Vänner,

För kännedom:

I fredags eftermiddag greps jag under mycket dramatiska och våldsamma former för “olaga vapeninnehav”, när jag fotograferade omslaget till min kommande deckare Till minne av Charlie K. Flera poliser siktade på mig med skarpladdade vapen och tvingade mig att ligga på en frusen trottoar, där jag försågs med handbojor på ryggen och fick en känga i ryggslutet.

Jag utsattes för en mycket smärtsam behandling och fördes – sedan jag tvingats ligga på den isiga och grusiga trottoaren i 20 minuter – sedan till Södermalms polisstation där jag hölls i en cell i över fyra timmar utan att få veta vad jag var misstänkt för.

Samtidigt åkte poliser hem till min fru och 15-åriga dotter och genomförde en mycket märklig husrannsakan i mitt hem.

Först klockan 20.30 på fredag kväll släpptes jag ur arresten.

Aftonbladet kommer under dagen att publicera en artikel om detta i papperstidningen, och historien kommer även att läggas ut på tidningens hemsida.

Jag kommer att anmäla händelsen till polisens avdelning för interna utredningar.

Bästa hälsningar
Dag

Hill studerade i Oxford och blev lärare. Sina första böcker skrev han parallellt med undervisningen. Senare kunde han lämna katedern och skriva på heltid. I Sverige är han bäst känd för sina romaner om Dalziel och Pascoe, som även visats på TV (i en dålig version, tycker jag). Den första boken på svenska om de båda, För gammal vänskaps skull (Ruling Passion) kom 1975 men gjorde ingen större succé. Därför dröjde det till slutet av 90-talet, då Minotaur tog hand om översättning och utgivning av hans böcker. De kom i rask takt från Dalen som dränktes (On Beulah Height) till Hämnden (The Wodcutter), som blev hans sista bok.

Han skrev också mycket annat, även under pseudonym.  En bok som jag särskilt fastnat för är Främlingars hus (The Stranger House). Där rör sig hans berättelse mellan flera personer och i flera tidsplan. Och jag blev inte det  minsta irriterad!

Hill behärskade hantverket!

BENGT HEURLIN

En gammal vän har lämnat oss

Alldeles nyss (19 januari) fick jag beskedet att min gamle vän sedan drygt fyrtio år tillbaka plötsligt lämnat oss. Han blev endast 75 år gammal, men hann under sin tid som etablerad författare producera ett stort antal böcker, närmare ett 60-tal, där hans serie om  Dalziel & Pascoe kanske blev den mest uppskattade och där han skrev hela 24 kriminalromaner om detta unika par. Serien har även gått som TV-serie. En 25:e bok är klar och kommer ut i år.

Reginald Hill föddes i Harlepool 1936. Han arbetade som lärare fram till 1980 då han slutade för att bli författare på heltid. Han debuterade dock redan 1973. Han vann flera priser där vi kan notera en CWA Gold Dagger 1990, en  Carter Diamond Dagger 1995 samt Mystery Thriller Book Club People´s  Choice 2004.

Själv träffade jag Reg Hill redan 1973 på mitt första CWA-möte avhållet i Harrogate, samma år som Reg debuterade. Det blev ett dramatiskt möte oss emellan och var ytterst nära att bli ett ”mun-mot-mun-dito”. Det bar sig nämligen inte bättre än att Reginald Hill inte tålde att se de rätt otäcka foton som en obducent visade under ett föredrag. Hill svimmade helt en enkelt och eftersom jag ju var sjukvårdsofficer på mitt regemente och stod närmast till gjorde jag vad man ska göra i ett fall som detta. Jag lade honom i framstupa-sidoläge så att han fick fria andningsvägar. Efter någon minut kunde han kvickna  till och lämna lektionen och ta en uppfriskande drink i närmaste bar.

Under de kommande åren skulle vi träffas åtskilliga gånger och då både i England, USA och Sverige. Vi brevväxlande en del samt recenserade jag hans många böcker, som ju kom regelbundet på svenska. Jag lärde känna Reg som en mycket stor humorist och skulle vilja kalla honom för deckarnas Wodehouse. Han stora humor, kunnighet och kluriga intriger gjorde honom till den mästare han blev i genren.

