När det gäller den här boken kan recensenten göra det lätt för sig. Det är bara att citera ur Leif GW Perssons förord: “Det är en stor glädje att få läsa en riktigt bra bok. En sådan där bok som är både välskriven, spännande och underhållande och där du dessutom hela tiden lär dig något nytt, från första sidan till den sista.”

Kemi är är område som många har svårt för. Mycket obehagligt kopplas till kemi. Tillsatser i maten betraktas ofta som farliga.

Författaren är professor i bioorganisk kemi i Lund och forskar bl a om botemedel mot cancer. Han tar också akademiernas tredje uppdrag på allvar: att sprida kunskap om det man sysslar med.

Titeln är säkerligen vald för att locka så många läsare som möjligt. De som planerar giftmord, hoppeligen huvudsakligen författare, kan läsa flera kapitel om olika gifter, och deckarförfattaren kan också ha glädje av hur det luktar när döda kroppar faller sönder.

Det finns en hel del kemiska beteckningar och formler som för ickekemisten tycks obegripliga, men låt inte detta hindra läsningen. Det finns också en ordlista i slutet.

Författaren hoppas i efterordet att kemistens skamfilade rykte har förbättrats.

Läs och avgör själv!

LEIF-RUNE STRANDELL

Ulf Ellervik. Foto Kennet Ruona

Under kalla kriget (1945–1991) förklarade sig Sverige neutralt i krig och dessutom alliansfritt, detta trots att det till långt in på nittonhundratalets åttonde decennium låg ett hot om invasion österifrån hängde över landet. Men Mikael Holmström visar i Den dolda alliansen att Sverige visade upp ett Janusansikte.

Det förekom flera mycket hemliga samarbeten med Nato, i synnerhet med de till den organisationen anslutna länderna Danmark och Norge. Men det fanns också en amerikansk säkerhetsgaranti (USA såg Sverige som ”NATO:s sjuttonde medlem”) som sade att dess marinkår kunde sättas in på olika platser i Sverige och att deras flyg kunde landa i landet med kort varsel. Sverige hade dessutom ett superhemligt förband – Flygenhet 66 – som hade i uppdrag att hemligen få ut viktiga personer ur landet eller i fallskärm släppa infiltratörer nära Sovjetunionens gräns.

Holmström menar i boken att den svenska försvarspolitiken – i strid mot de officiella försäkringarna – gick ut på att Sverige, i händelse av krig, skulle bli en del av västalliansen. Den officiella retoriken fanns där av inrikespolitiska skäl. I utlandet visste ”alla” att den var osann.

Det fanns dessutom pekuniära skäl. Den officiella neutraliteten passade försvarsindustrin perfekt: med den som täckmantel gick det hur lätt som helst att få sälja vapen till främmande länder.

1994 skrev Sverige på ett avtal om partnerskap med North Atlantic Treaty Organisation, och försvaret har sedan dess stegvis anpassats till NATO. Vi deltar i Afghanistan sedan åtta år och sände JAS-flyg att spana över inbördeskrigets Libyen i år.

Det är en spännande och informativ tegelsten, väl skriven och väl underbyggd, som bör läsas av var och en som intresserar sig för politik och för vad som trillar ut ur politikers munnar.

Mikael Holmström (född 1955) är säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet, där han stått bakom flera avslöjande reportage, har skildrat ”Sveriges glömda krig” i Afghanistan. Han är sedan 2007 ordinarie ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Kungliga Örlogsmannasällskapet.

PER MAGNUSSON

Från oss räknat kommer alla större trosriktningar österifrån, vilket inte är så märkligt eftersom mänsklighetens ”grundskola” bildades i dessa regioner. Influenser därifrån lever kvar även i väst – på gott och ont. Nu förekommer sällan människooffer och även andra blodiga offerriter lyser med sin frånvaro för det mesta.

De norska professorerna Ingvild Sælid Gilhus (bild t v) och Einar Thomassen (t h), båda verksamma i Bergen, har åstadkommit en övergripande bok om dessa religioner (avsnittet om Iran i samarbete med professorskollegan Michael Stausberg).

