Arash Hejazi beskriver med illa dolt förakt det terrorvälde shahens av Iran – Mohammad Reza Pahlavi – hemliga polis Savak visade Irans folk. Det gjorde att nästan alla applåderade när mullorna, med ayatolla Khomeini i spetsen, störtade den avskydde regenten, bara för att själva ta makten och starta ett alldeles eget skräckvälde. Sen dröjde det inte länge innan Saddam Hussein i grannlandet Irak med hjälp av amerikanskt stöd och amerikanska penar förklarade Iran krig, vilket var bra för ayatollorna eftersom folket slöt upp bakom dem. Det är en gammal princip: ett yttre hot enar landet.

Hejazi berättar sitt lands moderna historia genom sina egna upplevelser, sina drömmar , sin längtan och skräcken för döden.

Bokens titel kommer från en händelse under demonstrationerna mot presindent Mahmod Ahmadinejads regim 2009. Då dödades den unga kvinnan Neda av hemliga polisen i författarens åsyn. Hon sköts i bröstet och dog efter 47 sekunder. Någon filmade avrättningen med mobilkamera och lade upp filmen på You Tube. Genom den fick omvärlden ett begrepp om regimens totala likgiltighet inför medborgarnas liv. Inte långt därefter flydde Arash från sitt hemland och är nu bosatt i Oxford i England med sin familj.

Nu står västvärlden än en gång handfallen inför Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Man kan undra om landets ledare tänker använda sig av detta djävulsvapen mot det egna folket eller mot andra människor som president Mahmod Ahmadinejad vill utplåna från jordens yta. Senast hotade han med det i en intervju gjord i Mexiko.

Irans folk lever under censur och bara en minoritet har tillgång till nätets ofta färgade nyheter. De får inte läsa denna bok.

Resten av världen bör göra det.

KARL HJELM

Arash Hejazi. Foto M Akhondzadeh

Tre av böckerna har nominerats av Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, Anders Johnson, författare till förra årets vinnande bok och Peter Kristensson, redaktör för Nättidningen Svensk Historia. Fem av böckerna har “nominerats” av tidningens läsare. Det är de böcker som flest har läst om på boksidorna under året.

Vilka böckerna är och hur man röstar hittar du på webbplatsen: http://www.svenskhistoria.se/default.aspx?newsid=3465

Tidigare vinnare:
2010: Garpar, gipskatter och svartskallar av Anders Johnson
2009: Två dygn som förändrade Sverige av Börje Isakson
2008: Fraustadt 1706 av Oskar Sjöström
2007: För ung att dö av Christer Isaksson
2006: Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik & Fredrik Lindström
2005: Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson
2004: Skoklosters slott under 350 år av Carin Bergström & Ralf Turander
2003: I miraklers tid av Maja Hagerman och Claes Gabrielson
2002: Jarlens sekel av Dick Harrison

Sveriges mest kände seriemördare Thomas Quick, alias Sture Bergwall, är kanske inte någon seriemördare alls – måhända har han aldrig ens mördat. Behandlingen av honom är en svensk rättsskandal, men berättar också en del om den osäkerhet som vidlåder seriemördare – var det verkligen han (eller hon) som gjorde alla de där hemska dåden?

Vad gäller t ex en australisk mördare så dök ett av hans påstådda offer upp pigg och kry vid rättegången. Till detta mord var han i alla fall oskyldig …

Inte minst har deckarförfattare och deras läsare intresserat sig för ämnet.

Kjell E Genberg är en av våra verkligt stora i kriminalgenren och han har nu efter åratals forskning kommit med en bok som verkligen ger oss mängder av fakta om de människor som begått historiens kanske värsta brott – politiker som Hitler, Stalin och Saddam Hussein oräknade. Seriemördare – Ondskans ansikten i alla världsdelar heter boken.

I Sverige är den kanske värste massmördaren en 19-årig sjukvårdare i Malmö som tvingade åldringar dricka frätande kemikalier – 27 stycken dog! Mannen fick rättspsykiatrisk vård och är nu “färdigbehandlad” och fri.

I folkmun lever särskilt den skånske polisen Tore Hedin som dödade nio personer innan han dränkte sig.

