Tre av böckerna har nominerats av Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, Anders Johnson, författare till förra årets vinnande bok och Peter Kristensson, redaktör för Nättidningen Svensk Historia. Fem av böckerna har “nominerats” av tidningens läsare. Det är de böcker som flest har läst om på boksidorna under året.

Vilka böckerna är och hur man röstar hittar du på webbplatsen: http://www.svenskhistoria.se/default.aspx?newsid=3465

Tidigare vinnare:
2010: Garpar, gipskatter och svartskallar av Anders Johnson
2009: Två dygn som förändrade Sverige av Börje Isakson
2008: Fraustadt 1706 av Oskar Sjöström
2007: För ung att dö av Christer Isaksson
2006: Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik & Fredrik Lindström
2005: Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson
2004: Skoklosters slott under 350 år av Carin Bergström & Ralf Turander
2003: I miraklers tid av Maja Hagerman och Claes Gabrielson
2002: Jarlens sekel av Dick Harrison

Så även i år när en trogen skara hade tagit plats inne i biblioteket lördagen den 19 november.
Bibliotekschefen hälsade välkommen och Therese Hellberg, numera föreståndare för Svenska Deckarbiblioteket efter grundaren Thomas Böös pensionering, berättade att biblioteket haft en deckarvecka med uppläsningar och seminarier vilken nu lämpligt avslutades med Deckarakademiens höstmöte.

Akademiens preses Karl-Arne Blom äntrade scenen och berättade att årets pristagare i klassen bästa svenska deckare var på väg och väntades ankomma när som helst.

I stället avslöjades det att till årets bästa översatta deckare hade utsetts Getingsommar av Denise Mina. Detta i stark konkurrens med övriga nominerade. (Recension: http://www.dast.nu/recension/getingsommar)

Denise Mina, född 1966, skriver gärna om sin födelseort och nuvarande bostadsort Glasgow. Hon är väl mest känd för den s k Garnethill-trilogin och böckerna om Paddy Meehan.

Till bästa fackbok inom genren för 2011 hade akademien utsett en avhandling av Mikael Tapper med titeln Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965–1980, ett verk på ca 800 sidor. (Recension: http://www.dast.nu/recension/snuten-i-skymningslandet-svenska-polisberattelser-i-roman-och-film-1965–2010)

Därefter anlände programenligt årets svenske pristagare. Det var en något omtumlad Jan Arnald som placerade sig i den på scenen för ändamålet placerade bruna länstolen, denna pjäs synnerligen lämplig att läsa deckare i! (The Armchair Detective)

I knivskarp konkurrens även där hade akademien utsett Arne Dahls Viskleken till årets bästa svenska deckare (recension: http://www.dast.nu/recension/viskleken). Arnald använder sig alltid av pseudomymen Arne Dahl när han skriver krminalromaner. Han berättade bl a vid intervjun att han efter att ha skildrat sin A-grupp (Rikspolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art) i elva böcker hade han lite svårt att skiljas från några av karaktärerna.

Därför beslöt han att påbörja en ny serie med några av sina “vänner”. Denna gång ska det bli tre delar till om Opcop, en ny operativ enhet inom Europol.

Hans första bok om A-gruppen, Misterioso, kommer att kunna ses i TV under julhelgen i två avsnitt.
Priset, en gyllene kofot i lämplig storlekt på en träplatta tillverkad av eskilstunabon Sten Zetterlund fanns att beskåda på scenen.

Två “trotjänare” belönades också: Lars Wendelius och Reginald Hill får var sitt hedersomnämnde för sina insatser för deckargenren.

I år ville akademien slå ett slag även för ungdomsdeckare men då ordförande tittade ut över det församlade auditoriet konstaterade han att det inte fanns det någon  representant i den
åldersklassen. Gråhjässorna lyste klart.

Men en diskussion mellan en som hade börjat sin bana med att skriva barndeckare (Jan-Olof Ekström) och en synnerligen aktuell författare, Mårten Sandén, leddes kunnigt av Lilian Fredriksson,
själv lysande författare och översättare, inte minst med sin man KG.

