras åt och mot slutet tvingas professorn att släppa sitt krav på att de två ska gifta sig med varandra. Så här låter en dialog i den vevan:

“Nå, kära bror, vad var det jag sa’. Kunde du bestämma över några människohjärtan?”

“Hjärnor”, rättade professorn matt.

“Inte ens du, kära bror, duger, trots all din lärdom till att uppfostra folk att älska på befallning,” sade apotekaren skadeglatt. “Hur går det med dina teorier om de första intryck hjärnan mottager?”

“Det var ett experiment”, försvarade sig professorn, “och hur ett experiment skall utfalla kan man ju inte på förhand avgöra. Då vore det intet experiment.”

“Men du kunde avgöra det i alla fall om jag inte missminner mig.”

“Och i huvudsak fick jag rätt om du behagar påminna dig vad som egentligen var grundidén i mitt experiment”, sade professorn med hetta. “Det var uppfostrans betydelse för karaktärens utveckling. Kan du påstå något annat än att mina barn blivit vad jag visste att de skulle bli, renhjärtade, hederliga och bra mämmiskor.”

“Nej det vill jag visst inte förneka”, medgav apotekaren. Det bekom honom ingenting alls att professorn fått rätt i denna punkt – huvudpunkten – då han ändå hade något att reta honom med.

Att Signe Björnberg hade god blick för människor och skrev sina berättelser med sina psykologiska känselsprön uppspända är i och för sig inget nytt för dem som förstått att uppskatta hennes texter. I denna science fiction-historia för hon resonemang som understryker detta. Hon har helt klart för sig problematiken arv och miljö. Det är inte klokt hur underskattad hon var av etablissemanget.

Romanen publicerades också i bokform 1925, både i Sverige och i Finland. Numera finns det också ett Sigge Stark-sällskap.

Sällskapet. som har sin bas i Torsby, har (ännu) ingen webbplats men kan nås via kontaktpersonen Beth Haglund, epost beth.haglund@s.lrf.se

Författarna KG Johansson, Niklas Krog och Pia Lindestrand, som varit jury, har endast fått novelltexterna, inga författarnamn. 109 bidrag inkom, en blandning av science fiction, fantasy och skräck.

De tre novellerna på prispallen kommer i sinom tid att återges på arrangören SKRIVAs E-postlista (skriva-request@freelists.org, subject: subscribe, för att gå med). Författarna behåller rättigheterna till sina noveller. Den som vill använda tävlingsbidrag för något projekt (bok, tidskrift) kan nå författarna via undertecknad. (Det vore trevligt att se bidrag i tryck!)

Ett stort tack till föreningen Novellmästarna, som donerat prispengarna och utan vilken Fantastiknovelltävlingen i nuvarande form inte vore möjlig. Tack även till antologiprojektet Vildsint Skymningslandet som donerat exemplar av sin bok till tävlingsvinnarna. Skaffa denna årets mest spännande antologi!

PRISLISTA:
1:a pris: “Tåg” av Susanne Samuelsson
2:a pris: “Bortom “Brahms” av Caroline L Jensen
3:e pris: “Grus i maskineriet” av Marita H Linkruus

HEDERSOMNÄMNANDEN (i bokstavsordning på titeln):
“Hemvändarna” av Andreas Persson
“Och när han har levat” av Robin Karlsson
“Stjärnturisten” av Cecilia Wennerström
“Till Mary” av Alba Lundström Ramirez

Kommentarer från juryn (KGJ = KG Johansson, NK = Niklas Krog, PL = Pia Lindestrand).

“Tåg”
KGJ: Tågresan börjar tungt och blir obarmhärtigt värre och värre. Den inre monologen är lika skoningslös och läsaren följer med, hjälplöst som på räls. Det är skickligt gjort.

NK: Smygande klaustrofobisk och mycket välskriven historia om en tågresa genom ett smitthärjat landskap – med en smitta ombord.

PL: En klassresenärs färd mot helvetet, hon borde vara lättad för hon är med på tåget till landets smittfria del, längst upp i norr. Det här är en välskriven dystopisk berättelse där läsaren hålls i en gastkramande spänning.

“Bortom Brahms”
KGJ: Ångesten över att finna sig vara förälder har externaliserats förr men sällan med ett sådant strypgrepp. Brahms vaggvisa blir nog aldrig vad den har varit.

NK: Inkännande bebishistoria med mängder av betraktelser som känns självupplevda och som ger den smygande skräcken extra bett. Jag kommer aldrig att lita på en babymonitor igen.

