Är det nassarnas obegripliga och envisa grymhet som gör att dagens människor fortfarande vill veta allt, in i minsta detalj, om det nationalsocialistiska partiets ledande figurer? Kan tänkas. Det finns också teorier om att människor ser likheterna mellan nazismen och kommunismen, men att den senare galenskapen fortfarande har en aura av rumsrenhet omkring sig. Så den tyska varianten får bära hundhuvudet.

Den senaste huvudpersonen i bokfloran gällande nazistiska ledare är Hermann Göring, ryktbar stridsflygare från Första världskriget med speciella band till Sverige där han hämtade sin första hustru Carin, sedermera Hitlers förtrogne och utpekad som Der Führers efterträdare (fast det blev storamiral Karl Dönitz till sist).

Journalisten Niclas Sennerteg, verksam vid Borås Tidning, har skrivit ett halvdussin verk, företrädesvis om Tyskland och Andra världskriget och han är mycket kunnig inom sitt ämne. I boken om Göring utgår han från de förhörsprotokoll som gjordes vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg och klär av en cynisk maktspelare in på bara skinnet. När kriget är över, Hitler har begått självmord anser Göring fortfarande att han är Tredje rikets andre man. Han kan inte acceptera att han föll i onåd under slutstriden om Berlin. En i alla avseenden fåfäng och oerhört narcissistisk människa som sparkade neråt och slickade uppåt och som efter gripandet hävdade att han inte visste något om de industriellt drivna dödsfabrikerna eller brotten mot Genèvekonventionen.

Sennerteg har noga granskat protokollen från Görings sju månader i förvar före rättegången och drar slutsatser som han redovisar för läsaren. Här finns påståenden om en schism mellan Hitler och Göring och, det mest osannolika, att Göring själv skyddat både judar och dissidenter från att avrättas.

Det är möjligt att hans förhörsledare svalde detta. Genomgående tycks förhören ha genomförst av amatörer utan polisiär eller juridisk utbildning. Man mal på om trivialiteter och missar nödvändiga följdfrågor. Deras intelligente motspelare gör vad han kan för att förringa sin egen skuld och han är inte oskicklig.

Berättelsen om Görings väg till makten är väl känd via tidigare biografier och Sennerteg låter oss få en repris på mannens svenska äventyr: hustru Carin, trafikflyg i Sverige, bekantskapen med Carl Gustaf von Rosen, morfinmissbruket som gjorde att han hamnade på sinnessjukhuset Långbro. Han blev, kanske på grund av sin råbarkade humor, populär bland tyskarna – fast det tog också slut.

Man blir på det klara med att Hermann Göring föraktade demokrati, lag och rätt som vi uppfattar saken och föredrog maktspråk. Dessutom var han arbetsskygg och korrumperad konstsamlare (samlingarna stulna i ockuperade länder).

Han dömdes att hängas, men bara timmar innan bödeln skulle trä snaran om den tjocka halsen, den 15 oktober 1946, bet han sönder en insmugglad cyanidkapsel och lämnade den jord han varit med om att föröda.

KJELL E. GENBERG

Peter Olausson har tidigare kommit ut med ett par böcker om faktoider (av faktum och oid, “något som liknar”), felaktiga föreställningar som hålls för sanna. Det händer att faktoider vandrar vidare till olika medier, till och med till vetenskapliga skrifter. Nu har han kommit med Tredje Rikets myter där han penetrerar Nazitysklands mytologier och lögnaktigheter som i vissa fall kommit att betraktas som fakta.

Olausson har haft en outsinlig brunn att hämta ur. Det finns mängder av material om Hitler och nazismen i skrift, film, TV-program och på nätet. Han har dessutom plockat ur sina egna böcker Faktoider (2008) och Fler faktoider (2009). Hans researcharbete är beundransvärt, enbart som arbetsinsats.

Ett av de märkligaste påhitten var att den ariska rasen uppstod för 228 000 år sedan, en tid när jorden hade tre solar och befolkades av dvärgar och jättar. Karl Maria Wiligut författade en världshistoria som började då, en skrift som imponerade så mycket på Henrich Himmler, chef för Gestapo, att han utsåg Wiligut till chef för en fornhistorisk avdelning inom SS.

Judarna utsågs till representanter för allt ont i världen av en politisk åskådning som enligt författaren var ond ”på ett närmast metafysiskt sätt”.

