Förra året debuterade Marianne Cedervall med Svinhugg. Den fick goda recensioner och även om den handlade en hel del om brott och hämnd så var den knappast en deckare, utan mer en skröna. De två huvudpersonerna, ett par inte alldeles unga damer, lyckas med hämnden genom att helt enkelt tänka tillräckligt illa om några otrevliga (och brottsliga) karlar. Platsen var gotländsk landsbygd.

Nu har författaren tagit sina båda damer till norraste Sverige, Åsa Larsson-land. Också här finns otrevliga karlar och man hittar ett sedan länge gömt barnlik.

Jag gillade den förra boken, och jag gillar den här också, även om inslaget av skröna har minskat och miljö och människor får mycket mer utrymme.

De magiska inslagen är ”naturliga” och minskar inte intrycket av en mycket god kännedom om hur livet kan vara i sådana här små byar i glesbygden. Och det är den skildringen, hur den inflyttade storstadsbon (det finns ett par) upplever den lokala kulturen och hur de boende ser de inflyttade.

Om den förra var skriven med mycket gott humör finns det ett större inslag av allvar i denna, lättsamheten och magin till trots.

Och Kiruna och Åsa Larsson är inte långt borta.

LEIF-RUNE STRANDELL