PL: En krypande obehaglig stämning grundläggs redan i första meningen och bibehålls fram till det skakande slutet. En ensam mor älskar sin nyfödde son över allt annat men hon är också mycket trött av alla vaknätter. . .

“Grus i maskineriet”
KGJ: Vid en slarvig genomläsning kan novellen se ut som ett collage. Collaget är inte alls ointressant men när man läser närmare framgår det mer och mer hur de olika delarna belyser varandra. Ett imponerande exempel på hur mycket som går att få in mellan raderna.

NK: Utomordentligt välskriven historia som skiftar berättarfokus tre gånger, varje gång lika överraskande, och som dessutom har en sista mening som skruvar till det en sista gång. Snygg konstruktion.

PL: Det här är en historia om spionerande aliens som tar temat till helt nya nivåer. Att läsa den är som att öppna de där små kinesiska askarna och i varje ask ligger en liten skrämmande överraskning.

“Hemvändarna”
KGJ: Att det alltid finns någon som har det värre, hur eländigt ens liv än verkar, är bara ett av temana i den här välskrivna berättelsen.

NK: Vacker och stillsam berättelse som kanske inte överraskar, men som är så välskriven att den lyfter ändå.

PL: En klassisk spökhistoria med filosofiska undertoner. Att vända hem kan man göra på mer än ett sätt.

“Och när han har levat”
KGJ: En lugn och lite vemodig vardagsskildring där det ofattbara händer. Men det är för sent i världen och bara fanatiker tycks bry sig. Elegant.

NK: Enastående idé och väl berättad. En mening kommer jag alltid att fnissa åt: JESUS TAR AVSTÅND FRÅN KRISTENDOMEN.

PL: Det handlar om Jesus och vad som skulle hända om han kom tillbaka nu, till Helsingfors till exempel. En provokativ idé och ett habilt hantverk.

“Stjärnturisten”
KGJ: Trevligt med en renodlad sf-novell i klassisk stil, särskilt när den är så välgjord.

NK: Jag gillar uppfinningsrikedomen och den tydliga sf-glädjen. Skön tidsförlfyttning.

PL: Den här science fiction-deckaren med en “twist” i slutet vill jag ge en stor stjärna i kanten för att den är både spännande, innovativ och lite humoristisk därtill.

“Till Mary”
KGJ: Klassisk skräck utan mer krusiduller än stilen bör ha. Inga märkvärdigheter men fungerar utmärkt.

NK: Föredömligt rakt på sak och imponerande språkhantering. Det finns inte många onödiga ord.

PL: En kuslig brevnovell som är en riktig pärla i det lilla formatet.

Edmond Hamilton var i Sverige oerhört populär med sina kapten Frank-romaner som 1941–1946 publicerades i Jules Verne Magasinet (Veckans Äventyr). Hitills har fem volymer med Hamilton-texter publicerats, däribland två med just kapten Frank. Den andra delen i en planerad serie om fem kom våren 2011 med ett förord av förre DAST-redaktören Bertil Falk.

Volymen omfattar Captain Future and the Seven Space Stones (Kapten Frank och de sju magiska stenarna), Star Trail to Glory (Kapten Frank och postrånarna), Magician of Mars (Kapten Frank och trollkarlen från Mars) samt The Lost World of Time (Kapten Frank i en försvunnen värld).

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (sk ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 2 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik “tävlingsbidrag”.

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 999 kr. Andrapris 499 kr. Tredjepris 299 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Vinnarna erhåller också ett ex av den unika, nätsammanställda antologin Vildsint Skymningslandet.

SKRIVA är den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. Där diskuteras skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Mer info på http://www.skriva.bravewriting.com. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten.

AHRVID ENGHOLM

Bästa svenska sf-kongressen någonsin. Det tycker AHRVID ENGHOLM som här ger några (osorterade) intryck från kongressdagarna med Eurocon 2011.

Jag skall inte skriva någon “formell” kongressrapport från Eurocon. Jag orkar inte, och dessutom finns mitt twitterflöde där mycket av vad som timade står att finna. Istället här några osorterade tankar om Eurocon 2011.

På ett par utländska listor utnämnde jag Eurocon 2011 till den ”bästa svenska sf-kongressen någonsin”. Och det står jag för. Jag tror till och med att en och annan håller med?

Kommittén har lagt ned sin själ i kongressen och förmodligen arbetat som flitiga små myror. Och de skall vara stolta över att resultatet blev så bra. Man trodde nästan inte att det var möjligt: en riktigt stor, välarrangerad väldigt internationell sf-kongress i gamla Stockholm. Fantastiskt.

