I min ungdom fanns det en broschyr som hette Om kriget kommer. Det var försvaret som ville att medborgarna skulle veta hur man gjorde för att skydda sig mot lede fi. Då var gemene man inte lika intresserad av krig som de tycks vara numera. Andra världskriget har blivit ett slags väckelserörelse med många olika biblar från olika slags Armageddon. Mycket har handlat om krigshandlingarna vid Stalingrad, på Kreta, i Berlin och andra viktiga historiska platser. På senare tid har kriget kommit närmare Sverige genom böcker om striderna i Norge och på Nordkalotten. Trotters redogörelse är den första rejäla genomgång jag läst om Finlands krig mot Sovjetunionen.

Åren i slutet av 1930-talet, då Hitler varit tysk rikskansler sedan 1933, var fulla av tecken på förestående konflikter. I Sovjet var Stalin orolig för Leningrads säkerhet. 1938 skickade han ett sändebud till den finske utrikesministern och krävde att gränsen mellan de två länderna skulle justeras. Gränsen borde, enligt Stalin, flyttas och alla fästningar på Karelska näset demoleras. Han ville dessutom besätta fyra öar i Finska viken med sovjetisk trupp, ta över halva Fiskarhalvön vid Ishavskusten och att få arrendera Hangö.

”Budet” sockrades med att Finland i gengäld skulle få ett stort område vid karelska gränsen norr om den stora sjön Ladoga. Det var en sötsak som Finland inte kunde gå med på. Om de accepterade måste Mannerheimlinjen, den viktigaste försvarlinjen, överges. Det finska folket skulle aldrig gå med på en sådan sak. Regeringen var osäker på om ryssarna bluffade och att de med tiden skulle ta ett nej för ett nej. Förhandlingarna gick i stöpet och Sovjet gick ut i ett krig som de trodde skulle vara över på en kafferast. Den 26 november 1939 gjorde ryssarna samma sak som tyskarna gjort när de gick in i Polen, besköt sin fiende och påstod att de själva blivit beskjutna. Efter artilleriattacken mot byn Mainila i Karelen föll fyra dagar senare bomber över Helsingfors och den knapert utrustade finska armén började dra sig tillbaka längs flera frontavsnitt.

Men det skulle ändra sig. Trotter beskriver med stor detaljrikedom hur trupperna förflyttades och hur de olika sammandrabbningarna gick till. Sovjetiska trupper, som knappt visste var de befann sig och varför de var där, angreps väl synliga (de saknade vinterkamouflage) och mejades ner av de motiverade försvararnas gamla Maximkulsprutor. Finnarna kämpade för sina liv och för sitt land och Trotter beskriver livfullt deras tapperhet där de klädda i vitt förde skidburet gerillakrig mot inkräktare som skrämdes av skogen, gjorde smått omöjliga enmansangrepp mot ryska stridsvagnar, vann slag efter slag mot den övermäktiga fienden.

Fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim, som knappt talade finska, var Finlands överbefälhavare och lyckades tack vare skickliga officerare (de flesta i varje fall) locka stora ryska enheter i olika slags fällor. Mycket beroende på att finnarna kunde den terräng som var skrämmande och okänd för angriparna. Mannerheim var åren 1944–1946 Finlands president.

Stalin var förbluffad. Hans rådgivare hade gett honom intrycket att den finska arbetarklassen längtade efter kommunistisk ”befrielse”. I stället dödade finska arbetare hans soldater.

Det berodde till stor del på att sovjetarmén hade inkompetenta befäl. När dess ledning insåg detta byttes sådana ut, soldaterna antal ökade och de fick bättre utbildning. Sedan gav Stalin ordern att finnarna skulle krossas med hjälp av mänsklig övermakt.

När eld upphör äntligen inträdde den 13 mars 1940 sade officiella finska siffror, som kom efter kriget, att 48 000 soldater stupat och 159 000 sårats. Sovjets förluster uppskattades av samma källor till mellan 230 000 och 270 000 man.

