Robyn Young föddes 1975 och bor i England. Hon är känd för sina historiska romaner, inte minst för sin trilogi Tempelriddaren.

Revolt är den första delen i en ny trilogi. Handlingen utspelas på 1200-talet. Året är 1286 och Skottland genomlider den värsta vintern på länge. En del tror att domedagen har kommit. Kungen av Skottland luras att rida ut från Edinburgh i stormen och mörkret. På vägen mördas av en av sina egna män. Det finns ingen given arvinge, och de mäktiga skotska klanerna börjar strida om tronen och inbördeskrig hotar landet. Samtidigt planerar Edward, kungen av England, att invadera Skottland. I nära två decennier har han burit på tankarna att erövra Skottland. Men allt går inte Edwards väg.

Ur slag och blodsfejder stiger en ung man fram och vågar trotsa honom. Hans namn är Robert the Bruce och hans historia börjar i Revolt.

Boken är en spännande blandning av fakta och fantasier. Många av de personer som skildras har historiska förebilder, och för den svenska läsaren finns naturligt stora kunskapsluckor. Robert the Bruce levde mellan 1274 och 1329, och var Skottlands kung Robert I från 1306 till sin död 1329. Han var en av Skottlands mest kända kungar och ledde landet i frigörelsekriget mot England. Den som är historiskt bevandrad kommer att finna många fel att klaga på. Men om man ser detta som den saga berättelsen är kan man ohämmat njuta av skildringen, av Robert the Bruces utveckling från ung man till mognad och självförverkligande i en omgivning full av familjekonflikter, politiska strider.

Young målar upp en förgången värld på ett sådant detaljerat sätt att man nästan kan känna lukter och höra ljuden från striderna. Många stridsscener är utförligt och trovärdigt beskrivna, och läsaren stiger in i en skildring där banden mellan Skottland och England är många och den komplicerade politisiska situationen redovisas på ett begripligt sätt. Young kombinerar många historiska detaljer med intriger,
svek, mord och spännande karaktärer.

Boken är välskriven och medryckande. Om man gillar medeltida skildringar av riddare, då är det här definitivt en bok väl värd att läsas. Och man kan med spänning se fram emot del två och tre i serien.

LARS-ERIK HOLM

Robyn Young. Foto Debra Hurford Brown

En varm julidag 1941 hittas en kvinna strypt på en skogsväg i Jämtland. Den skyldiga grips efter några timmar på en rälsbuss på väg från Sikås. Hon identifieras som den 37-åriga föreståndarinnan för ett ålderdomshem längre söderut. Så vitt känt var det första gången som en kvinna strypt en annan kvinna i Sverige

Kring denna nu tämligen bortglömda händelse spinner Peter Lucas Erixon en dyster historia byggd på förhör och andra bevarade dokument. Han tecknar bakgrunden i ett fattigt land där barn med egna problem och eländiga familjeförhållanden fick klara sig bäst de kunde, om de inte utackorderades till lägstbjudande. Och han ger oss det rättsliga efterspelet samt glimtar ur gärningskvinnans senare, odramatiska men kanske också oförsonade liv ända fram till 1990-talet.

Men framför allt riktar Peter Lucas Erixon ljuset mot vad som hände på skogsvägen, hur de båda kvinnorna hamnade där och vad deras ödesdigra mellanhavande handlade om. Fram träder ett crime passionel bland torp, dansbanor och skogshyggen, en tragedi laddad av åratals återhållna drömmar och begär. Båda kvinnorna älskar samma man, och båda tror sig om att bära hans barn.

Även om det finns många romaner om brott i det förflutna så har de fått en undanskymd plats i den svenska störtfloden av kriminalberättelser. Det är synd, våra arkiv erbjuder många uppslag för både spännande och angelägen litteratur.

Silversnöret är en vackert berättad roman, men lider av att huvudpersonen förblir märkligt svårgripbar, trots alla sakuppgifter och samtida bedömningar av henne. Peter Lucas Erixon låter läsaren ana de djupt liggande behoven och besvikelserna bakom strypningen. Den känslomässiga högspänningen upplöses dock i otaliga hänvisningar till den susande storskogen. De ger berättelsen ett lyriskt skimmer, men pekar också bort från huvudpersonen och hennes offer, mot naturens likgiltighet inför människans öde.

