Två av landets främsta deckarexperter, det äkta paret Karl G och Lilian Fredriksson (bilden nedan) – bägge verksamma i Svenska Deckarakademin, är desslikes experter på staden där de bor, Uppsala. De har nu slagit sig samman med författaren Lars-Åke Skagegård (bilden ännu längre ner), som skrivit ett tiotal böcker bland annat Livvakten – roman om Dag Hammarskjöld. Nu kommer de tre med Ett tioårigt dundrande kalas Om Gluntarne och Gunnar Wennerberg.

Gluntarne är en sångcykel med 30 sånger. De skildrar studentlivet i lärdomsstaden Uppsala på 1840-talet. Huvudpersoner är Glunten och Magistern. Författare är Gunnar Wennerberg (1817–1901), en västgöte som kom till Uppsala 1837. Han blev med tiden lektor i Skara och skrev då de flesta gluntarna. Senare blev han ecklesiastikminister, medlem av Svenska Akademien och landshövding.

Ett av de intressantaste kapitlen i den nyutkomna Uppsalaboken handlar om kroglivet i Uppsala då Glunten och Magistern rumlade runt. När Gunnar Wennerberg kom till lärdomsstaden vid Fyris fanns det tre källarmästare, tio traktörer, åtta spiskvarter och 25 krögare. Spiskvarter var enklare matställen som erbjöd hel- och halvinackorderingar. Vid den nu centrala Drottninggatan låg en rad krogar bland annat Schylla på Drottninggatan 8. Huset finns fortfarande kvar! På denna krog beställer Glunten och Magistern in fläsk och potatis samt “toddar för två” men “inte för små!”

Själv har jag studerat (eller låtsats studera) först i Uppsala och sedan i Lund. Jag tog examen i bägge städerna och tycker för min del avgjort att Uppsala är bäst. Det bästa med den svårligen högfärdiga bondhålan Lund är Piratens fantastiska skildringar i till exempel Tre terminer.

Gemensamt för bägge städerna är att där har unga överklassynglingar supit och svirat och levt livets glada dagar. Man kan tycka att det står ett skimmer av ungdom och glädje över detta men också att det mest är ett intressant socialt fenomen.

När jag för några år sedan installerades som hedersledamot på min Uppsalanation mötte jag unga studenter, vars liv låg ljusår från hur det var på min tid. Däremot tycker jag nog att skillnaden mellan mitt och Wennerbergs Uppsala inte är så kolossalt stor.

Att läsa denna välskrivna och väl illustrerade bok är ett sant nöje för mig och jag tror att det kan vara ovanligt intressant läsning också för den som aldrig satt sin fot i Uppsala.

På en bild ser man Betty Pettersson, som var första kvinnliga studenten vid Universitetet. Hon skrevs in 1872 och kom från Gotland. Efter avlagd examen blev hon lärare. Bettys liv blev kort, hon levde mellan 1838 och 1885. Det blir bara 47 år!

Jag blir nyfiken på Betty och tycker det skulle vara mycket intressant få veta mer om henne och hur hennes liv blev. Kanske är det ett stycke kvinnohistoria som kan kasta ljus över kvinnans ställning på 1800-talet. Enda kvinnan vid ett mansdominerat universitet och måhända ogift lärarinna på den gotländska landsbygden – det är fascinerande!

Över huvud taget väcker denna bok många tankar!

JEAN BOLINDER

Till de kollektiva dumheterna hör alldeles påtagligt sporttävlingar, menade läkaren Hjalmar Öhrvall (1851–1929) i sin psykologiska studie Om dumheten. Han hoppades att detta elände var “av snart övergående beskaffenhet”. Till de goda frukosträtterna räknade Johan Grönstedt “Rapphönskotletter”, “Fårnjurar på spett” samt “Stekt gris”. Detta enligt hans handbok Trehundra goda frukosträtter.