Jag uppskattade själv det internationella inslaget (jag tror det blev delegater från 34 35 länder till slut, bl a tillkom Kanada, Nya Zeeland, Mexiko, Filippinerna/Peru.

Själv hade jag faktiskt mycket att förbereda och dona med inför Eurocon! Ett par fanzines (SFJ, och Six Stories med några engelska noveller av mig) och en massa infolappar (får se nu: Novelltävlingen, Estcon, Baltcon, Engholm/Lönnerstrand-böckerna). Dessutom en panel (ca 20 i publiken trots att den gick väldigt tidigt), en massa korrespondens och det här med Twitter. Jag drog igång mitt twittrande ungefär en vecka innan för att få tid att skaffa followers och lära mig hur det funkar. Twittrandet gick riktigt bra. Min lilla twittermobil funkade som tänkt (och med den kunde jag också plåta en del).

Några höjdpunkter:
Anders Palm kom förbi och drog med mig och några finska fans på lunch. Mycket trevligt. Både jag och Anders är gamla finlandsfans. Bl a var ordföranden för sommarens Finncon, Kathleen, med och det är ju en värdefull kontakt. Jag pratade mycket med t ex britterna, rumänerna, finnarna, ryssarna, ukrainarna, till och med den isländske fanen, fransmännen, belgarna, normännen, danskarna, portugisen, osv osv. Imants från Lettland nästan överföll mig i kramkalas redan på uppvärmningspuben. Michael Pargman som crashspace coordinator skall förresten ha en eloge för att han såg till att fixa en del övernattningsproblem.

En annan höjdpunkt var att Sam J Lundwall dök upp, litet grand kanske som en “kunglighet”, så där en stund. Hann växla en hel del ord med honom, och vad det nu än hette priset han fick från Euroconen var det förstås välförtjänt. Litet intressant är det att Sam J fick pris på kongressen där John-Henri Holmberg var hedersgäst. Men JHH har inget att beklaga. Att vara GoH på en så pass fin kongress som Eurocon 2011 är en fin fjäder i hatten det också. Och förresten var ju han arrangör för den numera ”näst största conen, Scancon 76 (jag tror inte han beklagar att dess ca 475 deltagare nu slogs; det var på tiden   Eurocon hade alltså 750+ deltagare, för den som råkat missa det).

En intressant episod: precis innan stängning gick Tomas Cronholm och delade ut överbliven mat (pizzabitar). En viss person såg till att fylla väskan. Anders Holmström blev kanske sur på mig för att jag tog fyra chipspåsar (“En räcker!”) men jag hade redan hunnit stoppa ned dem i en plastpåse. Förresten behöver en gammal sf-fan litet näring. Fick litet böcker, bl a av Pebbles, FG och Lennart Svensson (och jag lovade dem att jag skall se till att de får antologin Vildsint Skymningslandet, där jag är med, den hann tyvärr inte bli klar till Eurocon). Jag har inte hunnit se min novell i Nya Åland än (det är samma som finns på engelska sist i Six Stories).

Kul att snacka med Börje Crona. Vi tävlade om att skriva kortast möjliga novell. Börje författade en på noll tecken, men jag tror jag knäckte Börje med denna novell (ungefär   och titeln räknas inte), titel: “The shortest short story possible   A Muder Mystery”. Text: “Minus one character”. Det går inte att skriva kortare än MINUS ett tecken (character, vilket ju också betyder berättelseperson).

Jag har inte hunnit kolla helgens alla tidningar än, men tyvärr verkar det ha varit ganska dåligt med mediabevakningen   med ett undantag: UR var där och spelade in fredagen och en rad föredrag, paneler osv. Lär gå att beskåda i september (förmodligen även via nätet också).

DN hade en stor men extremt tramsig artikel som verkade ha fått för sig att denna litterära kongress handlade om spel, film, leksaker och svindyra autografer. En person envisas med sin “Scandinavian Sci-Fi Toy….etc Convention” har lyckats sprida helt fel uppfattning vad sf-genren handlar om. Har kanske missat en och annan artikel, men jag fick uppfattningen att mediabevakningen var mager   och det är ju synd när man fixat till en så bra kongress!

Jag emotser alla andras olika synpunkter om Eurocon2011. Ös på! Nu i helgen var det verkligen ös!

Ahrivs epost: ahrvid@hotmail.com

Ahrvid om kon gressen på twitter: @SFJournalen

Kongressens webbplats: http://eurocon2011.se/

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 2 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik “tävlingsbidrag”.

