“Far tvekade om vi skulle åka raka vägen till Leipzig eller ta något av de mindre tågen på landsortsbanorna för att undvika bomberna som amerikanerna fällde över städer och stora tåg. Han valde det senare och det var ett bra val. Tåget som vi skulle tagit till Leipzig blev utplånat av en bombattack. Ibland är det tur och ibland är det strategi som gör att man överlever.”

Irene Canel är en överlevare och det beror på en kombination av klok strategi och ren tur. Hon föddes 1937 i tyska Galizien och har sedan av diverse krafter drivits från samhällssystem till samhällssystem: Polen, Nazityskland, Tyskland efter kriget, Uruguay och Sverige. Nu ger hon ut sina sensationellt intressanta memoarer på MBF Bokförlag (www.mbforlag.se).

Kjell E. Genberg, som är en av Sveriges bästa författare, har “översatt” hennes text till en snärtig och lättflytande svenska. Tillsammans har de skapat en ovanligt läsvärd bok!

Det är nämligen en självbiografi man sträckläser med häpnad och beundran och som lär en läsare en massa levnadskonst. Själv känner jag att jag haft ett jämförelsevis enkelt och på alla sätt beviljat liv. Jag skäms över att jag deppar och gnäller ibland – hade jag upplevt det liv Irene Canel klarat av, hade jag varit död för länge sedan!

Vid födelsen vägde hon bara 1800 gram och överlevde som barn en rad svåra sjukdomar. Irene var verkligen en livskonstnär redan från början.

Läkaren trodde inte hon skulle klara sig, men “han visste inte att jag var av ödet utvald att överleva gång på gång.”  Barndomen gick i kras 14 jan 1945. Då flydde familjen och fadern trodde man skulle komma tillbaka om två veckor. Men någon återkomst blev det aldrig. Irene kände sig grundlurad och oroade sig för att bli det igen.

Hennes far fick anställning som inspektör över stora skogsegendomar och familjen levde ibland gott. I ett av hemmen var de okunniga om att bara fem mil bort låg det blivande helvetet Auschwitz. Barnet Irene fick genomkämpa en rad hemska sjukdomar bl a difteri som det inte fanns vaccin mot i Polen.

Livsvägen gick genom kojor, flyktingläger och faktiskt slott. Det bestämdes till sist att man skulle fara till Uruguay. Innan man fick komma på den stora ångaren Vollendam, utsattes man för diverse förnedring. Löss och mask i magen var ofta förekommande elände. Efter den nakna avlusningen luktade alla DDT.

I Uruguay var det gott om skorpioner och giftormar. Barnen gick barfota men klarade sig. Irene slog med en pinne i gräset för att få ormarna att fly. När Irene tog sig över en hög järnvägsbro genom att balansera på en smal planka kom tåget och hon fick hänga över bråddjupet i armarna medan det passerade.

Hon lyckades också döda en liten krokodil (en cayman) och flå den. Troende var hon inte men läste ivrigt i Bibeln där hon fann massvis med historier som hon uppfattade som snuskiga och följaktligen intressanta …

Det hjälps inte att man mer och mer fattar tycke för detta djärva, fria och påhittiga barn. Irene överlevde allt, men det gick naturligtvis inte spårlöst förbi: “Mor kunde förstå att barn har ont i magen och lindra det med massage men hon vill inte veta av att själen kan lida av en mycket större smärta.”

Och det som smärtar kommer tillbaka i skapandet: “Nu hade jag övergivit två hundar och dödat en liten krokodil. Både caymanen och hundarna hämnades genom att återkomma i mina bilder och skulpturer.”

Ankomsten till Sverige och de första åren där var förenad med åtskilligt elände. Och mycket förnedring. “Bilden av Sverige som ett fantastiskt land smulades sönder bit för bit. Det var förstås inte landets fel, det var min känsla av att sitta fast i en fälla.”

1981 blev det skilsmässa med maken Carlos och sedan började Irene måla bilder och forma keramik. Och detta skapande gav henne livsglädjen åter.