Ja, livet kan ha sina fördelar! Det gäller bara att inte trilla dit på någon av de nackdelar som också hotar. Viktigt är därför att få vägledning i, att av yttre kännetecken avgöra, vilka “Kvinnor man ej bör gifta sig med”. Mannen står förstås i centrum i G-g:s bok med denna titel. Kvinnan man väljer måste vara frisk och inte bortskämd, kraftlös eller lättsinnig. Det kroppsliga är viktigt. “Är t ex könsorganen fullt utbildade?” Hon bör inte ha en trubbig näsa som “hos negerrasen”.

Väljer en man fel, kan det bli en moder som ger liv åt mindervärdiga barn. I sådana barns ögon kan den felväljande fadern läsa en stum anklagelse — det är faderns skuld, att det blivit så illa som det blivit!

Om Bisarra böcker har Mattias Boström och Per Olaisen skrivit en liten bok, utgiven på Känguru som är imprint till Lind & Co. Utan tvekan är detta årets mest nöjsamma bok, en perfekt present till vänner och bekanta. Själv har jag läst, skrattat och berättat vidare.

Det ges t ex goda råd om Vad skall villan heta? och hur man botar bl a kräfta med brännvin och salt. Viktigt är att lära Simmkonsten. O J B von Corvin-Wiersbitzkis upplyser om att “i vattnet intaga en stående ställning utan att röra sig” är svårt och det “lyckas aldrig för en simmare som är mycket tyngre än vattnet”.

Författaren verkar ha råkat illa ut. Han tog sig vatten över huvudet när han 1849 ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden (inte på grund av boken dock).

En “Badläkare” utgav skriften I badkappa och gav råd om att man skulle avbryta badet om man drabbades av diarré eller förstoppning. Att det förstnämnda inte är så trevligt när man badar är lätt fatta, men förstoppning? Nog måste det vara ödestyngt att bäst som man simmar omkring, bli varse att man är förstoppad!

Urinen. Spillningens värdefullaste beståndsdel ägnar Arvid Zachrison en bok och Henrik Berg skriver om Våra underkläder. Om “baseboll och kooperation” handlar Adam Allens ungdomsbok Samarbete susen gör.

Själv har jag inte haft så roligt på länge, som vid läsningen av Bisarra böcker.

Författarna är båda kända namn när det gäller kriminallitteratur. Mattias Boström är bl a expert på Sherlock Holmes och Per Olaisen ger ut kriminalnovelltidskriften CDM och är ledamot av Svenska Deckarakademin. De är bägge utomordentliga skribenter.

JEAN BOLINDER

Mattias Boström

Per Olaisen

Olof Lagercrantz, kulturchefen och chefredaktören på DN, med makt över recensioner på kultursidorna, poeten och den i TV så ofta förekommande mannen, alltid i fluga och med ett ytterst väl manierat och välartikulerat språk, skrev dagboksanteckningar som nu getts ut i urval av hans son och en litteraturforskare. Anteckningarna är reflektioner om Lars Ahlin, Werner Aspenström, Tage Aurell, Karin Boye, Johannes Edfelt, Lars Forsell, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Ulf Linde, Erik Lindegren, Artur Lundkvist, Maria Wine, Bertil Malmberg, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Evert Taube och i dessa texter ofta förekommande Gunnar Ekelöf.

Det har sagts, många gånger förr, att egentligen borde man inte veta något privat om av författarna för då uppstår svårigheter att bortse från dessas svagheter, när man läser, njuter och behagas av dikterna, novellerna eller romanerna. Småsinthet, girighet och elakhet skildras utan förbarmande i dessa anteckningar. Fjäsk och inställsamhet från våra mest kända författare. Som när de skriver till de mest tongivande kritikerna inkl Lagercrantz och utgjuter sig om hur förträffligt dessa formulerat sig i en artikel eller liknande. De inser snabbt att författaren påföljande vecka kommer ut med en ny bok och då gäller det att smickra en eventuell recensent.

Det är inga goda sidor merparten av författarna visar upp. Fylla är legio liksom aspackade författare, som skriker könsord som de värsta småpojkar. Är detta något som inte längre gäller bland en mängd författare? Vi måste komma ihåg att för 50–60 år sedan var en författare fortfarande en intressant person bland allmänheten. Numera har den rollen helt tagits över av artister och idrottare. Men fyllan är minst lika stor idag, kryddad med droger, bland dem som har fria yrken och besöken hos psykologer och psykiatriker har inte minskat – tvärtom.