PÄR ALEXANDERSSON

Det nystartade förlaget 2244 (ett av Bonnierförlagen) riktar in sig på att ge ut bra litteratur från länderna runt Svarta havet. Livet börjar på fredag är, tillsammans med Bastarden från Istanbul den första i deras utgivning.

Livet börjar på fredag utspelar sig i Rumänien i slutet av år 1897 och visar upp ett antal personer i Bukarest inför nyårsfirandet. Först själva boken – den är påfallande välgjord med bra papper, bra tryck, förord av Mircea Cartarescu och en inledning som tecknar bilden av landet vid den här tiden och berättar om författaren. Ioana Pârvulescu undervisar i litteraturhistoria vid Bukarests universitet och har tidigare publicerat sig i kulturhistoria.

Den unge Dan Cretu vaknar upp till en okänd värld i ett snöigt Bukarest i slutet av år 1897, då hela staden förbereder sig för nyårsfirandet och det nya året. Han hittas i en snödriva och vet uppenbarligen ingenting om var han är eller vad han gör där. Till och med den egna identiteten verkar oklar för honom, och i den fortsatta berättelsen har han ett sömngångaraktigt och vagt beteende, som stimulerar Bukarestborna att fundera över vem han är och vad han gör där.

Han är egendomligt klädd och har ett avvikande utseende. Han är dessutom egendomligt ovetande om de sociala koderna, och många förvånas och upprörs över hans hattlösa huvud, hans okunskap om att han bör resa sig upp då en dam kommer in i rummet och liknande. Han är dock vänlig och följsam, och verkar fascinerad och förbryllad av den värld han kommit till. Till mångas lättnad visar han sig kunna arbeta som journalist, vilket tar udden av de värsta farhågorna om honom.

Det samhälle Dan Cretu inlemmas i får vi lära känna under berättelsen gång – vi följer ett panorama över vardagslivet i staden och lär känna Iulia Margulis, dotter till en av staden läkare, polischefen Costache Boerescu, budpojken Nicu, en veritabel Gavrochetyp, vi besöker tidningsredaktionen där Dan Cretu arbetar, sjukhuset, de fina salongerna, varmbadhuset och de enkla bodarna.

Och det är bekantskapen med staden, dess verksamhet och dess invånare som är själva poängen med den här historien. Själva intrigen är tunn, minst sagt, och när man slår ihop boken, har man inte blivit så värst klok på vad som är klon.

Men berättandet har en nästan rysk charm – här finns naiviteten och brutaliteten från den östra litteraturen; knepigheten, melankolin och fantasteriet. Man väntar sig nästan att någon ska kallas lillefar eller Sasja …

Även om den här boken som deckare betraktad inte är mycket att hänga i julgranen, är den intressant, och jag kommer nog att hålla ögonen öppna inför vad förlaget 2244 hittar på härnäst.

KERSTIN WALL

Det var svårt att ta sig igenom den här boken trots en intressant intrig. Dessutom är ju titeln lockande. Men det är nog den pratigaste bok jag läst. Författaren berättar hela tiden vad som händer, vad huvudpersonerna känner, hur de reagerar. Ibland finns avbrott med dialog.

Det är i alla fall en konsekvent genomförd stil. Jag vet ju inte om det känns bättre på engelska, men jag betvivlar.

Intrigen alltså: Det är 1907. En änkeman, rik och ensamhärskare i den lilla industristad i Wisconsin som hans far gett namn åt, ensam sedan 20 år, sätter in en annons där han söker en trogen hustru (hans första var alls inte det). En ung kvinna svarar. Hon har planer, bli gift och sedan änka; arsenik har hon med sig.

Men mannen har också avsikter. Han vill med hjälp ev en ny hustru leta upp den sin försvunne son, som dock säkert inte är hans biologiska son utan hustruns pianolärares.

Det är mycket sex som finns i huvudpersonernas tankar, och det blir en hel del sex berättat men inte åt det pornografiska hållet.

