Matilda Ruta skrev denna historia som ett examensarbete på Konstfack 2009. Istället för att göra hjältinnan i H C Andersens klassiska saga från 1835 till den svaga och utsatta flicka hon
ursprungligen var har Ruta gjort Timmelisa till något av en modern feminist som vägrar finna sig i sin offerroll. Hon dödar grodan som bestämt sig för att gifta sig med henne. Hon bygger ett eget hus och jagar sin egen mat. När hon nästan fryser ihjäl under vintern och räddas av en mullvad blir hon så rädd att hennes offerroll ska återupprättas att hon dödar mullvaden också.

När jag läste denna seriebok slogs jag ständigt över att grottfolk måste ha resonerat på liknande sätt som Tummelisa när de börjat lära sig bemästra naturen. När de med våld slutade låta naturens nycker bestämma över en måste de slagits av en enorm osäkerhet och ett allt större behov av att kontrollera sin omgivning. Att priset för frihet är rädslan att bli av med den. Att priset för självständighet är att tvingas fatta egna beslut och stå för dem. Att priset för makt är en skräck för dem med mer makt än en själv.

Tummelisa är en fängslande serie och mycket speciellt ritad och berättad. Helt klart värdigt ett examensarbete för konstfack, trots att det idag efter en viss fejkad psykattack gjorts till närmast ett skällsord. Tummelisa är en blandning mellan saga, avhandling och politiskt manifest. Ett lyckat sådant.

JOHANNES GENBERG

Året är 1924 och Viktor får i uppdrag att åka ut på landet för att hyra ett plan och testa en ny sorts kamera. Där träffar han piloten Emma och hennes far som skadades i första världskriget. Men när de flyger för att testa kameran ser de att något hemskt har hänt på marken. Något mycket ondskefullt.

Jag har bara gott att säga om denna serie. Den är vacker och vältecknad, välberättad och har en bra balans mellan tidsenlighet och skräck. Plus att man snart intresserar sig för Viktor och Emma och deras uppenbara tycke för varandra. Och varför Emmas obehaglige far är som han är.

Denna serie förtjänar helt klart en fin plats i ens bokhylla.

JOHANNES GENBERG

Systrarna Elsa och Fredrike bor som fosterbarn i en typisk småborglig villaförort. Under en fest som fosterföräldrarna anordnat för att kunna skryta om sina framgångar smiter de in i skogen för att leta efter ett mytomspunnet spökhus. Vad de inte vet är att huset faktiskt är ett spökhus och när väl barnen tagit sig in vill inte huset släppa taget om dem.

Denna seriebok är både väl berättad och bildmässigt stilistiskt. Trots att historien sträcker sig till 125 sidor så går den väldigt fort att läsa ut. Huruvida det är en nackdel eller inte är en plånboksfråga. Själva boken är däremot helt klart värt en läsning ifall man gillar moderna spökhistorier.

JOHANNES GENBERG

Kanarp & Edenborg

Innan jag börjar ska jag erkänna att jag inte gillar denna serie. Jag vet inte ens riktigt varför. Är det för att jag inte förstår den? Eller för att den inte passar min personliga smak? Eller är det för att serien är alldeles för japansk för att även en svensk som studerat japanska i över 10 år ska förstå den? Jag vet inte. Men jag gav upp vid runt sidan 100.

Serien handlar om … jag vet faktiskt inte. Det utspelar sig i en konstig skog i någon avsomnad japansk småstad. Där bor en pojke i ett ruckel tillsammans med en uppslagsverksande, ett par dörrandar, en flicka/lilja samt en höna med kostymväst som flyttar in i första kapitlet. Och sen händer en massa flummiga saker jag snart tröttnar på att försöka förstå.

Serien är väldigt influerad av den japanska inhemska religionen shintoism, som även idag påverkar japaners världssyn. Enligt den så har varje föremål och företeelse en gud som skyddar och vägleder den. Inte bara stenar, vinden och solen har en gud, utan även moderna saker som DVD:er, läsplattor och durumplast. Varje gång det uppstår något helt nytt så föds automatiskt en ny gud. Dessa gudar har en stark intern hierarki och är aldrig jämnstarka. Deras integration med varandra och världen är det vi upplever när vinden blåser, solen lysen eller durumplasten går av.

