Det är författarens femte bok, och enligt mig hans roligaste och fyndigaste. Jag ska förklara varför. Men innan jag gör det så vill jag ställa en retorisk fråga: ”Var får KG alla uppslag och idéer ifrån? Kan det vara en gudomlig feedback?”

Det är bästa boken hittills enligt min mening av de tre jag har läst. Den är kvick både språkligt och handlingsmässigt.  Det är flera berättelser i boken.  En berättelse om gruppen Feedback – deras manager Tina och deras sångare Pete. Berättelsen utspelas i nutid som är nära framtid med en del återblickar.

En skildring av ungdomsgäng i en segregerat Stockholm på jakt efter kickar och spänning.

En sidohistoria om två kvinnliga poliser och en kärlekssaga med två femtonåringar. Hon svensk och han nysvensk eller rab som dessa kallas i framtida Stockholm.

På så sätt lyckas KG Johansson med konststycke att fläta ihop flera spännande berättelser med Rock’n’roll, South-Side Story (istället för West), Romeo och Juliet och science fiction. Det roligaste är att KG tar in musikbranschen och deras profitörer till framtiden, en bransch så konservativ att inte ens framtiden kan ändra branschens förutsättningar och könsroller.

Det är svårt att förstå sammanhangen först.  Det är lite av ”I väntan på Godot”. Pete försvinner. Jag trodde att boken skulle handla om Pete men han går under jorden och plötsligt handlar mycket om Tina, hans fru, och hennes minnen av Pete. Det handlar om ungdomar som letar efter sin identitet och söker livets mening medan de utforskar Stockholms gator. Det tar en stund att gissa att alla är på väg till det ultimata giget i Kungsträdgården.

KG bygger upp stämningen på ett skickligt sätt.  Bokens alla personer är på väg dit vare sig de vet det eller inte.

KG leker med orden – Raber kontra Svennar, gyangu (gäng), bubbla (surfa/mms:a), epoxyleendet, batongluder, lime (drog), limemannen (knarkhandlaren), kuro (blatte?). Det är bara axplock av roliga låneord och metaforer som kryddar berättelsen och bidrar till auran av framtida Sverige.  Varje människa har en kyoushi– en formbar personlig multimedia-enhet som kan allt. Yes, jag erkänner, jag googlade efter kyoushin. Var köper man en sådan manick, har jag missat det senaste?

Alla människor bubblar i framtiden. Nästan varje svensk över tio bär olika apparater vilket tillsammans med kyoushin ger fem informationskällor som består av ljud, bild, GPS, medicinsk fakta och sinnesstämningsdata. Kan en flod av data manipuleras i en feedback? undrar några personer i boken.

Feedback – är namnet på rockbandet i boken. Det tar ett tag att förstå att författaren leker med orden här också, på sid 174 säger en person ”allt handlar om feedback”. Det gäller återkoppling och inte bara mellan gitarr och förstärkare men en feedbackmekanism människor emellan, en biologisk kedjereaktion så att säga. En positiv och negativ återkoppling som går att manipulera med musik. Är Tina Petes förstärkare?

KG Johansson fördjupar sig i ämnet och utforskar dolda möjligheter i företeelsen.

I filmen Midnatt i Paris låter Woody A en av karaktärna (Gertrude Stein) säga följande replik:
“Now, about your book, it’s very unusual, indeed.  I mean, in a way, it’s almost like science fiction. We all fear death, and question our place in the universe. The artist’s job is not to succumb to despair, but to find an antidote for the emptiness of existence.”  När jag hörde repliken så kände jag genast återkoppling till KGs roman där scifi och rock’n’roll har funnit varandra i en mycket lyckad kombination.

ANDRÉ LOUTCHKO

Författarens webbplats: http://www.kgjohansson.se/

Det skrivs inte många framtidsthrillers i Sverige. Därför är Erika Johanssons debutroman intressant och ovanlig. Hon har förlagt handlingen i sin bok till en steril planet som heter K55. De är innevånarna isolerade från omvärlden på grund av att en pest har härjat där och människorna hålls därför instängda under jorden.