Men visst är det kittlande, det skall villigt erkännas, att läsa litterärt skvaller kring våra mest uppburna skribenter. Och inse att de är precis som du och jag, människor med en mängd svagheter, trots att man kanske förväntade sig eller hoppades att dessa intellektuella gossar och flickor förde resonemang som var lite mer spirituella och djuplodande än vad som sker på en vanlig brakmiddag. Men många av de äldre minns säkert de intellektuella grälen i Uppsala med bl a Hedenius med flera akademiskt väl skolade kollegor. Som någon uttryckt det i en artikel:” … man skulle tro att de okvädingsord som användes, mer hörde hemma i drängkammaren.”

Visst finns det passager som intresserar den litteraturhistoriskt hungrige, men de försvinner lätt i den övriga ordrikedomen. Kanske säger dagboksanteckningarna mer om Olof Lagercrantz själv än om de nämnda författarna.

LENNART HÖGMAN

Olof Lagercrantz. Foto Lütfi Özkök

Av Lars Strand
MB Förlag 2010

156 år sedan Conan Doyles bok A Study in Scarlet kom ut och 31 år efter bildandet av The Baskerville Hall Club of Sweden tycks inte intresset för Sherlock Holmes sina. Häromveckan kom Lars Strand ut med boken Närstudier (konstigt nog inte omnämnd på sajten www.sherlockholmes.se) och lördagen den 30 november publicerade Svenska Dagbladet en fem sidor lång artikel om mästerdetektiven, signerad Mats Gellerfelt.

Att Strands essäer fått namnet Närstudier verkar rimligt. Den store detektiven har genom åren dissekerats ner till minsta gylfknapp, inte minst av Strand själv (se omslag till tidigare böcker). Sir Arthur Ignatius Conan Doyle (1859–1930) skrev fyra korta romaner och 56 noveller med Holmes som huvudperson. Det som därefter publicerats om detektiven (som i sina beundrares ögon är – eller åtminstone har varit – en levande person) överstiger med väldig råge Doyles prestation.

Strand anses, vid sidan av Ted Bergman, vara Sveriges mesta expert på Holmes. Han är entusiast men tyngs inte av den vanlige entusiastens tendens att överskatta ämnets attraktionskraft på en stor publik. Strands fjärde samling innehåller artiklar som tidigare varit publicerade i Dast och Jury samt i The Baskerville Hall of Swedens medlemstidning The Moor men också nyskrivna sådana förutom pastischnovellen Droskkusken som funnits med i CDM.

Det där med gylfknappen kan illustreras av kapitel om ”hattens roll i några detektivberättelser” eller ”Sherlock Holmes förtegenhet om sina iakttagelser och slutsatser”. Men Strand gör lärda jämförelser med andra samtida fenomen, både litterära och andra, i sina essäer och för oss som inte är lika entusiastiska när det gäller den store detektiven gör detta boken mycket läsvärd. Ett av de roligaste kapitlen handlar om översättarnas möda att få till namnet på en viktig plats i historien Tragedin i Boscombe Valley.

Att Strand sedan skriver en alldeles utmärkt svenska gör att man gärna rekommenderar denna lilla bok – till alla och envar.

KJELL E. GENBERG

Föga känt torde det vara att en av världens absolut främsta författare Anton Tjechov (1860–1904) skrev en deckare. Den snabbskrevs 1884 och döptes till Ett jaktdrama.

Om detta berättar professor Lars Kleberg i förbifarten i sin nya Tjechovbiografi Tjechov och friheten. Det är också enligt Kleberg högst möjligt att Agatha Christie sedan använde boken som förlaga för sin berömda Dolken från Tunis.

Christies The Murder of Roger Ackroyd utgavs 1926 och den kom på svenska 1940 under namnet Dolken från Tunis. Boken blev en jättesuccé redan från början och ännu större uppståndelse blev det när författarinnan, drabbad av minnesförlust, försvann ett halvår efter det att engelska förstaupplagan kom.

Det var början till Agatha Christies berömmelse!