Fortsättningskriget inleddes 22 juni 1941 med att Finland angrep Sovjetunionen som ”medkrigförande” med Tyskland.  Den 19 september 1933 slöts vapenstillestånd mellan Sovjet och Finland vilket resulterade i att finska trupper därefter drev ut tyska styrkor från Norra Finland. Fredsuppgörelsen resulterade i att Finland tvingades att till Sovjet överlämna några öar, hela Karelska näset, Hangö och dess kustområden, hela halvön Rybachi och ett stort stycke av Karelen norr om sjön Ladoga. Totalt 65 000 kvadratkilometer.

Det finska vinterkriget uppmärksammandes världen över och kom att ses som det främsta exemplet i modern tid på hur ett mycket litet land lyckats stå emot ett mycket stort land.

Finnarna förlorade visserligen kriget men tack vare sitt envetna och kraftfulla motstånd slapp de inlemmas i Sovjetunionen och kunde förbli ett fritt land.

Trotter beskriver allt detta på ett medryckande språk, sakligt och objektivt trots att man hela tiden känner undertonen av profinskhet. Det är kanske den som gjorde att han för sin bok fick den amerikanska Finlandia-stiftelsens litteraturpris. Finska vinterkriget 1939–1940 är mycket förtjänstfullt och spänstigt översatt av Göran Andolf.

Om jag ska gnälla över något är i så fall att det gedigna bildmaterialet kunde ha utökats med kartor.

KJELL E. GENBERG

Spetsnaz är den ryska förkortningen för vojska spetsialnogo naznatjenija vilket betyder ”trupper för särskilda ändamål”. Ordet blev bekant för en större svensk publik i samband med ubåtsincidenterna i vårt lands skärgård under 1980-talet i samband med att en avhoppare från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU gav beskedet att ”minst 4000 spetsnazsoldater står ständigt beredda att anfalla Sverige”.

Nu handlar inte den här boken om något hot mot Sverige utan om den sovjetiska flottans elitförband under andra världskriget. Längs ishavskusten, inte långt från gränsen till Norge, och inne i detta land, deltog Viktor Nikolajevitj Leonov i hårdföra strider mot Hitlers bergsjägare. Han skötte sig så modigt att han två gånger erhöll hederstiteln Sovjetunionens hjälte som var den högsta utmärkelse en sovjetisk medborgare kunde få.

Förutom i uppdragen på Nordkalotten deltog Leonov, som dog i Moskva 2003, dessutom i Stillahavsflottans strider i Korea.

Hans bok, som har starka drav av memoar och roman, skrevs i Ryssland i början av 1950-talet och skulle först ges ut av den sovjetiska flottans officiella förlag, men det lades ner och hos försvarsdepartementet redigerades den om och efter ett tag blev den också utgiven under titeln Litsom k litsu (Ansikte mot ansikte), Den amerikanske förläggaren James F. Gebhart fick tag på den och bestämde sig för att göra Leonov ”känd i Amerika” och gav ut boken under titeln Blod på stränderna.

Huvuddelen av historien utspelar sig huvudsakligen i trakterna kring Fiskarhalvön i Barents hav, väster om Murmansk. Leonovs specialförband befann sig ofta i strid men i deras uppdrag ingick att organisera fritagningar, samla underrättelser genom att förhöra tillfångatagna tyska officerare förutom att delta i vågade operationer som inkluderade fallskärmshopp och livsfarliga landstigningar längs svårforcerade kuststräckor.

Författaren berättar om krigets kamratskap, den hårda utbildningen och berättar anekdotiskt om olika stridigheter. Man märker att boken till att börja med var avsedd för sovjetisk utgivning. Det finns ordvändningar som tyder på självcensur men hans ödmjukhet inför det kommunistiska systemet är inte värre än överorden gällande västliga demokratier som finns i motsvarande krigsskildringar.