Bl a konstaterades att dagens ungdomsdeckare liksom de vuxnas innehåller mycket dystopi och även ockulta ting. Den vokalbulär som idag används av många ungdomar var inget att rekommendera i romanerna tyckte båda författarna. Omslagens betydelse kunde inte nog betonas ansåg de också.

Därefter slöt preses sammanträdet och alla hälsades välkomna till vårens möte, dock ännu oklart var det ska hållas. Det glunkades om en plats i södra Sverige.

NILS-GUNNAR WESTERBERG

Deckarakademins webbplats: http://www.deckarakademin.se/

Arne Dahl. Foto Magnus Hallgren

Den bästa till svenska översatta kriminalromanen blev Getingsommar av Denise Mina (bilden tv), The end of the wasp season, översättning Boel Unnerstad, Minotaur.

Ur juryns motivering: “Med Viskleken visar Arne Dahl vilken mästare han är på att känna av samtiden och få in både stämning och verklig aktualitet i handlingen”

Deckarakademin har också tilldelat Michael Tapper pris för bästa faktabok för Snuten i skymningslandet. Lars Wendelius och Reginald Hill får var sitt hedersomnämnde för sina insatser för deckargenren. Wendelius får pris för att han fört fram deckarna i litteraturvetenskapen och Hill belönas med ett Grand Master-diplom.

Deckarakademins webbplats: http://www.deckarakademin.se/

“Ett författar- och konstnärskap med ett eget detaljrikt universum befolkat av originella karaktärer och där uppfinningsrikedom och äventyr går hand i hand med teknik och funktion. Jan Lööfs magiska värld smälter samman fantasi och realism och utgör en oemotståndlig lockelse för såväl stora som små läsare”.

Prisutdelningen ägde rum i Rabén & Sjögrens lokaler på Riddarholmen i Stockholm. Traditionsenligt bjöds på ostkaka och portvin.

Jan Lööf, född 1940 i Trollhättan, är konstnär, författare, serietecknare och jazzmusiker. De numera klassiska serierna Felix (1967–1973) och Ville (1975–1976) har inspirerat en hel generation serieskapare. Men det är kanske framförallt genom sina barnböcker som han blivit välkänd för den breda publiken. Jan Lööf debuterade 1966 med två böcker på olika förlag, En trollkarl i Stockholm och Morfar är sjörövare. Dessa har följts av ett flertal uppskattade och prisbelönta barnböcker, däribland bilderboken Sagan om det röda äpplet (1974) som också blivit en stor internationell framgång. Jan Lööf är aktuell med en utställning på Göteborgs konstmuseum, 17 september–22 januari 2012.

Astrid Lindgren-priset instiftades av Rabén & Sjögren den 14 november 1967 på Astrids 60-årsdag. Priset har sedan dess delats ut årligen för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen. Prissumman är på 50 000 kronor. Juryn för Astrid Lindgren-priset består av Karin Nyman, Annika Lindgren, Marianne Eriksson samt Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren.

Krönika av JEAN BOLINDER

Deckarakademin väljer varje år bästa deckare, dels bland de utländska som översats till svenska och dels bland svenska original. Den senare klassen har jag varit nominerad i sex gånger och har vunnit två. För egen del är jag med och väljer bästa utländska böcker. Det går så till att Utländska grupp A, bland hundratalet utgivna, nominerar fem–sex böcker och att grupp B bland dessa kriminalromaner utser den allra bästa.

I flera år har jag varit med i Utländska grupp A. Där får man läsa verkliga travar med  böcker som kan vara upp till 600 sidor tjocka. Jag räknar med att jag i flera år årligen läst 40 000 sidor vilket är ett sant sisyfosjobb!