De områden som tas upp är Egypten, Mesopotamien med omnejd, Grekland, Iran och Romarriket. Man får veta att både judendomen och kristendomen har obrutna länkar till forntidens gudatro. Från Roms officiella språk – latin – har de västeuropeiska tungomålen tunga reminiscenser och fortfarande namnger vi våra barn till exempelvis Sara och Johan (hebreiska), Amanda och Alexander (grekiska) eller Viktor och Sofia (latin). I våra kyrkor finns bilder på Maria med Jesusbarnet, något som verkar vara kopierat på egyptiska bilder föreställande Isis och Horusbarnet.

Gilhus och Thomassen kan sina respektive ämnen och berättar om dem med glädje. Det är en värld rik på gudar de skildrar, en värld som efterhand blev monoteistisk. Men det betyder inte att dagens allsmäktiga, enstaka gudar (Gud eller Allah) är hyggligare än de beläten som tillbads i Babylon eller Egypten tusentals år före vår tideräkning. 

Förr kunde man ha ett övermått av gudar att sätta sin tilltro till. I det gamla Egypten fanns så många att var och en tycktes ha en egen vid sidan av stadens eller byns ”övergud”. Sedan hade de Ra – solguden – som var hela rikets välgörare, varelsen som varje dag seglade över himlen i sin båt. Kvinnorna hade sin egen gud i festgudomligheter Hathor och alla tillbad sin kung, sin farao, som en gud. Dödsriket var en realitet och det krävdes stora ansträngningar för att komma till Osiris domäner helbregda.

Detta är religioner som inte existerar längre, men berättelserna om de antika gudarna och hjältarna finns kvar som vårt kulturella arv. Nästan överallt – i film, opera och litteratur – hittar vi referenser till de gamla religionerna. Vi tänker bara inte på det. Därför känns det gott att kunna rekommendera denna vägvisare.

KJELL E. GENBERG

Brasilien är oerhört stort något som stod klart för mig när jag för ett antal år sedan flög över landet från Argentina till Venezuela. Landet upptäcktes år 1500 av portugisen Pedro Álvares Cabral som trodde att han kommit till en obetydlig liten ö.

Det visade sig vara en plats större än så, men till att börja med var portugiserna besvikna eftersom där inte verkade finnas guld. Det hade spanjorerna hittat i både Mexiko och Peru. Det som visade sig vara värdefullt var bresiljeträdet (Pau Brasil) som kom att ge landet dess namn. Portugiserna bosatte sig i Salvador som blev huvudstad i generalguvernementet 1549–1763 och försök gjordes med olika grödor; socker, tobak och senare kaffe. Indianerna förslavades och när de inte räckte till började en lukrativ slavimport från Afrika. Inlandet började på 1600-talet utforskas av äventyrare som kallades banderias (”flagga” eller ”fana”) efter de medeltida portugisiska militärenheterna eller paulistas eftersom många var jordägaren från São Paulo-trakten. De var hårdföra och brutala människor som både var upptäcktsresande och slavjägare. Men även jesuiter utforskade djungeln och dessa respekterades i större utsträckning av indianerna.

1763 hittades äntligen guld, och något senare diamanter, i inlandet. Rikedomarna måste naturligtvis fraktas till Portugal och till det krävdes en säker hamn. Det blev Rio de Janeiro, grundlagd 1565, som samma år som guldet upptäcktes blev huvudstad.

Det lilla Portugal med dess stora koloni tvingades balansera på politikens knivsegg. Fördrag skrevs och bröts, handelstraktat likaså och emellanåt blev det krig. När Napoleon 1808 härjade som värst flydde hela portugisiska kungahuset med kung João i spetsen och styrde under mer än tio år från Rio de Janeiro. När kungen återvände stannade sonen Pedro. Den 7 september 1822 förklarade han Brasilien självständigt och blev själv kejsare. 1888 avskaffades slaveriet och året efter gjorde militären revolt och landet blev republik.

Retsö skriver i sin innehållsrika bok: ”Brasilien framställs ofta som ett land vars historia präglas av  fred, politiskt lugn och smidiga övergångar från en fas till en annan. Men dess historia är i själva verket fylld av våldsamheter i form av lokala uppror, slavrevolter, messianska rörelser och politiska mord. […] Kidnappningar, rån, mord hade till exempel i början av 1990-talet blivit en del av vardagen i [brasilianska] städer.”

