Efter att i flera böcker låtit Cato och Macro lufsa runt i Mellanöstern har förlaget på senare tid låtit Scarrows serie komma tillbaka i någorlunda ordning. Böckerna börjar ju utspela sig under den romerska ockupationen av Britannien och Upproret är nummer fyra. Centurionerna Cato och Macro är pålitliga officerare i legaten Vespasianus (mest känd för att han lät uppföra pissoarer i Rom) armé.

Denna sommar år 44 (fast det visste förstås romarna inte att det var) är den brittiska ön i upprorsstämning. Druiderna och deras efterföljare vill ge Rom på nöten och Vespasianus räds att de ska få de annars fredliga atrebaterna och dess åldrande ledare Verica med i en revolt.

Han skickar sina två duktiga centurioner att träna Vericas armé, som visar sig vara snudd på oduglig. Med dem ska de försöka kämpa mot betydligt bättre utrustade och listiga krigare.

I Scarrows tidigare böcker har det alltid funnits fula fiskar som konspirerat mot Cato och Macro. Så även denna gång.

Men den gamle läraren Scarrow skriver bra och spännande (översättningen är också den MVG) och i slutet av boken berättar han om bakgrunden till Vespanius bedrifter i Britannien.

JAN NYGREN

Jag förväntade mig en konsthistorisk skildring av nordiska konstnärer i Rom under 150 år. Som skulle berika mig och ge mig mer information om varför konstnärerna åkte till Rom, vad de lärde sig, vad de tog med sig hem och vad de använde för sin egen utveckling, vilka idéströmmar som påverkade dem och vilka tekniker de tog till sig.

Här handlar det mest om Vingårdshuset, stadsbildens förändringar, en dikt från gästboken, ännu en dikt, om unga svenska arkitekter, kyrkan San Clemente, systrarnas Kylbergs romdagbok, Strindberg en romhatare, ännu en dikt och ett par kapitel om konst och konstnärer.

Visst är det en praktbok, ett hopplock, ett hopkok, en så kallad presentbok som överlämnas för att hamna, i bästa fall, i en hylla.  Påkostat papper, rikt illustrerad men en skildring av nordiska konstnärer i Rom under 150 år är det långt ifrån.

LENNART HÖGMAN

Det här är säkert kompiskorruption (mycket modernt just nu) men jag gillar Ulla Trenters enkla språk, som egentligen inte är så enkelt, i den här översättningen. Hon är dessutom väl rustad för att ta sig an Tremaynes andra bok om den iriska syster Fidelma: Ulla är deckarförfattare, italiafil och kunnig när det gäller religion.

Historien utspelar sig i Rom i mitten av 600-talet och har vissa likheter med Umberto Ecos Rosens namn. Ärkebiskopen av Canterbury, på besök i påvens stad, har hittats garotterad i sin bostad i Lateranen och munken Ronan Raghellach greps när han var på väg därifrån. Den administrative höjdaren biskop Gelasius är säker på att det handlar om ett politiskt mord, en hämnd för att det papistiska prästerskapet vunnit debatter mot de iriska motståndarna, något som kunde förebåda krig.

Nu hamnar keltiska nunnan och desslikes juristen syster Fidelma och hennes sidekick broder Eadulf i hetluften igen efter att i Tremaynes förra bok löst ett mord. Hon är i Rom för att få sin motsträviga ordens klosterregler godkända av påven och nu blir hon ombedd att ta en titt på fallet. Historien utvecklar sig till en pusseldeckare där Fidelma och Eadulf knallar runt i den eviga staden, ställer frågor och drar slutsatser med viss försiktighet. Det ger Tremayne möjlighet att berätta historiska anekdoter och att försöka förklara hur syster Fidelma under denna tidsperiod med så annorlunda syn på könsfördelning och könsmakt kan vara så pass uppkäftig utan att åka på pumpen. Det historiska skeendet kan han uppenbarligen men jag har svårt att köpa resten. På något sätt är det att placera en representant för FI (inte Finansinspektionen) där hon inte riktigt hör hemma.

Men går man med på det, och tror på att det så tidigt fanns starka, välutbildade kvinnor med talets gåva på Irland med kraft nog att sätta sig upp mot Roms superpatriakala system, och en Eadulf som knappast ens skulle tas emot väl av bondtölparna i en modern amerikansk sydstat, blir det ganska spännande läsning. Syster Fidelma har charm, fast lite för mycket moralisk resning. Sen får man tycka vad man vill om historiens upplösning som doftar starkt av den engelska gyllene deckarerans sätt att avsluta en kriminalroman.