De nordiska folken (arierna) var predestinerade att styra jorden. Enligt Alfred Rosenberg (som hängdes efter Nürnbergprocesserna) var Jesus arier som dödades av judarna – romarna får ursäkta – och att kristendomen därför måste anses vara en arisk religion. SS skapade en organisation kallad Forschungsgemeinschaft Deutsches Ahnenerbe e.V. som skulle jaga efter de germanska folkens ursprung. De sökte i både Tibet och Bohuslän.

Olausson biter över mycket men lyckas hålla tuggan i styr. Man kan konstatera att i ett land med mängder av dugliga vetenskapsmän kom dumheten att florera under de tolv år det tusenåriga riket existerade.

Intressant är också avsnitten om de undervapen (Wunderwaffen) som skulle få alla nazitysklands fiender på fall. Några av dem kom i bruk och åtminstone ett, V2, kom att tack vare Wernher von Braun föra mänskligheten ut i rymden. Men det var först sedan von Braun skuddat Tysklands jord av sina fötter och hamnat i USA.

Olaussons bok tillför mycket ny kunskap, avslöjar tidigare ”sanna” saker som strunt och är dessutom rolig på ett stramt sätt.

KJELL E. GENBERG

Peter Olausson. Foto Emilie Asplund

Anders Behring Breivik skulle ha gillat att bo i Sverige och att ha arbetat för Socialstyrelsen under andra världskrigets första år. Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad vände Sverige på sitt teatrala janusansikte och började motvilligt visa fram den leende sidan.

Det är den surmulna epoken som Annika Thor skildrar i Om inte nu så när. Flyktingar från det hårdnande klimatet söder om oss, penetreras från kärleksförhållanden till interneringsläger i Dalarna. Men här finns också myndighetspersoner av vilka somliga älskar att utöva makt över liv och död och ett par som är mer civiliserade enligt dagens måttstock.

Det är en i vissa stycken spännande och informativ roman, men trots att Thor inlevelsefullt – jag höll på att skriva salvelsefullt – berättar delar av sin släkthistoria känns det som ett spel med givna regler. Det går att känna igen drag från hennes ungdomsböcker.

Hennes berättelse börjar i februari året innan Andra världskriget bröt ut i och med att Hitler invaderade Polen. Oron i Europa hade smittat av sig på den svenska flyktingpolitiken där fegheten gentemot den store grannen i söder parad med viss beundran fyllde Socialstyrelsens medarbetare. Fram till 1943 styrdes politiken av en önskan att inte reta upp Tyskland och det i sin tur gjorde att njuggheten gentemot judiska flyktingar snudd på upphöjdes till lag. Fördomar frodades och gränserna slöts till. Tusentals flyende med bokstaven J i passet avvisades och blev statistik i tyska koncentrationsläger.

Socialstyrelsens nyinrättade utlänningsbyrå är romanens nav. Där finns den frisinnade men bakbundne chefen Stig Holmberg, hans lismande underlydande och den nazianstuckne Claesson vars inställning till ”utlänningar” är minst sagt rigid. Men även andra menar att den svenska rasen måste skyddas, liksom svenska arbetstillfällen. Inresetillstånd ges till judar som kan visa att de inte tänker stanna för evigt i landet.

Huvudpersoner i romanen är den tyskjudiska kontoristen Ilse, den judiske journalisten Arnold och snickaren Paul och Ingrid som arbetar på utlänningsbyrån. Ingrid förälskar sig i den tjugo år äldre Arnold och måste lämna sin tjänst. Arnold skriver artiklar i svensk och utländsk press och blir gripen för spioneri. Paul bär med sig ett paket med för honom okänt innehåll när han söker jobb, blir upptäckt och man finner förbjudna tidningar i paketet. Eftersom det är förbjudet för utlänningar att bedriva politisk verksamhet i Sverige hamnar Arnold först i fängelse och sedan i interneringsläger, där han åter träffar på Paul. Hans gripande tar hårt på Ilse som blir sinnessjuk och måste lämna bort deras gemensamma barn.

Ilse är den person som offrar allt för att få sina gamla föräldrar till Sverige – och till sist lyckas men finner att de inte längre är de människor hon kände. Broderns familj lycka ta sig till vårt land men avvisas och försvinner ur historien någonstans i Baltikum.

De olika personer visar fram olika delar av det svenska samhället under krigsåren. Bilden är inte vacker men förmodligen alldeles sann. Läsaren rycks med och glömmer snart att man under en tid ”märkte avsikten”. Marika Lagercrantz inläsning är, bortsett från några små stakningar, njutbar.