Har man det i åtanke blir historien lite mer logisk. Men jag förstår ändå inte vad som händer. Och ju mer jag försöker förstå desto mer inser jag hur ointresserad av vad som händer jag är. Om du är en fan av sådana här drömlika fantasyhistorier kommer du kanske gilla detta. Jag blev bara enormt uttråkad av att aldrig begripa vad som händer, varför det händer eller varför jag borde bry mig.

JOHANNES GENBERG

Första gången jag läste Lina Neiderstam var hennes serie Zelda i någon av Stockholms gratistidningar. Både Rocky och Elvis hade funnits sedan länge och hittat hem i en sorts självironisk humor som ofta gick ut på att huvudpersonen påpekar ett dumt beteende men sedan i sista rutan gör samma sak själv. Redan då tyckte jag det blivit tjatigt. Zelda tog vid denna tradition men försökte vrida det lite genom att handla om en halvrabiat feminist som inte kunde leva upp till sina egna läror. Hade Zelda kommit före Rocky och Elvis hade jag nog uppskattat den mycket mer än jag gjorde då, för nu hade det blivit så lätt att förutspå hur skämten var upplagda (även om Zelda verkligen fick till det ibland).

Men med Maran visas Lina att hon har en genuin känsla för nytänkande. Serien är kort och gott fräck porr – ja, porr! – men helt utan undanflykter, ursäkter och gränser. Dock har den en minst lika faschinerande historia som lyckas med att förmå läsaren att inte hänga sig kvar vid de väldigt grafiska scenerna utan tvingar en snabbt vidare mot slutet. Man kan ju alltid läsa om allt senare!

Nora hyr in sig i en ödslig stuga i Norrland för att skriva den stora generationsromanen. Men skrivkrampen och ensamheten blir för svår samtidigt som hon börjar drömma konstiga sexdrömmar.

Efter att ha hittat en gammal dagbok där en minst lika ensam vallpiga beskriver hur hon karvade fram en älskare av trä börjar hon själv skriva folktroinspirerade sexnoveller i hopp om att skrivkrampen ska släppa.

Serien är, för att välja ett modernt ord, queer. Alla sexuella böjelser presenteras lika varmt och välkomnande. Och då ska vi inte heller glömma dess sexscener med övernaturliga väsen. Till skillnad från annan porr så är historien inte något som slängs in för att ge det hela lite substans.

Storyn och sexscenerna kan bokstavligen inte vara utan varandra. Detta är så ovanligt att jag inte förstår hur Lina kunde lyckats. Det borde inte fungera men det gör det! Därför är denna serie redan en av mina absoluta favoriter. Såvida man inte ogillar folktro eller stör sig på den rikliga mängden gränsöverskridande gladsex så är detta något jag absolut rekommenderar. Jag kan inte understryka nog hur fantastisk jag tycker Maran är!

Och våga inte döma mig för min förtjusning innan du själv läst serien. Risken är stor att du får äta upp dina ord efteråt.

JOHANNES GENBERG

SAYONARA SEPTEMBER 2
Av Åsa Ekström
Kartago förlag 2011
ISBN 9789186003715, 216 sidor

I början av 2000-talet bokstavligen exploderade mangavågen efter att ha varit på stadig frammarch sedan mitten av 90-talet. Jag minns att det började med att Dragon Ball kom ut på svenska. Den sålde inte så bra så Bonniers bestämde sig för att avbryta utgivningen. Men en ström av klagobrev stoppade dessa planer och serien fortsatte att tryckas, ända till sista albumet. Helt plötsligt verkade alla Sveriges förlag vilja haka på trenden och det översattes manga i en surrealistisk takt.

Det hela spårade ur fullständigt. Förlagen hade ingen koll på vad som gjorde en bra manga bra så i början tryckte de helt enkelt serier som var populära i USA och Japan. Någon måste därefter ha läst mangorna och dragit slutsatsen att så länge som ögonen var stora nog så skulle serien sälja. Snart ändrade förlagen taktik och började spotta ut det ena skräpet efter det andra; troligen för att licenserna var billiga. Det hela kulminerade med uselt tecknade och fruktansvärt dåligt berättade koreanska manhwa-serier vars licenser troligen mer eller mindre skänktes bort. En flodvåg av förfärliga mangor och manhwor alienerade läsarna och marknaden kollapsade. Idag är förlagen försiktiga och utgivningen av manga på svenska blygsam.