Den mest kände massmördaren, historiskt sett, är förmodligen Jack The Ripper – Jack Uppskäraren. Han mördade prostituerade i det viktorianska London och trots mängder av teorier har hans identitet aldrig säkert kunnat fastställas.

Den ungerska “blodsgrevinnan” Elizabeth Báthory (1560–1614) påstods ha dödat mer än 600 offer – hon dömdes för 80. Skälet var att hon trodde hon blev vackrare av att bada i blod! Som adlig kunde hon inte dömas till döden, men murades in i sin tortyrkammare som saknade fönster. Enda öppningen var en lucka genom vilken hon fick mat. Kanske ett värre straff än att dödas …

Min far hade ett par ogifta mostrar i England. Deras läkare visade sig småningom vara en massmördare och hängdes för det. Det hemska var dock att en oskyldig dessförinnan avrättats för morden, något som ledde till att dödsstraffet 1971 avskaffades i Storbritannien.

En morgon 1976 i Bronx, New York attackerades ett ungt par i en parkerad bil. Någon sköt på dem med en 44 kalibers pistol och den 18-åriga flickan dödades. Liknande angrepp skedde 23 oktober, 27 november och 30 januari året därpå.

Mördaren skrev brev till polisen och berättade att han var son till den hemske och blodtörstige “Sam”. Mördaren kallades därför “Son of Sam”. En journalist fick brev från Sams son och “New Yorks rännstenar som är fyllda med hundskit, spyor, avslaget vin, piss och blod.”

Den okände mördaren spred en ökande skräck i New York, särskilt då han hotat diskotek som var gangsterstyrda. Även maffian kände sig illa ute och gav sig ut på fruktlös mördarjakt.

Vid ett av morden såg man en bilist som fått en 35-dollars P-bot för att han parkerat framför en brandpost. Polisen kollade upp vem bilisten var och fann komprometterande material hos honom. Det var en knubbig brevbärare David Berkowitz och han uppgav att han handlat på order av sin grannes svarta labrador! Han dömdes till 300 år i fängelset. Där blev han religiös och hade som väckelsepredikant egen TV-show som sändes från fängelset!

2005 kom han därtill med sina memoarer trots att offrens familjer och advokater protesterade högljutt.

Detta är bara en av de många hyperintressanta massmördare som Kjell E Genberg berättar om i sin bok. Jag har med stor fascination läst och läst och lärt mig väldigt mycket om vilsegång i den gåtfulla labyrint som är den mänskliga hjärnan. Detta bör vara en av de mest intressanta och underhållande böcker som kommit ut på länge. Ett exempel till:

Ted Bundy var en vacker ung man som älskade att döda. Han blev nog den mest kände  seriemördare som USA producerat. När hans första flickvän gjorde slut knäcktes han psykiskt. Hans personlighet förändrades och 1973 våldtog och ströp han en 15-årig lifterska. Det följdes snabbt av flera liknande mord och det hela blev en hel epidemi innan han blev fast. 1976 ställdes han inför rätta och hamnade i fängelse. Därifrån lyckades han rymma men blev åter fast. Nu dömdes han till döden och satt tio år i dödscell.

Den 24 januari 1989 fördes han till elektriska stolen. Bundy hade avstått från sista måltiden och grät öppet. Avrättningen refererades i radio och kommentatorn sade: ”Stäng av era kaffebryggare, kära lyssnare. I dag kommer man att behöva all tillgänglig elektricitet här!”

JEAN BOLINDER

Det har blåst upp till riktig mediestorm kring denna bok. Trots alla de förbehåll professor Birgitta Almgren ålades för att få ta del av Säkerhetspolisens handlingar om svenskar som samarbetat med östtyska Stasi har det visat sig att personer som under täcknamn finns med i boken gått att identifiera. I Svenska Dagbladet den 4 november 2011 menar en kränkt Marianne Ersson från Hudiksvall att hon felaktigt utpekats som östtysk agent. Samtidigt har justitiekansler Anna Skarhed beslutat om en förundersökning mot författaren för misstänkt brott mot tystnadsplikten.