KJELL E. GENBERG

Annika Thor. Foto Ulla Montàn

Under tolv år, mellan 1933 och 1945, dödades 14 miljoner människor i området från mellersta Polen till Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna i västra Ryssland. Inga av dessa människor var soldater eller offer för kriget. De var fridsamma civila, mest kvinnor, barn och åldringar, som avsiktligt dödades, enbart för att Stalins eller Hitlers dröm om framtiden skulle förverkligas.

Den amerikanske historikern Timothy Snyder har tänkt utanför den vanliga boxen och uppmärksammat dessa massmord genom att sätta in dem i ett historisk förlopp som hänger samman. Stalins och Hitlers regimen samarbetade ibland men låg för det mesta i luven på varandra. Men diktatorernas tankesätt hade stora likheter.

Samma år som Hitler tog makten i Tyskland, 1933, hade Stalin redan börjat utrota sina landsmän. Han lät 3,3 miljoner, de flesta ukrainare, svälta ihjäl och med början ett par år senare sköts 300 000 ukrainare och polacker till döds. När Sovjetunionen och Tyskland var allierade genom Molotov-Ribbentroppakten (1039–1941) dödade de såta kamraterna 200 000 polacker och när vänskapen tog slut och tyskarna gick in i Ryssland kulminerade denna blodspillan – drygt fyra miljoner sovjetmedborgare svälts till döds och samtidigt mördas 5,4 miljoner judar.

Västs historiker har oftast beskrivit det nazistiska Tyskland och dess massmord på judar, antingen med kulor eller i koncentrationslägrens gaskammare. Snyder vill visa att Stalin var minst lika likgiltig för människoliv. Att han småningom blev allierad med USA och Storbritannien får inte gömma hans brott.

Ukraina var vid den här tiden Europas bördiga kornbord, men också den plats där mest oskyldigt blod flöt. Stalin hittade alla möjliga motiv för att utrota fria bönder (kulaker) och utlänningar som polacker. Han var visserligen antisemit, men riktade inte in sig på enbart judar, något som Hitler redan i Mein kampf skrev att han skulle göra.

Snyder har lyckats färglägga en del av historiens vita fläckar. Hans bok är viktig för att man lite mer fullständigt ska förstå bakgrunden till diktatorernas tidsanpassade blodtörstighet och terrorlust.

PER MAGNUSSON

Timothy Snyder. Foto Michael Marsland

Detta är ett makalöst referensverk av den svenske historieprofessorn Klas Åmark. Han har varit koordinator för det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprogrammet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Det är om detta och om att Sverige som stat faktiskt hade ett ansvar för mordet på judarna hans 700-sidiga verk Att bo granne med ondskan handlar. Han granskar i så gott som allt som svenska akademiker forskat fram om vårt lands relationer med den nazistiska staten sedan 1942. En intressant sak är att tidningarna var snabbare än forskarna att dra slutsatser av sina insikter. Sverige var en neutral stat, men var Sverige neutralt?

Man kan tro att verket är slutrapport från Vetenskapsrådets forskningsinsats, men kan nog i stället räknas som utgångspunkt för fortsatt forskning. Detta är ingen lättläst skildring av den totalitärt inriktade tiden, men den är viktig som motvikt till den överväldigande mängd krigs- och Tysklandsskildringar som kommit på senare år. Åmark försöker visa på sammanhangen ur ett brett svenskt perspektiv. Han undviker enkla förklaringar och vänder spegeln på ett nytt sätt mot vissa historiker som han tydligen menar inte håller måttet till hundra procent. Alltför många har haft en för vid syn på allt som doftar nazism och fascism.

Åmark har sysslat med tidsperioden under en stor del av sitt liv och bland annat publicerat de historiska verken Sverige under andra världskriget och Sveriges förhållande till nazismen. De första decennierna under 1900-talet såg demokratin som något som låg i vågskålen. I Sverige lyckades aldrig de inhemska nazistiska partierna få särdeles många väljare men ändå fanns det många, inte minst inom de tongivande skikten, att Hitlers politik var en god motkraft till en demokrati som inte sågs som något tryggt alternativ. Åmark visar att den historieskrivning som säger att Sveriges eftergiftspolitik gentemot Tyskland var noga genomtänkt av Per Albin och hans kolleger i samlingsregeringen är felaktig. I själva verket improviserade regeringen värre än en jazzorkester.

