De vassa tändernas skog är en romantisk zombieroman i klassisk amerikansk anda. Handlingen utspelas i en okänd framtid i en puritansk amerikansk by. Byn är en enklav bestående av några hundra överlevande mitt i en vidsträckt skog fylld med oheliga (undead). Mary är en hjältinna som brottas med tre livsavgörande frågor:
Skuld, tabu och olydnad.
Minnen om havet och återkomst.
Familjeband och kärlek.

Carrie Ryan beskriver ”legalism”, plikt, synd, åtrå, skam och revolt i en liten puritansk by där Mary är inlåst bakom stängslen. Carrie tecknar konflikten mellan individens vilja och samhällets lagar inramad av hotet utifrån skogen. Stämningen och detaljerna i berättelsen gör att jag osökt tänker på en känd tavla, Scarlet letter, av T. H. Matteson (bilden här intill). En tavla som inspirerats av Hawthornes klassiska verk. Här serveras en modern zombie-variant av ”Den eldröda bokstaven” där förtryckarna är de puritanska systrarna och de oheliga. Mary är som Hester i ”The Scarlet Letter”, hon accepterar följderna av sitt handlande men underkastar sig aldrig förtryckets mekanismer.

Teman som familjeband och kärlek är en annan drivkraft i romanen. Jag har aldrig tidigare sett temat om återförenande i zombie-litteraturen. Vad gör man med sin älskade om han blivit smittad? Ska man ha rätt att förenas med sin älskade i skogen om man blivit omvandlad till en ohelig? Hur länge lever kärlek och längtan i en smittad kropp? Mycket intressanta spörsmål och etiska frågeställningar som kräver snillrika ingenjörslösningar från byns väktare.

Teman som historia och minnen av återkomst och havet utvecklas till en spännande resa genom skog och spökstäder, en resa från osäkert liv till en säker död för Marys närmaste. ”Min mamma brukade berätta för mig om havet” är bokens inledande mening som går som en röd tråd genom hela historien. Kan oheliga simma undrar man som läsare? Eller är havet en metafor för frihet och renhet?

Nu har jag pratat så mycket om litterära kvaliteter så det finns en risk att jag skrämmer bort läsare som vill ha blod och aktion. Lugn – till skillnad från ”Den eldröda bokstaven” är det här en lättläst och underhållande lektyr. Alla klassiska ingredienser finns med i handlingen. ”De kommer… vi hör hasande fötter”. Folk blir omvandlade eller dödade här och där i berättelsen. Argsinta zombiearméer är alltid där och klöser, lufsar och jagar människor på flykt.

Ännu en fullträff från Styxx förlaget. En ovanlig roman med många bottnar i mycket snygg förpackning av Anna Henriksson som är en grafisk formgivare. Här måste jag berätta en personlig historia om omslagets attraktionskraft. Jag läste boken vid poolen på ett jättehotell på Malta. Jag råkade tappa boken på flygplatsen vid avresan. Det fanns flera hundra svenska och engelska resenärer i hallen. ”Där är han, han som läste boken på hotellet!” ropade en snäll dam på flygplatsen och pekade ut mig för reseledaren som hittade min bok. Prata om iögonfallande omslag som fångade omgivningens uppmärksamhet. En kul händelse – tack vare medresenären kunde jag avsluta boken och skriva dessa rader.

Romanen beskrivs på författarens hemsida som ”young adult fiction” och ursprungligen gavs ut på Randoms House Children’s book-förlaget. Charmiga Carrie Ryan förtjänar en bred publik – en vuxnare publik, tycker jag. Vi väntar med spänning på Ryans nya roman.

ANDRÉ LOUTCHKO

Carrie Ryan. Foto Darren Cassesse

En gammal klassiker från 50-talet i en ny förpackning. Boken är av samma årgång som jag, men känns vital och skräckinjagande fortfarande. Det är inte jag trots alla mina ärr och tatueringar.  För dagens ungdomar är författaren Richard Matheson en okänd person, dock har de flesta sett I am Legend med Will Smith i huvudrollen. Det här originalet, översatt av Lisa J Isacsson, är ett välgjort hantverk som är en ren njutning för er som läser amerikanska klassiker på svenska.