“Livets mening är kanske att få känna sig som en fisk.”

När Irene Canel sammanfattar sitt enastående liv, skriver hon: “Inte illa för en som bara är 74 år gammal”.

Jag håller med av hela mitt hjärta. Det är verkligen inte illa alls!

JEAN BOLINDER

“Iväg i vår bruna Folka de fyrtio milen … till Bohuslän. Här hade vi sommarsemester, minnen smakar saltvatten och luktar tång. Brännmaneterna bränns. Resan tog hela dagen och den finns dokumenterad på några bleknade fotografier.”

Livet är en resa, det kan dokumenteras på olika sätt. Min lärare i folkskolan sa angående självbiografier, att det var böcker som skrevs av folk som tyckte att de var något märkvärdigt. Fastän jag var mycket ung fattade jag, han tyckte illa om detta sätt att göra sig bred.

Jag har fortfarande stor respekt för allt det jag lärde i Åsbo Kyrkskola. Ändå har jag i mitt liv skrivit både självbiografiska böcker och flera memoarer. Just nu håller jag sedan flera år på med mina mest omfattande Minnen — det blir tre böcker om mitt händelserika liv. Jag har tränat med Gunder Hägg, stulit en dyrbar Zorntavla, supit upp en förmögenhet …

Jag känner jag nu är så gammal att jag är helt ute och jag tror mitt liv är på väg mot sitt slut. Vägen till bårhuset är stensatt med livsförlängande tabletter. Ej minst ur den synpunkten roar det mig storligen att läsa minnesböcker. Kan man måhända lära något av andras sätt att tackla ämnet och av de misstag de kanske gör?

Bo Gentiliär en lysande författare, det vet jag efter tidigare bekantskap med hans böcker. Gentili är född 1947 – tolv år yngre än jag. Han är bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek och förefaller ha levat ett inte så särskilt spektakulärt liv. I varje fall skriver varken om brott, spritorgier eller liknande. Inte heller tycks han tycka att han är något märkvärdigt.

Hans lockiga hår väckte dock uppmärksamhet i barndomen: En “nitisk och noggrann folkskollärare förklarade för klassen att jag liksom negrerna i Afrika hade platta hårstrån medan de riktiga svenskarna med rakt hår hade runda. Jag kunde givit en förmögenhet då – om jag haft någon – för de där runda hårstråna“.

Han berättar lågmält och sympatiskt om sådant som händer i barns värld. Lilla Birgit i D-trappan bestigs av gårdens småpojkar som inte vet hur man gör. I en sådan berättelse finns det syftlinjer åt många håll. Hur gick det för flickstackarn? Olov Svedelid berättar i sina minnen om en olyckssyster till Birgit. Hon fick ståplats i Riddarfjärden.

En annan ståplats fick Bo Gentili på 60-talet. Han minns inte John F Kennedys död men Bobby Kennedys. Någon gång mellan 1963 och 1968 kom det politiska uppvaknandet och “en blygsam ståplats på den socialliberala läktaren”.

I minnet lever Birgit i D-trappan kvar liksom flickan Svedelid berättade om. Det gör även pojken Per trots att det sägs att han inte lämnat något djupare spår i författarens minne. Han kom oväntat på besök men blev utan anledning ivägkörd efter en stund. Lever han nu? Läser han boken? Han får i alla fall ett “Tack och förlåt”.

Jag läser och förälskar mig mer och mer i boken. Den är så varlig och försiktig och så föga skrytsam att man finner tröst och glädje. Det tycks mig som om mitt liv har varit en flåsande språngmarsch där folk blivit nertrampade och arga. Bo Gentili har gått varligare fram och det gör hans bok värdefull, underbar och till en kärlek för livet.

                                                                                                         JEAN BOLINDER

Det ska direkt sägas att Carl Magnus von Seth hör till mina största älsklingsförfattare. I mitt “Hemliga rum”, där jag bl a förvarar mina egna böcker och mina övriga litterära skatter, finns ett tiotal böcker av von Seth.