Leonovs berättelse är i denna volym kompletterad med arkivdokument ur den amerikanske utgivarens forskning och innehåller dessutom fotografier och kartor liksom en utförlig bibliografi.

KJELL E. GENBERG

Lindqvists biografiska skildring av den svenske greven Axel von Fersens härliga liv och ruskiga död har funnits på bokhandelsdiskarna flera gånger sedan den dök upp första vändan 1991. Hade von Fersen (född 4 september 1755, död 20 juni 1810) levt nu blev nog hans nattliga eskapader runt Stureplan skildrats av dagens journalister i Hänt och andra blad av samma dignitet.

Fast mannen hade haft ett försprång gentemot sina likar i den svängen. Han var en vacker och intelligent karl, språkkunnig, konstnärligt och musikaliskt lagd, dristig och inte minst rik. Dessutom var han bekant med sin tids kändisar – författare, kompositörer och kungligheter både av blodet och sådana som blivit det via krigiska bragder.

Och han blev riksbetäckare på flera kontinenter genom att hinna med att lägra hundratals kvinnor. Dessutom ett inte oävet soldatämne som deltog i sin tids stora krig, bland annat det Nordamerikanska frihetskriget.

Genom sina kontakter i Europas kungahus kom han att träffa den franska drottningen Marie Antoinette (egentligen Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg–Lothringen, 1755–1793)   och blev hennes skyddsling (en eufemism för älskare) men då dök den franska revolutionen upp och tösen sågs som en symbol för de privilegierade klassernas slöseri. För detta straffades hon med döden under fallbilan. Innan dess hade von Fersen gjort ett misslyckat försök att rädda kungaparet undan pöbeln.

Sedan Axel von Fersen återkommit till Sverige, där han blev riksmarskalk, och den åldrade Karl XIII:s utsedde tronföljare, danske prisen Karl August dog av slaganfall under en manöver i Skåne, spreds ryktet att greven och hans syster förgiftat honom. När prinsens kista anlände till Stockholm var stämningen hätsk hos många berusade åskådare. De kastade sten mot von Fersens vagn och på Stora Nygatan slet den rasande folkmassan ut honom och han dödades.

I Lindqvist berättelse blir huvudpersonen en hjälte, men icke utan tadel. Han framställs också som fåfäng, inbilsk och rätt löjlig emellanåt. Med andra ord en levande människa.

KJELL E. GENBERG

Om drygt en månad är det  200 år sedan den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes av riksdagen i Örebro till svensk tronföljare och två månader därefter kom han till Sverige, lev adopterad av Karl XIII och förvandlade Jean Baptiste till Karl Johan. Sedan fick han vänta i åtta år innan han kröntes till kung av Sverige och Norge och blev den förste av ätten som fortfarande bebor de svenska kungliga slotten.

Sverige har haft nio kungliga dynastier, varav Bernadotterna är de som hängt med längst.

När Jean Baptiste, 47-årig fransk marskalk av enkel borgerlig bakgrund, utvaldes berodde det till del på att han var nära lierad med Napoleon, som gjort honom till furste av Ponte Corvo, och kunde vara den man som skulle hjälpa landet att återfå Finland som förlorats till ryssarna året innan.

Finland fick vi inte tillbaka, men den liberale Karl Johan var försvarsvänlig och såg till att Sverige fick nya industrier. Han blev både omtyckt av befolkningen och illa sedd av många andra. Denna bok handlar om hur han envist och rätt PR-sinnat försökte förändra och förbättra bilden av sig själv genom att klokt utnyttja de medier han hade till sitt förfogande.

De forskare som behandlar olika aspekter på hur den nya Bernadottedynastin etablerades i Sverige under Napoleonkrigens turbulenta period ger en vid och uttömmande bild av Sverige och dess nya härskare (på den tiden var kungen verkligen den som bestämde). Dagens press skiljer sig inte så mycket från den som fungerade för 200 år sedan, även om Ockelbo då inte stod lika högt på agendan.