Berömd blev också Anton Tjechov, men inte som deckarförfattare. Hans dramer och berättelser borde ha givit honom Nobelpriset. Men det hör till de många och stora misstag Svenska Akademien gjort sig skyldig till är att man inte gav Tjechov nobelpriset i litteratur. Första priset 1901 gick till den i dag totalt bortglömda franska medelmåttan René Sully-Prudhomme (1839–1907). Nå, det var långt ifrån sista misstaget. Strindberg belönades heller inte!

Även bortsett från uppgiften om deckaren är Klebergs bok av stort intresse. Tjechov var kanske inte någon modernist, dock man kan säga att han är modernare än så. Det förstod inte samtiden i allmänhet, men geniet Vladimir Majakovskij (1894–1930) hyllade honom som en radikal traditionsbrytare och förnyare.

Nu spelas Tjechovs pjäser ständigt världen över och hans berättarkonst bärs fram på en våg av intresse.

Man kan hävda att ett konstverk ej föds när konstnären skapar det. Det är först när åskådaren ser det och upplever det som det får liv. Professor Kleberg menar i sin bok att Tjechov vill myndigförklara läsaren och åskådaren.

I slutet av sitt korta liv arbetade Tjechov dels med skådespelet Körsbärsträdgården och dels med berättelsen Fästmön. I Fästmön skildrar Tjechov hur den unga flickan Nadja i en rysk provinsstad går igenom en livskris. Hon slår upp förlovningen med sin självbelåtne fästman och reser till Sankt Petersburg i syfte att utbilda sig. Man har uppmärksammat att Nadja, som är en kortform för Nadezjda, betyder hopp.

När berättelsen kom ut i Ryssland, menade kritikerna att den inte var färdig. Bl a slutade den i ett slags tveksamhet: Nadja lämnar staden “efter vad hon trodde, för alltid.”

Nu visar Lars Kleberg att Tjechov långt ifrån att inte ha blivit klar, hade blivit detta och sedan arbetat vidare och reducerat till dess det verkade “skiss”. Jag tycker som författare att det är ett oerhört viktigt konstaterande.

Det gäller inte att skriva läsaren allting på näsan, man ska istället göra läsaren medskapande. Kanske är det filmen som givit Tjechov rätt.

En skådespelare på en teater ska med sin teknik kunna lyfta ut sin rollkaraktärer till åskådarna i salongen. Men filmskådisen ska tvärt emot detta vara bollplank för åskådarens egna känslor. När Ingrid Bergman visade upp en naken ansiktsnärbild i Casablanca lär hon ha tänkt på vad hon skulle laga till middag eller något lika trivialt. Men för åskådaren uttrycker hennes ansikte en rad komplicerade känslor, som kommer från åskådaren själv.

Lars Kleberg är professor emeritus vid Södertörns högskola och därtill författare och översättare. Han har bl a översatt och utgivit Tjechovs Fyra pjäser – den finns nu att tillgå på Dejavu.

Hans bok om Tjechov är ytterst intressant och för oss nära denne lysande konstnär. Och man kan häpna över alla de svårigheter det arma geniet fick genomlida under sina ynka fyrtiofyra år här på jorden. Oförstående kritiker, giriga och hänsynslösa förläggare och en förtärande TBC hörde till följeslagarna.

JEAN BOLINDER

Denna ringen den skall vandra från den ena till den andra, lyder första raden i en sånglek som jag lärde mig som barn. Uppmaningen har följts av otaliga författare genom årtusendena – från Herodotos (som kanske inte ens var först) cirka 440 före vår tideräkning via de indiske poeterna Valmiki och Kàlidâsa, isländska Eddan, Richard Wagner, Boccacio, Topelius och Lagerlöf till Lönnerstrand och Carl Barks. Ringen vandrar vidare och hamnar till sist hos Bertil Falk i skånska Västra Alstad som sätter sig ner och skriver Sagor om ringar, en essäbok som är både uttömmande, lärd och inte minst rolig i sin respektlöshet.