Numera är jag gudskelov med i Utländska grupp B och får mig de främsta böckerna tillsända. Jag läste dem vid Allhelgonahelgen. Tända ljus och några CD-plattor med blues inramade. Jag spelade favoriter som Billie Holiday, Leadbelly och Blind Lemon Jefferson. I den tid då vintermörkret rullar in över landskapet gav det en suggestiv, vibrerande stämning.

I år var det ett förlag som inte sände aktuell bok. Det blev en massa merarbete innan jag via en vän fick tag på ett ex av boken ifråga. Den visade sig vara utmärkt och det hade varit synd om den inte kommit med. Jag kan tycka det är svagt av ett förlag att visa så lite intresse.

Förra året vann den sydafrikanske författaren Deon Meyer med Devils Peak. Den var alldeles utmärkt tyckte jag, som hade rankat den som tvåa efter en mera originell skapelse. I år nominerades Meyer åter, nu med Tretton timmar (Weyler). Den är översatt av Mia Gahne och i stort sett lika bra som fjolårsboken. En ung flicka rusar en tidig morgon uppför sluttningen på Taffelberget. Det är oerhört spännande och miljöskildringen storartad – när man läst färdigt tycker man sig veta allt om Taffelberget och gatorna där.

En av min ungdoms älsklingsfilmer var Sheriffen (High Noon) från 1952. Den var 85 min lång, men handlingen som sådan varade en timme! Det var ett helt underbart grepp och jag uppskattar att Meyers bok utspelas på så kort tid – 13 timmar. Den tog mig längre tid att läsa!

Att jag ändå satte den som femma beror dels på att resten av de nominerade är så utmärkta, men också på att jag tycker att boken är väl lik den föregående. Ett pris till Meyer får räcka.

Den allmänna trenden är att deckarförfattare förr, både här hemma och ute i världen i de flesta fall var glada amatörer som inte alltid hade vare sig större språklig förmåga eller kunskap om t ex polisarbete. Charm och mysighet sålde exempelvis Maria Lang – i dag har i varje fall jag svårt att stå ut med hennes en gång så populära böcker.

Även dagens svenska deckarparnass innehåller blåbär. Liza Marklund har satts på frimärke, men jag som är gammal svensklektor, tycker inte hon kan skriva svenska!

Dagens mer kända utländska deckarförfattare är verkliga proffs. Deras språk är utmärkt, deras kunnande imponerande och människoskildringen god om än inte så djuppsykologisk. Det jag tycker saknas hos nästan alla är originalitet och “själ”.

Belinda Bauer har också sydafrikanska rötter. Hon växte upp där och i England. 2010 vann hon den eftertraktade The Gold Dagger med sin debut Blacklands som nu i Ulla Danielssons översättning heter Mörk jord (Modernista).

Det börjar med en välskriven skildring av Exmoorheden och man känner ett eko från andra engelska deckarhedar alltifrån den där Baskervilles hund skrämde ihjäl en hjärtsjuk stackars lord och via Rendells praktfulla Herdarnas herre. En galen massmördare och psykopat  figurerar också och med honom tar tolvårige Steven kontakt. Visst är det spännande men …

Kanske är jag en sur gammal gubbe när jag trots alla briljanta finesser kommer att tänka på Maria Langs alla givna och lånade kulisser. Har boken något verkligt att säga mig?

Mörker råder också i Domingo Villars Nattens mörka toner (Ollos de auga) Övers Lena E Heyman (Ekholm & Tegebjer). Boken utspelas i Galicien. I kuststaden Vigo hittas en trettifyraårig saxofonist mördad i en exklusiv våning på Torallön. Han är bunden och har en fruktansvärd blånad från magen ner på benen. Hans misshandlade penis är kraftigt underdimensionerad.

När man kommer åt en strömbrytare går en cd-spelare på och Billie Holidays röst fyller rummet. Kanske bidrar Billie till min fascination av denna bok som jag tycker på ett meningsfullt sätt handlar om livet och dess förlorande . Jag placerar romanen på tredje plats.