Boken handlar om Grupp Bravo som leds av Eddi Lorenz, som utvecklas till att bli en riktig hjälte. De har en målsättning att bryta isoleringen, men många och mycket mörka krafter försöker sätta käppar i hjulet. Det blir både våldsamt och dramatiskt när de onda och de goda drabbar samman. Dessutom är det länge oklart vilka som står på den ena eller andra sidan.

I SF-romaner i allmänhet och i denna också har författaren stor frihet att fabulera eftersom man aldrig vet hur framtiden kommer att se ut. Det är spännande att se hur författaren ser den kommande utvecklingen. Det blir naturligtvis många teknik- och IT-innovationer, men ändå inte överväldigande. Dessutom söker personerna hela tiden efter den tid som varit. Nutiden verkar vara den bästa.

Författaren använder sig av flera återkopplingar till dagens kultur i form av författare, tonsättare och t o m viner. Det var bättre förr. En stillsam humor kryddar också handlingen.

Jag har alltid haft ganska svårt för SF-genren, men denna bok hade mer läsvärde än de flesta jag konsumerat.

NISSE SCHERMAN

Som Sigge Stark var Signe Björnberg (1896–1964) Sveriges kanske mest folkkära författare genom tiderna, hatad och bespottad av kultureliten och av kollegor som saknade hennes eminenta förmåga att strukturera intriger på utmärkt svenska. Hon brukar betecknas som författare av kärleksromaner och kärleksnoveller, men hon hade större bredd än så. Hon skrev historiska berättelser och hennes kärlek till djur, inte minst hästar och hundar, lyser fram. Hon var det stora namnet i Vårt Hem och i dess femte årgång publicerades följetongen Professorns experiment med människohjärtan (Vårt Hem 10-28/1945).

Det handlar inte om kirurgiska experiment, som man skulle kunna tro av titeln, men professorns teori och experiment hör definitivt hemma under rubriken social faktasi och psykologisk science fiction. Följande stod att läsa i Vårt Hem om Professorns experiment med människohjärtan:

”Denna intressanta roman handlar om en snäll professor, Abner, som endast lever för sin vetenskap och som förfäktar den idén att barn som uppfostras av goda människor, avskilda från världens ondska, själva komma att bli goda människor. Professorn skulle vilja uppfostra två exemplar av människosläktet, ett manligt och ett kvinnligt. Det manliga ”exemplaret” skulle uppfostras enbart av män och det kvinnliga erndast av kvinnor.”

Professorn får ett arv och därmed råd att testa sin teori med ett försök i full skala. På ett barnhus väljs en pojke och en flicka ut och uppfostringen enligt professorns modell igångsätts. Professorns avsikt är att de båda vid vuxen ålder ska gifta sig. Pojken ger sig emellertid ut på upptäcksfärd och ser genom en granhäck både män och kvinnor. Flickan däremot har aldrig sett en man när hon fyller 18 år och de båda ska sammanföras.

Sigge Stark vet verkligen hur en slipsten ska dras. Intrigen dras åt och mot slutet tvingas professorn att släppa sitt krav på att de två ska gifta sig med varandra. Så här låter en dialog i den vevan:

“Nå, kära bror, vad var det jag sa’. Kunde du bestämma över några människohjärtan?”

“Hjärnor”, rättade professorn matt.

“Inte ens du, kära bror, duger, trots all din lärdom till att uppfostra folk att älska på befallning,” sade apotekaren skadeglatt. “Hur går det med dina teorier om de första intryck hjärnan mottager?”

“Det var ett experiment”, försvarade sig professorn, “och hur ett experiment skall utfalla kan man ju inte på förhand avgöra. Då vore det intet experiment.”

“Men du kunde avgöra det i alla fall om jag inte missminner mig.”

“Och i huvudsak fick jag rätt om du behagar påminna dig vad som egentligen var grundidén i mitt experiment”, sade professorn med hetta. “Det var uppfostrans betydelse för karaktärens utveckling. Kan du påstå något annat än att mina barn blivit vad jag visste att de skulle bli, renhjärtade, hederliga och bra mämmiskor.”