Brott planeras och begås men någon deckare är det inte. Kanske skulle man kunna kalla boken för en historisk kärleks- och utvecklingsroman, och enligt författarens efterord är skildringarna av livet i de fattiga och lantliga industribygderna korrekta. Han bygger på en fackbok om det fattiga Wisconsin. Tyvärr lyckas han inte få liv i sina historiska kunskaper.

Som spänningslitteratur har den några pluspoäng: oväntade vändningar, hemligheter som avslöjas, oklarheter hur personerna ska agera. Boken är troligen ett bra underlag för den amerikanska tv-producent som vill göra en tv-serie.

Sist i boken finns 12 diskussionsfrågor. Om det är författaren eller förlaget som tror att den kan användas som någon slags lärobok framgår inte. Men det tror jag inte.

LEIF-RUNE STRANDELL

Av Anneli Jordahl
Norstedts förlag 2011
ISBN 978-91-1-303492-8

Romanen utspelar sig på en kallvattenkurort i Sörmland någon gång vid sekelskiftet. Huvudpersonen har ditkommenderats av sin rika hustru på grund av sina alkoholproblem. Själv är han en högst medioker poet med fattig uppväxt, som till följd av sitt vackra yttre och hustruns och hennes familjs socialliberala hållning och intresse för kultur upptagits i borgarklassen. Vid 40 års ålder har han en diktsamling bakom sig, som fick hygglig recension, men som av allt att döma var köpt av familjen.

På kurorten möter han doktor Liljedahl som brinner för olika former av hydroterapi och som genom en sträng regim vill förmå ”badgästerna” till ett sunt leverne. Här figurerar en ingenjör, en syfilitisk kvinna och en s.k. glansstrykerska och hennes mor. De senare anställda som arbetare vid kurorten.

Miljöbeskrivningen, som är underbyggd av historiska dokument och intervjuer, förefaller trovärdig. Det gäller, vad jag förstår, även hur livet på en kurort är organiserat.

Men där upphör romanens trovärdighet.

Huvudpersonen genomlider en monumental abstinens, som varar vecka in och vecka ut. Det är en räcka med ångestattacker, mardrömmar och fysiska krämpor. På dagarna driver han omkring, ibland avbruten av måltider, något meningslös samtal med ingenjören och stundom på rummet i fruktlösa försök att skapa dikt.

Vändpunkten i denna tröstlösa tillvaro kommer vid midsommar och historien tar en ny vändning. Ett sorgligt drama spelas upp för läsaren och som om denne inte fått nog utspelas en märklig förälskelse.

Nåväl, om det inte vore för detaljrikedomen och det pretentiösa anslaget kunde man tro att det var en fantasidröm med en rad suddiga karaktärer. Jag tror att författaren haft ett ärligt uppsåt och försökt skapa ett slags klassdrama, men mycket blir tunt och obegripligt eller alltför tillrättalagt.

Som sagt miljön är intressant, men den förtjänar annan typ av analys och laddning.

ULF MALMSTRÖM

Anneli Jordahl. Foto Sara Mac Key

Ildefonso Falcones är till yrket advokat, bosatt i Barcelona och med ett stort intresse för spansk historia. Det intresset har fått honom att skriva omfångsrika historiska romaner. Hans första bok Katedralen vid havet utspelar sig i det medeltida Barcelona och lär ha blivit en stor framgång i många länder.

Hans andra bok, Fatimas hand, är en ännu tjockare äventyrsroman från ett dramatiskt skede i spansk historia med, kan man tycka, aktuellt ämne, nämligen en våldsam kamp mellan muslimer och kristna. I centrum av berättelsen står en ung man av enkelt ursprung, Hernando, som är son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han dras in i en avgörande konflikt mellan morer – muslimska araber – och kristna spanjorer. Morerna har haft herraväldet i södra Spanien i 800 år, men nu, i mitten av 1500-talet, tar de kristna makten och morerna förföljs och tvingas välja mellan att omvända sig, bli s.k. morisker, lämna landet eller dö. Häftiga strider bryter ut och Hernando kämpar tappert med sitt heliga svärd samtidigt som han arbetar med att översätta kristna skrifter till arabiska för att visa att religionerna har samma ursprung.