Som tvåa sätter jag Denise Mina: Getingsommar (The End of the Waspseason) Övers: Boel Unnerstad (Minotaur). Det handlar om ett vansinnesdåd som får en psykologiskt överraskande men rimlig och rörande förklaring. Ytterst fascinerande både att läsa och tänka tillbaka på. En psykologiskt briljant läsupplevelse.

Sanning (Truth) av Peter Temple. Övers Johan Nilsson (Kabusa böcker) fick 2010 Australiens främsta litterära pris: Miles Franklin Literary Award. Jag börjar läsa i vänthallen utanför en träningssal där min hustru jobbar med ett skadat knä. Människor kommer och går, har käppar, rollatorer eller sitter i rullstol. Det enda försonande är gratis, mycket gott, kaffe.

Jag fascineras genast av denna bok och det utan att först riktigt veta varför. Den är välskriven, spännande och professionell, men det är de andra nominerade kriminalromanerna också. Här konfronteras polischefen Stephen Villani med ett lik i en lyxvåning i Melbourne: “Hon låg på plastsäcken i den vilställning som används i yoga – särade ben, uppvända handflator, röda tånaglar, långa ben, glest könshår, små bröst.”

Det liknar en rad andra deckare jag läst – en purung, naken flicka, mördad i en den absoluta lyxens tempel. Kanske kan det kännas som snudd på pedofili, varken helt smakligt eller så anständigt. Men trots detta mig motbjudande, fascineras jag och jagar vidare. Jag undrar vad det är som så fängslar. När jag hemma läser färdigt boken till tonerna av Lonesome House Blues som Blind Lemon spelade in i början av 1927, kommer jag på vad som är så enastående. Boken rör sig hela tiden i det psykesskikt C G Jung kallade “Det kollektiva omedvetna”, ett landskap med arketyper och eviga sanningar. Det är sällan litteratur når dit men Peter Temple lyckas med konststycket. Jag har kommit fram till följande lista:

1 Peter Temple SANNINGEN
2 Denise Mina: GETINGSOMMAR
3 Domingo Villar: NATTENS MÖRKA TONER
4 Belinda Bauer: MÖRK JORD
5 Deon Meyer: TRETTON TIMMAR

                                                                                                    JEAN BOLINDER

Här finns deckarakademins nomineringar: http://www.dast.nu/notis/deckarakademins-nomineringar-klara

I år har jag utkommit med nätboken Målsökande robot som sänts till svenska gruppens medlemmar. Själv tycker jag att det är min kanske bästa kriminalroman sedan prisboken Dödisgropen 1990.

Boken har fått topprecensioner bl a i Deckarmagasinet DAST där akademiledamoten, psykiatern och författaren Ulf Durling skrev: “Döden och sexualiteten, Bolinders favoritämnen har kanske aldrig varit skickligare och mer intimt sammanvävda… en förbluffande gåtlösning … tur att någon fortfarande håller fanan högt … ladda inför en originell och omtumlande läsupplevelse … ”

I ST skrev Kerstin Karlsson: “Bolinder återkommer på arenan (och) gör det med bravur. En nervkittlande roman, språkligt elegant och med högt tempo fångar han läsaren i ett eskalerande crescendo. Ingen kan bli besviken.”

När Svenska Deckarakademin nu offentliggjorde årets nominerade böcker var Målsökande robot inte med. Sådant får man ju acceptera, men jag blev betänksam när jag talade med en av ledamöterna i läsgruppen och han sade att han inte läst boken. Han skulle göra det sedan!

Man måste ju undra hur pass rättvist Akademins val blir om ledamöter inte läser alla böcker som är med och tävlar?