Bertil Falk var en gång i tiden redaktör och utgivare av Jules Verne Magasinet, älskare av indisk mytologi, författare till både kioskböcker och ”högre” litteratur, specialist på noveller (han har gett ut samlingar av Sture Lönnerstrand, Torsten Scheutz och Arne Wingenfeldt på egna förlaget ZenZat) har gått igenom det mesta man kan finna om ringar i skrift. Många tycks tro att Tolkien var den förste, men Falk visar med all tydlighet varifrån han – och många andra – fått sin inspiration. Hans energi när det gäller litteraturforskning borde redan han gjort honom till hedersdoktor, men detta är tydligen förbehållet mecenater och statsministrar.

Sagor om ringar innehåller 31 essäer från antiken fram till våra dagar. Han berättar om sagor och myter från Hedenhös fram till dagens kriminallitteratur och science fiction. Ringar kan göra dess bärare osynliga, skyddade från ont, fixa till en ansiktslyftning om så behövs, greja lite rikedom eller sexualpartners eller se till att olyckor och förödelse inträffar. Det är så pass intressant att boken kan sträckläsas. Jag gjorde det.

Falk har tidigare gett ut essäsamlingarna Litterära solitärer, Litterära odysséer och Novellen – en översikt. Just nu arbetar han med en bok om svensk science fictions historia.

Den lär bli tjock, har han sagt.

KJELL E. GENBERG

***

Den utomordentlige kännaren av populärkultur Bertil Falk kommer nu med en utmärkt essäsamling om ringar. Ringen är en av mänsklighetens allra viktigaste symboler. Den store tänkaren C G Jung såg den runda strukturen som en viktig arketyp som ligger inbäddad i psyket på alla människor.

Kanske är detta, hur lärt det än kan tyckas, ganska självklart om man tänker efter. Den primitiva människan såg på himlen den runda solen ge liv med sina strålar, medan den likaledes runda månen kastade silverskimmer över världen om natten. Inte konstigt att man såg bägge himlakropparna som gudar. I det antika Egypten var Ra solguden – det vet alla inbitna korsordslösare.

Runt är också människans kanske viktigaste uppfinning: hjulet. En ring är rund om det inte det rör sig om en boxningsring – då är den fyrkantig. Redan på våra hällristningar finns cirklar. Arkimedes använde sig av en cirkel, när han skulle tredela vinkeln.

Förlovnings- och vigselringar sitter på vänstra handen och en gammal tanke är att eftersom hjärtat sitter på vänster sida, så går kärleksådern från hjärtat till vänstra handen. Och ringen är ju evig som äktenskapet är tänkt vara, man skall älska varandra till dess döden skiljer.

Litteraturen vimlar av ringar. I Platons Staten (ca 374 f Kr) dyker det upp en magisk ring – alla magiska ringars föregångare. Ringen gör herden Gyge osynlig. Han tar sig osedd in till en drottning och lägrar henne. Hon uppskattar detta och tillsammans dödar de kungen.

Bertil Falks genomgång av litterära ringar är full av ett fantastiskt kunnande och ger hela tiden nya litterära infallsvinklar. Så t ex får man veta att Sherlock Holmes andlige far Arthur

Conan Doyle 1890 kom med den ganska okända historien Mumiens ring.

Där berättas om en olycklig gestalt, Sosra, som i cirka 3 500 år varit på jakt efter en ring som skulle kunna befria honom från hans odödlighet. Den finns på Louvren. Där möter den arme stackars gengångaren slutligen sin efterlängtade död.

I det Löwensköldska gravvalvet vilar liket av general Bengt Löwensköld. På fingret har han en berömd ring som han fått av Karl XII. Generalen beundrar kungen omåttligt och kanske har han tagit den fula och klumpiga ringen med i graven för att ha som igenkänningstecken, om han skulle råka möta kungen på andra sidan. 1741 tar sig bonden Bård Bårdsson och hans hustru in i valvet och stjäl ringen. Detta leder till elände — det börjar med att Bårdssons gård brinner ner.

Själv hade jag inte läst Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen när jag mötte den i Sagor om ringar. Nu har jag njutit av den i denna sköna sommar. Kanske är detta det allra bästa med Bertil Falks ypperliga bok – den ger mängder med härliga lästips!