“Nej det vill jag visst inte förneka”, medgav apotekaren. Det bekom honom ingenting alls att professorn fått rätt i denna punkt – huvudpunkten – då han ändå hade något att reta honom med.

Att Signe Björnberg hade god blick för människor och skrev sina berättelser med sina psykologiska känselsprön uppspända är i och för sig inget nytt för dem som förstått att uppskatta hennes texter. I denna science fiction-historia för hon resonemang som understryker detta. Hon har helt klart för sig problematiken arv och miljö. Det är inte klokt hur underskattad hon var av etablissemanget.

Romanen publicerades också i bokform 1925, både i Sverige och i Finland. Numera finns det också ett Sigge Stark-sällskap.

Sällskapet. som har sin bas i Torsby, har (ännu) ingen webbplats men kan nås via kontaktpersonen Beth Haglund, epost beth.haglund@s.lrf.se

Edmond Hamilton var i Sverige oerhört populär med sina kapten Frank-romaner som 1941–1946 publicerades i Jules Verne Magasinet (Veckans Äventyr). Hitills har fem volymer med Hamilton-texter publicerats, däribland två med just kapten Frank. Den andra delen i en planerad serie om fem kom våren 2011 med ett förord av förre DAST-redaktören Bertil Falk.

Volymen omfattar Captain Future and the Seven Space Stones (Kapten Frank och de sju magiska stenarna), Star Trail to Glory (Kapten Frank och postrånarna), Magician of Mars (Kapten Frank och trollkarlen från Mars) samt The Lost World of Time (Kapten Frank i en försvunnen värld).

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (sk ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 2 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik “tävlingsbidrag”.

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 999 kr. Andrapris 499 kr. Tredjepris 299 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Vinnarna erhåller också ett ex av den unika, nätsammanställda antologin Vildsint Skymningslandet.

SKRIVA är den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. Där diskuteras skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Mer info på http://www.skriva.bravewriting.com. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten.

AHRVID ENGHOLM

Bästa svenska sf-kongressen någonsin. Det tycker AHRVID ENGHOLM som här ger några (osorterade) intryck från kongressdagarna med Eurocon 2011.

Jag skall inte skriva någon “formell” kongressrapport från Eurocon. Jag orkar inte, och dessutom finns mitt twitterflöde där mycket av vad som timade står att finna. Istället här några osorterade tankar om Eurocon 2011.

På ett par utländska listor utnämnde jag Eurocon 2011 till den ”bästa svenska sf-kongressen någonsin”. Och det står jag för. Jag tror till och med att en och annan håller med?

Kommittén har lagt ned sin själ i kongressen och förmodligen arbetat som flitiga små myror. Och de skall vara stolta över att resultatet blev så bra. Man trodde nästan inte att det var möjligt: en riktigt stor, välarrangerad väldigt internationell sf-kongress i gamla Stockholm. Fantastiskt.

Jag uppskattade själv det internationella inslaget (jag tror det blev delegater från 34 35 länder till slut, bl a tillkom Kanada, Nya Zeeland, Mexiko, Filippinerna/Peru.

Själv hade jag faktiskt mycket att förbereda och dona med inför Eurocon! Ett par fanzines (SFJ, och Six Stories med några engelska noveller av mig) och en massa infolappar (får se nu: Novelltävlingen, Estcon, Baltcon, Engholm/Lönnerstrand-böckerna). Dessutom en panel (ca 20 i publiken trots att den gick väldigt tidigt), en massa korrespondens och det här med Twitter. Jag drog igång mitt twittrande ungefär en vecka innan för att få tid att skaffa followers och lära mig hur det funkar. Twittrandet gick riktigt bra. Min lilla twittermobil funkade som tänkt (och med den kunde jag också plåta en del).

Några höjdpunkter:
Anders Palm kom förbi och drog med mig och några finska fans på lunch. Mycket trevligt. Både jag och Anders är gamla finlandsfans. Bl a var ordföranden för sommarens Finncon, Kathleen, med och det är ju en värdefull kontakt. Jag pratade mycket med t ex britterna, rumänerna, finnarna, ryssarna, ukrainarna, till och med den isländske fanen, fransmännen, belgarna, normännen, danskarna, portugisen, osv osv. Imants från Lettland nästan överföll mig i kramkalas redan på uppvärmningspuben. Michael Pargman som crashspace coordinator skall förresten ha en eloge för att han såg till att fixa en del övernattningsproblem.