Efter sommaren 1942 började Sverige – likt flera andra länder – distansera sig från Tysklands alltmer brutala krigföring, inte minst beroende på att de bruna styrkorna började få hårdare motstånd, inte minst i Sovjetunionen. Nyheterna om koncentrationslägren och vad som hände i dem började också komma fram i allt större utsträckning. Trots det var vårt land mycket restriktivt när det gällde att ta emot flyktingar, i synnerhet judar, från områden söder om Östersjön. Sverige var inte ett ställe där moralens fackla flammade men agerandet skulle aldrig ha kunnat hamna inför domstol.

PER MAGNUSSON

”Det är en evighetsmaskin”, sjöng ABBA:s studiotekniker Michael B. Tretow på en populär skiva redan 1986. Sedan dess har en annan evighetsmaskin spottat ur sig texter om Hitler, nazistiska   hantlangare och militärer under andra världskriget i en aldrig sinande ström. Senaste verket jag läst i denna våldsamma genre är Hitlers hemliga krig av Charles Whiting (1926–2007) som handlar om  Tredje Rikets underrättelseoperationer.

Whiting (som själv var underofficer i de allierade styrkora) har, enligt förlagets baksidestext, ända sedan krigsslutet 1945 intervjuat inblandade personer och studerat tidigare hemligstämplade dokument, inte minst hos den brittiska underrättelsetjänsten. Ett av intervjuoffren är Herman Giskes som låg bakom den desinformation som något vilseledde den amerikanska stridsledningen inför ”battle of the bulge” – det vi kallar Ardenneroffensiven – 1944.

Som i de flesta redogörelser som handlar om spioneri och dylikt skriver också Whiting en del om Ian Fleming, mannen som satt i Naval Intelligences (flottans underrättelsetjänst) beryktade Rum 39 och grämde sig över att han inte fick verka på fältet. Han spelade en roll, om än inte alldeles framträdande, i de allierades framgångar under stridigheternas senare del. Småningom tog han revansch för sitt skrivbordsspionerande genom att skriva de för sin tid erotiskt lockande historierna om 007 James Bond, en agent som gjorde allt han inte fick göra själv.

Men mest handlar boken givetvis om det nazityska spioneriet. Deras underrättelsetjänst Abwehr och amiral Wilhelm Franz ”Jultomten” Canaris och de duktiga och mindre duktiga agenter som fanns i överflöd runt om i Europa.

Det är ett stycke intressant historia om det spegelkrig som utfördes utanför skyttegravarna.

PER MAGNUSSON

Vatikanstatens präster i Rom var djupt inblandade i ökända krigsförbrytares flykt från Europa till bland annat Sydamerika och Mellanöstern efter andra världskriget (katolikerna blev senare uppmärksammade för att ”hjälpa” ungdomar sexuellt) utan att allmänheten fick fick veta särskilt mycket om den trafiken. Den fick strålkastarljuset på sig först 1972 när Frederick Forsyth kom med romanen Täcknamn Odessa. Nu har den likaledes brittiske författaren Guy Walters åstadkommit en gedigen genomlysning av ämnet i den intressanta boken Jakten på ondskan.

Han visar med uppradande av till synes obestridliga fakta att dessa flyktingar efter Tredje Rikets fall sällan utsattes för någon systematisk jakt för att gripas och ställas inför rätta. De allra flesta gamla nazister lämnades i fred.

Men det förekom givetvis försök att gripa och rättsföra somliga. Adolf Eichmann och Klaus Barbie är ett par exempel, likaså koncentrationslägerläkaren Josef Mengele, som däremot aldrig hanns i kapp.

De organisationer som hjälpte nazister, i huvudsak SS-män, att fly var i huvudsak Odessa och Die Spinne (spindeln). Mestadels hamnade de i Sydamerika där de tack vare nazistiskt stöldgods kunde leva gott på lyxiga haciendor. Men några av dem hade envisa jägare i hasorna. Inte minst Simon Wiesenthal (enligt Walters en lögnare av stora mått), som själv suttit i tyskt dödsläger, var en sådan. Men även den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth var på bettet och lyckades lokalisera Adolf Eichmann som kidnappades från Argentina, fördes till Israel för rättegång och slutligen hängdes 1962.

Ett skäl till att de flesta klarade sig undan gripande tror Walters beror på att de allierade, åtminstone på västsidan, inte ville kompromettera sig själva och få de egna krigsförbrytelserna belysta. Dessutom fanns andra bevekelsegrunder.