JEAN BOLINDER

Jens Liljestrands doktorsavhandling behandlar i huvudsak Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, en romansvit som kom att tillhöra den svenska kanon (trots att denna officiellt inte finns). Men för att komma fram till Utvandrarsviten analyserar han också Mobergs övriga produktion och fäster sig vid likheterna i de geografiska och känslomässiga utgångspunkterna för dessa verk. Det är för det mesta det gamla bondesverige som beskrivs, så även i den fascinerande Utvandrarsviten. Detta verk, visar Liljestrand, är i stort mobergsk kritik mot den samtida politiken, men kom att bli ett slags historisk sanning om den svenska utvandringen till Nordamerika på 1800-talet. Mobergs episka fiktion stämmer inte i alla delar med historiska fakta, vilket angreps, vilket av Vilhelm Moberg försvarades som licentia poetica.

Den strävsamme Karl Oskar och den motvilliga Kristina (fattigfolk med kungliga namn) var knappast typiska deltagare under emigrationen till USA, men de har i det kollektiva medvetandet kommit att bli den förhärskande sanningen. Man glömmer lätt att den verkligt stora utvandringen västerut skedde senare än den tid Moberg beskriver och till helt annorlunda platser. Men Mobergs romaner är så kraftfulla att historiska sanningar får träda tillbaka.

Utvandrarserien blev en av förra århundrades stora succéer. Trots att den är en historisk roman­svit speglar den (som många om inte alla historiska romaner) sin egen tid, författarens inställning till sin samtid – i det här fallet kalla krigs-tiden. Linjestrands synpunkter på detta är mycket intressanta.

Gemene man tänkte nog inte så mycket på det när romanerna först kom, på 1940-talet. Jag tvingades läsa Utvandrarna i smyg eftersom barn förbjöds att läsa den då det förekom ”fula” ord och anspelningar på sexualitet. Den snuskdebatt som följde på bokens utgivning var högljudd och förekom i hela Sverige, inte enbart i min barndoms Hälsingland. Det troliga är att utan den debatten hade jag aldrig blivit intresserad av boken – och gått miste om en sagolik läsupplevelse.

I minst tre av de fyra böckerna vurmar Moberg för USA. Han bytte åsikt under Vietnamkriget. Enligt Liljestrand visar detta sig i romanen Förrädarland från 1967, som kom att bli författarens sista.

Utvandrarsviten handlar om frihet och den kunde man efter andra världskriget finna i ett slags mytiskt United States of America. Ingen har väl som Moberg tydliggjort just detta trots att många andra svenska författare skrev verk med liknande tankar.

Det märkligaste med Liljestrands avhandling är kanske ändå att hans berättelse om berättelsen är nästan lika spännande och givande som den mobergska svit romaner som han tagit på sig att analysera.

KJELL E. GENBERG

En sommardag 1961 möttes på Nordkoster den berömde författaren Ivar Lo-Johansson och en ung blivande poet, som ännu inte hade debuterat. Han var på hemfärd från ett besök hos Inge Schiöler och hon hade sommarsemester med sonen Jerker och var just på väg till en brunn för att hämta vatten. Ivar Lo lade märke till hennes grönlackerade tånaglar, som matchades av grön ögonskugga. Han blev störtförälskad i denna grönskimrande, mörkhåriga skönhet.

Den store författaren blev så omtumlad av mötet så han inte kom på något bättre att fråga än:

– Är du gift?

– Nej, inte för tillfället, svarade hon lugnt.

Hon hade varit gift sedan 1952 och fått sonen Jerker året därpå. 1961 – alldeles innan mötet med Ivar Lo hade detta äktenskap upplösts. Om Ann Smith, men också om andra kvinnor i Ivar Lo-Johanssons liv, får vi läsa i den mycket ambitiösa boken Ivar Lo-Johansson och kärleken – Kvinnorna i hans liv och verk av  Margareta Wersäll.

Här skymtar mängder av intressanta människor förbi, men strålkastarljuset koncentreras på kvinnor som Lo-Johansson haft ett förhållande med. Några av dem är ungdomsförälskelsen Maria Nordberg – förebild för Måna i Måna är död, Sara Lidman, Ingrid Stiernblad och Ann Smith.