1956 började man bygga en ny huvudstad, Brasilia, som stod klar efter fyra år. Ekonomin stagnerade och 1964 tog militären makten igen och behöll den till 1985. De ekonomiska bekymren gjorde att Brasilien återigen bytte valuta till real 1994. Då hade landet redan bytt sin valuta fem gånger.

2002 blev Arbetarpartiet PT:s Luiz Inacioa Lula da Silva president utan att hans parti hade   majoritet i kongressen. Han satt så länge lagen tillät och 2010 valdes partikamraten Dilma Rouseff till president och installerades i ämbetet 1 januari 2011.

Dag Retsö är lektor i latinamerikanska studier och ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Hans ekonomiska intresse skiner då och då igenom i denna mycket lärorika text.

KJELL E. GENBERG

Detta är en populärvetenskaplig bok om hur våra gener påverkar vår vikt. Tillsammans har de båda DN-journalisterna skrivit en väldigt bra bok om gener. Även om det är flera intressanta teman som de tar upp i boken, till exempel rasbiologi, blir det utvikningar bort från det jag uppfattat som bokens huvudtema vikt.

Vikten av gener är smart skriven och Annas kapitel om sina egna bantningar kastar in oss i boken som går från det indivuduella till det vetenskapliga. Det är rappt skrivet och humoristiskt och som läsare fastnar jag direkt på kroken.

I boken får vi kunskap om gener, motionstips, länkar till företag som säljer gentester (om vi har råd för det är inte billigt) så att vi själva kan upptäcka om vi ska banta genom att dra ner på fett eller kolhydrater och enkla recept. Allt för att vi ska tackla våra extra kilon på ett mer vetenskapligt sätt.

Det var lärorikt läsande och boken är lättläst och nu ska jag aldrig mer ens tänka tanken att mitt sätt att äta är bättre än makens – vi har nog helt enkelt bara olika gener.

LOTTA MAGNUSSON

Karin Bojs

Anna Bratt

Det här är en tegelsten som torde passa utmärkt för den kader av kalenderbitare som dväljs bland Dasts kunniga deckarläsare. Författaren Tapper tycks emellertid ha för sig att Dast slutade existera sedan papperstidningen lades ner i och med nummer 4-2007 men det eminenta förlaget Nordic Academic Press visste bättre och såg till att det kom ett recensionsexemplar av den dryga kilot tunga boken.

Tapper analyserar i Snuten i skymningslandet polisberättelsen i både roman- och filmform inom den tidsepok undertiteln anger, men han gör mer än så. Han ger till att börja med en historik över modern kriminalpolitik under flera regeringar och berättar om polisens organisation innan han tar itu med de bästsäljande kriminalromanförfattarnas stilbildande romaner och de filmer som följt på dem.

Sjöwall–Wahlöö var först ute med att via polisromanerna ”Roman om ett brott” både dramatisera brottsfall ur polisiär synvinkel och – vilket var huvudsyftet – beskriva det socialdemokratiska folkhemmets sönderfall ur ett vänsterperspektiv. Perspektivet poängteras i synnerhet i parets sista Beckroman Terroristerna, där huvudpersonen äntligen hamnar ”rätt” och han hängt ett porträtt av Mao i sängkammaren.

Intressant är att flera av de framgångsrika kriminalförfattarna (Guillou, Mankell, Larsson och i viss mån Persson) har bakgrund i eller sympatiserat med bokstavsvänstern. Att böckerna uppmärksammades i så hög utsträckning som de gjorde kan ha hört samman med att tidens tongivande recensenter hade samma bakgrund. 1968 år män och kvinnor utgjorde en rätt homogen samling propagandamakare när de lämnat sina sekter och blivit kulturarbetare.