En annan höjdpunkt var att Sam J Lundwall dök upp, litet grand kanske som en “kunglighet”, så där en stund. Hann växla en hel del ord med honom, och vad det nu än hette priset han fick från Euroconen var det förstås välförtjänt. Litet intressant är det att Sam J fick pris på kongressen där John-Henri Holmberg var hedersgäst. Men JHH har inget att beklaga. Att vara GoH på en så pass fin kongress som Eurocon 2011 är en fin fjäder i hatten det också. Och förresten var ju han arrangör för den numera ”näst största conen, Scancon 76 (jag tror inte han beklagar att dess ca 475 deltagare nu slogs; det var på tiden   Eurocon hade alltså 750+ deltagare, för den som råkat missa det).

En intressant episod: precis innan stängning gick Tomas Cronholm och delade ut överbliven mat (pizzabitar). En viss person såg till att fylla väskan. Anders Holmström blev kanske sur på mig för att jag tog fyra chipspåsar (“En räcker!”) men jag hade redan hunnit stoppa ned dem i en plastpåse. Förresten behöver en gammal sf-fan litet näring. Fick litet böcker, bl a av Pebbles, FG och Lennart Svensson (och jag lovade dem att jag skall se till att de får antologin Vildsint Skymningslandet, där jag är med, den hann tyvärr inte bli klar till Eurocon). Jag har inte hunnit se min novell i Nya Åland än (det är samma som finns på engelska sist i Six Stories).

Kul att snacka med Börje Crona. Vi tävlade om att skriva kortast möjliga novell. Börje författade en på noll tecken, men jag tror jag knäckte Börje med denna novell (ungefär   och titeln räknas inte), titel: “The shortest short story possible   A Muder Mystery”. Text: “Minus one character”. Det går inte att skriva kortare än MINUS ett tecken (character, vilket ju också betyder berättelseperson).

Jag har inte hunnit kolla helgens alla tidningar än, men tyvärr verkar det ha varit ganska dåligt med mediabevakningen   med ett undantag: UR var där och spelade in fredagen och en rad föredrag, paneler osv. Lär gå att beskåda i september (förmodligen även via nätet också).

DN hade en stor men extremt tramsig artikel som verkade ha fått för sig att denna litterära kongress handlade om spel, film, leksaker och svindyra autografer. En person envisas med sin “Scandinavian Sci-Fi Toy….etc Convention” har lyckats sprida helt fel uppfattning vad sf-genren handlar om. Har kanske missat en och annan artikel, men jag fick uppfattningen att mediabevakningen var mager   och det är ju synd när man fixat till en så bra kongress!

Jag emotser alla andras olika synpunkter om Eurocon2011. Ös på! Nu i helgen var det verkligen ös!

Ahrivs epost: ahrvid@hotmail.com

Ahrvid om kon gressen på twitter: @SFJournalen

Kongressens webbplats: http://eurocon2011.se/

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 2 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik “tävlingsbidrag”.

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 999 kr. Andrapris 499 kr. Tredjepris 299 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Vinnarna erövrar också ett ännu hemligt men garanterat spännande bokpris!

SKRIVA är den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. (För att ansluta, maila skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.) SKRIVA diskuterar skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Mer info på http://www.skriva.bravewriting.com. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten.

Se gärna även nyhetsnotis nr 5 i nyhetsbladet SFJ, http://www.freelists.org/post/skriva/SFJ-208,5

För någon tid sedan hörde en litteraturforskare av sig till mig. Han håller just på att skriva en svensk science fiction-översikt och avsåg att ta med min roman Grottan (1996) i den. Boken var en djupdykning i mitt eget just då ovanligt såriga psyke. I baksidestexten stod: “Grottan finns i vårt inre … ger en mångtydig världsbild där till och med Döden endast är porten till nya grottvindlingar”.