Men mangorna har satt sina spår i den nya generationens serietecknare och de bryr sig inte om att förlagen inte förstår manga; det gör nämligen de själva! I den nya eskapism-serietidningen Utopi kan man läsa Lisa Medins mycket underhållande Medley. Den utspelar sig i en alternativ värld/framtid där musikinstrumentens sanna potential som dödliga vapen har upptäckts. Den serien är mycket inspirerad av manga. Det vet jag, för jag var där när hon tecknade serien (på den tiden när den utkom som fanzin).

Åka Ekström däremot är inte bara inspirerad av mangans bildspråk (vilket Medley är) utan hon har helt gått in för att rita manga. Det märks när man läser hennes planerade 3-delars serie Sayonara september (vars två första delar kommit ut). Om man bortser från att serien läses på svenskt vis, utspelar sig någonstans i Sverige och är på svenska så är serien så manga-lik att det är svårt att se skillnaden. Sayonara september kallas för ”sveriges första riktiga manga” och det kan mycket väl stämma. Att hon lånat (stulit?) väldigt mycket från Nana (en mycket populär manga som också översatts till svenska) är uppenbart för den insatte. Inte bara tecknar- och berättarstil är närmast identiskt utan även vissa scener och serierutor är antingen mycket lika eller rent av identiska. Men det sänker inte betyget för detta är en intressant berättelse, även om jag tycker att den är ojämn. Ibland skulle vissa delar behöva fördjupas och ibland skyndas på.

Alex börjar på serieskolan och med det förhoppningsvis ett nytt liv. Alex har ett mörkt förflutet som hon inte vill konfrontera. Där blir hon inneboende hos ett gängs udda killar och vän med den påstått tankeläsande Lillian. Men hur mycket hon än försöker leva ett lyckligt studentliv kan hon inte fly ifrån sin hemlighet, som sakta håller på att trasa sönder henne.

Det är väldigt kul att det finns en tecknare i Sverige som verkligen förstått vad som gör manga manga. Det är så mycket mer än stora ögon, söta stjärtar, våld och sex. Det är en seriestil som främst fokuserar på den enskilde personen och dess relation till alla andra. I mangornas värld får även mindre viktiga karaktärer plats eftersom de är så viktiga för helheten. Och precis som i verkliga livet är ingenting enkelt, svartvitt eller uppenbart. Detta vet Åsa och vi som läst Sayonara september vet att hon vet det.

Är då mangastilen seriesveriges framtid? Nej. Sverige behöver en egen serieidentitet och den kan vi inte få genom att rakt av kopiera av andra. Men det är genom att låna och experimentera som man utvecklas och jag kan självsäkert förutspå att denna generation serietecknare kommer ge oss en massa nya, intressanta alster och idéer. Och detta kommer i sin tur inspirera nästa generation serietecknare. Det är ännu en anledning till att Sayonara september är ett välkommet tillskott.

Jag vill avsluta med att berömma svenskan. Första gången jag läste serien sade jag till mig själv ”äntligen en manga som är skriven på vettig svenska”. Jag har till dags datum aldrig läst en svensköversatt manga vars svenska inte känns onaturlig och styltad. Det är förstås ofrånkomligt att det blir så när man ska översätta från ett så annorlunda språk som japanska , men det känns som om översättarna oftast är mer angelägna att översättningen ska stämma snarare än att den ska låta bra för en svensk publik. Denna taktik fungerar ofta i romaner men sällan i serier eftersom flödet är helt beroende av relationen mellan serierutan och språket. Bildspråk och textspråk ska komplettera varandra och är relationen ojämn så tappar läsaren intresset.

Sayonara september är därför en fröjd att läsa eftersom detta flöde fungerar perfekt och kan därför fungera som en mall för översättare som känner sig vilsna i seriernas värld. Visserligen skrevs serien redan från början på svenska, vilket ju hjälper, men här har vi en serie som visar hur en ”äkta” manga skulle kunna se ut i översättning. En bedrift som kanske till och med överskuggar mangans underhållande och läsvärda story.