Nej ”Legenden” åldrades inte alls, storyn blev snarare mer aktuell med Samhället-går-under-tema som är lika färsk nu. Storyn som har fått nya dimensioner med tanke på alla nya influensor och sjukdomar som håller befolkningen i skräck.

Hjälten Neville är den sista överlevande människan bland alla varelser som gömmer sig i skuggor och törstar efter blod. I hemlighet och i mörker väntar de på att deras tid ska komma att få ta livet av den sista människan på jorden. Den ensamma människan lever på hoppet att det finns några andra överlevande. Han hoppas men förstår inte varför han kämpar. Världen har förintat sig efter ett vetenskapligt experiment eller någonting liknande. En metropol i förfall är fylld av dödsångest och tomhet.

Jag hade stora ambitioner när jag fick det fina exet i min hand. Nu ska jag skriva! Dagen efter ser jag en förträfflig recension av Lotta Olsson i DN (31 oktober) ”Skräcken håller oss vid liv”. Texten är snillrik och rubriken är en fest för en skräckromantiker och sf-nörd. Läs Lottas artikel i DN istället. Lottas poäng är ”vi överlever genom att blir skrämda” och skräcklitteratur har en viktig funktion för mänsklighetens överlevnad.

I sin artikel beklagar Lotta Olsson att det finns för lite av högklassisk skräck för vuxna och ställer en retorisk fråga ”Var finns den nya Stephen King?”.  Vi har svaret: Guillermo del Torro och Chuck Hogan är årets motsvarighet på S. King och M. Shelley. Vi har recenserat  Släktet här på DAST och vi vill påminna er att duon snart släpper del två som är fortsättningen på den otäcka berättelsen om hur vampyrsjukdomen erövrade New York.  Nackhår reser sig och precis som i Legend går goda grannar ut på gatan efter mörkrets inbrott och skriker ”Neville, kom ut! Vi vill äta upp dig”.

Jag skulle rekommendera er att läsa Legend och njuta av Släktet för att se hur genren utvecklats mellan 1954 och 2010. Visst finns det skräckinjagande böcker för vuxna även om vi inte är så lättskrämda nuförtiden. Vill ni bli skrämda på riktigt? Då rekommenderar jag att lyssna på knorrande dörrar, brummande kylskåp och smällen av DNs kulturbilaga som ramlar på morgonen  genom  brevinkastet. Att göra en Wallraff i Malmö går också bra en mörk höstnatt.

ANDRÉ LOUTCHKO (skrämd men inte skakad)

När jag var ung fanns det en bildad medelklass som närde mycket kultur. Dessa människor hade sin egen smak och köpte böcker och även konst efter den. En lång rad författare och konstnärer bars upp av denna medelklass som inte var särskilt rik eller för den skull bildad.

Olle Hedberg, Gösta Gustaf-Janson, Alice Lyttkens och andra kom med rader av välskrivna om än inte helt geniala böcker. Och grafiker av god klass kunde man köpa genom t ex FIB:s konstklubb för en billig peng.

I dag är det mesta ändrat. Bokklubbarna har likriktat smaken. Författare som marknadsförs av stora förlag ser sina böcker ligga i staplar på bokhandelsdiskarna. Alla människor köper i stort sätt samma böcker. De kan vara usla som Liza Marklunds men säljs ändå. På konstfronten är Gunilla Mann med sina flinande människor i välkända miljöer en storsäljare.

De flesta vet vem författarinnan Liza Marklund är, men nästan ingen känner till den originella välskrivande Elisabet Peterzén trots att hon vunnit stora tävlingar och fått ampla lovord i utlandet.

Härom dagen snubblade jag över en roman av henne som läsarna verkar helt förbigått. Den har den underfundiga titeln Romàn och kom ursprungligen ut 1976. Nu återutges den på Dejavu /www.dejavubok.se/.