 JEAN BOLINDER

Svenska:
Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

Översatta:
Belinda Bauer: Mörk jord (”Blacklands”, översättning: Ulla Danielsson, Modernista)
Deon Meyer: Tretton timmar (”Thirteen hours”, översättning: Mia Gahne, Weyler förlag)
Denise Mina: Getingsommar (”The end of the wasp season ”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Peter Temple: Sanning (”Thruth”, översättning: Johan Nilsson, Kabusa)
Domingo Villar : Nattens mörka toner: Ett fall för kommissarie Leo Caldas (” Ollos de auga/Ojos de agua”, översättning: Lena E Heyman, Ekholm & Tegebjer)

En av initiativtagarna till projektet är Anna Ekström, ansvarig för läscommunityn Boktipset.se där också tävlingen har sin bas:

“Jag önskar alla en egen boktipsare! Det bästa som finns är när någon känner ens smak och man får boktips man kan lita på. Vi är väldigt glada över att vi blev tillfrågade om att vara delaktiga i projektet, det är ju det här som är kärnan, säger Ada Wester, förläggare på Gilla Böcker, som också ingår i den juryn som slutligen utser Årets boktipsare, efter att svenska folket har fått säga sitt.”

Den 30 oktober är sista dagen att nominera, sen är det dags att rösta på de 15 bästa bidragen som juryn valt ut. Därefter utser juryn en vinnare bland de 5 bidragen som fått flest röster. Den som slutligen utses till Årets boktipsare får 100 böcker, en bokhylla från String och ett diplom designat av Nina Hemingsson. Dessutom belönas de fem bästa nomineringsmotiveringarna med två böcker var.

I juryn ingår: Christina Enell-Eriksson (Bonnierförlagen), Anna Ekström (Boktipset), Ada Wester (Gilla Böcker), Karin Linge Nordh (Bokförlaget Forum), Elin Ek (författare), Jenny Jägerfeld (författare), Nina Hemingsson (serietecknare) samt Johan Unenge (författare samt årets läsambassadör för barn och unga, utsedd av Kulturrådet).

Författarna KG Johansson, Niklas Krog och Pia Lindestrand, som varit jury, har endast fått novelltexterna, inga författarnamn. 109 bidrag inkom, en blandning av science fiction, fantasy och skräck.

De tre novellerna på prispallen kommer i sinom tid att återges på arrangören SKRIVAs E-postlista (skriva-request@freelists.org, subject: subscribe, för att gå med). Författarna behåller rättigheterna till sina noveller. Den som vill använda tävlingsbidrag för något projekt (bok, tidskrift) kan nå författarna via undertecknad. (Det vore trevligt att se bidrag i tryck!)

Ett stort tack till föreningen Novellmästarna, som donerat prispengarna och utan vilken Fantastiknovelltävlingen i nuvarande form inte vore möjlig. Tack även till antologiprojektet Vildsint Skymningslandet som donerat exemplar av sin bok till tävlingsvinnarna. Skaffa denna årets mest spännande antologi!

PRISLISTA:
1:a pris: “Tåg” av Susanne Samuelsson
2:a pris: “Bortom “Brahms” av Caroline L Jensen
3:e pris: “Grus i maskineriet” av Marita H Linkruus

HEDERSOMNÄMNANDEN (i bokstavsordning på titeln):
“Hemvändarna” av Andreas Persson
“Och när han har levat” av Robin Karlsson
“Stjärnturisten” av Cecilia Wennerström
“Till Mary” av Alba Lundström Ramirez

Kommentarer från juryn (KGJ = KG Johansson, NK = Niklas Krog, PL = Pia Lindestrand).

“Tåg”
KGJ: Tågresan börjar tungt och blir obarmhärtigt värre och värre. Den inre monologen är lika skoningslös och läsaren följer med, hjälplöst som på räls. Det är skickligt gjort.

NK: Smygande klaustrofobisk och mycket välskriven historia om en tågresa genom ett smitthärjat landskap – med en smitta ombord.

PL: En klassresenärs färd mot helvetet, hon borde vara lättad för hon är med på tåget till landets smittfria del, längst upp i norr. Det här är en välskriven dystopisk berättelse där läsaren hålls i en gastkramande spänning.