Samtliga författare – Maj Sjöwall, Per Wahlöö, Jan Guillou, Henning Mankell, Leif GW Persson, Stieg Larsson, Håkan Nesser och Olov Svedelid – får långa och initierade recensioner av Michael Tapper som också ger läsaren många upplysande citat ur pressens anmälningar av deras böcker. Den som sticker ut i sällskapet är Olov Svedelid som till skillnad från sina kolleger menade att polisen faktiskt gjorde sitt bästa för att skydda landets medborgare. I hans fall är korrupta poliser ett undantag. I kapitlet om Svedelid har jag tyvärr hittat en skönhetsfläck: Tapper säger att en av hans pseudonymer är Iwan Hedman. Där har han tydligen blivit felinformerad. Olov hjälpte Iwan Hedman-Morelius med manuskriptet till Grav i sand (Lindqvists Deckarklubb 1974), men Iwan är en verklig människa (faktiskt grundare av Dast) och inget pen name. Vidare har Tapper missat att det var Olov Svedelid som skrev Olle Möllers bok Jag är oskyldig (Kristallförlaget 1066).

Men det är petitesser i en bok som egentligen vill spegla en politisk samtid genom att grundligt analysera de kriminalromaner och -filmer och för sina läsare skapa förståelse för en samtidshistoria som visserligen ligger lite bakom oss men lik förbaskat bara fortsätter.

Nu återstår att någon tar sig an ett övergripande perspektiv på de romaner och filmer som följt i spåren av Anna Jansson, Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Liza Marklund med flera. De säljer många böcker och kan vara värda en analys även om den inte behöver sträcka sig över drygt 800 sidor.

KJELL E. GENBERG

Det här är en beskrivning av krigskonstens utveckling under 2.500 år. Nå, jag missade något tusental av dem genom att inte ha läst de första två delarna av de fyra som författats av pansartaktikern J.F.C. Fuller (1878–1966). Han tog initiativet till införande av stridsvagnar vid fronten och torde räknas som en viktig militär av detta skäl.

Det tre handlar om slag från slutet av 1700-talet till 1870 med tonvikt på engelska intressen. I del fyra kommer den detaljrike teoretikern Fuller fram till 1920 och böckerna är en översättning till svenska av hans militärhistoriska standardverk Decisive Battles of the Western World (1939–40).

KARL HJELM

Operation Tyfon (tyska Taifun) var kodnamnet för det tyska angreppet på Moskva. Den 30 september 1941 började slaget där det deltog 1 200 000 man på båda sidor om fronten. Huvudanfallet inleddes den 2 oktober. Tyskarna hade övertaget – det är alltid bäst att anfalla, då styr man händelseförloppet – i och med att planeringen skedde snabbt, vilket ställde till besvär för Sovjet att veta var de skulle sätta in motstötar.

Tyskarna var övertygade om att de snabbt skulle ha segern i sin hand. Deras styrkor var luttrade i strid, de hade den snudd på legendariske Guderians pansar i ställning. Men de hade glömt ett par saker: den ryska vintern var i antågande och de sovjetiska soldaterna var, till skillnad mot tyskarna, varmt klädda. Ett annat misstag som tyskarna gjort var att de underskattat Stalinregimens möjlighet att skapa nya arméer och att tillverka krigsmaterial på platser dit tyskarna inte nådde.

Tyskland hade inlett sin invasion den 22 juni och efter cirka tre veckor hade de hunnit till Smolensk, två tredjedelar av vägen till den sovjetiska huvudstaden. Nazityska ledare var förtjusta efter att ha inhöstat segrar i Minsk och sedan Vjasma–Brjansk där många fiendesoldater stupat.

Zetterling och Frankson har skrivit en utomordentlig bok om den krigsperiod som först stoppade tyskarna vid Moskva, något som fick dem att ge sig av till Stalingrad och ett ännu större nederlag. Författarna hävdar att det inte var det ryska vädret som stoppade tysken. Vädret var visserligen otjänligt men det var ryskt försvar och svårt underhållsläge på tyskt håll som var övergripande orsaker.

JAN NYGREN

Niklas Zetterling och Anders Frankson

För snart 35 år sedan utkom jag på Williams Förlag med boken Vilda Västern Historien om det stora, löftesrika landet som en gång befolkats av indianer (återutgiven av Läsförlaget 1994), där också berättelsen om Sjunde Kavalleriets undergång vid Little Big Horn relaterades. Då trodde jag, och många andra, på delar av den mytbildning som frodades runt Custers strid mot en överlägsen indianstyrka ledd av bland andra Sitting Bull och Crazy Horse. Red Cloud, som deltog i överläggningarna med de vita, hänger fortfarande på muggen vid mitt arbetsrum, fotograferad av Charles M. Bell.