Ann Smith, som hör till de stora svenska lyrikerna, debuterade först efter sitt möte med Lo-Johansson. Det skedde i april 1963 med Två i stjärnan som blev en dundersuccé som till och med jämfördes med Lars Forssells En kärleksdikt. Det verkar som om Ann Smith gav den åldrande Ivar Lo-Johansson livsglädje och optimism i ett skede, då han ännu var märkt av brytningen med Sara Lidman.

Förhållandet mellan de två författarna varade fram till sensommaren 1965 då Ann i ett avskedsbrev skriver att Ivar “varit min största och bästa kärlek, jag har många gånger undrat över hur jag kunnat få vara så oförskämt lycklig”. Något omedelbart slut blev det heller inte och de träffades då och då fram till Lo-Johanssons dödsår 1990.

Margareta Wersäll är fil.dr. i litteraturvetenskap. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson. Denna nya bok om honom är ytterst välskriven och är trots att det handlar om vetenskap, lättläst och verkligt engagerande.

Ann Smith föddes 21.2.1930 och var dotter till häradshövding Jan Smith och hans hustru Marit i Strömstad. I släkten på faderns sida fanns bl a Emelie Flygare-Carlén. Ann menar själv att hon var ett “vilt” barn som gärna med en kompis höll till på Killingholmen bland branta klippor och grottor. Där “vragade” de, dvs letade ilandflutet “vrakgods”. Väninnorna “hystade boll på alla dassdörrar” och lärde dansa “till en Sonoraskiva på trattgrammofon”.

1942 då Ann var tolv, sändes hon till mormor Greta Gullström i Stockholm. Denna mormor var syster till utrikesminister Östen Undén. Hon hade som ung varit tidig feminist och verkat för kvinnlig rösträtt och arbetat för Fredrika Bremer-förbundet.

I Stockholm gick Ann i Djursholms samskola, vakade sedan på olika sjukhus, gick ett år på folkhögskola, var bokhandelsbiträde och gick på Konstfack (keramik). 1952 gifte hon sig som redan har nämnts, fick sonen Jerker 1953 och skilde sig 1961 kort innan mötet med Ivar Lo-Johansson. Detta år började hon också jobba i Äppelvikens bokhandel. På 50-talet fick hon nära kontakt med den finlandssvenska lyrikern Hagar Olsson.

1959 arbetade hon tillsammans med sin dåvarande man på ett behandlingshem för psykiskt sjuka, försöksutskrivna patienter. Nu tyckte Ann att hon förlorade sitt språk – som hon själv upplevde det, var det en kvinna utan språk som mötte Ivar Lo-Johansson på en stig på Nordkoster. Hon var vacker med sina glada bruna ögon, han tänkte att hon “var en dröm för en konstnär”.

Själv menar hon (i Författaren själv) att hon likt Afrodite fötts ur havets skum. Hon tycker sig ha fötts och fostrats av havet och där orörlig låtit sig föras av strömmen. Afrodite från Kypros var förmäld med smeden Hefaistos – namnet Smith kommer från “Smedh” en socken som gav namn till en förfader, Lars Olsson Smedh. Han avlade borgareden i Strömstad 1685. Engelskt inflytande i Bohuslän gjorde Smedh till Smith.

Debuten skedde med Två i stjärnan 1961. Första upplagan sålde slut på fjorton dagar och boken trycktes i 5000 ex.

Den 15 sept förra året kom Magnus Haglunds Åke Hodell-bok. Hodell var gift med Ann Smith – de vigdes i ett flygplan över Stockholms skärgård. Nog måste hon haft ett ovanligt spännande och intressant liv denna poet som faktiskt fyller 80 år den 21 februari!

Och visst borde någon litteraturvetare ta sig an uppgiften att skildra Ann Smith! Inte minst bör hon vara intressant ur genusperspektiv, en utomordentligt begåvad kvinna som stöttat ett par verkligt betydande manliga författare. Det är faktiskt ungefär som med Greta Sjöberg som var gift med både Verner von Heidenstam och Anders Österling – men Greta var inte själv någon poet. Men det är Ann Smith ju verkligen till allt annat!