Många kommer att sakna honom och många är vi som skickar våra kondoleanser till hans charmerande hustru Pat, som alltid stod vid hans sida.Tack Reg för alla fina böcker Du under så lång tid gav oss!

Vännerna IWAN  & MARGARETA MORELIUS

Här ser vi Reg (tv) i samspråk med Robert Barnard på ett MWA-möte i New York år 1988. Foto: Iwan Morelius

Jag har tidigare (bl.a. i Lingua och i Finsk Tidskrift) skrivit om den nordiska, framför allt svenska ”deckarvågen” i Frankrike från mitten av 1990-talet och framåt, en våg som nådde sin topp med utgivningen på franska av Stieg Larssons Millenniumserie (2006–2007).

Det unika med vår kriminallitteraturs genomslag på den franska marknaden (och i många andra länder, t.ex. Tyskland, Italien och Spanien) är att framgångarna har visat sig i såväl försäljningssiffror som medial uppmärksamhet. Man kan i detta sammanhang notera att 2011 års bokmässa i Paris hade nordisk litteratur som tema och att kriminallitteraturen där hade sin givna plats. Den massiva franska utgivningen av nordiska deckare under senare tid har i hög grad bidragit till att placera våra länder på den franska litterära kartan och har sannolikt också fungerat som draghjälp för annan nordisk fiktionslitteratur i fransk översättning.

Läget 2007–2011
Man kan fråga sig hur läget ser ut idag, några år efter de monumentala larssonska framgångarna. Jag har tittat lite närmare på utgivningen av nordiska kriminalromaner i Frankrike mellan 2007 och 2011 för att försöka utröna vilken utveckling som har ägt rum under denna period och om man kan skönja några nya tendenser. Frågor som jag har ställt mig är om deckarintresset håller i sig, vilka författare som fortsätter att ges ut, vilka nya författare som har etablerat sig och vad som fokuseras i recensioner och artiklar i fransk press. Jag inkluderar i min framställning även nytryck av tidigare utgivna verk, eftersom det är genomslagskraften som är av intresse och inom den ramen har nytryck sin givna plats.

En kort rekapitulation kan här vara på sin plats. Den nordiska kriminalromanen etablerade sig i Frankrike på 70-talet i och med översättningen av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisserie Romanen om ett brott; de tio böcker som ingår i denna serie fortsätter att komma ut i nytryck och även i nyutgåvor. Detta författarpar bildar en självklar referenspunkt för den ”samhällstillvända” kriminallitteraturen och har tjänat som inspirationskälla för senare författare i genren, något som ofta påpekas i franska recensioner. Det andra stora namnet blev deras ”arvtagare” Henning Mankell som, vid sidan av Stieg Larsson, är den svenske författare inom denna genre som sålt bäst och fått mest uppmärksamhet i franska media. Han fortsätter att skörda framgångar, senast med L’Homme inquiet (enligt uppgift den sista boken om Kurt Wallander), som har fått mycket god press. Jag har tidigare konstaterat att just det samhällstillvända, problembaserade innehåll som återfinns i dessa författares verk (och i flera av deras kollegors) har givit upphov till seriösa artiklar i fransk press. Vanliga diskussionsämnen har där varit de problem som man har att ta ställning till i dagens Sverige – och i de flesta västerländska samhällen – såsom ekonomisk brottslighet, social segregering och drogmissbruk.

Samhällets bristande förmåga att på ett effektivt sätt komma till rätta med problem av detta slag har lett till det som i franska recensioner ofta benämns ”den svenska modellens sammanbrott”, ett tema som ligger många franska recensenter varmt om hjärtat. Ett annat återkommande, kärt tema har varit huvudpersonerna och deras göranden och låtanden, t.ex. Martin Beck, Kurt Wallander och Lisbeth Salander.

Igenkänningsfaktorn är en viktig ingrediens och det har framgått att vissa franska recensenter tycks ha ett närmast personligt förhållande till framför allt Kurt Wallander. Att huvudpersonerna generellt sett spelar en mycket viktig roll i moderna kriminalromaner och bidrar till deras framgång är ovedersägligt: vi följer hjältarnas – eller antihjältarnas – utveckling i bok efter bok, vi deltar i upp- och nedgångarna i deras yrkesliv och privatliv och vi gör det ofta med stort engagemang.