Tommy Erikssons forskning visar att tiden sprungit förbi oss som var övertygade om sanningen i de  ”sanningar” som publicerades och spreds från tiden efter drabbningen och fram till 70-talets mitt. På ”den gamla goda tiden” var de flesta — de som inte stödde FNL — rätt övertygade om att USA hade rättrådiga, hederliga ledare. Eriksson visar, liksom annan forskning, att så aldrig varit fallet.

Jämfört med andra drabbningar som det stridsglada USA deltagit i var drabbningen på grässlänterna vid floden Little Big Horn mest en skärmytsling, men eftersom inbördeskrigets omhuldade general George Armstrong Custer och hans män stupade har incidenten fått ett väldigt symbolvärde. Där föll 263 amerikanska soldater, de flesta ytterst outbildade. Det var inte ens den största förlusten under indiankrigen. Några siouxer och cheyenner förlorade också livet, hur många vet ingen, men det var tydligen enbart ett fåtal.

Varför detta slag kom till stånd är en sak som Tommy Eriksson penetrerar i boken. Han går igenom den mängd vittnesmål som finns, men frågan kommer troligen aldrig att tillfyllest besvaras. Det man vet är att den amerikanska regeringen — och deras mer eller mindre korrumperade agenter på reservaten — var inställda på att förinta ursprungsbefolkningen, antingen rent fysiskt eller genom assimilering för att skapa ett lättstyrt samhälle

Custer — mannen som tillsammans med sina män dog med stövlarna på — var redan en legend från inbördeskriget när han red iväg till Montana för att förintas. Han framställs som dödsföraktande krigare, en våghals som tillsammans med sina jakthundar mestadels red i spetsen för sina trupper medan orkestern spelade favoritmarschen Garry Owen (finns att avlyssna på nätet för den som vill).

Han hade svårt att finna sig till rätta när inte kulorna ven och surade när han inte alltid fick ha högsta befälet (och lön enligt rang). Custer stöttades för det mesta av general Sheridan som ville att han skulle ta itu med indianerna — ”de djävulska vildarnas djuriska beteende”, som han sade. Det finns beskrivningar i Erikssons bok som får läsaren att undra vilkas djuriska beteenden som var värst.
Men det var också annat än militären med dess soldater och spejare (Eriksson kallar genomgående  spejarna för scouter, vilket stämmer vad Robert Baden-Powell (1857—1941) ansåg vad sådana skulle kunna: observera, spåra, spana och dra slutsatser) som decimerade indianfolken. Jag associerar scouter med ungar som åker på jamboree för att lära sig slå knopar. I min barndoms indianböcker hette de spejare, och så vill jag ha det. Detta var en avvikelse. Eriksson förklarar med tydlighet hur förintelsevägen asfalterades av de vitas sjukdomar, bland annat kolera och smittkoppor som spreds med vett och vilja till människor som saknade immunitet mot dem.

Eriksson har lyckats krångla sig förbi de fallgropar av närmast mytologiskt slag som alltid vidlådit berättelserna om vad som inträffade när landsdelarna gick under namnet vilda västern. Han ger en god bild av amerikansk politik i berättelsen om Custers liv. Han var son till bönder och lyckades, mot alla odds, krångla sig igenom militärakademien för att, blott 23 år gammal, två år senare utses till USA:s yngste general genom tiderna. Under inbördeskriget genomförde han dumdristiga angrepp och blev nationellt berömd. Det var ett av skälen till att han utsågs att med 7:e kavalleriet söka rätt på siouxerna och ge dem på tafsen. Men spejarnas varningar ignorerades. I stället för att möta en mindre styrka ramlade han på 7000 krigare och en timme senare var han och alla hans män döda och lemlästade.

Lite senare fick regeringen sin hämnd vid Wounded Knee 1890, något som hör ihop med inställningen att från den friska samhällskroppen avskilja oönskade raselement, en sak som förresten Adolf Hitler prisade när han talade med sin inre krets om ”indianproblematiken” som han trodde sig känna till efter att ha läst böcker av sin favoritförfattare Karl May.

Det är en imponerande bok Tommy Eriksson åstadkommit, lika detaljerad om denna skärmytsling som exempelvis Anthony Beevors tjocka skrifter om slagen om Stalingrad eller Berlin.