Om denna nya bokform kan man läsa i boken att: “Dejavu är en publiceringstjänst på upphovsmännens villkor. Vi vill bevara den svenska litteraturskatten och göra den tillgänglig för alla. Vi lagerhåller allt digitalt och trycker boken på läsarens beställning. En bok publicerad via Dejavu kommer aldrig någonsin att ta slut på lagret.”

Det blir ju intressant att se hur detta experiment kommer att gå. Tills vidare läser jag Elisabet Peterzéns bok och finner att den är både spännande och omskakande. I boken gör den svenske statsministern ett utspel i FN som leder till att Sverige blir tvunget avstycka ett landområde mitt i Sverige, på Södertörn. Där ska romerna, zigenarna, få ett eget land.

Den ädla och medmänskliga hållning som de svenska makthavarna velat exponera, förbyts snart i fientligheter. Svenska terrorgrupper gör raider in i det nya landet Ròman och ròmfolket rustar sig till tänderna för att kunna slå tillbaka. Världen fördömer svenskarna.

Det sägs att “Ròman är berättelsen om ett land som kanske existerar”. Självklart ligger det nära till hands att tänka på Israel och Palestina. Ämnet är naturligtvis kontroversiellt men berättelsen som Elisabet Peterzén kommer med är oerhört tankeväckande.

Hur skulle vi reagera om man avstyckade en bit av Sverige till ett annat folk? Det bästa med Elisabet Peterzéns bok tycker jag är att den självgoda svenska attityden får sig en törn. Vi vet alltid bäst när det gäller främlingsfientlighet. Vi kan alltid säga hur det ska vara i andra länder. Men hurdana är vi själva?

Alf Ronnby heter en författare som förra året kom med den intressanta Fördömda stad där det heliga kriget jihad kommer till invandrarstadsdelen Rosengård i Malmö. Då har polis och socialtjänst spelat ut sin roll. Kaos utbryter.

Det finns en skräck för muslimer både i Sverige och Europa i stort. Och zigenare eller romer har motarbetats länge. Nu utvisar länder som ska gälla för rättsstater i Europa utan lag och ordning romer. Behandlingen kan föra tankarna till hur judarna behandlades i Tyskland på 30-talet. Man ryser och känner skräck när man hör sådant.

Nog är det synd och kanske t o m farligt att vi inte längre har någon bildad medelklass som bryr sig, tar ställning och läser den viktiga och udda litteratur som trots allt skrivs i vårt land!

JEAN BOLINDER

Lagom till att boken lanseras som låne-e-bok på biblioteket kommer jag med min recension. Jag tog tid på mig.  Jag var så fylld av entusiasm och tillförsikt när jag började läsa boken. Det där fixar jag på nolltid, tänkte jag.  Äntligen en författare som levererar korta meningar. Meningar som sprudlar av energi och kraft. KG är en mästare av adrenalinprosa. Jag var på väg att skanna in halva boken för att beräkna antal ord per mening. Antal meningar per stycke. Antal meningar per sida. Äntligen prosan som pulserar och dunkar.  Inga onödiga bisatser eller överkomplicerade trestegssatser.

KG är en grym författare. Han har översatt Dick, Clarke, Asimov och andra storheter inom scifi. Jag gissar att Filip K Dick är en av hans stora förebilder. Även i detta alster märker vi influenser av psykodeliska romaner. Verkligheten är en projektion, nätet är en matrix som binder ihop människor och deras drömmar. Världen styrs av Katolska och Kaba.  Året är 2068 och huvudperson utforskar glödande hett Stockholm och Luleå. Dystopisk framtid där allt är en projektion, en bild för verkligheten, där Usama och Jesus pryder elektroniska skyltar och anslagstavlor.  En virtuell framtid där alla människor har nätglasögon som levererar reklam, spottar och jinglar, såpoperor utgör livsnerv och alla är ständigt uppkopplade till nätet. Nja, nästan alla. Världen består av ”äkta människor” som är anslutna till nätet och icke människor ”zombies”. Det finns en värld och de finns ett skuggrike för dem som är utanför. Att passera en gräns, gå över till en annan värld är ett tema som författaren utvecklar i berättelsen.