JOHANNES GENBERG

Åsa Ekström, självporträtt

För er som redan läst de två första böckerna vet exakt vad ni kan förvänta er (om inte, läs de två första recensionerna av mig först: nr 1 och nr 2). Det är samma anekdotiska berättelser om allt mellan himmel och jord. Och det är samma krystade och okrystade koppling till kaffe. Och det är fortfarande bra.

Det enda jag inte gillar med böckerna är den osmidiga svenskan. Det märks att My Bergström kan sin japanska, men inte riktigt vet hur hon ska få översättningen att fungera. Men det är hon inte ensam om (japanska är ett mycket svårt språk att översätta bra) och det är absolut inget som sänker helhetsbetyget.

JOHANNES GENBERG

Modesty Blaise återges i bättre kvalitet än någonsin med nyscannat material direkt från tecknaren Romeros eget arkiv och med ny översättning av Sara Årestedt som är mer trogen originalet. Modesty Blaise slipper falla offer för den censur som präglat tidigare publiceringar. Hon får vara lika sexig, smart och dödlig som i O’Donnells och Romeros original.

Numret innehåller också kriminalnovellen Undercoversnuten av Pär Thörn – enligt Jonas Thente på Dagens Nyheter ”en av den svenska litteraturens just nu viktigaste författare”. Thörn kommer att återkomma i Agent X9 med totalt 14 mikronoveller.

Av Charlie Christensen
Kartago förlag 2011
ISBN 9789186003814, 143 sidor

Arne Anka publicerades mellan 1983 och 1995. Denna bittre anka gnällde och klagade på det nya Sverige som höll på att uppstå. Vänstern hade självdött, Stockholm ockuperades av yuppies och i detta nya samhälle var det ingen som intresserade sig för alkoholisten och vänsterfilosofen Arnes självutnämnda genialitet. Det var nog det som gjorde honom mest förbannad. 2004 återvände han, mer förbannad än någonsin efter en skilsmässa och numera pappa åt en skitunge.

Ja, mycket lite har blivit bättre sen 80-talet. Joggarna förpestar parkerna, blufftiggare lurar av oss småpengar, tjuvar försöker undkomma genom att kalla offren för rasister, miljödårar förutspår den ena jordens undergång efter den andra, det pittoreska Barcelona översvämmas av vidriga turister.

Men trots allt detta så finns det ändå tid att tänka tillbaka till hur det var en marsdag 1980 när punkar-Arne köper lite knark samtidigt som folket röstar ja till utveckling av kärnkraften med reservation att den ska avvecklas till 2010. Men den senare delen väljer våra politiker senare att strunta i förstås, precis som den tidens kritiker menade skulle hända.

Arne Anka har alltid fallit mig i smaken. Inte bara för att jag håller med om det mesta han säger utan även för att jag gillar tecknar- och berättarstilen. Arne är tidsbunden och är alltid roligast när händelserna som kommenteras ligger färskt i minnet. Men jag vet att jag kommer läsa detta album om 20 år på samma sätt som jag läser 80-talets Arne: med en nostalgisk blick och en insikt att trots Internet, Ipods och svarta amerikanska presidenter så finns det fler likheter med 80-talet än skillnader när allt kommer omkring. Och att Arne var där och fick mig att garva över eländet.

JOHANNES GENBERG

Av Hans Lindström
Kartago förlag 2011
ISBN 9789186003838, 157 sidor

Hans Lindströms kortserier har jag läst större delen av mitt liv. I detta album har hans bästa satirer samlats och tryckts i färg. Alla serier kretsar mer eller mindre kring idén om ett Välfärdssverige som var på god väg att byggas men som de senaste årtiondena har avvecklats med en rasande takt. Och där någonstans står vi, det vanliga folket, som ett gäng grundlurade skock får. Men det finns andra absurditetet att avbilda i Lindströms värld också.

Det är roligt, det är fyndigt och det är ibland enormt träffande. Men 157 sidor går väldigt fort att läsa. Så ironiskt nog så är denna serie nog inget att köpa för den läsarkrets som den riktar sig till: de fattiga och utsatta. Snarare är de rika, de som inte alls behöver tänka på pengar, som kan betala för den korta lästiden. Men frågan är om de uppskattar humorn. Jo, kanske det, om de har lite självironi.

JOHANNES GENBERG