Grymheter är det gott om liksom heta kärleksmöten i det nya kungariket Granada. Det myllrar av människor, miljöer och dramatiska händelser. Översättningen känns ojämn. Den eventuella illusionen av att vara förflyttad till det våldsamma 1500-talet försvinner i ett nafs när personer får säga ”okej”, ”slappna av”, ”jag tror du grejar det” och likande uttryck. De 900 sidorna i denna spanska ”bestseller” ger tyvärr ett ganska lättviktigt intryck.

BERIT ENGDAHL

Ildefonso Falcones. Foto Joan Tomas

Efter att i flera böcker låtit Cato och Macro lufsa runt i Mellanöstern har förlaget på senare tid låtit Scarrows serie komma tillbaka i någorlunda ordning. Böckerna börjar ju utspela sig under den romerska ockupationen av Britannien och Upproret är nummer fyra. Centurionerna Cato och Macro är pålitliga officerare i legaten Vespasianus (mest känd för att han lät uppföra pissoarer i Rom) armé.

Denna sommar år 44 (fast det visste förstås romarna inte att det var) är den brittiska ön i upprorsstämning. Druiderna och deras efterföljare vill ge Rom på nöten och Vespasianus räds att de ska få de annars fredliga atrebaterna och dess åldrande ledare Verica med i en revolt.

Han skickar sina två duktiga centurioner att träna Vericas armé, som visar sig vara snudd på oduglig. Med dem ska de försöka kämpa mot betydligt bättre utrustade och listiga krigare.

I Scarrows tidigare böcker har det alltid funnits fula fiskar som konspirerat mot Cato och Macro. Så även denna gång.

Men den gamle läraren Scarrow skriver bra och spännande (översättningen är också den MVG) och i slutet av boken berättar han om bakgrunden till Vespanius bedrifter i Britannien.

JAN NYGREN

Elisabet Nemert har under senare år kommit med ett antal romaner som alla utspelat sig i historisk tid. Under en period var hennes spelplatser orter runt Medelhavet där ofta elaka karlar gjorde surt för ädla kvinnor, som dock ofta fick hjälp av kloka djur. Efter en roman om handelsmän och kvinnor som från Gotland upprättade förbindelser med Ryssland har nu Nemert med Ljusets dotter sökt sig till det svenska fastlandet – närmare bestämt Sollentuna norr om Stockholm – under sent 1700-tal.

Det här är en bok i Lars Widdings anda men med typiskt Nemertska grepp: en våldsam, grym och pådrivande man som gör livet surt för sina underlydande, och, i det här fallet, sin dotter som får stryk lika ofta som hustrun. Så illa faktiskt att höften skadats och gjort henne halt. Det gör att hon skäms och givetvis blir hon mobbad, trots att ordet ännu inte var uppfunnet.

Jag reagerade ofta på att hennes huvudpersoner under antikens var människor som i hög grad skaffat sig åsikter som mer hörde hemma i dagens samhälle. Lite åt det hållet hittar man även här och det finns en glidning åt nyandlighet.

Hennes huvudperson, den ofta illa utsatta, brukar ha ett intresse som hjälper henne genom livets djävligheter. Så även här. Leading lady är Maria, dotter till förmannen på Edsbergs slott i Sollentuna, och i hennes fall är det musiken. I kyrkan njuter hon av orgelns mäktiga ljud och under  danserna på logen blir hon så förtjust i spelmannens kunskaper att hon i hemlighet lär sig att spela på sin morfars gamla fiol.

Om ni gissat resten så kan jag berätta att ni gissat alldeles rätt. Hon blir upptäckt av kungens folk och förd till hovet där Gustav III är kung.

Om det låter som en Harlequin-roman kan det ha sin riktighet, men Nemert höjer sig över det allra vanligaste tramset. Hon är utbildad gymnasielärare i svenska, historia, konsthistoria och filmvetenskap och det märks att hon vill förmedla kunskaper. Den historiska bakgrunden (och nu har jag redan glömt nyandligheten) är gedigen, spänningen inte att klaga på. Viktor Rydberg kunde inte ha gjort det bättre – då tänker jag förstås på Singoalla och inte så mycket på Tomten.