KJELL E. GENBERG

Jag har en liten brevlapp som drottning Christina skrev 1653 (se bilden nedan). Det är en speciell känsla att hålla det gamla handgjorda pappret i hand och veta att drottningen gjort detsamma för mer än 350 år sedan.  Bläcket från fjäderpennan är vackert brunt. Drottningen befaller “Fritz” att överbringa 10 dukater till en Barbro Flämings. Så är pappret vikt till en brevförsändelse med regentens lilla sigill som “frimärke” och försegling.

Autografen med ett stort “C” som klättrar mot ett högt “h” och understruken med ett streck, ger mig en känsla av hon var självsäker och stolt – så skriver en kunglig envåldshärskare i ett brådskande ögonblick. “Brevet” har sprättats upp – en flik sitter fast i lacket. Längst ner till vänster har Barbro Flämings kvitterat summan. Hennes stil är mera prudentlig än regentens. Hon är den som är beroende och angelägen att vara till lags. Hon har “tillfyllest bekommit” pengarna i januari 1653.

Detta lilla brev är en äkta historisk källa och inger mig en stark känsla av närvaro. Christina gjorde en del småskulder till omgivningen, men i varje fall i detta speciella fall, har hon varit noga med att göra rätt för sig.

Som historiker är man ett slags detektiv. Geniale Michel Foucault hävdade i sin avhandling Vetandets arkeologi (L’Árchéologie du savoir) från 1972 (1969) att en historiker främst ska “bearbeta dokumentet inifrån och utarbeta det”. Han hävdar att de vanliga orsakskedjorna blir “okontrollerade och naiva”.

Då nu Erik Peterson kommer med Maktspelerskan Drottning Kristinas revolt, tycker jag tyvärr att den person han skildrar känns mycket mera avlägsen och ogripbar än den själ jag får en skymt av när jag betraktar min handskrift. Och detsamma gäller mycket modernt som skrivits om kvinnan bakom min brevlapp.

Erik Petersson stavar drottningnamnet med “K” istället för som hon själv med “Ch”, detta för att anpassa personnamnen “enligt nuvarande standard”. Han är inte ensam om det. Sven Stolpe skrev till exempel de två böckerna Drottning Kristina: Den svenska tiden respektive Efter tronavsägelsen.

Går jag i mitt privata historiska bibliotek vidare genom böcker om Christina ser jag t ex att Knut A. Beckman kom med En drottning med temperament 1943 och stavar “Christina” liksom giganten Curt Weibull gör i sin ypperliga Drottning Christina (1931). Den är utgiven på samma förlag som Peterssons bok och där utkom även Christina: Självbiografi och aforismer och Brev från sex decennier.

Att man moderniserar sådant som känns främmande för samtiden må vara hänt men varför man ska stava om folks namn när de inte är krångliga, begriper jag inte. Ska vi kanske skriva Kurt Vejbull?

Över huvud taget håller de moderna s k historikerna på att fjärma sig från källorna. De hämtar istället gärna resultat från äldre kollegor. När Petersson inledningsvis skriver om Christinas reaktion på Pierre Chanuts memoarer och hennes marginalanteckningar som t ex “osanning”, “griller och bagateller”, så bygger han inte detta på studier av vare sig original eller kopior utan på en essä av Martin Weibull i Historisk Tidskrift 1887.

Vad är nu historia som vetenskap bra för? För mig är den en del av det humanistiska arvet, en källa till kunskap om människor som levt sina liv innan mitt. Jag känner ofta att de är med mig på vägen och ger mig exempel att följa eller akta mig för.

Historikern är en detektiv som forskar i de spår dessa människor lämnat efter sig. Jag tror att Foucault har rätt i att det är meningsfullt att gräva ut dem och dra slutsatser av dem som arkeologen gör av krukskärvor och flintyxor.

Det innebär inte att jag förkastar det historiska berättande Erik Petersson talangfullt ägnar sig åt. Som skolpojke läste jag med brinnande intresse docent Carl Grimbergs berättelser ur historien. Men visst föredrar jag nu de stora Weibullarna framför både Grimberg och Petersson.

JEAN BOLINDER