Vänner,

För kännedom:

I fredags eftermiddag greps jag under mycket dramatiska och våldsamma former för “olaga vapeninnehav”, när jag fotograferade omslaget till min kommande deckare Till minne av Charlie K. Flera poliser siktade på mig med skarpladdade vapen och tvingade mig att ligga på en frusen trottoar, där jag försågs med handbojor på ryggen och fick en känga i ryggslutet.

Jag utsattes för en mycket smärtsam behandling och fördes – sedan jag tvingats ligga på den isiga och grusiga trottoaren i 20 minuter – sedan till Södermalms polisstation där jag hölls i en cell i över fyra timmar utan att få veta vad jag var misstänkt för.

Samtidigt åkte poliser hem till min fru och 15-åriga dotter och genomförde en mycket märklig husrannsakan i mitt hem.

Först klockan 20.30 på fredag kväll släpptes jag ur arresten.

Aftonbladet kommer under dagen att publicera en artikel om detta i papperstidningen, och historien kommer även att läggas ut på tidningens hemsida.

Jag kommer att anmäla händelsen till polisens avdelning för interna utredningar.

Bästa hälsningar
Dag

Kvällens författare är Ulla Bolinder som säger att hon skildrar den bistra verkligheten. I hennes senaste bok  Uppsåt (2010) blir en kvinnlig läkarsekreterare brutalt knivhuggen på sin arbetsplats, som mycket väl kan vara Akademiska sjukhuset. Recension i Dast: http://www.dast.nu/recension/uppsat

Biljetter kan bara köpas/reserveras på Lucullus, Siviatorget, Uppsala, 018-71 48 00.
Crime Night på webben: http://www.crimenight.se/

Krönika av Niclas Ahlfors

I december 2008 passerade en pojke på femton år två poliser i Solna centrum och utstötte då ett grymtande ljud som kan liknas vid det som kan höras från julskinkan när den ännu är lycklig. Pojken ska också ha sagt att han inte gillade poliser. Kort efteråt ångrade sig pojken och insåg att han burit sig dumt åt (man får anta att farbror polisen talat förstånd med pojken). Men, sin ånger till trots, polisanmäldes den femtonårige pojken. Pojkens advokat är mycket förvånad över åtalet.

I samband med en nyårsvaka i Uppsala kastades en tjugoettårig man och hans kompisar ut från en krog. Därefter dras den unge mannens arm raklång och tillfogas spark eller slag så att armen bryts på två ställen.

Vittnen till händelsen lämnar samstämmiga uppgifter på vissa punkter, en rättsläkare konstaterar att 21-åringens arm kan ha gått av på det sätt som den unge mannen beskriver.

Resultatet? Inget åtal väcktes… Fanns det inga andra vittnen? Jo, självklart.

Dörrvakterna vid krogen, den utpekade polisen och dennes kollegor (upp till nio stycken, enligt uppgift), men ingen av dessa har hörts.

Den ansvarige åklagaren lade ner fallet i brist på bevis. Åklagaren ansåg sig ha gjort en bra bedömning i detta fall. Den god bedömningen gjordes utan att vittnen hörts, utan att eventuella filmsekvenser från övervakningskameror analyserats…

Listan över förvånande fall kan förmodligen göras mycket längre, tyvärr. I en del händelser har tingsrätten dömt till den polisattackerades fördel. Vid resningen har sedan hovrätten dömt till polisernas fördel; det är lättare att lita på en polis, om än ett rötägg.

Jag vill gärna tro att myndigheterna jobbar för medborgarnas bästa. Men när dylika händelser uppenbarar sig börjar åtminstone jag att fundera. Visserligen, i det fall där pojken nöffade åt poliserna i Solna fanns det åtalsskäl; Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter. Så vackert kan lagen beskriva hur en pojke på 15 år ska hanteras

Jag är inte anarkist, antipolisinriktad eller extrem åt höger eller vänster. Jag anser bara att det måste finns lite rim och reson i saker och ting. Självklart ska brott beivras. Men, säger man nöff, nöff och sedan ångrar sig kanske man borde få löpa, åtminstone om man bara är femton år.