Inramad på väggen hänger en teckning Carl Magnus von Seth gjort. Den visar hur hans älskade får flyger mot himlen och blir änglafår.

C M von Seth har skrivit lysande romaner och underfundiga dikter. När han nu kommer med Ja, minsann är det väl närmast ett slags memoarer – älskliga minnen från ett mycket långt liv med bl a radioanställning, biskötsel, fåravel och författarskap. Jag har numera tröttnat på att av snällhet recensera skräpböcker och medelmåttor. När man blir gammal måste man ta vara på den knappa tid man har kvar.

Men Ja, minsann är en sann bok för livet. En att låta ligga på nattduksbordet och återkomma till många gånger. Att glädjas åt. Och låta sig tröstas av.

Författaren närmare sig de nittio och har mött många människor också jag minns. Harry Martinson hörde jag tala i Botan i Uppsala, i den staden läste jag poetik för Victor Svanberg. Gunder Hägg tränade jag med i Motala. Erik Lindegren forskade jag på och intervjuade. Antikvariebokhandlaren Gunnar Johansson-Thor var min vän och Alf Henrikson mötte jag många gånger liksom hans förläggare Sven Gunnar Särman. Gabriel Jönsson lärde mig älska Skåne när jag vantrivdes i Motala. För att nu bara ta några exempel i högen.

På min vägg hänger som sagt bilden av hur fåren far till himlen. Det finns också i den nya boken stråk av det vi kan ana men inte veta och därför kallar “övernaturligt”. När barnet von Seth var svårt sjuk såg han en ängel. På OBS! möter skalden en dag Pär Lagerkvist stående sist i en kaffekö. Det är bara det att nobelpristagaren är död sedan länge! Jag kommer att tänka på Lagerkvists novell, där han och hans far möter ett tåg, som går utanför tidtabeller och all rimlighet.

Döden finns påtagligt med i boken. “Barnen ska inte gå bort före sina föräldrar” skriver författaren och talar sen om sin son Johan som “dog nyss, femtiotre år gammal”. En text heter “Det korta livet”. Där fotograferar författaren och “Johans Margita” varandra:

“Vi möts i ett skratt. Nästa sommar är Margita död. Bilden finns kvar.”

En månad efter Johans död sände fadern ett meddelande till Johans gamla e-postadress och fick svaret är där var “A permanent error”.

Min litteräre idol von Seth intervjuade min allra störste litteräre idol William Faulkner. Den senare var fullt så otillgänglig och osällskaplig som jag hört berättas. Han hatade radio och struntade i vad folk ansåg om hans romaner.

Något för en författare att grubbla över. Liksom det mesta i denna rika, levande, mänskliga, rent ut sagt underbara bok!

                                                                                                              JEAN BOLINDER

När Sanfrid Eriksson, då 56 år, hösten 1976 greps i lappländska Morjärv och anklagades för spioneri blev det väldig uppståndelse i alla media. Press och TV, som enbart hade åklagarens version att gå på, jämförde ”Morjärvmannen” med Stig Wennerström som sålde ut Sverige till ryssarna. Det visade sig att Säpo intresserat sig för statistikinsamlaren och tusenkonstnären Eriksson i 20 år. Han hade rest till Sovjetunionen ett par gånger, han hade berättat otroliga skrönor för ortsbefolkningen, han var ute om nätterna och – det värsta av allt – han tycktes ha fått pengar utan att utföra något hederligt arbete.

Eriksson anhölls och förhördes grundligt men hade adekvata svar på frågorna, något som visserligen åklagaren avvisade, men pressens avoghet mot den anklagade vände och viss granskning av makten skedde. Ledare och artiklar ifrågasatte de hemligstämplade bevisen och efter en månad släpptes Sanfrid som hela tiden hävdat att han varit förföljd av Säpo.

Nu har Karin Eriksson, änka efter Sanfrid som avled 1990, gett ut en bok med familjens version av händelserna och hennes kamp för att få fram sanningen – eller kanske den sanning som hon och barnen anser sig inneha rätten till.