När jag nu läser svenska Jungstiftelsens årsbok Tema nedstigning Coniunctio 2011 (www.jungstiftelsen.se) med Otto von Friesen (bilden) som redaktör slår det mig  att denna djupdykning är ett slags raffinerad science fiction. C G Jung skrev: “Mörkrets gåvor är fulla av gåtor. För den som kan hålla fast vid gåtorna uppenbarar sig en väg. Underkasta dig gåtorna och det fullständigt obegripliga. Svindlande broar leder över evighetsdjupa avgrunder. Men låt gåtorna leda dig.”

Denna årsbok är som vanligt såväl rik som läsvärd. Murray Stein skriver on Jungs Röda Bok, som trots att Jung inte ville så, nu har publicerats. Det är en dialog med sin själ som Jung skrivit. Med stort mod stiger han ned i sitt eget djup och uthärdar där sin osäkerhet i mörker och vilsenhet.

Margareta Maya Gustafsson menar det är en kungsväg till befrielse att sätta ord på oron, den skotske psykiatern Maurice Nicoll som var kamrat till Jung i Zürich och bl a skrev en av de första böckerna om Jungs drömtolkning, behandlar det svåra ämnet “Tro”.

Om det litterära nedstigningsmotivet och resan till det inre skriver professor emeritus David L Miller i en intressant essä: “Kristi två sandaler – nedstigningen i historien och till helvetet”. Den borde läsas av någon sciencefictionforskare – här finns underbara uppslag i mängd.

Gunilla Midbøe behandlar ett möte med Stina Hammar under rubriken “Att väva samman livet och döden”. Det rör bl a Stina Hammars son Henrik som 29 år gammal tog sitt liv. Att dö är verkligen att ge sig ut på en science-fictionresa. Vi ska alla göra det och ingen kan komma åter och berätta om hur det är.

Om färden in i döden handlar årsbokens klart mest intressanta bidrag: “Den sista resan inåt” –  en bildsvit av Lars-Göran “Manne” Mann. Redaktör Otto von Friesen hade skrivit en samling haiku-dikter: “Anno Haiku”. Då samlingen skulle utges, bad han vännen och grannen Lars-Göran Mann att han skulle illustrera boken.

Mann målade bilder på en tallrik och fotograferade dem. Sedan diskade han tallriken och började på nytt.

Boken utgavs och ett halvår därefter upptäcktes att konstnären hade en långt gången, obotlig cancer. Inför döden på sjukhuset kontemplerade han kring sina bilder. Han trodde att de representerade en omedveten visshet om denna sin sista resa i livet.

Resultatet är ett av de tyngst vägande vittnesmål om dödsresan jag mött. Den är i sanning arketypisk vilket jag kan känna, eftersom den ibland tangerar sådana förhållanden som är privata och personliga för mig.

Vid ett tillfälle i livet hade jag förlorat tre ankarfästen som varit viktiga för mig: Mitt förlag hade fått ekonomiska problem och kunde inte längre ge ut mig, jag hade sparkats från det jobb jag haft i femton år och jag hade halvt frivilligt slutat på tidningen jag skrev i.

Jag satt i fiskarhamnen Vettnet på Nordkoster och såg färjan lägga till vid kajen. Människor strömmade iland och jag tänkte: “Kanske är någon av dessa personer död …”

Tanken blev till boken Dödisgropen som kom 1990 och som av svenska folket i en vid och landsomfattande biblioteksomröstning valdes till bästa deckaren på svenska någonsin. Nu återser jag i Coniunctio det motiv som då dök upp i min hjärna. Under finns en haiku av Otto von Frisen:

“Döden går i land
Han färdas inkognito
Tiden står stilla”

Ett av mina barnbarn meddelade sin mor att han tänkte måla ett porträtt av Gud. Hans mor som gått ur kyrkan, sade en smula irriterad att ingen visste hur Gud ser ut. Barnbarnet svarade tryggt:

”Då får dom vetat nu då!”