Boken kom i original ut 1995, men beskrivningen av arabiska muslimer tycks förebåda elfte september 2001. Tyvärr har förlaget inte haft råd med någon korrekturläsare. Fast det är ju ganska vanligt numera.

KJELL E. GENBERG

Översättning av Ulla Trenter

Syster Fidelma har en egen webbplats: http://www.sisterfidelma.com/

CENTURION
Av Simon Scarrow
Centurion 2008
Uppläst av Torsten Wahlund (13 tim, 34 minuter)
Earbooks 2010

Erövringen ligger i tid före Centurion som gavs ut i fjol. Ändå börjar jag med den senare där huvudpersonerna Lucius Cornelius Macro och  Quintus Licinius Cato befinner sig i öknen nära Palmyra, mitt emellan stormakterna Rom och Parthien och allt utspelas vid tiden runt Kristi födelse. Det är alltså en krigsskildring med svåra intriger, utsatta trupper, hjältemod och personliga konflikter mellan huvudpersonerna alltmedan Parthien bestämt sig för att slå till mot de romerska provinserna i öst. Dessutom finns uppblossande konfliktungar mellan de reguljära soldaterna och hjälptrupperna i Andra illyriska kohorten.

Den här pojkboksliknande historien (på något konstigt sätt får den mig att minnas Fänrik Ståls Sägner som var tvångsläsning är jag var ung) berättas lugnt och sansat av min uppläsarfavorit Torsten Wahlund. Det är egentligen en mycket grym berättelse som liknar – förutom den finska skrönan då – ungdomens snabbslukade vilda västernromaner. Hjältarna är någorlunda ädla, Roms höjdare sabla typer som mest tänker på den egna karriären, naturen grym och ofta vattenlös. Och som sig bör finns en förrädare någonstans.

Jag har roat mig med att kolla historien bakom de berättelser som nigerianen Scarrow skriver så skickligt. Han kan imponerande mycket om Rom, dess soldater, dess mentalitet och krigiska inställning och har förmågan att vidarebefordra sina kunskaper på ett ofta spännande sätt.

Erövringen handlar om den andra invasionen av Britannien på 40-talet efter vår tideräknings början, initierad av kejsar Claudius som själv var med i 16 dagar och ledde erövringen av  Camulodunum med hjälp av elefanter. Staden som nu heter Colchester kan besökas i Essex. Engelska arkeologer har sökt spår efter Claudius elefanter, men inte hittat några.

Scarrow berättar spännande även i skriven form, särskilt gillar jag hans replikföring, men faktiskt föredrar jag att lyssna till Wahlunds förföriska stämma. Lite lustigt känns det dock när någon romare ropar ”Lägg av!” eller tar till något annat uttryck som slog igenom under förra århundradet.

En figur som det roade mig att läsa om är Vespasianus, en legionbefälhavare. Den mannen måtte ha gjort en klassresa. Som kejsare blev han särskilt bekant för att han byggde pissoarer.

Scarrow bor numera i England och har lagt läraryrket åt sidan eftersom hans böcker säljer så bra.

KJELL E. GENBERG

Av Paola Gemma Francesca Russo
Bokförlaget Mormor 2009

En debutant som inte räds att ta sig an ett stort ämne. Författaren har hämtat stoff till romanen från sin italienske fars familj. Boken utspelas utanför Rom år 1943, då striderna mellan de allierade och tyskarna pågår om värst.

Familjen som är centrum för handlingen har representanter från olika grupper: fascister och partisaner, rojalister och anarkister. Inom familjen respekterar de varandra och de kan umgås utan alltför våldsamma gräl. Lyckligtvis inleds boken med ett personregister så att läsaren snabbt kan påminna sig vem en aktuell person är, var han befinner sig i familjeträdet.

Romanen saknar en tydlig huvudperson, vilket gör att den blir splittrad. I stället får vi följa flera olika personers öden. Ja, boken är så full av material att släktkrönikan borde räcka till flera böcker. Det tycks mig ibland som om författaren har mer att berätta, men tvingas begränsa sig för att boken inte ska bli alltför omfattande. Den är på 440 sidor!

På baksidan talas om  “Språket som redskap…”, vilket gjorde mig orolig. Dock kunde jag snart konstatera att läsaren inte utsätts för några språkliga experiment. Men ett litet irritationsmoment är att författaren ofta skriver “de” när hon borde använt “dem”.  Detta har jag på sistone sett i andra texter av yngre skribenter, senast i dagens Expressen. En trend?

Bokens främsta förtjänst är personerna. Många framställs levande på ett humoristiskt sätt. På lämpliga ställen hålls läsaren informerad om vad som händer i  den stora världen, hur långt tyskarna tvingats retirera och hur striderna drabbar italienarna.

BENGT HEURLIN