Ofta nytryck och pocket
Man kan konstatera att intresset för många av de tidigare utgivna författarna håller i sig: redan utgivna böcker utkommer regelbundet i nytryck, ofta också i pocket, och man fullföljer utgivningen genom att översätta nya böcker av författarna; det gäller t.ex. Henning Mankell, Åke Edwardson, Aino Trosell, Håkan Nesser och Leif G W Persson.

Vad beträffar Stieg Larsson är det uppenbart att intresset för författaren och hans verk fortfarande är livaktigt (trilogin har vid det här laget sålt i över tre miljoner exemplar i Frankrike), även om det i hans fall inte är fråga om att några nya böcker översätts. Intresset har bl.a. vidmakthållits genom de böcker som på senare tid skrivits om honom och om hans böcker och genom filmatiseringen av de senare, vilket har banat väg för nya försäljningstoppar. Bland de aktuella böckerna återfinns Le Mystère du quatrième manuscrit (som handlar om det eventuellt existerande men icke återfunna manuskriptet till en fjärde bok i Millenniumserien) av Guillaume Lebeau, Millénium, Stieg et moi av Eva Gabrielsson (och Marie-Françoise Colombani) och Lisbeth Salander: une icône de l’en-bas av Jean-Louis Bischoff.

Gratisreklam på bokmässan
Den ovan nämnda bokmässan i Paris i mars 2011 gav nordisk kriminallitteratur en hel del gratisreklam, men det förefaller som om uppmärksamheten mest gagnade redan etablerade och kända författare. Alla de förväntade kontrakten lär enligt uppgift inte ha blivit skrivna och vissa utgivningar som planerades äga rum under 2011 är uppskjutna. Möjligtvis var förväntningarna något uppskruvade efter de tidigare utgivningsframgångarna. Uppmärksamheten i franska media förefaller inte längre vara lika massiv som när Stieg Larsson-febern grasserade som värst, vilket knappast är ägnat att förvåna.

Det är i alla händelser intressant att se att det numera finns ett seriöst intresse för kriminallitteratur som genre, något som bl.a. visar sig i att den ägnas studier i ansedda tidskrifter. Så t.ex. har den välrenommerade Etudes germaniques ett helt nummer (nr 260, 2010) med inriktning på nordisk kriminallitteratur, där man bl.a. finner artiklar om Henning Mankell och Arne Dahl. Bland andra studier kan nämnas Dictionnaire du roman policier nordique av Thierry Maricourt (2010).

Nordisk kriminallitteratur har tveklöst skaffat sig en nisch på den franska bokmarknaden, vilket man kan konstatera när man besöker franska boklådor där ”les polars du nord” mycket ofta intar en framträdande plats. Även mellan 2007 och 2011 har det utgivits ett försvarligt antal deckare från våra nordliga breddgrader. Av de nordiska länderna intar Sverige tätplatsen, såväl när det gäller tidigare som aktuell utgivning. Norge har ett trumfkort i Jo Nesbø, men även Anne Holt och Gunnar Staalesen har gedigna franska publikationslistor (även om de inte har rönt lika stor uppmärksamhet som sin landsman). Island utmärker sig genom Arnaldur Indriđason, som torde kunna räknas till de främsta nordiska deckarnamnen i Frankrike under senare tid.

Läckberg nytt stjärnskott
Ett relativt nytt stjärnskott på den franska deckarhimlen är Camilla Läckberg – de flesta av hennes böcker finns i fransk översättning – som vid flera tillfällen har tagit plats på den franska bästsäljarlistan. Hennes genomslagskraft kan möjligen delvis förklaras med att hennes böcker ges ut på samma förlag som Millennium-serien, Actes Sud (i deckarserien Actes Noirs) och att detta har givit henne draghjälp i kampen om publik och kritik. Hon har också, i likhet med Stieg Larsson, hårdlanserats av många bokhandlare, vilket anses vara en viktig faktor för försäljningsframgång i Frankrike.

