Nostalgi väger tungt. Hammarlunds redigerade utskrifter av allt från de intervjuer med popmusiker som han gjorde för TV-serien Sixties 2005 och 2008 har blivit en bok på nästan 600 sidor.

De flesta av hans intervjuoffer är slipade rävar (och rävhonor), så de säger inte mer än de vill och det går nästan att mellan raderna läsa sig till att många av dem inte är är alltför imponerade av mannen från isbjörnarnas land. Men de berättar gärna, i synnerhet de som fortfarande är ute och turnerar med sin gamla musik, kanske till och med ger ut skivor fortfarande. Det är en mycket skojig, lättviktig bok (trots att den väger nästan två kilo), tryckt på utmärkt papper som gör att det är en glädje att bläddra sig fram mellan de många bilderna i både färg och svartvitt.

Hammarlund är mycket stolt över att få träffa sina gamla idoler. Synd att det skiner igenom så ofta. När någon av dem kommer ihåg vad han heter i förnamn noterar han detta med förtjusning. Trots denna lilla plump i protokollet ska sägas att jag hade kul under större delen av läsningen. Kanske allra mest åt Hammarlunds redogörelse för sin och sina spelkamraters popkarriär, som inleder varje kapitel.

Det här är ingen bok där man ska förvänta sig fotnoter. Inga påståenden, vare sig från de intervjuade eller intervjuaren, är verifierade. Men … skit samma! Det är kul att tro på historien om att Hep Stars vägrade låta Lovin’ Spoonful spela in Sunny Girl. Och de manliga musikernas minnen av folkparker och flickor verkar ha prägel av sanning.

Här syns den glättade ytan. Vill man veta mer om musikerlivets baksida får man söka sig till de biografier av Keith Richards, Ronnie Woods och Ozzy Osbourne som nyligen släppts i Sverige.  Lite gripande är det dock att ögna igenom den långa lista av döda artister från den tiden.

Är det ett representativt urval? Ja, jag tycker nog det. Nu väntar jag bara på att Hammarlund också tar sig an de svenska band som fanns på den tiden. En sådan volym behöver inte bli lika tjock men det skulle vara intressant att höra fler åsikter än Benny Anderssons om den tid från slutet av 50-talet till början av 70-talet som kom att kallas The Sixties på engelska.

Per  Gessle har skrivit ett lagom lovordande förord och det finns massor av faksimil från Bildjournalen (Hammarlund tyckte inte ha läst Idolnytt och övriga poptidningar lika ofta).

KJELL E. GENBERG

Av Olle Edström (Red)
Carlssons 2009

Här berättar fyra musikforskare om den musikkultur som genomsyrar dagens samhälle från 1900-talets början fram till nu. Under förra århundradet förändrades musiken, spelandet och lyssnandet, radikalt och de fyra författarna Alf Björnborg, Lars Lilliestam, Ola Stockfelt och redaktören Olle Edström orienterar i boken Säg det om toner och därtill i ord om vad musikvetenskapen arbetar med.

Tidigare sysslades dessa mest med klassisk musik men nu är musikvetarna mer roade av att penetrera musikvärlden som kulturvetenskap och drar sig inte för att lika seriöst som sina äldre kolleger att närmare syna fenomen som rock och pop.

Det sker ur ett rätt stort antal perspektiv. Under förra seklet förändrades allt. När radio och skivor kom ut på marknaden blev lyssnaren inte längre bunden till att befinna sig i närheten av orkestern eller sångaren för att kunna njuta av konsten. Musik kunde spelas in och avlyssnas i stort sett när och var som helst. I sin essä beskriver Alf Björnberg hi-fikulturens utbredning från 1950-talet och fram till åren på 1980-talet. Under den tiden var det många som arbetade för att få fram något som kunde kallas fulländat ljud.

Ola Stockfelt berättar riktigt roligt om de ljud som en mobiltelefon frambringar – och ställer frågan om egenframställda ringsignaler och liknande jinglar verkligen kan räknas som kompositioner. Han besvarar sig egen fråga med ett tveksamt ja.

Lars Lilliestam försöker utröna varför intresset  för musikvetenskap och musikforskning minska och han gör det med hjälp av historiska tillbakablickar.

Det som roade mig – en intresserad privatperson – mest var kanske Olle Edströms funderingar kring vad musik betytt förr och betyder nu. Han berättar om meloditypers ackordsättning och visar att den följd av ackord som finns i exempelvis Paul Ankas debutlåt Diana är av äldre datum än man kan tro.

Det här är en smal bok som har en begränsad, men mycket intresserad läsekrets. Den har en hög abstraktionsnivå som troligen förminskar säljpotentialen ännu mer.

KJELL E. GENBERG