Året efter gripandet började Karin och maken föra anteckningar om de Säpos bevakning och de händelser som ledde fram gripandet, förhören och det slutliga frisläppandet. Men det skulle ta tid att få manuskriptet klart. Säpos hemliga material låg i sitt valv och myndigheterna höll på det i 32 år. Först efter fem ansökningar fick den då 78-åriga Karin, änka sedan arton år, tillgång till det material hon ansåg sig behöva.

Det visade sig att säkerhetspolisen spanat länge på hennes make och, troligen i frustration över att inte hitta bevis för sina antaganden, satte igång att konstruera en spion för att visa att de inte varit ute på hal is hela tiden.

I Karin Erikssons manuskript finns också det som Sanfrid skrivit efter frisläppandet. Det är en djupt ironisk berättelse om hur han med vetskap om att vara bevakad fått lust att driva med sina förföljare, vänt eller dolt bilen för att sedan själv följa efter Säpomännen. Knappast en klok åtgärd eftersom den kan ges andra tolkningar.

Det är om dessa tolkningar, som Karin ser som förbittrande osanningar, hennes text i stort handlar.

Den som letar kan hitta drag av rättshaveri i hennes envishet men den märkliga karusellen hade det goda med sig att Säpo tvingades ändra strategin när det gällde att bevaka misstänka medborgare.

Om man i någon mån vill försvara Säpo går det att hävda att samhällsklimatet under det kalla kriget var annorlunda än nu. Misstänksamheten mot Sovjet (och kommunismen) har förhärskande och de som avvek från gällande mönster fick ögonen på sig. Angiveri frodades och statens hantlangare drog nytta av detta.

Karin Erikssons bok är givetvis en partsinlaga – vilket inte betyder att den är osann – och dessutom ett stycke historia från förra seklets senare del. Författaren berättar ”allt” men ur den egna synvinkeln eftersom säkerhetstjänster mycket sällan kommenterar vad den gör, har gjort eller tänker göra.

KJELL E. GENBERG

James Ellroy kommer aldrig över mordet på sin mor Jean Hilliker. Hon dödades en månad efter att de hade ett uppslitande gräl som slutade med att han fick en örfil. Den i sin tur resulterade i att han hoppades att hon skulle dö. Detta – och det faktum att brottet aldrig klarades upp – tycks ha präglat både hans liv och författarskap. Hans skuld är monumental och han har berättat om den i memoarerna Mina mörka vrår (Bra Böcker 1998) och fortsätter i den nya I Jean Hillikers skugga. Som gift hette hon Ellroy, men det namnet undviker han när han berättar om henne.

Hans sätt att skriva är febrigt maniskt på ett språk som torde ha gett översättaren David Nessle huvudbry (han har dock lyckats bra och ska ha överbetyg). Man blir svettig och smått utmattad av läsningen inte minst för att Ellroy stundom beskriver sig som en narcissist med storhetsvansinne men också som en kackerlacka.

Den nya boken beskriver hans förhållande till kvinnor. Med alla diskuterar han Beethoven, som han ser sig som själsfrände med och har som affisch på väggen, använder dem som terapeuter tills de inte står ut med honom längre. En annan väggprydnad föreställer den svenska sopranen Anne Sofie von Otter som också infekterat han hjärna. Han är oavbrutet på språng efter kvinnor och tycks inte inse att ”nej” kan vara ett svar. Kommer han inte fram onanerar han som en galning, gör till och med inbrott för att komma närmare de kvinnor att fluktat på. I beskrivningarna av sina relationer är han ingående och framstår inte för ett ögonblick som sympatisk.

För att ha skrivit en memoarbok är Ellroy förvånansvärt sparsam med att berätta om det han skriver. Visst nämns det – han vet sitt värde – men när han relaterar sina framträdanden tycks de mest ha fungerar som raggningsställen. Det är lite märkligt. Jag skulle ha velat veta mer om hur han skrev En amerikansk myt, Sextusen kalla och Oroligt blod eller LA-kvartetten Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L A Konfidentiellt och Vit jazz.