Emellertid får man också förmoda att hennes böcker har något speciellt som tilltalar de franska läsarna, annars skulle hon knappast ha kunnat bli så framgångsrik i detta litterärt svårflörtade land. Kanske har hennes skärgårdsbeskrivningar sin del i framgången, kanske är hennes inriktning på vardagsrealism och relationer en annan faktor av betydelse i sammanhanget, det är svårt att säga utan att ha gjort en regelrätt läsarundersökning. Ett tydligt tecken på att hon står sig väl i konkurrensen är det faktum att hon 2008 tilldelades det franska priset Grand prix de littérature policière för La Princesse des glaces.

Ytterligare ett tecken på hennes positionering på den franska marknaden är att tre av hennes böcker, La Princesse des glaces, Le Prédicateur och Le Tailleur de pierre, har utkommit tillsammans i en s.k. coffret, en box som innehåller alla tre volymerna. Andra, nyare svenska kriminalförfattare som har översatts på senare tid är Arne Dahl, Johan Theorin, Jens Lapidus och Anders Roslund & Börge Hellström, för att nämna några. Inte oväntat är det fråga om författare som även i sitt hemland rönt stor medial uppmärksamhet och haft betydande försäljningsframgångar.

Från stad till land
Man kan, tycks det mig, se en utveckling i en viss riktning i fråga om de miljöer där nordiska kriminalromaner utspelar sig. Från att tidigare mest ha utspelat sig i urbana miljöer, t.ex. Stockholm (Sjöwall och Wahlöö och Leif G W Persson) och Göteborg (Åke Edwardson), har naturen och lantliga miljöer kommit att ta större plats i dagens deckare. Som exempel på detta kan nämnas Camilla Läckberg vars böcker utspelar sig i det västsvenska skärgårdssamhället Fjällbacka, Johan Theorin som förlägger handlingen i sina böcker till Öland och Mari Jungstedt som har valt Gotland som brottsplats.

Både Aino Trosell och Knud Faldbakken rör sig i flera av sina böcker i de glesbefolkade gränsområdena mellan Sverige och Norge. Åsa Larsson har placerat vårt lands nordligaste delar på den franska deckarkartan och Arnaldur Indriđason har i alla sina böcker lyft fram det säregna isländska landskapet.

Här får naturligtvis heller inte glömmas småstadens roll: Ystad har blivit ett geografiskt begrepp att räkna med tack vare Henning Mankell. I många av dagens deckare är miljön och miljöbeskrivningarna centrala och det är inte utan att man ibland får intrycket att vissa författare prioriterar platsen framför handlingen!

Vad finns då att säga om de teman som behandlas i fransk press när det gäller den aktuella nordiska kriminallitteraturen? Det är fortfarande i första hand nutida samhällsproblem som står i centrum för diskussionen: den moderna brottsligheten, t.ex. prostitution, invandrings- och integrationsproblem, narkotikahandel, och samhällets tillkortakommanden i sina försök att finna konstruktiva och fungerande lösningar. Det är således det seriösa anslag som återfinns i många av de översatta kriminalromanerna (dock inte i alla) som fortsätter att intressera den franska kritiken och sannolikt också de franska läsarna.

En intressant fråga att ställa sig är naturligtvis hur länge det livaktiga deckarintresset kommer att stå sig och hur länge det franska intresset för nordiska kriminalförfattare och deras verk kommer att vara en faktor att räkna med. Oavsett hur framtiden gestaltar sig, är det ovedersägligt att nordisk, främst svensk, kriminallitteratur under senare tid haft framgångar i Frankrike som med råge överträffat alla förväntningar.

James Ellroy kommer aldrig över mordet på sin mor Jean Hilliker. Hon dödades en månad efter att de hade ett uppslitande gräl som slutade med att han fick en örfil. Den i sin tur resulterade i att han hoppades att hon skulle dö. Detta – och det faktum att brottet aldrig klarades upp – tycks ha präglat både hans liv och författarskap. Hans skuld är monumental och han har berättat om den i memoarerna Mina mörka vrår (Bra Böcker 1998) och fortsätter i den nya I Jean Hillikers skugga. Som gift hette hon Ellroy, men det namnet undviker han när han berättar om henne.