INGER STRANDBERG

Elisabet Nemert. Foto Hélen Karlsson

Det tar sin lilla tid att plöja igenom 3.500 sidor stenåldersromantik och dramatik. Att det blev av nu beror på att Bokförlaget Bra Böcker gett ut hela sviten (Grottbjörnens folk, Hästarnas dal, Mammutjägarna, Stäppvandringen och Nionde grottan) igen i samband med att Auel lite senare i vår kommer med en avslutande sjätte del som döpts till De målade grottornas land.

Jag läste aldrig böckerna när de kom ut i Sverige första gången för trettio år sedan. Det berodde till stor del på vad som skrevs om den på kultursidorna (vissa, inte alla, många teg ihjäl romanerna), nämligen att detta var tantsnusk i kubik och inte värdig läsning för den kulturella delen av folket. Den var bara läsning för folket, visade det sig.

Och första delen är inte det minsta snuskig. Det finns ett par våldtäktsscener som är avsedda att uppröra, vilket de gör.

Auel berättar om en samling neandertalare, en klan som kallar sig Grottbjörnens folk. De flyttar från sin gamla hemvist, en grotta i nuvarande Ukraina som förstörts i en jordbävning. Under denna flykt träffar de på och adopterar en cirka femårig flicka, Ayla, som också skilts från sin släkt – människor av arten Cromagnon, en tidig variant av Homo Sapiens – och adopterar henne. Klanen är ett jägar- och samlarfolk som alltid bott i grottor och tror att deras liv styrs av andar. Hon tas om hand av klanens trollkunnige man och dess främsta medicinkvinna som blir hennes lärare, men ställer till det för folk genom att bli lång och i deras ögon sagolikt ful. Men det värsta tycks vara att hon tänker annorlunda, något som upplevs som ett hot

Auel beskriver denna kulturkrock mycket väl, fast med ett språk som verkar hämtat från både Hemmets Journal och en lärobok i biologi. Till sist tvingas hon bort från gemenskapen av klanens elaking som är ny ledare.

HÄSTARNAS DAL (The Valley of the horses) Översatt av Mikael Mörling.

Här lämnar författaren neandertalarna och skickar ut Ayla, som nu är någorlunda vuxen, på egna äventyr.

Det måste ha varit denna del i serien som först orsakade moralpanik. Här gökas det friskt, innerligt och rätt avancerat. Vid sidan av detta  lever Ayla till största delen ensam i en grotta, tämjer en häst och ett grottlejon samt räddar Jordalar som hon därefter trånar efter i de följande böckerna.

Dynamiken från Grottbjörnens folk, med dess smått antropologiska inriktning, är försvunnen, så texten känns rätt trist.

MAMMUTJÄGARNA (The Mammoth Hunters) Översatt av Mikael Mörling.

Ayla är tillsammans med Jordalar när hon lämnar Hästarnas dal och vandrar in i Mammutjägarnas område och för första gången träffar på människor av sitt eget slag. Hon gör lycka med sin läkekonst (det brukar hon göra) och blir upphetsad av en ny karl. Det här är den längsta boken i serien – drygt 840 sidor. Om den hade funnits under sent 60-tal då jag författade små skrifter åt förlaget Hsonproduktion hade jag haft större nytta av den än nu. Sexscenerna är riktigt porriga. Man kan förundras över Auels förmåga att ägna samma kraft och energi åt både stort och smått, vilket gör att läsningen emellanåt blir svettdrivande. Hon är i alla fall en hejare på miljöbeskrivningar. Däremot händer det inte så värst mycket om man inte räknar mammutjakt som väldig action.

STÄPPVANDRINGEN (The Plains of Passage) Översatt av Margareta Eklöf.

Här är Ayla och Jordalar för 35.000 år sedan på jakt efter Jordalars folk som lever i Zelandonii vid randen av inlandsisen. Deras färd från Mamutoi över stäpperna i närheten av floden Donau  är riskabel. Här finns fientliga människor, onda andar och naturen är inte heller att leka med. Jag vet inte om det är all bakgrundsinformation som de tidigare böckerna avlevererat och de upprepningar som finns i denna som gör att den här historien känns seg. Kanske är det Auels entusiasm som falnat, osäkert vilket.