Porträttet han målade, hänger nu vid hans mormors och morfars sängar. Det påminner starkt om en bild Lars-Göran Mann skapade till denna haiku av Otto von Friesen:

“Hur målar man Gud
Kanske som en övergång
Det första steget”

När man som jag fyllt 75 år är det naturligt att fundera över Döden och vad som händer när man tvingas ut på Den sista resan.

Jag har tidigare tyckt att den som berättat mest trovärdigt om det slutliga skymningslandet är Willy Granqvist i sin inför döden skrivna Natten som kom 1987. Men det jag nu upplever i Coniunctio 2011 känns ännu mera som en möjlig reseskildring. Den fyller mig med både bävan och förtröstan.

JEAN BOLINDER

Av Selvakumar Ramachandra

Författaren är student vid Blekinges Tekniska Högskola i Karlskrona. Han är 30 år och har bott i Ronneby de senaste två åren. Han är rullstolsburen.

Han presenterar sig som novellförfattare och skriver inom det socio-politiska området, för det mesta på sitt modersmål tamil. Under fem år har han publicerat sig på sin blogg. Några berättelser är översatta till engelska och, som här, svenska. Med svenskan har han fått hjälp av sin vän Jonas Toll.

För en liten tid sedan publicerade han via Amazon en engelsk översättning av samlade noveller: http://www.amazon.com/Omega-Stories-alpha-perspective-1/dp/145653274X/

De läsare som kan tamil kan följa hans skriande på http://vinaiooki.blogspot.com. Vinaiooki betyder katalysator, och han vill vara en sådan för människors tankar genom sina berättelser.

På fritiden, utom att skriva, är han bl.a. målvakt i innebandy.

Har har intervjuats i Ronneby Tidning av Elisabeth König som också tagit bilden:
http://www.blt.se/nyheter/ronneby/article2259825.ece

***

Gud anländer!

Varje tidning, tidskrift, radio, TV och blogg berättade bara om detta. I förra veckan, när en nordindisk tidning skrev en hel del om en tioårig tibetansk pojkes dröm, var det ingen som brydde sig om det. Många trodde att det var ytterligare en falsk historia för att irritera Kina från “Minitibet”, Dharmasala i Indien. Drömmen var att två ringar skulle skapas exakt vinkelrätt mot varandra och Gud skulle komma i gående på den stig som de bildade. Pojken kunde tydligt berätta om bildandet av ringarna. Men när han sa att han såg någon som “Dalai Lama promenera på stigen” och han sa att ”Kärleken råder” såg alla på det här med misstänksamhet. Men det ändrades några dagar senare när en revolutionär som arresterades och fängslades i Bolivia också hade samma dröm, men för honom var det Che Guevara som gick på stigen och sa samma sak, “Kärleken råder”.

För mig, Karthi Ramachandran, en vetenskapsman som arbetar på principen om hur världen utvecklats från en encellig amöba, lät detta som ett skämt när folk talade om Guds ankomst och den slutliga domen.

Vad är det med denna dröm och Gud? Denna pojkes dröm förstör min vardag. Jag har alltid trott på att hela världen skapats från en enda cell och inte av Gud.

Människor från olika sociala förhållanden, gifta män och kvinnor, kriminella, korrupta politiker, fromma präster, falska prästen, ateister, tiggare, socialarbetare, läkare, ingenjörer, vetenskapsmän började få samma dröm, oavsett land, språk och kultur. Detta skapade nyheter, sedan kom rykten, till slut väcktes farhågor.

De som inte hade fått drömmen misstänktes vara syndare. Inom en månad sjönk antalet syndare ner till ett par tusen. Enligt min grundläggande förståelse är Gud själv den största uppfinningen av människan och även jag ville veta hur Gud såg ut, åtminstone i drömmen. För min fru Ammu handlade det om huruvida Gud skulle se ut som den Gud som hon trodde på. Jag tänkte att om jag någonsin får en dröm jag skulle vilja se Gandhi eller Prabhakaran.

“När får vi drömmen Karthi?” Ammu höll på att be och jag kunde se att hon var orolig för det. Hon verkade vara mer oroliga för detta än att inte kunna starta en familj genom att ha få ett barn trots alla medicinska behandlingar.