Åtgärderna mot boken kan förstås bidra till bättre försäljning men förringar inte verkets värde. Enligt boken såg Stasi Sverige som ett ”tyngdpunktsland” av stor betydelse. Man inriktade sig i huvudsak på svensk inrikespolitik och författaren menar att cirka trettio procent av agenterna var kvinnor och att många inom den politiska och kulturella sektorn inte alls behövde värvas – de lämnade ändå ut de besked DDR:s myndigheter ville ha.

Almgren har utfört ett hästarbete i forskningen för Inte bara spioner.  Stasis arkiv består av hela etthundraelva kilometer hyllor med dokument. Säpo har låtit professor Almgren läsa akter om 57 Sverigerelaterade personer som misstänks att på ett eller annat vis hjälpt den östtyska säkerhetstjänsten som agenter eller inofficiella medarbetare (IM).

Frågan är hur mycket dessa människor skadade Sverige. Mycket av det som vidarebefordrades var banaliteter då de inofficiella medarbetarna sällan hade tillgång till uppgifter belagda med sekretess. Mycket tycks hämtat från öppna media. Om sådant lämnar Almgren diskussionen öppen.

PER MAGNUSSON

Brasilien är oerhört stort något som stod klart för mig när jag för ett antal år sedan flög över landet från Argentina till Venezuela. Landet upptäcktes år 1500 av portugisen Pedro Álvares Cabral som trodde att han kommit till en obetydlig liten ö.

Det visade sig vara en plats större än så, men till att börja med var portugiserna besvikna eftersom där inte verkade finnas guld. Det hade spanjorerna hittat i både Mexiko och Peru. Det som visade sig vara värdefullt var bresiljeträdet (Pau Brasil) som kom att ge landet dess namn. Portugiserna bosatte sig i Salvador som blev huvudstad i generalguvernementet 1549–1763 och försök gjordes med olika grödor; socker, tobak och senare kaffe. Indianerna förslavades och när de inte räckte till började en lukrativ slavimport från Afrika. Inlandet började på 1600-talet utforskas av äventyrare som kallades banderias (”flagga” eller ”fana”) efter de medeltida portugisiska militärenheterna eller paulistas eftersom många var jordägaren från São Paulo-trakten. De var hårdföra och brutala människor som både var upptäcktsresande och slavjägare. Men även jesuiter utforskade djungeln och dessa respekterades i större utsträckning av indianerna.

1763 hittades äntligen guld, och något senare diamanter, i inlandet. Rikedomarna måste naturligtvis fraktas till Portugal och till det krävdes en säker hamn. Det blev Rio de Janeiro, grundlagd 1565, som samma år som guldet upptäcktes blev huvudstad.

Det lilla Portugal med dess stora koloni tvingades balansera på politikens knivsegg. Fördrag skrevs och bröts, handelstraktat likaså och emellanåt blev det krig. När Napoleon 1808 härjade som värst flydde hela portugisiska kungahuset med kung João i spetsen och styrde under mer än tio år från Rio de Janeiro. När kungen återvände stannade sonen Pedro. Den 7 september 1822 förklarade han Brasilien självständigt och blev själv kejsare. 1888 avskaffades slaveriet och året efter gjorde militären revolt och landet blev republik.

Retsö skriver i sin innehållsrika bok: ”Brasilien framställs ofta som ett land vars historia präglas av  fred, politiskt lugn och smidiga övergångar från en fas till en annan. Men dess historia är i själva verket fylld av våldsamheter i form av lokala uppror, slavrevolter, messianska rörelser och politiska mord. […] Kidnappningar, rån, mord hade till exempel i början av 1990-talet blivit en del av vardagen i [brasilianska] städer.”

1956 började man bygga en ny huvudstad, Brasilia, som stod klar efter fyra år. Ekonomin stagnerade och 1964 tog militären makten igen och behöll den till 1985. De ekonomiska bekymren gjorde att Brasilien återigen bytte valuta till real 1994. Då hade landet redan bytt sin valuta fem gånger.

2002 blev Arbetarpartiet PT:s Luiz Inacioa Lula da Silva president utan att hans parti hade   majoritet i kongressen. Han satt så länge lagen tillät och 2010 valdes partikamraten Dilma Rouseff till president och installerades i ämbetet 1 januari 2011.

Dag Retsö är lektor i latinamerikanska studier och ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Hans ekonomiska intresse skiner då och då igenom i denna mycket lärorika text.