Man kan tycka vad man vill om kungahuset – det gjorde man redan då – men Sverige är ett kungadöme och hör till år historia. Ur den aspekten är En dynasti blir till en både spännande och initierad historisk skildring.

KJELL E. GENBERG

Den tyska kryssaren Blücher var nybyggd och toppmodern och den nazistiska flottans stolthet när den natten mellan 8 och 9 april 1940 närmade sig Oslofjorden. Enligt planerna för Operation Weserübung skulle hon delta i överraskningsanfallet mot Norge som Hitler fruktade annars skulle ockuperas av britterna.

Men hon kom inte ända fram till Oslo utan stoppades av två skott från gamla Kruppkanoner på den uråldriga fästningen Oscarsborg och av ett par torpeder från en annan plats. Blücher sjönk och med henne 600 tyska soldater och sjömän. Hjälten i detta drama var den norske översten Birger Eriksen som på en direkt fråga gav ordern: ”Visst fan ska det skjutas skarpt!”

Nu gick det åt pipan för Norge i alla fall, men författaren påpekar att med en starkare politisk och militär styrning skulle det ha tagit längre tid för tysken att få sin vilja igenom.

Alf R. Jacobsen, journalist och författare, har skrivit en rad böcker om de norska krigsåren. Dast har tidigare berömt Dödligt angrepp – Miniubåtsräden mot slagskeppet Tirpitz (2005), Scharnhorst. Ett slagskepps undergång (2006) och Blodröd augusti. Historien om de norska partisanerna (2008).

Historien om Blücher är föredömligt upplagd, som en dramadokumentär (ja, man kan se händelseförloppet framför det inre ögat) där man får veta vad som hör samman med de olika skeendena, både tekniskt, politiskt – och mänskligt.

Översättningen är mestadels ypperlig, men emellanåt har Wibom svårt att avgöra när han ska använda ”före” och ”innan”. Bildmaterialet är gediget men delvis kanske mer anpassat för en norsk publik.

KJELL E. GENBERG

När jag sorterade material i mitt “hemliga rum” härom kvällen, fann jag en liten skrift som en gång tryckts i Kungliga Tryckeriet.

Det var en “Ordning vid Hans Kongl. Höghets Thronföljarens Emottagande och Intåg i Recidencet, 1810.” Det gällde den nyvalde kronprinsen Karl Augusts intåg på Stockholms Slott. Undertecknare den 12 jan 1810 var Riksmarskalken Axel von Fersen. Mitt exemplar har i bläck påskriften “Statsfrun Fru Grefvinnan Silfversparre född Sparre”

Skriften är alltså två hundra år gammal. Även om detta kronprinsens intåg i sig inte skulle ge några spår i historieböckerna, är det ändå ett mycket märkligt historiskt dokument. Det skulle nämligen inom ett halvår få en ytterst tragisk fortsättning, ibland kallad den svenska historiens största skamfläck.

Bakgrunden var att kung Gustaf IV Adolf, efter det förlorade kriget mot Ryssland 1808–1809, blev avsatt. Hans återinsättande på tronen omhuldades av “Gustavianerna”, med den franska drottningen Marie-Antoinettes älskare Axel von Fersen som en av de ledande. Men danske Karl August hade valts till kronprins och mottogs i Stockholm. Axel von Fersen fick förstås hålla god min.

Fyra månader senare, den 28 maj, var Karl August nere i Skåne och inspekterade trupperna på Quidinge hed. Han drabbades av ett slaganfall och föll död av sin häst. Enkelt folk trodde nu att Gustavianerna och Axel von Fersen förgiftat kronprinsen till döds.

Den 20 juni gjorde Karl August ett nytt intåg i Huvudstaden – nu som död. En uppagiterad pöbel kastade sig då brutalt över riksmarskalk von Fersen och dödade honom brutalt. Denna förfärliga händelse kallas “Fersenska mordet” och hör till de olösta gåtorna i Sveriges historia.  Man vet inte vem eller vilka som bar det yttersta ansvaret. Kanske låg kungen, Karl XIII bakom det hela – man vet att han vägrade ta emot riksmarskalken på Haga Slott den 19 juni, då denne sökte audiens.