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 999 kr. Andrapris 499 kr. Tredjepris 299 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Vinnarna erövrar också ett ännu hemligt men garanterat spännande bokpris!

SKRIVA är den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. (För att ansluta, maila skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.) SKRIVA diskuterar skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Mer info på http://www.skriva.bravewriting.com. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten.

Se gärna även nyhetsnotis nr 5 i nyhetsbladet SFJ, http://www.freelists.org/post/skriva/SFJ-208,5

Dast-medarbetaren och sf-entusiasten AHRVID ENGHOLM minns en lärare som var en länk mellan sagor och rymden.

Jag såg en dödsruna i Svenska Dagbladet 29 mars. “Lektor Göran Beskow har avlidit i en ålder av 100 år.”

Det var min gamle fysiklärare i gymnasiet. Och han var son till den milt sagt berömda sagotanten Elsa Beskow. Det är sant. Runan nämner att Göran Beskow jobbade på Nya Elementar, där jag gick i gymnasiet (ligger i Bromma, nu omgjort till högstadium). Litet snabbgoogling bekräftar det jag i och för sig visste att Elsa B var hans mor.

Historiens vingslag i ens vardag.

Göran Beskow var gammal redan på min tid; jag minns inte om man då pensionerades vid 67 år, men omkring den åldern bör han ha varit i. Och såvitt jag minns var han också medförfattare till vår fysikbok. (Att ha lärobokens författare som lärare är ju vittert! Men samma sak gällde kemin, där vår kemilärare var medförfattare till vår kemibok. Nya Elementar hade klass. När det gymnasiet tidigare låg inne vid Hötorget hade det Carl Jonas Love Almquist som rektor.)

Tänk att ens gamle fysiklärare blev 100 år. Jag minns honom som litet eftertänksam, men duktig, och jag brukade förresten ha femma i fysik. Runan i SvD nämner att han på 1950-talet gjorde en avhandling “som utförts inom ett internationellt uppmärksammat forskningsprojekt lett av professor Oskar Klein, (som) framlade sensationella teorier om grundämnenas uppkomst”. (Googling ger vid handen om att det bör ha handlat om att grundämnena bildas via transmutation i stjärnor, vilket idag är gängse teori.)

Tänk att ens gamle fysiklärare deltog i forskning om grundämnens bildande! Men han nämnde aldrig det på lektionerna. Ej heller nämnde han morsan, Elsa Beskow, berömd för bl a Putte i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, tanterna Grön, Brun och Gredelin, Hattstugan, och mycket, mycket mer. Troligen Sveriges näst största sagotant efter Astrid Lindgren.

Runan nämner också att Göran Beskow såg till att Nya Elementar fick ett observatorium. Det är en kupol och landmärke man ser från T-banan, station Åkeshov, men tyvärr var det sorgligt underutnyttjat under min tid. Det hände dock faktiskt att en del elever privat, efter skoltid och vid årstider då mörkret föll tidigt, gick upp där och kollade litet i refraktorn, som kan ha varit på 10–12 cm. Jag var med. Det var öppet – bara att gå upp till teleskopkupolen under tacknocken. Men något större praktiskt astronomiintresse ledde det inte till, i meningen att jag eller andra blev amatörastronomer. (Rymden i allmänhet, i litteratur och som rymdprojekt, bet bättre på mig!)

Tänk vilka minnen som slår emot en. Och då finns mycket mer från Nya Elementar. Fantasyförfattarinnan. TV-barnstjärnan. Kapten Frank-fanen i biblioteket. Lärare som var riktiga original – dock inte Göran Beskow, han var bara gedigen och duktig.

Den gamle fysikläraren, som grundade ett skolobservatorium, forskade om grundämnen, blev 100 år och som liten pojke med all säkerhet hörde en svensk sagodrottning uruppläsa sina sagor vid sängkanten.

PS. Om ni undrar: Kapten Frank-fanen i biblioteket var B-O Ringberg. Han hade någon sorts deltid på Nya Elementar och jag tror att det bl a ingick att hjälpa till i biblioteket. Ett tecken var att Nya elementars bibliotek var ovanligt sf-välförsett! Där fanns mycket sf i hyllorna, t ex sällsynta böcker från 50-talet. Fantasyförfattarinnan som gick i samma skola var Inger Edelfeldt, och TV-barnstjärnan Staffan Hallerstam, känd från t ex “Kullamannen”. Tänk vilket plugg man gick i!