Huvudpersonen är Frank, en sorts försäkringsagent som jagar ”syndare” åt Trygg/Snygg, Han är en sorts desillusionerad och bedragen  ”bladerunner” som dricker mojitos och tjänar försäkringsbolaget.  Hon – Selena Rashid – utför försäkringsbedrägeri för att rädda livet på sina föräldrar.  De goda och onda byter plats. Kommer han sätta dit henne, vågar han gå över gränsen från digitala världen till analoga? Kan en man överleva utan nätglasögon och batterienhet?

Det finns en sorgsen underton i slutet av boken. Det blir en sorts vändning från scifi till relationsroman. Plötsligt handlar berättelsen om friheten men också om utsattheten i att leva utanför samhället – nätet. Där kommer bokens titel in: ”frukost i skymningen”, där tid och rum inte är som man tror, där natt och dag blandas ihop, när längtan efter det sanna slår över till behovet av det artificiella och förljugna. Jag tycker om tonen, språket, dock var är slutet? Jag har läst och läst om hela berättelsen och jag finner inget slut. En värld utan slut, en framtid utan mening.  Kanske är det genren som står i vägen: Romantik och dystopi hör inte riktigt ihop, när ”allt finns på nätet”.

Det finns ett stycke i boken som tecknar svensk framtidshistoria ”Tryckta dagstidningar försvann… Böcker gradvis. Sedan kom återvinningskampanjerna. På några år blev välfyllda bokhyllor, från att ha varit en statussymbol, ett tecken på både ekonomisk och social fattigdom.”  Hej där, ni är zombies om ni har böcker hemma, buuu  på er!

Det är riktig spännande med bra science fiction som är skriven på svenska samt utspelar sig i Sverige. Det blir en blandning av samhällssatir och spänning som berör en mycket starkare än amerikanska förlagor. Läs den nu eller pröva läsa KG Johansson nästa bok, han har säkert hunnit skriva en ny vid det laget.

ANDRÉ LOUTCHKO

Förlagets webbplats: www.welaforlag.se
K G Johanssons webbplats: www.kgjohansson.se/

Av Dmitrij Gluchovskij
Översättning av Olla Wallin
Erzats 2009

En berättelse om en fördärvad stad är vardagsmat på biografer. Filmskapare älskar att destruera amerikanska miljonstäder för fyllda biosalonger.  Nu har vi en intelligent och spännande undergångångsberättelse i bokform där Moskva är katastrofplatsen och metro där är den sista fristaden. Temat är högaktuellt med tanke på rubriker i tidningarna: ”Stalin är tillbaka – i alla fall i Moskvas tunnelbana. Ryska liberaler och människorättsaktivister rasar mot restaureringen av t-banestationen Kurskaja i centrala Moskva, som ska återställas till sitt ursprungliga utseende från 1950 – inklusive ett slagord som hyllar diktatorn.”  (SvD 27 augusti 2009) Kurskaja hänvisar möjligtvis till slaget om Kursk i andra världskriget.

Upplysning: ”Den första tunnelbanelinjen i Moskva, som var 11 km lång, togs i bruk 1935. År 1985 omfattar linjenätet 180 km. Tunnelbanan har 120 stationer. Som regel är stationernas namn förknippade med den region de ligger i eller med en historisk händelse i denna region.  Den arkitektoniska och konstnärliga utsmyckningen i hallar och stationssalar belyser stationens namn och är underkastad ett bestämt tema.” (L. Dubinskaja)