Här stöter de på folk som ser dem som gudomliga väsen. Auel förklarar detta på ett plausibelt sätt.

När det börjar bli riktigt trist, och det händer då och då, skriver hon om samlag.

NIONDE GROTTAN (The Shelters of Stone) Översatt av Tove Janson Borglund.

Den långa färden går mot sitt slut och paret Ayla och Jordalar hamnar i hans hem – Zelandoniis Nionde grotta, som är ett överbefolkat ställe beläget i Centralmassivet i sydöstra Frankrike. Människorna där skräms av Ayla som kommit till dem på hästar och medförande en varg. Som i de tidigare böckerna skaffar hon sig snabbt både vänner och fiender.

Och Auel gör som vanligt: beskriver platsen och människorna ingående. Kontroversen den här gången gäller om Ayla ska förbli sig själv eller underordna sig Zelandoniis seder. Hon har även denna gång stor nytta av sina naturmedicinska kunskaper. Magiska riter beskrivs ingående.

Det är nu 30 år sedan första volymen i serien publicerades och forskningen har inte varit helt vänlig mot Auels kreativa tankesätt. Rent geografisk gör modern vetenskap gällande att moderna människor kom till Europa från Mellanöstern och att neandertalarna stretade emot så gott det gick i Västeuropa. Auels historia påstår motsatsen. Hon menar också att neandertalarna var mörka och cromagnonmänniskorna ljushylta. Rimligen borde det vara tvärtom. Neandertalarna anses numera ha haft förmågan att tala, varför de inte har behövt använda sig av teckenspråk som Auel skriver.

Jean Marie Auel föddes med efternamnet Untinen den 18 februari 1936 i Chicago som näst äldsta barnet till målaren Neil Solomon Untinen och hans hustru Martha Wirtanen. Hon är gift med Ray Bernard Auel och har fem barn med honom i hemmet i Portland, Oregon.

Hon började forska för istidsserien 1977, lärde sig bygga isgrottor, att göra upp eld och att tillverka flintverktyg och lädersaker hos en överlevnadsgrupp. Första boken kom tre år senare, låg åtta månader på bestsellerlistan, fick priser och blev 1986 en film som floppade. Men Auel blev förmögen.

KJELL E. GENBERG

En bok på 698 sidor kan för många kännas som en alltför stor utmaning, men man ska verkligen inte låta sig förfasas av bokens tjocklek.

Iain Pears låter oss få följa med på en resa i Europa, genom tre olika berättelser, i nittonhundratalets början.

Historien kretsar i de tre delarna kring en ovanlig kvinnas liv och leverne.

Första delen inleds med att en tidningsman engageras för att söka efter en okänd dotter, men historien utvecklas snabbt till att även beröra och belysa hur storfinansen kan manipulera och spekulera i olika länders strategier och politiska inriktningar.

Författarens språk löper lätt och ledigt med mycket skickligt skildrade personporträtt och miljöer.

Översättningen är lysande och det engelska språkets många nyanser känns närvarande i bokens svenska språkbild.

Snart förstår läsaren att de tre delarna långsamt och metodiskt arbetas samman av författaren, för att i slutet i tredje delen leda fram till ett intrikat och spektakulärt slut.

Iain Pears val att börja berättelsen 1953 och avsluta den 1867 är både givande och spännande.

Det valet tillför mycket till de tre delarna i den långa historien om huvudpersonen John Stones bakgrund och personlighet.

Texten böljar mellan till synes små och personliga händelser får att, några sidor senare, behandla samhällets absoluta topp och deras dans på slak lina.

Det breda persongalleriet och författarens insikt och kunskap om de olika områden, allt från slitna och utstötta människor till arkitekter och bankmän, som skildras i boken, ökar trovärdigheten i hans berättelse.

De till synes triviala möten som på ytan kan verka slumpmässiga, leder läsaren elegant längs den slingriga och komplicerade väg som författaren har stakat ut i sin historia.

Om man som läsare är intresserad av en bok som inte bara belyser industrialismens uppbyggnad utan även låter oss få följa ett stort antal intressanta människors öde, så kan jag inte göra annat än att varmt rekommendera denna bok.

MIKAEL PAASIKIVI

Iain Pears. Foto Lucinda Stevens