KJELL E. GENBERG

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har ett rikt 50-årigt författarskap bakom sig. Han räknas som en av de främsta latinamerikanska författarna (fast han nu är bosatt i Spanien) och har ett stort politisk engagemang. Han ställde upp i det peruanska presidentvalet 1990, dock utan att segra.

Jag har alltid varit förtjust i Vargas Llosas romaner, i synnerhet Tant Julia och författare, Det gröna huset och Bockfesten. Det finns alltid tuggmostånd i hans texter.

Det gör det givetvis också i hans nya roman Keltens dröm. Tyvärr har detta förstärkts av det svenska förlagets val av stilsort. Naturligtvis är detta en petitess, men jag tror att jag skulle ha uppskattat romanen om den brittiske homosexuelle diplomaten Roger Casement (1864–1916) ännu mer om fonten fallit mig i smaken. Casement var en tidig, kanske den allra förste, kritikern av kolonialismens mytbildning om att det var den vite mannen som förde den goda civilisationen till ”vildarna” på andra kontinenter. Han rapporterade om den grymma behandling kolonisterna begick mot människorna i Afrika och Sydamerika vilket gav honom mäktiga fiender. Han deltog i påskupproret på Irland år 1916, försökte få Tyskland att bistå irländarna med vapen, greps och dömdes av sina landsmän till döden för förräderi och avrättades samma år genom att hängas den 3 augusti. Det sista han fick höra var: Om ni håller andan går det fortare, sir.

Vargas Llosa porträtterar honom som en man med rättvisepatos trots att han berövas illusion efter illusion. I stort sett är det en berättelse om mänsklig ondska kontra mänsklig godhet och det är sällan godheten segrar. Inte ens tron är en garant för det goda. Mario Vargas Llosa beskriver Casement som en skuldriden homosexuell, en man som syndar inför Gud genom att utnyttja pojkar. Som så ofta arbetar författaren med olika tidsplan.

Keltens dröm är en roman, men samtidigt en biografi och en faktabok. Den är både intressant och gripande, men på något underligt vis blir jag inte tagen av beskrivningen av huvudpersonen på samma sätt som jag blev av Trujillos porträtt i Bockfesten.

KRIGET VID VÄRLDENS ÄNDE
Av Mario Vargas Llosa
La Guerra del Fin del Mundo 1982
Översatt av Jens Nordenhök
Norstedts pocket 2011
ISBN 978-91-1-303798-1, 843 sid

Samtidigt med Keltens dröm har förlaget återutgett Kriget vid världens ände i pocket. I den beskriver Vargas Llosa i romanens form en verklig händelse: Efter den fruktansvärda torkan i Brasilien 1877 och slaveriets upphörande året efter följde en ekonomisk nedgång som drabbade fattiga brasilianare hårt. Människorna i provinsen Bahia, som ligger i den nordöstra delen av landet, råkade ut för den karismatiske predikanten Antônio Conselhiero (i romanen kallad Galileo Gall) som folket döpte till El Consejero – rådmannen. Hans budskap om den nära förestående världens undergång attraherade människorna och resulterade i vad man kom att kalla Upproret i Canudos.

Man byggde en egen stad och stred mot de regeringssoldater som skickats ut för att stävja upproret och allt efterhand tog till allt grymmare metoder.

Vargas Llosa lyckas skildra de olika konflikterna, språksvårigheterna, laglösheten och prostitutionen med ett förbluffande djup. Slutstriden blir episk och brutal och den gamla världsordningen slits i stycken. Det är en bister historia som här och var (gudskelov) lättas upp av författarens humor.

KJELL E. GENBERG

Sättet att se på skönhet har förändrats gång på gång genom århundradenas lopp. Det är dessa ideal som Carolina Brown försöker reda ut i Skönhetens mask. Historia om kropp och själ, ideal och verklighet och hon gör det på ett lättbegripligt och intressant sätt. Det är en akademisk bok men texten håller sig på en nivå som kan kallas populärkultur (hoppas nu bara att jag inte genom att påpeka detta, inte stävjar hennes karriär) och hon underbygger sina teser med hänvisningar till bilder – och av sådana finns många och dessutom vackra, både antika tavlor, illustrationer och fotografier.

