Swede levde fortfarande när den här boken utkom. Den då 18-årige svenskamerikanen skulle egentligen ha permisson och han hade tänkt ligga och gosa sig på Waikiki Beach, men annat blev det. Kriget tog över och han var med om att sänka en japansk miniubåt under en av de första striderna efter attacken.

Sedan fortsatte det. Han var stationerad på en jagare som i första hand skulle försöka sänka ubåtar och han var med om alla stora slag mot Japan: Midway, Saipan och Guam, för att nämna några. Dessutom deltog han i kampen om Aleuterna, det pärlband av öar som ligger mellan Alaska och Ryssland. Flera gånger var han nära att bli dödad.

Att han kunnat berätta sin historia med sådan detaljrikedom beror på att han – trots rådande regler – förde dagbok. Detta hemliga dokument gömde han i strumporna under hela kriget.

Swedes familj, Gustav och Karin Lundquist, kom ursprungligen till Roslagen från Torsås i Småland och bosatte sig på en gård en bit från Norrtälje. De emigrerade till USA och hamnade i Chicago. Där visade det sig att föräldrarna fick svårt att ha hand om sitt halvårsgamla barn, som kom att tillbringa sina första år på barnhem.

Tynander har åstadkommit en bok om ett fängslande människoöde.

KARL HJELM

Thomas Tynander. Foto Sandra Qvist

“Far tvekade om vi skulle åka raka vägen till Leipzig eller ta något av de mindre tågen på landsortsbanorna för att undvika bomberna som amerikanerna fällde över städer och stora tåg. Han valde det senare och det var ett bra val. Tåget som vi skulle tagit till Leipzig blev utplånat av en bombattack. Ibland är det tur och ibland är det strategi som gör att man överlever.”

Irene Canel är en överlevare och det beror på en kombination av klok strategi och ren tur. Hon föddes 1937 i tyska Galizien och har sedan av diverse krafter drivits från samhällssystem till samhällssystem: Polen, Nazityskland, Tyskland efter kriget, Uruguay och Sverige. Nu ger hon ut sina sensationellt intressanta memoarer på MBF Bokförlag (www.mbforlag.se).

Kjell E. Genberg, som är en av Sveriges bästa författare, har “översatt” hennes text till en snärtig och lättflytande svenska. Tillsammans har de skapat en ovanligt läsvärd bok!

Det är nämligen en självbiografi man sträckläser med häpnad och beundran och som lär en läsare en massa levnadskonst. Själv känner jag att jag haft ett jämförelsevis enkelt och på alla sätt beviljat liv. Jag skäms över att jag deppar och gnäller ibland – hade jag upplevt det liv Irene Canel klarat av, hade jag varit död för länge sedan!

Vid födelsen vägde hon bara 1800 gram och överlevde som barn en rad svåra sjukdomar. Irene var verkligen en livskonstnär redan från början.

Läkaren trodde inte hon skulle klara sig, men “han visste inte att jag var av ödet utvald att överleva gång på gång.”  Barndomen gick i kras 14 jan 1945. Då flydde familjen och fadern trodde man skulle komma tillbaka om två veckor. Men någon återkomst blev det aldrig. Irene kände sig grundlurad och oroade sig för att bli det igen.

Hennes far fick anställning som inspektör över stora skogsegendomar och familjen levde ibland gott. I ett av hemmen var de okunniga om att bara fem mil bort låg det blivande helvetet Auschwitz. Barnet Irene fick genomkämpa en rad hemska sjukdomar bl a difteri som det inte fanns vaccin mot i Polen.

Livsvägen gick genom kojor, flyktingläger och faktiskt slott. Det bestämdes till sist att man skulle fara till Uruguay. Innan man fick komma på den stora ångaren Vollendam, utsattes man för diverse förnedring. Löss och mask i magen var ofta förekommande elände. Efter den nakna avlusningen luktade alla DDT.

I Uruguay var det gott om skorpioner och giftormar. Barnen gick barfota men klarade sig. Irene slog med en pinne i gräset för att få ormarna att fly. När Irene tog sig över en hög järnvägsbro genom att balansera på en smal planka kom tåget och hon fick hänga över bråddjupet i armarna medan det passerade.

Hon lyckades också döda en liten krokodil (en cayman) och flå den. Troende var hon inte men läste ivrigt i Bibeln där hon fann massvis med historier som hon uppfattade som snuskiga och följaktligen intressanta …

Det hjälps inte att man mer och mer fattar tycke för detta djärva, fria och påhittiga barn. Irene överlevde allt, men det gick naturligtvis inte spårlöst förbi: “Mor kunde förstå att barn har ont i magen och lindra det med massage men hon vill inte veta av att själen kan lida av en mycket större smärta.”

Och det som smärtar kommer tillbaka i skapandet: “Nu hade jag övergivit två hundar och dödat en liten krokodil. Både caymanen och hundarna hämnades genom att återkomma i mina bilder och skulpturer.”

Ankomsten till Sverige och de första åren där var förenad med åtskilligt elände. Och mycket förnedring. “Bilden av Sverige som ett fantastiskt land smulades sönder bit för bit. Det var förstås inte landets fel, det var min känsla av att sitta fast i en fälla.”

1981 blev det skilsmässa med maken Carlos och sedan började Irene måla bilder och forma keramik. Och detta skapande gav henne livsglädjen åter.

“Livets mening är kanske att få känna sig som en fisk.”

När Irene Canel sammanfattar sitt enastående liv, skriver hon: “Inte illa för en som bara är 74 år gammal”.

Jag håller med av hela mitt hjärta. Det är verkligen inte illa alls!