Jag är inte dummare än att jag begriper att det finns rötägg i alla organisationer och förmodligen är det ordnat så att rötäggen dessutom står i någon sorts proportion (jämfört med övriga arbetstagare i en organisation). Eventuellt kan proportionerna variera mellan olika yrkeskategorier. Det värsta uppstår då (kan man tänka sig) när två kategorier (t ex polis och åklagare) sammanstrålar och bestämmer sig för att något brott inte går att bevisa (Uppsalaynglingen) eller att det absolut går att åtala (15-åringen i Solna).

Vissa funktioner i samhället är för kritiska för att inhysa klantskallar och lögnare; ryggdunkare och maktfullkomliga.

Om jag hittade en magisk lampa skulle jag genast gnida den. Av tre önskningar finge en ge oss ett vaccin mot rötägg. Fram till dess vill jag be alla i uniform som har sönder armar och anmäler 15-åringar (bland annat) att högaktningsfullt skärpa sig.

Av Jay Dobyns
No Angel: My Harrowing Undercover Journey to the Inner Circle of the Hells Angels, 2007
Översättning Lars Ahlström
Optimal förlag 2009

Jay Dobyns är den hårdaste bland de hårda, en amerikansk polis som infiltrerar kriminella gäng och som får i uppdrag att som den förste polisen någonsin ta sig in i Hells Angels inre cirklar.

Planen är att upprätta en MC-klubb i Arizona, som kan bli en fullvärdig del av Hells Angels. Verkställandet blir som ett hinderlopp. Dobin och de andra inblandade poliserna ställs inför det ena provet efter det andra för att visa att de är lika kalla inför lidande och död som de dominerande Hells Angels-kretsarna. Mord iscensätts, liksom tortyr, rån och knarkaffärer.

Det går bra, även om det blir en del problem i slutskedet som gör det svårt att använda resultatet av arbetet i juridiska sammanhang.

Mänskligt har arbetet ett högt pris. Dobyns blir fartblind och har svårt att dra gränsen mellan för vad som är rimligt och försvarbart för att lyckas. Hans chefer får ingripa innan polismannen helt förvandlas till en fullfjädrad Hells Angels-ledare.

Sammantaget blir det en lika ruskig som spännande läsning, möjligen språkligt lite knagglig till följd av den sammanbitet hårdkokta stilen med hastigt förbivirvlande vidrigheter och bisarra gestalter i samhällets yttersta ökenområden.

Synd bara att Dobyns, som är en övertygad patriot och troende kristen, aldrig når fram till frågan om inte allt det våld som väller fram mellan bokens pärmar har något samband med den svartvita människosyn som både han och Hells Angels-ledarna praktiserar, om än på helt olika sätt.

PÄR ALEXANDERSSON

Jay Dobyns webbplats: http://jaydobyns.com/

Sommaren 1983 provade brittiska ITV ett pilotavsnitt för en polisserie. Det gick bra, och fortfarande rullar The Bill i engelsk tv.

Varför då rubrikens ”undangömd”? Jo, undangömd i Sverige. Visserligen har den gått några varv på TV3 (Polisliv) och TV4 (Sun Hills polisstation) men gjorde tydligen inte större avtryck. För trots att den rullar vidare i hemlandet är det nu i Sverige bara TV9 som visar den på vardagarna på de udda tiderna runt lunch och mitt i natten.

Trots mångårigt intresse för deckare också på tv (fast nu börjar det bli lite övermättnad) hade jag missat de tidigare svenska försöken. När Dagens Nyheter uppmärksammade den så provade jag. Och jo visst: det är en njutbar serie, en vardagsvariant av deckare, oftast med vardagsbrott (med storskurkar ibland instoppade som krydda).

För er som inte tittat ännu så är serien helt enkelt vad som händer i och runt polisstationen Sun Hill i den påhittade stadsdelen Canley i östra London. Det ska stämma ungefär med den verkliga stadsdelen Tower Hamlets, men inspelningsplatserna är i hela London.

Vanligen innehåller ett avsnitt ett par olika trådar, ibland löses ett ärende i samma avsnitt, ibland drar det iväg i ett par. Andra historier kan löpa under många avsnitt.

En del av skådespelarna har varit med i flera decennier, andra har haft kortare inhopp och serien har varit en språngbräda för unga blivande skådespelare. Keira Knightley, Emma Bunton (Spice girls) och Hugh Laurie (Bertie Wooster/Dr House) är några av dem. En del som varit med länge har blivit helt förtvivlade när deras rollfigurer skrevs ut ur serien. En söp ihjäl sig, en annan försökte begå självmord.