Brown förklarar att människans fixering vid sitt utseende och manin att alltid försöka följa tidens ideal kan bero på att varje levande varelse vill fjärma sig från tanken på den obevekliga döden. Män har förvisso också försökt leva upp till dagens modeideal, men har haft det lättare än kvinnor som tvingats få getingmidja med hjälp av korsetter eller – som på senare år – injicera botox.

Det nutida skönhetsidealet är att vara hälsosamt brunbränd och renlig, något som inte alltid varit fallet. Förr kunde damer slippa tvätta sig och ändå anses vara vackra. Tidigare var det också fint att vara fet och blek (man hade råd att äta gott och behövde inte arbeta i solen). Bokens omslagsbild ”A girl with a mirror, an allegory of Profane Love” av Paulus Moreelse 1627) påvisar just detta. Den knubbiga kvinnan med ena bröstvårtan i full frihet stämmer inte med dagens ideal, som hävdar att gym är skönhetens nya tempel.

På den tiden behövde man inte jaga fibrer. Numera talar TV-reklamen ideligen om nyttan med sådana, vilket får mig att beundra den som hittade på och blev rik av att påstå att kvistar och grenar är utmärkt människomat. Tyvärr tror jag fortfarande att den dieten passar bäst för älgar.

KARL HJELM

Under tolv år, mellan 1933 och 1945, dödades 14 miljoner människor i området från mellersta Polen till Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna i västra Ryssland. Inga av dessa människor var soldater eller offer för kriget. De var fridsamma civila, mest kvinnor, barn och åldringar, som avsiktligt dödades, enbart för att Stalins eller Hitlers dröm om framtiden skulle förverkligas.

Den amerikanske historikern Timothy Snyder har tänkt utanför den vanliga boxen och uppmärksammat dessa massmord genom att sätta in dem i ett historisk förlopp som hänger samman. Stalins och Hitlers regimen samarbetade ibland men låg för det mesta i luven på varandra. Men diktatorernas tankesätt hade stora likheter.

Samma år som Hitler tog makten i Tyskland, 1933, hade Stalin redan börjat utrota sina landsmän. Han lät 3,3 miljoner, de flesta ukrainare, svälta ihjäl och med början ett par år senare sköts 300 000 ukrainare och polacker till döds. När Sovjetunionen och Tyskland var allierade genom Molotov-Ribbentroppakten (1039–1941) dödade de såta kamraterna 200 000 polacker och när vänskapen tog slut och tyskarna gick in i Ryssland kulminerade denna blodspillan – drygt fyra miljoner sovjetmedborgare svälts till döds och samtidigt mördas 5,4 miljoner judar.

Västs historiker har oftast beskrivit det nazistiska Tyskland och dess massmord på judar, antingen med kulor eller i koncentrationslägrens gaskammare. Snyder vill visa att Stalin var minst lika likgiltig för människoliv. Att han småningom blev allierad med USA och Storbritannien får inte gömma hans brott.

Ukraina var vid den här tiden Europas bördiga kornbord, men också den plats där mest oskyldigt blod flöt. Stalin hittade alla möjliga motiv för att utrota fria bönder (kulaker) och utlänningar som polacker. Han var visserligen antisemit, men riktade inte in sig på enbart judar, något som Hitler redan i Mein kampf skrev att han skulle göra.

Snyder har lyckats färglägga en del av historiens vita fläckar. Hans bok är viktig för att man lite mer fullständigt ska förstå bakgrunden till diktatorernas tidsanpassade blodtörstighet och terrorlust.

PER MAGNUSSON

Timothy Snyder. Foto Michael Marsland

Djungis khan (khan är ett mongoliskt ord för härskare) ansetts vara född omkring 1162 och hans liv har skildrats av Conn Iggulden i böckerna Stäppernas krigare, Bågens mästare och Bergens väktare.

Nu har historien kommit fram till tiden efter den 18 augusti 1227, den mäktige mannens dödsdag.