I stället möter man en Ellroy som verkar vara brutalt självutlämnande och uppriktig. Egentligen vet jag inte vad jag ska tro. Handlar det om Ellroy själv eller är den ibland fascinerande och ibland motbjudande person han beskriver en romanfigur bland många ur hans fantasi?

KJELL E. GENBERG

Jag önskar att jag var fjorton år igen, den tid då jag och de andra pojkarna jämförde våra pittar, skröt om gårdagens fylla (en och en halv lättöl), och om att jag hamnade i säng (pst, bara närapå, men säg ingenting!) med en våt snygging.

Om så vore hade jag bättre kunnat identifiera med de människor Tengner okritiskt (för det mesta) beskriver i sin bok.

Enligt Wikipedia är Anders Tengner född 1961 och journalist i musikpress, radio och TV. Men enligt boken Access all areas menar han själv att han från första början varit ett fan som visserligen arbetat med journalistik men blivit alltmer insyltad i hårdrocksbranschen. Det märks också tydligt i texten.

Men det ska erkännas att killen kan skriva. Trots att jag i de allra flesta fall fylldes med viss vämjelse av hans bugande beskrivningar ville jag läsa vidare. Det var bra, för annars hade jag aldrig märkt att han i sista tredjedelen av den feta volymen började bli lite kritisk mot fyllsvinen som tidigare varit hans största idoler.

Han har träffat dem alla, umgåtts och supit med de flesta (Om svenska Europe har han dessutom skrivit deras officiella biografi Den stora rockdrömmen, 1987). När de uppträdde fick han så gott som alltid ett back stage pass som gav honom tillträde överallt: därav bokens titel Acces all areas och en förklaring till att bilder av dessa biljetter pryder bokomslagets fram och baksida.

Det är alltså en bok för dem som älskade att lyssna på hårdrockande storheter som Kiss, Ozzy Osbourne, Deep Purple, Iron Maiden, Guns n’ Roses och alla de övriga. Han har till och med fått gamle ormtjusaren Alice Cooper att skriva förordet.

KJELL E. GENBERG

Ingrid Betancourt föddes i Bogotá 1961 men växte upp i Frankrike. Vid trettiotvå års ålder bestämde hon sig för att återvända till Colombia för att bli politisk ledare för De gröna. Under valrörelsen 2002 blev hon tillfångatagen av den marxistiska FARC-gerillan. Under de följande sex och ett halvt åren var hon deras fånge djupt inne i djungeln. I juli 2008 blev hon, tillsammans med fjorton medfångar, fritagen av den colombianska armén och kunde återförenas med sina två barn och sin mor.

Den som vill höra henne berätta om boken kan komma till Akademibokhadeln city lördag 30/4 kl. 12.30.

Werups sjukjournal används av författaren som utgångspunkt när det gäller att beskriva livet som konstnär. 66-åringen lider av förstorat hjärta, är blind på ena ögat sedan barndomen och en hjärninfarkt har orsakat sämre syn på det andra. Han är resignerad och gnällig, känner sig ensam mitt bland vänner och familj, en konstnärssjäl som inte blivit tillräckligt uppskattad vare sig för det han skrivit eller för sin karriär som jazzmusiker – alltså något av en rikt belönad kverulant som stått på scener mot betalning över hela Sverige och stora delar av Europa.

Han har ett stort ego. ”Jag” är ett flitigt förekommande ord, finns med redan i titeln. Werup protesterade tidigt mot fadern som var matthandlare i Malmö. Far ville att sonen skulle utbilda sig och skaffa ett ordentligt yrke. I förakt mot denna inställning började han spela fri jazz på klarinett och saxofon och sedermera att skriva litteratur, både poesi och prosa. Hela tiden tycks sorgen över att han aldrig berättade för fadern att han faktiskt älskade honom gnaga i människan Jacques Werup.