Einsatzgruppenführer Friedrich Burchardt, som var direkt inblandad i avrättningar av minst 100 000 människor, arbetade efter kriget åt den engelska militära underrättelsetjänsten MI6.

Författaren har gjort ett väldigt researcharbete (betydligt bättre och noggrannare än de flesta nazistjägare när det begav sig) och rest snart sagt jorden runt för att ta reda på vad som hänt med dem som lyckades komma undan, följt flyktvägarna och suttit i arkiv i ett flertal länder.

Det är en mycket faktaspäckad bok, men trots det spännande som en thriller. Författaren förgrymmas över inkompetensen hos de människor som utsågs att bedriva jakten efter krigsslutet. Erna Wallich, som stod som sjua på den lista Simon Wiesenthal upprättat över nazistiska krigsförbrytare, blev aldrig hittad. Walters fann henne på en enda minut genom att gå igenom österrikiska telefonnummer och kunde några dagar senare enkelt hitta hennes bostad och ringa på.

Ett passade slut på boken.

PER MAGNUSSON

Så är det äntligen dags att släppa höstens stora förhansaviserade bok loss i bokhandeln: debutanten Jan Wallentins Strindbergs stjärna.

Få har väl kunnat missa att detta är debutboken som redan före publiceringen sålts till 14 länder och gett författaren 10 miljoner kronor.

Så alltså: är den bra? Spännande? En ny Milleniumsuccé?

Jodå: hyfsat men inte sensationellt bra, spännande (men inte riktigt hela tiden), och det återstår att se om de 14 länderna blir fler. Fast framgång brukar ju föda framgång så otroligt är det in te.

Det finns dessutom en tydlig likhet med Stieg Larssons framgång. Jan Wallentin har delat upp Lisbet Salaqnder i två unga flickfigurer, en datahacker och en riktig stridis. Hackartjjen gör det möjligt för huvudpersonerna att färdas dolda för polis och säkerhetstjänster genom Europa per järnväg. Fyndig lösning!

Huvudpersonen är en helt annan figur, en fd läkare, läkemedelsmissbrukare, universitetslärare i historia med specialkunskaper om symboler inte minst från nazitiden. Och så är han jude och har fotografiskt minne. Inte precis en hjälte.

En enstöring hittar en död kropp i en nedlagd gruva. Den döde håller ett föremål av egenartat material men som historikern kan tyda, ett slags kors. Intresset växer runt om i världen för fyndet, och det finns de so0m vet att korset tillsammans med en stjärna i samma material är nyckeln till stora hemligheter.

Kunskaper om sådant, och om var föremålen finns, är farligt. Så det blir en hel del action, från klättring på husfasader till utflykter i jordens inre uppe vid Arktis.

Den Strindberg som gett boken dess namn är Augusts brorson Nils som var med Andrée på expeditionen med ballong mot Nordpolen. Och den utflyktens verkliga mål får vi veta mer om i boken. Vi får också veta en hel del om nazisternas tänkande och praxis, om första världskrigets fasor och om hur man tar sig fram under vatten i övergivna gruvor.

Det är, som redan från förhandsspekulationerna sagts, en bok med in slag av Da Vinci-koden, Indiana Jones och konspirationsthrillers och andra övernaturliga hemligheter.

Jo, den är lättläst, och eftersom den kommer att vara en snackis så är det lika bra att ni läser den. Som underhållning är den mer än godkänd, som fakta om nazism kan den göra nytta.

Till sist ett citat, den sista meningen i författarens efterord och tack: ”Vid de fåtaliga tillfällen då romanen avviker från från verkligheten, är det verkligheten som b orde ändra sig.”

LEIF-RUNE STRANDELL

Jan Wallentin. Foto Caroline Andersson

Den 7 november 1938 gick den 17-årige polske juden Herschel Grynzpan in på den tyske ambassadörens kontor i Paris och sköt legationssekreteraren Ernst vom Rath med fem skott.

Denna händelse gav nazisterna tillfälle att beskylla judarna och den internationella judiska rörelsen för ett brott i kampen mot det nya Tyskland. Goebbels skriver att attentatet var ett nytt bevis för att judendomen uppmanar till krig mot Tyskland. Och tidningarna skriver bl a att attentatet kommer att få de allvarligaste följder, inte bara för tyska judar, men också för de utländska judarna i Tyskland.