Häromdagen sa hon “Karthi, minns du att det var Guds verser som förenat oss också?” För som jag svarade: “Naturligtvis ja kära, Jag är vägen och sanningen och livet …. Bara för dig ”

Ammu sade att hennes mormor brukade säga att våra liv i sig var Guds dröm. Jag sa inget mer och somnade.

***

Några av världens ledare började också få drömmen och sedan började forskning om drömmen. Drömmen var den samma tills ringarna framträdde, därefter var det olika personer som gick på ringen i stället för Gud.

För varje person var det den personen som de älskade mest och detta gjorde ankomsten av Gud mer intressant. Satelliten som skickades till månen tog bilder av jorden och när de två ringar började dyka upp runt jorden var det inte bara intressant utan också chockerande.

Under den senaste veckan fanns det ingen brottslighet i ett enda hörn av världen. Eldupphöravtal följdes utan tillsyn. Kashmir, Palestina och Tamil Eelam fick absolut fred och frihet. Floden Kaveri flöt genom Indien utan problem. Tågen genom Indien hade förlängts upp till Karachi. De vita i Australien slutade retas med aboriginerna och indianerna slutade reta de svarta.

Inga bomber briserade någonstans. På flygplatser behandlades män med långa skägg och kvinnor som bar burka som normala passagerare.

Det var en överraskning att folk skulle kunna bli så goda på bara en vecka. Även om rädslan fanns överallt så såg det ut som om det var kärlek överallt.

“Gud är så stark, tror jag att han borde besöka oss varje år”. När jag sade detta till min kollega Nils Andersson, som egentligen är ateist, så verkade han inte njuta av det.

Andersson som brukade fira varje helg med att dricka och dejta hade börjat låta sitt skägg växa ända sedan han fick drömmen. På hans bord låg en helt ny bibel. Finns det en direkt relation mellan Gud och disciplin? Han verkade inte gilla det när jag sa “Gud behöver inte komma! Du ser ju själv ut som Jesus!”

Jag och Ammu fick drömmen natten innan ringarna var synliga för blotta ögat från jorden. För Ammu var det en bebis som dök upp och för mig var det Ammu som kom i drömmen. Även om jag alltid trott att det är naturens ekvationer, så för första gången under de senaste 15 åren fick jag en liten tanke att det kanske finns en Gud trots allt.

Eftersom de två ringarna började bli större och större började rädsla bli större och större. Eftersom ringarna sträckte sig från översta exosfären till termosfären var ringarna synliga från alla värdens hörn. Dess fysikaliska lagar gjorde att den visade sig i svart och rött under dag tid och den glittrande i gult om nätterna.

Den vetenskapliga utrustning som med raketer skickas för att inspektera ringarna bekräftade att de inte hade någon skadlig strålning eller giftiga ämnen. Den inre designen på ringarna och dess egenskaper som densitet, tryck, temperatur och diverse andra detaljer var fortfarande en gåta för våra forskare. Men NASA och ISRO bekräftade att ringarna kontrollerades av någon okänd makt och meddelade också att det inte skulle bli någon förändring i ringarna under de tre närmaste dagarna.

“På gränsen till vetenskap, är det Guds rike”, “Vetenskap och andlighet” – sådana var rubrikerna och temana i tidningarna. De som under årtionden och århundraden kämpat mot varandra för att deras gudar, som aldrig existerat, började prata med varandra om hur deras religion uppfattade ringarna i ett försök att äga den Gud som skulle anlända. Varje förklaring såg acceptabel ut när de inte jämfördes med de andra.

Det är inte så att det inte finns något behov av Gud, men Gud ska inte vara ansiktet utåt för oförstånd och vad som kommer att hända om Gud inte kommer som förväntat. Kommer inte det bli en stressande situation? Stormakterna gjorde sina arméer redo för alla upplopp som skulle kunna hända vid ett sådant tillfälle.

Ammu frågade: “Hur ser Gud ut Karthi? Som mänskliga varelser? Eller kommer han fram som en ljusstråle? ”

“Han kommer att se ut som Arun Govil eller Nithish Bharathwaj”, svarade jag.

