Detta är den andra delen av planerade tre om mord och andra hemskheter i EU-verksamheterna. Huvudpersoner är de samma som i första boken, och vi får lära oss en del om hur en EU-parlamentariker arbetar.

Debuten fick en hel del positiva recensioner. Jag kan inte vara riktigt lika entusiastisk för denna. Personporträtten är fyrkantiga med några undantag, handlingen är förutsägbar och det berättas om vad som sker och tänks i stället för att vi får uppleva handlingarna.

Men det som engagerar läsaren och författaren är i stället skildringen av hur EU-arbetet går till, på gott och ont och med författarens grundinställning tyvärr mest på ont.

Han har också ambitionen att berätta om det ockuperade Västsahara och befrielserörelsen Polisario, och det gör han bra. Skildringarna inifrån ockupationsområdet känns äkta.

Handlingen börjar med en avhoppad agent från Marocko som för EU kan avslöja hur Marockos ledande militärer och säkerhetspoliser smugglar flyktingar och narkotika. Innan han hinner framträda mördas han och Polisarios sändebud i Bryssel pekas ut. Men huvudpersonerna och läsaren förstås ju genast att det är betydligt mer komplicerat och vi misstänker snabbt den franska säkerhetspolisen för inblandning.

Så det är mer en agentroman än en deckare. Därmed är man som läsare också trygg i att det går bra för våra hjältar. Spänningen är mer hur de löser de problem som hopar sig på vägen.

Nu väntar vi på den tredje och avslutande delen, och på att Jonas Sjöstedt kommer in i den svenska riksdagen och kan fortsätta sin författarbana inifrån den miljön.

LEIF-RUNE STRANDELL

Efter alla år av förberedelser, framväxande och skiftande svårigheter har EU nu blivit en viktig verklighet, en stat över staten. Själv var jag starkt emot denna union och brukade gärna påpeka, att en sådan hemsk figur som den nazistiske norske landsförrädaren Vidkun Quisling innan han avrättades, talade för EU-tanken.

I boken Domen över Quisling av A. Hemming-Sjöberg (Natur och Kultur 1946) citeras Quislings försvarstal inför Lagmansretten. Quisling säger sig ha syftat mot “en europeisk ordning genom Europas Förenta Stater /…/ förbundna med det britsiska världsriket i en fredlig uppgörelse …”. Han menade också att detta Europas Förenta Stater skulle ha en återförsäkring med Ryssland. På så sätt “skulle den fredliga utvecklingen i Europa vara säkrad”.

Nog är det en händelse som ser ut som en tanke, att det av Tyskland ockuperade Norge inte gått med i Quislings drömda Europas Förenta Stater – förlåt! – EU, medan Sverige gjort det!

Nå, Quisling och hans ruttna anhang kan vi lämna därhän och även en EU-kritiker som jag måste erkänna, att unionen fungerar ganska bra i mycket – dock känns EU som en de rikas värn mot fattiga båtflyktingar och andra utomeuropéer.

Få torde vara bättre lämpade att skriva om EU än Lars Anell som bl a varit ambassadör i Geneve och åren 1991–92 ordförande i World Trade Union. Då Sverige förhandlade om medlemskap i EU, var han chef för vår delegation i Bryssel. Han har skrivit en rad böcker bl a På spaning efter tillväxtens rötter och Det andra samhället. 1994–2001 tillhörde han Volvos koncernledning.

I sin nya bok  visar Anell att han innehar en enorm sakkunskap och stor diplomatisk erfarenhet. Därtill lyckas han hålla ett personligt tonfall – det senare inte minst beundransvärt.

Självklart behövs ett standardverk om EU en bok som historiker och andra kan gå till med en känsla av att detta gäller, de här uppgifterna vågar man lita på. Jag är övertygad om att Anells verk är den perfekta boken om EU. Här får vi följa den europeiska unionens tillkomst, utveckling och nuvarande verksamhet från kalla kriget till debatten om Lissabonfördraget.

En otrolig forskarflit och ambition ligger bakom – se bara på den enorma litteratur som förtecknats. Detta är ett betydligt mera ambitiöst, grundläggande verk än de flesta doktorsavhandlingar.

Är någon värd att bli hedersdoktor är det verkligen Lars Anell!

För min del tror jag att denna välskrivna, läsvänliga, drygt 600 sidor tjocka tegelsten kommer att användas i många år framöver.

Lars Anells dotter Ingrid har tagit omslagsfoto som visar Öresundsbron – vår navelsträng till Europa – en som det verkar kylig dag med rodnande himmel och ett kalt träd. Snyggt!

JEAN BOLINDER

SAMMANFLÖDEN
Av Jonas Sjöstedt
H:ström Text & Kultur 2009

MASTHUGGET MOSKVA MADRID
Av Jonas Sjöstedt
Carlssons 2009

Jonas Sjöstedt, född 1964, är diplomatmaken som numera är osatt i stadsdelen Brooklyn i New York. Mellan 1995 och 2006 satt han som ledamot i EU-parlamentet. Den före detta Volvo-arbetaren hade redan innan dess gjort sig känd som en av den svenska EU-kritikens främsta företrädare.

Det är därför inte så besynnerligt att hans kriminalroman Sammanflöden utspelas i just EU-parlamentet där den unge assistenten David Löf arbetar. Detta parlament beskrivs som korruptivt ställe där de som har lite makt mer arbetar för stora företags vinstintressen än intresserar sig för demokratins värderingar.

Ett mord inträffar och läsaren förs under Löfs undersökning till tre världsdelar och dessutom till Västerbotten, där Sjöstedt arbetat – på Volvo Lastvagnar i Umeå.

Sjöstedt skriver ledigt och utan alltför mycket av det språkbruk som gemene man vant sig vid när parlamentariker ska skriva deckare. Emellanåt är det riktigt spännande – dock utan att håret reser sig så ofta att man måste kamma om sig.

Mer obestämt är språket i Sjöstedts andra bok för året – Masthugget Moskva Madrid som berättar om det göteborgska kommunistiska paret Bengt och Greta Segerson, båda födda 1914. De är trosvissa och politiskt övertygade när de lämnar Masthugget i Göteborg, Greta för att skola sig i kommunismens grundsatser i Moskva och Bengt för att resa till Spanien för att kämpa mot generalissimo Francos resning mot den legitima regeringen.

Greta reser som kurir för Komintern kors och tvärs genom ett Europa som genomsyras av tidens fascistiska tänkande. Det 1900-tal som beskrivs verkar initierat men läsaren vet inte alltid var handlingen utspelas. Det gör egentligen inte så mycket. Det man mest förundras över är hur båda, trots alla missräkningar, lyckas behålla sin tro på kommuinismen.

För denna tros skull blir Bengt åtalad för högförräderi och han interneras under andra världskriget. Men dessa svårigheter rinner av honom som vatten på en gås och han är fortfarande trogen sin övertygelse när han avlider 1992.

Under hela berättelsen håller Jonas Sjöstedt en distans som ger boken större trovärdighet än om han politisk skulle hålla med sina protagonister. Det är spännande läsning för den som vill se historien beskriven på ett sätt som inte är så opportunt numera: inifrån gräsrotens politiska övertygelse.

KJELL E. GENBERG