De ca 20-talet fasta rollfigurer kommer från alla delar av polisstationen, både uniformerade, kriminalare och administrativ personal.

Det är många som gillar serien. Det finns fanklubbar och webbsidor och 30 The Bill-klubbar på Facebook.

Med tanke på sändningstiderna i Sverige är det bra att det finns video.

LRS

Om The Bill

Svenska Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Bill

Engelska Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Bill

Officiell webbplats: http://thebill.com/

Kvällens andra gäst är Stig Edqvist, kriminalkommissarie på Rikskriminalpolisen är bland annat chef för Palmeutredningen och det som i dagligt tal kallas riksmordkommissionen.

Mer information finns på www.crimenight.se.

Av Tobias Barkman
Albert Bonniers 2009

I mars 1989 börjar en femton år lång mördarjakt på den, eller de, som kidnappat tioåriga Helén Nilsson i centrala Hörby, hållit henne inlåst och utnyttjat henne sexuellt för att slutligen dumpa henne som ett kolli i Bröd, strax utanför Tollarp.

Mordet blev traumatiskt för Hörbyborna och horder av potentiella gärningsmän avverkades de kommande åren i polismaskineriet. Det enda resultatet var att den ene efter den andre kunde avskrivas.

Tills förre spaningschefen i Kristianstad, Per-Åke Åkesson, mer eller mindre på eget bevåg efter att ha sidsteppats i samband med sammanslagningen av länskriminalen i Malmö och Kristianstad, satte sig att tröska igenom utredningen. Han hade helt enkelt ingenting annat att göra.

Helénmordet fram till dess upplösning är ramen kring vilken Sydsvenskanjournalisten Tobias Barkman vävt ett veritabelt idolporträtt av den karismatiske Per-Åke Åkesson. Det är också en väl vald avgränsning.

Under ledning av Åkesson klarades samtliga mord som han fick spaningsansvaret för upp. De mest uppseendeväckande är detaljerat beskrivna i boken.

Slutligen var Per-Åke Åkesson också ansvarig för gruppen som hittade tioåriga Helén Nilssons mördare i Vimmerby i Småland, om än på en ren slumpträff. Därefter kunde han gå i pension.

Även om man som jag har följt samtliga de här morden från början, som nyhetsreporter eller nyhetschef på Sveriges Radio i Kristianstad, så är det en överraskande skakande läsning som Barkman serverar utan krusiduller. Boken kallas för ”ett reportage” och det är just vad det är. En gedigen research ligger bakom boken.

Det inleds med Pernilla som slås ihjäl av sin sambo då hon vill lämna honom. Ett fall som var extra besvärligt då det fanns en potentiell mördare, men ingen kropp hittades under tre månader och således fanns heller inget mord.

Därpå följer morden på Ann-Sofie Nilsson och Malin Rönndahl, fortsätter med den 91-åriga kvinna som våldtogs och mördades i sitt hem i Träne, till den så kallade nattvandrarens överfall på Marie Johnsson och Carina Jönsson. Mannen som polisen var övertygade om hade blivit en seriemördare om han inte gripits i tid.

Det vimlar av namn i boken.

Många sår kommer att rivas upp. Barkman blundar inte för detaljerade beskrivningar av hur till exempel 18-åringen som dömdes för morden på de unga flickorna gång på gång släppte en stor sten över Malin Rönndahls ansikte och formligen krossade det i bitar.

Jag grunnar en del på den eviga frågan om namnpubliceringar.

På ett försättsblad poängterar författaren att vissa namn är fingerade. Men en svaghet är att han inte nämner vilka namn som är fingerade och jag funderar på efter vilka kriterier han valt att skydda vissa mördare, och inte andra.

Inga namn är ändrade vad gäller mordoffren.

Sannolikt är inte heller några namn fingerade på de poliser som figurerar i boken. Och det är ganska många. Barkman väjer inte för att namnge poliserna som anmälde Åkesson för mobbning och inte heller den polisman som valde att ta sitt liv under den här tiden. Varför självmordet överhuvudtaget refereras ifrågasätter jag.

Kritiken mot en del polischefer är hård. Och oemotsagd.

Även om boken är en partsinlaga, eller kanske bättre, som jag redan skrivit, ett idolporträtt av Per-Åke Åkesson och hans grupp, så är det en mycket intressant och initierad sammanställning av det våldsamma 90-talet i nordöstra Skåne. Ett stycke av vår lokala samtidshistoria.