Hans sätt att skriva är febrigt maniskt på ett språk som torde ha gett översättaren David Nessle huvudbry (han har dock lyckats bra och ska ha överbetyg). Man blir svettig och smått utmattad av läsningen inte minst för att Ellroy stundom beskriver sig som en narcissist med storhetsvansinne men också som en kackerlacka.

Den nya boken beskriver hans förhållande till kvinnor. Med alla diskuterar han Beethoven, som han ser sig som själsfrände med och har som affisch på väggen, använder dem som terapeuter tills de inte står ut med honom längre. En annan väggprydnad föreställer den svenska sopranen Anne Sofie von Otter som också infekterat han hjärna. Han är oavbrutet på språng efter kvinnor och tycks inte inse att ”nej” kan vara ett svar. Kommer han inte fram onanerar han som en galning, gör till och med inbrott för att komma närmare de kvinnor att fluktat på. I beskrivningarna av sina relationer är han ingående och framstår inte för ett ögonblick som sympatisk.

För att ha skrivit en memoarbok är Ellroy förvånansvärt sparsam med att berätta om det han skriver. Visst nämns det – han vet sitt värde – men när han relaterar sina framträdanden tycks de mest ha fungerar som raggningsställen. Det är lite märkligt. Jag skulle ha velat veta mer om hur han skrev En amerikansk myt, Sextusen kalla och Oroligt blod eller LA-kvartetten Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L A Konfidentiellt och Vit jazz.

I stället möter man en Ellroy som verkar vara brutalt självutlämnande och uppriktig. Egentligen vet jag inte vad jag ska tro. Handlar det om Ellroy själv eller är den ibland fascinerande och ibland motbjudande person han beskriver en romanfigur bland många ur hans fantasi?

KJELL E. GENBERG

Under 2009 omsatte hans Pilpul Litteratur 6,2 miljoner kronor men Jens Lapidus valde att behålla allt utom en utdelning på 230.000 kronor i bolaget. Nettovinsten landade på 3,5 miljoner, skriver Dagens Industri, en fördubbling sedan ifjol.

Lapidus tjänar 1,4 miljoner kronor om året som advokat, skriver DI.

Leif GW Persson, känd som författare, samhällsdebattör och från bland annat TV3:s “Efterlyst”, är enligt egen utsago en riktig hejare på aktier.

“Jag brukar klara mig bättre än de förvaltare jag anlitar”, säger han.

Han blankar aldrig utan försöker äga “bra papper”, bland annat Astra Zeneca.

“Så fort aktien går under en viss nivå så köper man. Dessutom ger det en direktavkastning”, säger deckarförfattaren om läkemedelsjätten.

På sista tiden har han köpt Telia och Bure. Bura är “jävligt intressant. Inte minst för att de har en kassa på 15 kronor aktien, och de delar ut en tia på en aktie som kostar runt 25 spänn. Och så finns det en hel del bra fetingar, alltså innehav, i Bure. Carnegie som de köpt väldigt billigt är som en sedelpress om det sköts på rätt sätt”, säger Persson till Affärsvärlden.

Tillsammans med dåvarande hustrun Helena Henschen skrev han NJA-pjäsen för Fria Proteatern och påstås vara den som lärde Jan Guillou att skriva dramatik.

Han skrev vid sidan av debattböcket också barnböcker, en kokbok och intresserade sig för drogfrågor.

Han skrev också några kriminalromaner. Alla recenserades i DAST.

Någon statistik har jag inte räknat, men av ett antal nyutkomna deckare jag läst så är det en rad av kvinnor som debuterat i år. Det är förstås glädjande, i synnerhet som ingen jag läst har varit helt undermålig, även om förstås kvaliteten skiftar.

Varför blir det så här? Det är spridning i ålder och yrken även om flera har skrivande i yrkeslivet som en viktig del.

Är det förlagen som hoppas få fram en ny storsäljande Läckberg? Är deckare av kvinnor, där också kärlekshistorier och –problem har en framträdande plats, så bra säljare även i nivån under listtopparna att förlagen vågar satsa på ytterligare en debutant?

Eller är en viktig ingrediens att det kommit flera deckarskrivarkurser de senaste åren?