“Bortom Brahms”
KGJ: Ångesten över att finna sig vara förälder har externaliserats förr men sällan med ett sådant strypgrepp. Brahms vaggvisa blir nog aldrig vad den har varit.

NK: Inkännande bebishistoria med mängder av betraktelser som känns självupplevda och som ger den smygande skräcken extra bett. Jag kommer aldrig att lita på en babymonitor igen.

PL: En krypande obehaglig stämning grundläggs redan i första meningen och bibehålls fram till det skakande slutet. En ensam mor älskar sin nyfödde son över allt annat men hon är också mycket trött av alla vaknätter. . .

“Grus i maskineriet”
KGJ: Vid en slarvig genomläsning kan novellen se ut som ett collage. Collaget är inte alls ointressant men när man läser närmare framgår det mer och mer hur de olika delarna belyser varandra. Ett imponerande exempel på hur mycket som går att få in mellan raderna.

NK: Utomordentligt välskriven historia som skiftar berättarfokus tre gånger, varje gång lika överraskande, och som dessutom har en sista mening som skruvar till det en sista gång. Snygg konstruktion.

PL: Det här är en historia om spionerande aliens som tar temat till helt nya nivåer. Att läsa den är som att öppna de där små kinesiska askarna och i varje ask ligger en liten skrämmande överraskning.

“Hemvändarna”
KGJ: Att det alltid finns någon som har det värre, hur eländigt ens liv än verkar, är bara ett av temana i den här välskrivna berättelsen.

NK: Vacker och stillsam berättelse som kanske inte överraskar, men som är så välskriven att den lyfter ändå.

PL: En klassisk spökhistoria med filosofiska undertoner. Att vända hem kan man göra på mer än ett sätt.

“Och när han har levat”
KGJ: En lugn och lite vemodig vardagsskildring där det ofattbara händer. Men det är för sent i världen och bara fanatiker tycks bry sig. Elegant.

NK: Enastående idé och väl berättad. En mening kommer jag alltid att fnissa åt: JESUS TAR AVSTÅND FRÅN KRISTENDOMEN.

PL: Det handlar om Jesus och vad som skulle hända om han kom tillbaka nu, till Helsingfors till exempel. En provokativ idé och ett habilt hantverk.

“Stjärnturisten”
KGJ: Trevligt med en renodlad sf-novell i klassisk stil, särskilt när den är så välgjord.

NK: Jag gillar uppfinningsrikedomen och den tydliga sf-glädjen. Skön tidsförlfyttning.

PL: Den här science fiction-deckaren med en “twist” i slutet vill jag ge en stor stjärna i kanten för att den är både spännande, innovativ och lite humoristisk därtill.

“Till Mary”
KGJ: Klassisk skräck utan mer krusiduller än stilen bör ha. Inga märkvärdigheter men fungerar utmärkt.

NK: Föredömligt rakt på sak och imponerande språkhantering. Det finns inte många onödiga ord.

PL: En kuslig brevnovell som är en riktig pärla i det lilla formatet.

Juryns motivering:
Olle har hittat stämningen i den lilla landsorten som så många av oss känner igen. Han skildrar humor och svärta med insikt om att det finns något gott i oss alla. Det är bara förutsättningarna som är lite olika. Alla har ett rymligt hjärta om man bara får chansen att visa det. Swedish Country Noir när den är som bäst!”

Olle Lönnaeus (f. 1957) är journalist på Sydsvenska Dagbladet, där han skriver om politik i Sverige, Europa och Mellanöstern. Han har fått flera utmärkelser för sin grävande och berättande journalistik. Han har vunnit Guldspaden tre gånger och en gång nominerats till Stora Journalistpriset. Olle Lönnaeus är bosatt i Lund men uppvuxen i Tomelilla. För sin debutroman Det som ska sonas fick Olle Lönnaeus Svenska deckarakademins debutantpris och Vuxenskolans författarpris.

Det som ska sonas och Micke Larssons rymliga hjärta har sålts till åtta länder.