Jag känner mig lite kluven inför den här memoarboken. Den känns emellanåt uppriktig i sina självfördömelser, emellanåt kokett. Han är för det mesta inte nådig mot sig själv, men inte heller mot de människor han mött i livet. De beskrivningar han åstadkommer av möten med kända artister och författare är ibland riktigt infama. En deckarförfattare som han möter på en litteraturtillställning bevärdigas inte ens med ett namn. Han är bara förkyld och beskrivningen av den åkomman är riktigt elak.

Mitt i dessa småttigheter finns poesi och dramatik, beskrivning av ett liv som kommer allt närmare sin slutstation. Ett liv kan vara stort och smått, tragiskt och lyckligt och innehålla både hunger och åtrå. Men slutet lurar alltid i ett obestämt fjärran.

Det är en självutlämnande bok som samtidigt har något att säga om Sverige och världen de senaste 50 åren.

KJELL E. GENBERG

Jacques Werup. Foto Adam Haglund

Rochus Misch var varken med i  Nationalsocialistische Arbeiterpartei, inte en inskriven i Hitlerjugend. Ändå kom han att tvingas umgås med nazistiska höjdare under fem åt av sitt liv. Som menig soldat i SS kommenderades han att bli livvakt åt Adolf Hitler och uppfyllde den plikten mellan åren 1940 och -45. Efter krigsslutet förpassades han till sovjetiskt krigsfångläger och blev fast där i nio långa år.

I år fyllde Misch 93 år och eftersom han är den sista levande människa som var med i Führerbunkern när diktatorn och nyblivna hustrun Eva Braun begick självmord medan huvudstaden lades i ruiner över dem bestämde han sig för att låta nedteckna sina minnen. Den som i stort skött skrivarbetet är fransmannen Nicolas Bourcier, till vardags journalist på Le Monde.

Misch var en lydig och plikttrogen soldat som ingenting ifrågasatte. Det som är intressantast i hans redogörelse om livet med Adolf Hitler är skillnaden mellan det statsöverhuvud som gormar och skriker vid offentliga möten eller lite slött höjer ena armen framför militärparader och den man som sammanträder i staber och på andra ställen.

Livvakten skulle skydda sitt objekt var han än befann sig och han uppfattade Tysklands ledare som ”lugn, vänlig och generös”, en man som arbetade mycket, gärna sent om nätterna, ofta ensam eller tillsammans med sin sekreterare och höll sig vaken med hjälp av te.

De intressantaste delarna av boken behandlar tiden för kapitulationen. Ryssarna kom allt närmare och rädslan spred sig i bunkern under och vis sidan av riksdagshuset. I slutet av april 1940 anlände höga nazister för att ta farväl av varandra medan de diskuterade hur de skulle fly och vart de skulle ha vägen. Andra bestämde sig för att fly in i döden, som Goebbels och hans hustru som fortfarande älskade sin ledare över allt förnuft.

Han upplevde hur Adolf och Eva stängde in sig i ett rum. Ett skott, lite väntan innan dörren åter öppnades och kropparna kunde bäras upp till en grund grav, besprutas med bensin och tuttas på.

Först två dagar senare tillät Goebbels att Rochus Misch fick lämna bunkern och sin tjänstgöring. Livvakten försökte komma undan genom att fly via tunnelbanegångar. Han greps nästan genast av ryska soldater. I samma veta hittade andra sovjetiska enheter två sönderbrända kroppar på gården bakom riksdagshuset.

Han är mycket bestämd om att det är hans version som är den riktiga. De forskare som skrivit om vad som hände de sista dagarna i bunkern har fått fakta om bakfoten. Han är besviken över att han aldrig anlitades som sakkunnig vid tillkomsten av filmen Der Untergang (Undergången). I artiklar har Misch sagt att filmen inte är något annat än en operett och att den dramatiska spänning som beskrivs aldrig infann sig i verklighetens bunker.