Naturligtvis lämnar han ett maktvakuum efter sig och hans söner hamnar i luven på varandra. Segrare i denna släktstrid blir den tredje sonen Ogotai, som utropas till härskare. Det blev en kort tid som khan för grabben – han regerade mellan 1229 och 1241 – kanske beroende på att han var mer intresserad av arkitektur än av att leda brutala arméer i strid. Djingis tyckte att städer skulle förstöras inte anläggas, men Ogotai såg till att bygga den märkliga staden Karakorum vid älven Orchon i Mongoliet.

Iggulden berättar flytande och dramatiskt om det tvåfrontskrig som pågick (nödvändigheten att spåna används föredömligt om en period som är nedsänkt i historiens dunkel) med den gamle generalen Tsubodai i krig i Ryssland och i öster fruktansvärda strider mot kineserna. Tsubodai hade tagit sig långt in i Centraleuropa när han fick veta att Ogotai dött och tillsammans med Ogotais son Guyuk tvingades återvända till en ny förväntad maktkamp.

Jag har svårt att tänka mig att Iggulden skulle sluta skriva om mongolernas krigiska ledare efter detta verk. Djingis sonson Kublai khan, ättelägg till Djungis fjärde son Tolui,  står i tur. Han blev en mycket känd ledare som bland mycket annat grundlade den mongoliska Youandynastin i Kina.

Conn Iggulden föddes 1971 och är bosatt utanför London. Innan han kunde leva på sitt författarskap arbetade han som lärare, men efter Kejsaren-serien om Julius Caesar och serien om de mongoliska härskarna krävs inget annat arbete. Men lärarkallet skiner igenom i de historiska romaner han författar. Inte minst hans ”Historiska kommentar” i slutet på Silvrets rike är mycket informativ.

PER MAGNUSSON

Conn Iggulden. Foto Jerry Bauer

Jag åker rätt ofta E4 norrut om somrarna och har glatt mig åt den nya vägsträckningen mellan Uppsala och det kinesiska vidundret vid Dalälvens södra strand. Inte har jag tänkt så mycket på de människor som bebodde markerna där innan Maja Hagermans bok om de arkeologiska utgrävningar som ägde rum innan motorvägen mellan Uppsala och Tierp byggdes. Försvunnen värld visade sig bli en ögonöppnare för mig, så pass att jag utan ärende åter körde den åtta mil långa sträckan som boken handlar om. Detta om något säger en del om hur fascinerande Hagermans informativa berättelse är – trots att den kunde ha blivit en torr redogörelse av fynd som gjordes under den stressade tid utgrävningarna pågick.

Uppland är ett landskap som klivit upp ur havet nästan lika snabbt som en badturist i minusgrader.

Det hav som först blev skärgård och sedan land började befolkas av driftiga människor, de flesta lika kloka och innovativa som dem vi träffar i dag. Vi har också våra kloka gubbar och gummor, men som Hagerman beskriver dem som lade under sig de platser som grävdes ut vid E4:an får jag en känsla av att de var betydligt klokare, mer hantverkskunniga och mer hemmastadda i naturen än de kristallälskare som dyker upp nuförtiden.

Hon lyckas dessutom få mig att förstå att de förstockade nationalistiska historiker som berättat om Gamla Uppsala och dess högar utan att försöka (vilja?) sätta in dem i ett mer internationellt sammanhang.

De många arkeologer som arbetade under löjeväckande tidspress (skäms Länsstyrelsen!) och ofta i uselt väder hittade mycket mer än de väntat sig i en trakt som alltid varit rik på fornfynd. Men det behövdes någon som populärvetenskapligt (och litterärt) kunde tolka resultaten. Men hjälp av sakkunniga har Maja Hagerman åstadkommit ett storverk. Det är nästan en historisk roman som står på stadig mylla och den är spännande som en thriller.

De som bodde på denna plätt på orden hade inrättat ett komplext samhälle. Det var inte isolerat. Vatten var den tidens motorvägar. Fynden berättar om människors rörlighet. De kunde resa långt och hämta nya idéer från avlägsna platser. Att det inte fanns något skriftspråk (annat än i ett senare skede runor på sten) tycks inte ha hindrat dem.

Som synes är jag imponerad av den inbjudande texten. Men även boken som föremål är vacker och innehåller bilder som man kan titta på hur länge som helst.

Glöm Arn och andra historiska fiktioner. Läs Försvunnen värld och bli en upplyst människa.

KJELL E. GENBERG