Saxat ur resehandbok från 80-talet: Moskvaborna utnyttjar flitigt stadens ”metro” som dagligen befordrar 6 miljoner passagerare. Tunnelbanan anses med rätta vara den bästa i världen.
Femtio år senare i boken Metro 2033: Människor har sökt skydd från radioaktivt avfall och förödelsen i Moskvametron.  Stationerna har omvandlats till små samhällen, underjordiska riken med egna ideologier och egna arméer.  Ringlinjen blev ett förbund av s.k. Hansa-stationer (brunorange-liberaler). Sokolnitzkajalinjen som korsar Ringlinjen på mitten blev ”interstationalen” för gamla kommunister och trasproletärer. Linjen är signalröd på alla kartor och stationsnamnen har alla revolutionära klang i namnen: Röda byn, Röda porten, Ung kommunist, Leninbibliotek och Leninbergen. Andra stationer ockuperades av 4-de rikets rörelse, några befolkades av mutanter och vålnader.

Boken handlar om en ung man, Artiom, och hans eskapader i metros labyrinter. Det är blött, mörkt, vemodigt och farligt, mycket som i Tarkovskij berömda film Stalker. Mycket riktig dyker stalkers upp, dessa gåtfulla våghalsar som beväpnade till tänderna dristar sig upp till ytan och vandrar mellan stationerna på jakt efter förnödigheter. Anatolij blir jagad, fångad och torterad under sina vandringar i underjorden.  Artemijs uppdrag är inte alltid självklara, varken för hjälten eller för läsaren. Dock händer det saker hela tiden som bidrar till paranoidstämningen som utspelar sig i stationerna.  Under sina vandringar träffar han falska profeter, sekterister, fascister och filosofer ”Vem ska han tro på? På vad? På stora masken – den människoätande guden. På en vredgad, hämndlysten Jehova? På Satan? På kommunismens seger över alla mörkhyad?” Artioms slutsats är att det inte finns någon skillnad mellan olika underjordiska gudar .  Plötsligt ser läsaren att actiongenren bara är en kostym, en förklädnad för en djupare berättelse om nationens undergång och fall.

Trots den mörka stämningen finns det ryskt galghumör som kännetecknar många ryska SciFi-romaner (bröderna Strugatskij). Författaren driver på ett underbart sätt med sovjetisk retorik.  ”Kamrat Moskvin, generalsekreterare för Moskvametrons kommunistparti, bevisade dialektiskt möjligheten att bygga kommunismen på en linje och fattade det historiska beslutet att påbörja detta bygge”. I texten finns även massor av referenser till rysk litteratur och realia. En del referenser är självklara, andra är mer subtila, t.ex. citat ur Mästaren och Margarita. I slutet av boken finns ett trevligt avsnitt med ordförklaringar där man tar upp alla viktiga referenser, så att även icke ryskkunniga kan hitta samband och förstå ordlekar som gömmer sig i texterna. Exempel på sid 144 ”Vi är hänförda. Drottningen är hänförd”.  Citat ur Mästaren och Margarita av M. Bulgakov, som i sin tur anspelar på brittiska drottningen Viktoria. Efter att ha läst Alice i Underlandet av Lewis Carroll lär hon ha begärt att få hans övriga böcker, och fick bland annat hans matematiska avhandlingar.”  Eller historien om ”röda hörn” på sidan 181.

Det sägs att Ola Wallin på Ersatz – (ett bokförlag med tyskt namn som ger ut ”annorlunda” böcker) har en bra kännedom om rysk kultur som Pasternak, Tzvetajeva. Översättningen är superb och boken är mycket underhållande. Det är lätt att sträckläsa volymen med risken att missa roliga referenser och nyanser. Det är otroligt underhållande att följa Artemijs äventyr om man har varit i Moskva och VDNCh (Utställning av den nationella ekonomins framsteg). Men boken fungerar även för alla andra som bara sett Röda Torget på TV och sett Mästaren och Margarita på Dramaten. Till slut åter till frågan ”är Moskva metron den bästa i världen och behöver vi Stalin egentligen?” Svaret finns i boken.

ANDRE LOUTCHKO

Moskvas metro 2008