Två nätter efter Grynzpans skott äger den sk Kristallnatten rum. Synagogor sätts i brand över hela Tyskland och Österrike, tusentals judar mördas, deras lägenheter skövlas och judarnas butiker och företag slås sönder. Mängder av judar deporteras till koncentrationsläger.

Det är denna Kristallnatt som oftast kallas inledningen till den brutalaste rensning mänskligheten upplevt. Öyvind Foss presenterar ny kunskap om förloppet, timme för timme. Han går igenom anledningarna till att judarna angreps, vilka motiv den 17-årige juden egentligen hade, frågan om det var ett homosexuellt förhållande mellan vom Rath och Grynzpan.

Allt detta är intressant i den komprimerade bok som Foss skrivit. Samtidigt ger han en sammanfattning om vad som skedde innan Kristallnatten 1938 och krigsutbrottet ägde rum. Öyvind Foss är teol dr vid Universitetet i Stavanger. Han har varit präst vid universitetskyrkan i Heidelberg, varit professor i Heidelberg och forskare vid Århus Universitet.

Den generation jag tillhör fick alltid höra av våra föräldrar ”att vi visste ju inget, det var först i slutet av kriget eller det var när kriget tog slut som vi informerades om vad som hänt”. Det här är lögn, en lögn som våra ickejudiska föräldrar ville inpränta i oss.

Kristallnatten eller motsvarigheter hade inträffat oavsett Grynzpans skott eller ej. Judehat, judeförföljelser och trakasserier fanns sex år innan kriget bröt ut. Koncentrationsläger öppnades redan 1933, och år för år skärptes lagarna mot judarna. 1934 utestängdes judarna från alla ledande positioner i industri- och näringsliv, 1935 förlorar de rösträtten och utesluts från offentliga befattningar. 1936 och 1937 öppnas fler koncentrationsläger. Brittiska tidningar skriver om det, norska tidningar skriver om det. Naturligtvis skrev alla tidningar om det. Diplomatiska rapporter skrevs. Varenda regering i Europa visste vad som skedde.

Men ingen visste något. Och vad gjorde västvärlden.

Ingenting. Absolut ingenting.

Kanske borde de svenskar som for med fartygen till Gaza fundera över Israels agerande. Självfallet finns det inget försvar för att de på internationellt vatten bordar skeppen och skjuter ihjäl nio personer.

Men när man läser Foss tunna bok undrar man över varför reaktioner och ingripanden från västvärlden inte inträffade långt innan Tyskland klev in i Polen. Och då av helt andra orsaker.

Kanske litar inte judarna på sina så kallade vänner. Inte nu heller. Sjuttiofem år senare. Efter genomläsningen av Öyvind Foss Kristallnatten får i varje fall jag en tankeställare.

LENNART HÖGMAN

Av Knut Kristofersen
Den musikaliske bøddel – Reinhardt Heidrich og Det tredje riket 2009
Översatt av Thomas Engström
Albert Bonniers 2009

Heydrich – förintelsens arkitekt är den första biografin på svenska om karriäristen och Gestapobödeln Reinhardt Heydrich. Den är skriven av den norske sociologen och historikern Knud Kristofersen (född 1949) och är ett skakande drama om en enigmatisk man.

Enligt Kristofersen var Heydrich inte alls nazist från början. Det var först när den sluge och målmedvetne mannen upptäckte att han hade en chans att skaffa sig en ställning inom hierarkin som han gick med i det nationalsocialistiska partiet. Han utmanövrerade konkurrenterna, såg till att slicka uppåt och sparka neråt, och sedan han fått en position gjorde han vad han kunde för att stärka SS. Därefter byggde han upp Gestapo, såg till att rikets fiender dödades var helst de fanns och låg bakom effektiviseringen av förintelsen av judar, zigenare och andra ”undermänniskor”.

Han var en man av sin tid, född i en musikaliskt familj i Halle utanför Leipzig och blev själv en skicklig violinist. Heydrich gick över lik för att nå högre positioner – det fanns de som trodde att han skulle bli ny Führer efter Hitler.

Så blev det nu aldrig. Han blev Riksprotektor i Prag och mördades av tjeckiska attentatsmän, utskickade  från England. Nazisternas hämnd för detta blev fruktansvärd.

Det trovärdiga porträttet av honom är också en studie av en tidsepok som är mycket väldokumenterad. Ger då denna bok läsaren något nytt? Ja, det vill jag påstå. Det är en biografi som är väl värd att läsa – inte bara av alla dem som samlar på skrifter om andra världskriget.

KJELL E. GENBERG