Hitler talade med honom ett fåtal gånger, man fick nämligen inte säga något utan att först vara tilltalad. Och han visste inget om vad som avhandlades bakom stängda dörrar, brydde sig inte heller eftersom han bara intresserade sig för idrott, inte politik. Men Hitler var bra eftersom man inte behövde vara rädd för honom och han gick under namnet Der Chef.

Fortfarande kan han telefonnumret till Führerbunkern utantill – 12 00 50. Men dit ringer ingen längre.

JAN NYGREN

Rochus Misch i uniform

Meeting with Authors and Other People in the Book World
Av Iwan & Margareta Morelius (DAST Dossier nr 10, 1997)

Först ett påpekande: DAST dossier är Iwans eget förlag, inte ett förlag som Dast.nu ansvarar för. Och boken recenserades i DAST när den kom ut: http://www.dast.nu/recension/meeting-with-authors-and-other-people-in-the-book-world

Få har gjort så mycket inom spänningslitteraturen som Iwan Hedman-Morelius – som jag mest känt hans namn som – och få har mött så många spännande människor. Han grundade DAST Magazine 1968. Redan innan dess hade han börjat utge små fackböcker, t ex bibliografier över svenska deckare eller specialböcker om James Bond, Dennis Wheatley, m fl. Han har redigerat bokserier kallade Hedman-Thrillers. Han har medgrundat deckarsällskap, deckarbibliotek, deckarakademier och allt möjligt. Han har rest på deckarkongresser världen över – faktum är att intrycket man får av föreliggande bok är att han *ständigt* varit på resa!

Det här är hans branschmemoarer, rikt illustrerade med foton på alla han träffat – den gode Iwan måste ha varit sammanvuxen med en kamera! – och skrivna på engelska.. Språkvalet antagligen för att han velat kunna sända boken till många som han träffat.

Det är en mycket charmerande bok, full av detaljer och anekdoter. Författaren (Margareta står som medförfattare, men Iwan verkar ha fört pennan) skrev dagbok sedan tidigt 1950-tal, och antagligen har han också haft minneshjälp av alla artiklar han skrivit om mötena i DAST Magazine.

Personligen tycker jag själva prosan och berättelsen är som bäst i början, när vi får veta litet mer om Iwans tidiga liv, och texten inte är upptagen av att hinna gå igenom alla kongresser, resor och möten. Bokens senare delar kan bli litet rapsodiska ibland – men har ändå mången god anekdot.

Faktamässigt hittar jag bara ett par fel. JVM/VÄ startade 1940, inte 1939, och Isaac Asimovs fru hette Janet, inte Gerda (hans första fru hette Gertrude). Jag blir förresten litet avundsjuk på att Iwan träffat Asimov. Och Ray Bradbury. Och Mickey Spillane. Och Dennis Wheatley. Tja, alla utom påven.

Jag kan omöjligen gå igenom allt star-DAST som samlats i det hedman-moreliska minnet, men jag tar upp några småsaker jag råkade fästa mig vid.

Jag känner verkligen igen beskrivningarna av hur Iwan och en kompis gjorde systematiska raider i *alla* Stockholms antikvariat. Jag har aldrig varit en lika stor eller ens systematisk samlare på samma sätt, men jag minns hur jag gjort listor utifrån telefonkatalogen och sedan systematiskt gått igenom Antisarna ett efter ett. (Gjorde det så sent som i våras under en sf-kongress i Göteborg.) Det är något särskilt med antikvariat. Synd att så många av dem försvunnit. Och jag får en suck av längtan när jag hör om den där stora ladan i Mellansverige där *en miljon* böcker avsedda för USA-trupper i Tyskland hamnade på avvägar…och Iwan var förstås där.

Beskrivningen av mötet med Dennis Wheatley var förresten rörande. Det var Iwans första stora författaridol och med darrande knän skrev han ett brev – tänk själv hur svårt det är att skriva med knäna! Och DN-korrespondenten Torsten Ehrenmark trollade med knäna för att hjälpa till att ordna ett möte. DW tog emot på ett älskvärt sätt och bjöd på middag i sitt hem i London. Och mot slutet tog DW fram ett korrtryck av sin nya roman – som var *dedicerad till Iwan*. Och när han svävade högt bland molnen, i flyget hem, plockade han upp senaste numret av DN. Där Ehrenmark förstås skrivit om herrarnas möte… Helt oslagbart!