Rent fruktansvärt är det när Barkman refererar polisens kartläggning av Hörbybor under tiden för Heléns försvinnande och i det lilla samhället hittar inte mindre än 20-talet män av tvivelaktig karaktär; kriminella, psykpatienter och uttalade pedofiler, i närheten av platsen för bortförandet.

Besvärande måste det också vara för Malmöpolisen som under samma tid som Per-Åke och hans grupp i Kristianstad löste alla sina mord samlade 62 olösta mord i en pärm utan att komma vidare på grund av, som det sägs, direkt undermåligt polisarbete.

PER ERIK TELL

Tobias Barkman. Foto Emil Malmborg

Av Dennis Lehane
The Given Day/A Country at Dawn 2008
Översatt av Ulf Gyllenhak
Albert Bonniers 2008

Den amerikanske författaren Dennis Lehane besökte Stockholm den 10-13 november. Besöket beror på att hans nya roman Ett land i gryningen nyligen utkommit på svenska. Vissa amerikanska kritiker och några svenska har redan utsett boken till 2000-talets “Stora amerikanska roman”.

Alldeles fel har de kanske inte. Lehane fortsätter i den angloamerikanska tradition som vill ta reda på hur Amerikas Förenta Stater blev just Amerikas Förenta Stater. Den nationella myten – om det nu är en myt – säger att landet är snudd på den enda demokratiska konstruktionen i världen och att konstruktörerna var frihetslängtandet invandrare som kom dit från platser där de varit förtryckta. Nationen med Frihetsgudinnan utanför Ellis Island skulle ta emot dem med öppna armar.

Och det här är en stor amerikansk roman, åtminstone i det avseendet att den är tjock – drygt 750 sidor lång. Inget man läser i sängen utan att få ont i armarna.

Lehane har tidigare skrivit ett knappt tiotal framgångsrika kriminalromaner om paret Angelo Gennaro och Patrick Kenzie. Egentligen fortsätter han här: Ett land i gryningen handlar till större delen om tuffa irländska poliser i Boston strax efter Första världskriget. Spanska sjukan härjar och tar många liv och över hela USA bombar anarkister. Poliserna är inte nöjda med sin tillvaro. Deras löner är låga. Avundsjukt märker de att till och med de som kör Bostons bussar är bättre betalda. Och konkurrensen om jobben är monumental, till stor del  beroende på alla soldater som återkommit från Europa och behöver försörjning. Nästan lika monumental är stadens korruption.

Dennis Lehane skriver om många människor (det finns något traditionellt ryskt över konstruktionen) men det är två personer som sticker ut, en svart och en vit man: den svarte Luther Laurence, efterlyst för mord på en narkotikahandlare, som blir anställd hos familjen Coughlin i Boston. Sonen i huset, Danny, är civil polis som arbetar med att infiltrera revolutionära ligor. Boken ställer upp förutsättningar som är märkvärdigt aktuella. Båda dessa män är ganska rättskaffens och de delar den tro på att Amerika kan förändras som Barack Obama just valdes till president på.

Författaren analyserar också den växande kriminaliteten på ett trovärdigt sätt. Färgade grupper diskrimineras och nykomna arbetare exploateras, våld, snedvridna hedersbegrepp och kriminalitet i folkrika, fattiga getton blir resultatet. I det fallet är irländare – folk med god europeisk bakgrund – inte ett smack bättre än andra. De har sin religion, den enda riktiga tron, och den släpper de inte och Lehane visar att hedersmord inte är en uppfinning av muslimer.

Den huvudsakliga intrigen i Ett land i gryningen är Boston-polisernas försök att bilda fackförening. Deras strejk leder till regelrätt krig och detta parti av boken är blodigt.

Den svenska översättningen känns rätt kantig, vilket egentligen är ganska förvånande då Ulf Gyllenhak inte är känd för att slarva ifrån sig. Kanske har han tvingats ha alltför små tidsmarginaler denna gång.

Åtta av Dennis Lehanes nio utgivna böcker finns på svenska. 2003 kom filmatiseringen av Mystic River (Rött regn), där Clint Eastwood regisserade och Sean Penn spelade huvudrollen. Nästa år kommer Martin Scorseses filmatisering av den hyllade Patient 67 (Shutter Island) med Leonardo di Caprio, Ben Kingsley och Max von Sydow i rollistan.

KJELL E. GENBERG