JEAN BOLINDER

Av Vivi Edström
Albert Bonniers förlag 2009

Den här boken går inte att placera i någon av DAST:s vanliga genrer. Men troligen har många av våra läsare ett brett litteraturintresse och kan känna samma glädje som jag av Edströms presentation av Austen, hennes tid och verk.

Vi får en kort biografi, men störst utrymme ges åt Austens romaner. Personerna beskrivs levande, Edström resonerar om deras sociala förhållanden och förklarar deras handlingar. Hon utgår då från de värderingar och sedvänjor som gällde omkring år 1800 .

Kapitlen om romanerna har alla ordet kärlek i rubriken, t. ex. Lady Susan – kärlek och svek, Emma – kärlek och gåtor, vilket säger något om ett centralt tema hos Austen: kärlek.

När Edström behandlat de enskilda romanerna sammanfattar hon i några kapitel teman som återkommer i böckerna: Flickors fostran, Unga män.

Naturligtvis betonar hon att Austen är rolig!

Edströms språk är levande, texten är lättläst. Boken tyngs inte av fotnoter eller notregister. Det finns en litteraturförteckning, för en den som vill läsa mer, och ett personregister.

För mig betydde boken en återupptäckt av Austen. Hennes romaner står i min dammiga bokhylla och ropar på omläsning.

För den som läser litteraturhistoria kan Edströms bok hjälpa till att komma närmare Austen och hennes värld, vara till hjälp vid repetition inför tentamen. Kanske några läslata studerande tar risken att  bara läsa Edström? Kanske rentav klarar tentan på det sättet? Men i så fall missar de upplevelsen att för några timmar förflyttas till Austens tid och värld. Och för att förstå hennes betydelse för litteraturen, särskilt den engelska, måste man avnjuta hennes språk med dess ironier och antydningar, allt som går att läsa mellan raderna.

Slutligen: P.D. James påpekar ofta hur högt hon skattar Jane Austen. Detta kan i någon mån försvara att Vivi Edströms bok får utrymme här i DAST.

BENGT HEURLIN

Av Vivi Edström
Albert Bonniers förlag 2009

Den här boken går inte att placera i någon av DAST:s vanliga genrer. Men troligen har många av våra läsare ett brett litteraturintresse och kan känna samma glädje som jag av Edströms presentation av Austen, hennes tid och verk.

Vi får en kort biografi, men störst utrymme ges åt Austens romaner. Personerna beskrivs levande, Edström resonerar om deras sociala förhållanden och förklarar deras handlingar. Hon utgår då från de värderingar och sedvänjor som gällde omkring år 1800.

Kapitlen om romanerna har alla ordet kärlek i rubriken, t.ex. Lady Susan – kärlek och svek, Emma – kärlek och gåtor, vilket säger något om ett centralt tema hos Austen. kärlek.

När Edström behandlat de enskilda romanerna, sammanfattar hon i några kapitel teman som återkommer i böckerna: Flickors fostran, Unga män.

Naturligtvis betonar hon att Austen är rolig!

Edströms språk är levande, texten är lättläst. Boken tyngs inte av fotnoter eller notregister. Det finns en litteraturförteckning, för en den som vill läsa mer, och ett personregister.

För mig betydde boken en återupptäckt av Austen. Hennes romaner står i min dammiga bokhylla och ropar på omläsning.

För den som läser litteraturhistoria kan Edströms bok hjälpa till att komma närmare Austen och hennes värld, vara till hjälp vid repetition inför tentamen. Kanske några läslata studerande tar risken att  bara läsa Edström? Kanske rentav klarar tentan på det sättet? Men i så fall missar de upplevelsen att för några timmar förflyttas till Austens tid och värld. Och för att förstå hennes betydelse för litteraturen, särskilt den engelska, måste man avnjuta hennes språk med dess ironier och antydningar, allt som går att läsa mellan raderna.

Slutligen: P.D. James påpekar ofta hur högt hon skattar Jane Austen. Detta kan i någon mån försvara att Vivi Edströms bok får utrymme här i DAST.

BENGT HEURLIN