Många senare författarmöten är nästan lika minnesvärda. Men bara nästan. Desmond Bagley verkar Iwan ha haft en väldigt speciell relation till. Det träffades många gånger, men jag fäster mig särskilt vid hur Iwan berättar hur Bagley vid ett besök i dennes hem visade hur han skrev på dator. Och enligt sidnoteringarnas årtal var detta redan – 1973! Jag undrar vad han använde för dator då (det fanns nästan bara byggsatser och konstiga hembyggen). Bagley måste ha varit en av världens först datoriserade författare. Och inte nog med det: Bagleys hus hade tidigare bebotts av…den mekaniske datorpionjären Charles Babbage. Fantastiskt!

Jag noterar också hur DAST startade med hjälp av ett förlag som bekostade utskrift, stencilering och porton, litet som en läsartidning. Iwan skrev manusen först *för hand*. När han övertog DAST helt själv blev det kris. Han saknade skrivmaskin och stencilapparat, men lyckades tigga till sig sådana mer eller mindre gratis. Listpriset på en stencilapparat i slutet på 60-talet var annars 3.000 kr – vilket borde motsvara 30.000 kr idag! Och allt det här med att stencilera känner jag ju igen. Jag fick en stencilapparat (gratis, kopieringsmaskiner började göra dem omoderna) 1978, och använde den i nästan tio år för mitt sf-nyhetsblad (VÄ, sedan Fanytt, sedan SFJ).

Det var synd att Iwan aldrig hann träffa John Lorén, som utgav Detektiv-Magasinet m.fl. legendariska billighetsserier på 50-talet. Han hade inbokat möte, men några dagar innan fick han besked om att Lorén hunnit omkomma i en motorcykelolycka. Skulle gärna ha fått höra något om Detektiv-Magasinet från bakom kulisserna.

Boken har många sidor av detaljerade skildringar av vad som timade på den stora världsdeckarkongressen som faktiskt var i Stockholm 1981. Det var ju synd att man inte var där, men Iwan berättar så noggrant att man får veta det mesta ändå. Tänk, SAAB *skänkte* bort en hel SAAB 900 Turbo till vinnaren av en novelltävling under kongressen! Stockholms stad sponsrade med 1 miljon kronor. Det är ett stöd som våra sf-kongresser bara kan drömma om.

Det är inte så hemskt mycket science fiction i boken. Asimov, Bradbury, att Bo Setterlinds första diktsamling var sf (före Aniara!), John-Henri Holmberg nämns, men noteras kan att Iwan i alla fall märkesåret 1984 var med om att göra en stor sf-utställning på Rogge-biblioteket i Strängnäs. Och S:et i DAST står för all del för sf. Förresten var många av Dennis Wheatleys böcker sf. Ed Hoch, Ed McBain, Anthony Boucher och många andra skrev f ö en del sf.

Boken avslutas med en Hedman-Morelius-bibliografi, en lista på Crime Writers’ Association-kongresser, och ett mycket omfattande sökregister, som sannerligen är till hjälp för att hitta i myllret av namn och detaljer.

Vår vän Iwan har levt ett mycket rikt och omväxlande liv – samtidigt som han, tro’t eller ej, hunnit med att i det civila vara militär…

Det är utmärkt och glädjande att han i denna bok delar med sig av allt spännande han upplevt. En hörnsten i varje deckarknappologs bokhylla!

AHRVID ENGHOLM

PS Boken kom alltså 1997, och Iwan och Margareta bor numera i Spanien. Men deckare läser de och deckarförfattare träffar de fortfarande som DASTs läsare kan märka. Dessutom har de en egen webbsida: http://www.hangmattan.site90.net/