Själv har jag forskat i ett drygt år på händelsen. I samband med det köpte jag i ett antikvariat det intressanta dokumentet från 12 jan 1810. Jag kom också över ett originaldokument Karl XIII på Haga undertecknade på ett sorgkantat papper den 19 juni 1810.

På dagen två hundra år senare blir Haga Slott skådeplats för en förhoppningsvis betydligt trevligare historisk händelse!

JEAN BOLINDER

Finländaren P.O. Adelborgs bild så som han föreställde sig mordet på greve Axel von Fersen.

Det tycks bli allt vanligare att författare mycket tydligt mutar in en plats eller en ort och börjar en brottsvåg där som rullar i flera böcker. Gotland tycks överbefolkat av skurkar, och lilla Sandhamn har också många mysterier. Nu stiger den litterära brottsligheten i Marstrand.

Det är Ann Rosman som i två böcker (fler utlovas) låter Marstrand bilda miljö för polisiära aktiviteter. I denna senaste börjar det spektakulärt: en död kvinna utan huvud hittas vid Offerstenen, och ett kvinnohuvud i en trädgård. Men kropp och huvud hör inte ihop.

Jag gillar Marstrand och har varit där många gånger. Tydligen har jag inte ägnat tillräckligt med tid åt lokalhistorien för nu får jag lära mycket intressant om traktens historia, inte minst om häxprocesserna. Det är bra, det känns att författaren brinner för sin hembygd.

Kanske brinner hon mest för den och låter deckarformen vara redskapet för att locka fler att komma till platsen. Intrigen känns något krystad, innehåller lite för mycket övernaturligheter som hon dock inte själv helt tycks tro på. Men lite skaver det.

Och naturligtvis (höll jag på att skriva, och då gör jag det) så interfolieras berättelsen med historiska inpass, och numera är vi så vana vid det att undringen mest gäller på vilket sätt det styr nutidsskedet.

Upptakt och miljö är det bästa. Några av personerna kommer man lite närmare, men läs boken i första hand för Marstrand skull.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ann Rosman. Foto Anette Ericsson

Författarens webbplats: http://www.annrosman.com/

Om de svartas kamp för berättigade medborgerliga rättigheter i det ”civiliserade” USA har stått att läsa i många skrifter och dokument. Sören Sommelius nya bok utmärker sig emellertid. Det är en personlig skriven, gediget komponerad och lättfattlig sammanfattning av det historiska och politiska skeendet.

Sommelius är kulturjournalist på den utmärkta skånska tidningen Helsingborgs Dagblad (tidigare känd för sin gedigna litteraturbevakning) och han har under åren 2008 och 2009 rest i USA, först för att bevaka den senaste presidentkampanjen och därefter för att följa i den mördade pastorn och fredspristagaren Martin Luther Kings fotspår genom den amerikanska södern.

Han berättar om slaveriet, som i USA på ett eller annat sätt fortsatt in i förra århundradet, fast det gå givetvis inte kallades slaveri, om hur Ku Klux Klan i vita lakan och huvor trakasserade den svarta befolkningen med brinnande kors i Guds namn och om rigida politiker som gjorde vad de kunde för att på äkta nazistiskt sätt försvara det ”vita blodet” från att degenereras.

Det är en skrämmande och nödvändig skildring. Inte minst för de många unga som genom de senaste årens framgångar för svarta artister tror att rasåtskillnad är något som hör forntiden till.

Från King till Obama är en bok som borde finnas i klassuppsättningar i varje skola.