“Varför? Kan han inte se ut som N.T.R. i den där Telugu-filmen eller KRVijaya, den tamilska hjältinnan? Eller Morgan Freeman?” frågade Ammu.

Efter att jag vilat mig lite började jag ringa runt till de människor som jag i mitt förflutna varit elak emot för att försöka bli vän med dem igen. Jag talade med Vivek, min klasskamrat som jag under skoltiden förstörde hans svar från ett prov för att få ner honom till andra plats. Jag bad om ursäkt till dem som jag hade varit oartig mot på grund av deras kast, ras, hudfärg och de flickvänner som jag hade sårat för att jag inte gillade deras beteenden.

Ammu försökte även hon att lappa ihop med dem som hon hade haft problem med. Jag fick också några mejl från människor från mitt förflutna. Allt eftersom tiden var gick så försvann rädslan och kärleken växte sig starkare. Det såg ut som alla förstod varandras känslor utan att prata.

Dagen innan Gud skulle anlända gjorde de fotografier som togs från månen alla mållösa. Jorden verkade som om den hade krympt tusen gånger. De bilder som togs emot några timmar senare var ännu mer överraskande eftersom jorden och ringarna krympte ytterligare.

Det var under ett samtal från mitt huvudkontor som någon sade att vi krympte exponentiellt. Vi alla krympte till en mittpunkt. Även någon med få vetenskapliga kunskaper kunde känna detta.

Jag och Ammu förenades, och sedan alla dem vi älskade och sedan alla dem vi hatade gick in i oss med kärlek. Senare kombinerades alla växter, djur, insekter, reptiler, hav, byggnader och allt som finns omkring oss in i oss.

Jorden som var så många miljarder ton blev en liten prick nästan osynlig och under de sista sekunderna visade fotografierna som kom från månen jorden som en liten prick som en kärna med två ringar som kombineras till en amöba, som kände allt som hade kombineras till mig och en enda.

————-

Kommentarer från författaren: Arun Govil har fungerat som guden Rama i indiska tv-serien “Ramayana”.

Nithish Bharadwaj spelade Hare Krishna i indiska tv-serien “Mahabarata”.

NTR är en berömd sydindisk telugu-skådespelare som är känd för sina roller som olika hinduiska gudar.

KRVijaya är en tamilsk skådespelare från södra Indien känd för sina roller som gudinna.

Morgan Freeman var Gud i filmen ”Bruce den allsmäktige”.

Redaktörerna Mikael Godhe och Jonas Ramsten arbetar båda  för Linköpings universitet vid Campus Norrköping där de undervisar vid Kultur, samhälle och mediegestaltning.

Det kan förklara urval och innehåll i denna mycket akademiskt präglade utgåva om litteraturgenren science fiction, som nästan alltid kopplar påhitt med teknik och vetenskap. De sf-intresserade specialister från skilda verksamheter som i boken diskuterar fandom och annat inom en genre som av litteraturvetaren och serieförläggaren Horst Schröder exemplifierade som ”en litteratur som sysslar med framtiden, okända världar, fantastisk vetenskap och rymdäventyr”, är mycket teoretiska.

Lättast hade jag för innehållet i artikeln Äventyret verkligheten av John-Henri Holmberg (en ypperlig skribent och översättare även av andra litterära genren), vilket kan bero på att den ligger först i volymen. Man får veta det mesta om genrens barndom i USA och dessa uppväxt och spridning över stora delar av världen sett genom Holmbergs kärleksfullt kritiska ögon.

De ämnen som Holmberg tar upp i sin artikel blir penetrerade av de övriga elva forskarna som medverkar i boken. Det tog tid innan sf togs på allvar inom akademiska kretsar men är nu föremål för forskning, inte minst på grund av de kulturella och filosofiska frågor som ofta förekommer i dessa texter.

Detta är en bok för de science fiction-intresserade som för att bredda kunskapen vill gräva djupare i de ämnen som är speciella för genren.

ÅSA PETTERSSON

Godhe och Ramsten. Foto Christoffer Suboticki