Jag vet inte. Vet du? Skriv i så fall till oss och för fram din teori!

LEIF-RUNE STRANDELL

Bland gästerna är författarduon Broberg–Lundström med sin nya bok Brytpunkt Uppsala, Thomas Bryllas nya Uppsaladeckare Kvävande död, Per Lindeberg som skrivit om styckmordet, och Stig Edqvist som gör en tillbakablick på Palmeutredningen.

Mer information om program och tider på Crime Nights webbplats: http://www.crimenight.se/index.htm

Av Kajsa Ingemarssson
Inläst av författaren och Karin Nordlander (14 CD ca 18 tim)
Norstedts 2009

Fan vet om man ska våga skriva om den här boken, med tanke på den beskrivna superduperförfattarens åsikter om journalister – i synnerhet recensenter och skribenter i skvallerpressen. Andra har dock vågat. En snabb googling ger vid handen att storstadspressen med DN och Aftonbladet i spetsen (till och med landsortens ”flaggskepp” Dala-Demokraten hänger på) menar tydligen att författaren till denna chic lit-roman tagit sig alldeles vanligt vatten över huvudet.

Eftersom jag inte använder Nobelpristagarförfattandet och de svåraste av klassikerna som måttstock (och dessutom skriver för en webbtidskrift som sysslar med underhållningslitteratur) vågar jag ha en avvikande mening.

Ingemarssons huvudperson är bästsäljande deckarförfattare världen över och ska nu få en av sina romaner filmad i Hollywood samtidigt som sista boken i serien måste färdigställas. Hon heter Stella Friberg (en blinkning till Stieg Trenter?) och är egentligen inte någon som man vill umgås med – äter gott och dyrt, klär sig snobbigt i märkeskläder där märkena står som spön i backen, är arrogant och smått oförskämd mot allt och alla – kort sagt en kreativ och stormrik person som tycker att hon är lite av övermänniska. Om det bara inte fanns sensationsjournalister, recensenter och föräldrar som är lite som hon själv.

Beskrivningen av förlagsvärlden är rolig fast knappast riktigt begriplig för en författare som haft mycket mindre upplagor, sällan synts i Hänt i Veckan och de andra bladen av samma sort, och aldrig behövt ha en partner med likartad status för att läsare – dessa obehagliga varelser – och bokförläggare med dyr PR-byrå ska bli nöjda. Synpunkterna på konkurrenter i bokbranschen är giftiga och igenkännbara även på lägre nivå.

Så kommer ”den stora katastrofen” i form av en vattenläcka som förstör huvudpersonens vackra miljonärshem och därefter ”den ännu större katastrofen” när pojkvännen visar sig vara otrogen. In i historien vandrar då berättelsens räddande ängel Johnny Strandberg från Strandberg Bygg & Rör AB och man börjar ana åt vilket håll alltsammans ska dra.

Men förutsägbarheten är inte av ondo, i alla fall inte så länge Ingemarsson gasar på med smått frustande skrivglädje.

Allt är skitkul (nåja, allt är också relativt) ända tills Kajsa Ingemarsson visar vad det är för slags texter Stella Friberg skrivet. Hon väver in Stellas tydligt svårskrivna berättelse i den övriga texten. Jag kan bara tro att hon vill visa världen att succé­böcker inte behöver vara bra, eller ens välskrivna, för att bli väldiga framgångar.

Allt annat än Franciska Falkes 1800-talsäventyr är skrivet på en frejdig, lättläst (i mitt fall lättlyssnad) prosa. Man ler, till och med gapskrattar ibland åt saker man tror sig känna igen. Det här är bra gjort av Ingemarsson om hon nu skrivit det hon skrivit av de skäl jag inbillar mig.

Hon skriver inte bara bra, hon läser in lika bra med glimten i ögat och den inlevelse som är nödvändig. När Karin Nordlander tar över i de insprängda avsnitten om Franciska Falke är tonläget ett helt annat. Också bra eftersom det kanske inte ska vara så jäkla bra.

Och om inte historiens recensenter hyvlar ner sista Falkeboken till spån hoppas jag att Fribergskan kan komma tillbaka.

KJELL E. GENBERG