KJELL E. GENBERG

Istället för att, som andra krigshistoriker, berätta om det historiska förloppet har professor Catherine Merridale vid Londons universitet skrivit om de oftast anonyma männen och kvinnorna i den sovjetiska Röda armén. Resultatet är mycket intressant, det ska tydligen en kvinna till för att få ett annat perspektiv än det vanliga på Andra världskrigets östfront. För krigets förlopp var striderna där – åtminstone efter det tyska nederlaget vid Stalingrad – viktigare än de flesta på västfronten, även om dessa är mer kända.

Sovjet förlorade tre gånger så många soldater som tyskarna (8,6 miljoner) och 27 miljoner medborgare i Sovjetunionen dog under kriget. De amerikanska och brittiska förlusterna uppgick under samma tid till lite över 500.000 man.

I den sovjetiska – och senare den ryska – historieskrivningen var deras soldater hjältar som av osjälviskhet och fosterlandskärlek offrade sig för att bekämpa Hitlers fascism. I ryska historieböcker finns inget om lössen och eländet, om våldtäkter och om straffbataljoner som rusade fram genom minfälten, uppmuntrade av att ha kulsprutor riktade mot deras ryggar för att användas om de visade tecken på att vilja retirera.

För Sovjets del började kriget katastrofalt. Stalin hade rensat ut kapabla officerare och i stort sett befann sig krigsmakten i kaos. Men efterhand lyckades man få ordning på både materiel och manskap (ofta med hot och våld) och efter Kursk, där landets T34-stridsvagnar blivit många och kommit på plats, kunde marschen mot Berlin fortsätta till det för tyskarna bittra slutet.

Merridale använder en stor del av boken till att avslöja de propagandamyter som fortfarande är i svang i det väldiga riket (som inte är lika väldigt längre). De bejublade partisanerna plundrade folket i den räjong där de verkade och stred knappast av kärlek till land och regering, snarare av skräck för tyskarna.

Somligt verkar dock rätt ambivalent. På sina ställen skriver hon om att hemliga polisens underrättelsetjänst utgjorde ett skräckvälde för både soldater och civila för att senare intyga att deras aktiviteter var nödvändiga.

Men det är en randanmärkning. I stort är boken intressant, lärorik och ett komplement till det som skrivits av storsäljaren inom området, Antonym Besvor.

KJELL E. GENBERG

Striderna på Balkan tycktes mig obegripliga till jag läst Sture Linnérs Bysantinsk kulturhistoria. Linnérs avsikt är ju inte att förklara våra dagars krig och grymheter men boken klargjorde för mig att orsakerna till det som sker i dag går att finna i historien. Boken gjorde mig också intresserad av att läsa mer om ämnet.

Det har jag kunnat göra i den här boken!

Titeln på Resics bok är en smula missvisande, för han går tillbaka till antiken, även om tonvikten ligger på tiden efter 1800.

Genom århundradena har det varit återkommande strider mellan olika folkgrupper och religioner. Man har invaderat ett grannland, kört iväg folket och placerat sina egna på området. Segrare har ofta hämnats genom att mörda ett stort antal fiender. När det sedan vänt, finns det kvar en del människor av ”fel” sort. Resultatet har blivit att det knappast fanns något område som var helt ”rent”, bara beboddes av en religion eller nationalitet, när Jugoslavien  bröt ihop.

När man i boken tagit sig fram till Jugoslaviens upplösning och de följande striderna och folkmorden, förstår man bakgrunden och inser hur demagoger som Milosevic genom att tla om t.ex. Trastfältet lyckades få massorna med sig.

Boken är full av fakta och skildringar av konflikter. Det blir ofta tungt att läsa om alla de grymheter som begåtts under århundradena, ofta i religionens namn.

I slutet skriver Resic om förbrödringen mellan tidigare krigsherrarna, numera anklagade krigsförbrytarna som skett i fängelset i Haag. De visar där ingen ånger.

Boken berör, grymheterna gör mig illa till mods, ibland lade jag den ifrån mig. Man jag skulle absolut inte vilja ha den oläst!

Jag hoppas att den hittar fram till många läsare!

BENGT HEURLIN