JEAN BOLINDER

Är det nassarnas obegripliga och envisa grymhet som gör att dagens människor fortfarande vill veta allt, in i minsta detalj, om det nationalsocialistiska partiets ledande figurer? Kan tänkas. Det finns också teorier om att människor ser likheterna mellan nazismen och kommunismen, men att den senare galenskapen fortfarande har en aura av rumsrenhet omkring sig. Så den tyska varianten får bära hundhuvudet.

Den senaste huvudpersonen i bokfloran gällande nazistiska ledare är Hermann Göring, ryktbar stridsflygare från Första världskriget med speciella band till Sverige där han hämtade sin första hustru Carin, sedermera Hitlers förtrogne och utpekad som Der Führers efterträdare (fast det blev storamiral Karl Dönitz till sist).

Journalisten Niclas Sennerteg, verksam vid Borås Tidning, har skrivit ett halvdussin verk, företrädesvis om Tyskland och Andra världskriget och han är mycket kunnig inom sitt ämne. I boken om Göring utgår han från de förhörsprotokoll som gjordes vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg och klär av en cynisk maktspelare in på bara skinnet. När kriget är över, Hitler har begått självmord anser Göring fortfarande att han är Tredje rikets andre man. Han kan inte acceptera att han föll i onåd under slutstriden om Berlin. En i alla avseenden fåfäng och oerhört narcissistisk människa som sparkade neråt och slickade uppåt och som efter gripandet hävdade att han inte visste något om de industriellt drivna dödsfabrikerna eller brotten mot Genèvekonventionen.

Sennerteg har noga granskat protokollen från Görings sju månader i förvar före rättegången och drar slutsatser som han redovisar för läsaren. Här finns påståenden om en schism mellan Hitler och Göring och, det mest osannolika, att Göring själv skyddat både judar och dissidenter från att avrättas.

Det är möjligt att hans förhörsledare svalde detta. Genomgående tycks förhören ha genomförst av amatörer utan polisiär eller juridisk utbildning. Man mal på om trivialiteter och missar nödvändiga följdfrågor. Deras intelligente motspelare gör vad han kan för att förringa sin egen skuld och han är inte oskicklig.

Berättelsen om Görings väg till makten är väl känd via tidigare biografier och Sennerteg låter oss få en repris på mannens svenska äventyr: hustru Carin, trafikflyg i Sverige, bekantskapen med Carl Gustaf von Rosen, morfinmissbruket som gjorde att han hamnade på sinnessjukhuset Långbro. Han blev, kanske på grund av sin råbarkade humor, populär bland tyskarna – fast det tog också slut.

Man blir på det klara med att Hermann Göring föraktade demokrati, lag och rätt som vi uppfattar saken och föredrog maktspråk. Dessutom var han arbetsskygg och korrumperad konstsamlare (samlingarna stulna i ockuperade länder).

Han dömdes att hängas, men bara timmar innan bödeln skulle trä snaran om den tjocka halsen, den 15 oktober 1946, bet han sönder en insmugglad cyanidkapsel och lämnade den jord han varit med om att föröda.

KJELL E. GENBERG

När den inbundna boken kom 2009 skrev Kjell E. Genberg bland annat följande:

”Men hur började alltsammans? Richard Overy berättar, i en ovanligt kort bok för att ingå i genren krigshistoria, om alla de omständigheter som förde fram till krigsutbrottet.

Enligt professorn var de europeiska makterna på kollisionskurs redan på våren 1939 (anfallet mo Polen kom på hösten) och i boken analyserar han fredens sista skälvande dagar. Engelske premiärministern Chamberlain ville fred – det ville visst alla utom herr Hitler – men när Molotov och Ribbentrop i Stalins närvaro skrev under pakten mellan Tredje riket och Sovjetunionen kunde han läsa skriften på väggen. Det har sagts att Chamberlain var alltför försiktig med att förklara krig, somliga har rent av kallat honom feg, men Overy kan visa att så inte var fallet. Att krigsförklaringen försenades (i vissas tycke), när Tyskland 1 september gick in i Polen för att ”befria” Danzig (Gdansk) berodde på Frankrike, inte på England.

Egentligen är det en skrämmande historia om vilja, politiskt spel och mänskliga misstag. 1939 är spännande läsning mitt i all akademisk torrhet.”

Anders Behring Breivik skulle ha gillat att bo i Sverige och att ha arbetat för Socialstyrelsen under andra världskrigets första år. Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad vände Sverige på sitt teatrala janusansikte och började motvilligt visa fram den leende sidan.

Det är den surmulna epoken som Annika Thor skildrar i Om inte nu så när. Flyktingar från det hårdnande klimatet söder om oss, penetreras från kärleksförhållanden till interneringsläger i Dalarna. Men här finns också myndighetspersoner av vilka somliga älskar att utöva makt över liv och död och ett par som är mer civiliserade enligt dagens måttstock.

Det är en i vissa stycken spännande och informativ roman, men trots att Thor inlevelsefullt – jag höll på att skriva salvelsefullt – berättar delar av sin släkthistoria känns det som ett spel med givna regler. Det går att känna igen drag från hennes ungdomsböcker.

Hennes berättelse börjar i februari året innan Andra världskriget bröt ut i och med att Hitler invaderade Polen. Oron i Europa hade smittat av sig på den svenska flyktingpolitiken där fegheten gentemot den store grannen i söder parad med viss beundran fyllde Socialstyrelsens medarbetare. Fram till 1943 styrdes politiken av en önskan att inte reta upp Tyskland och det i sin tur gjorde att njuggheten gentemot judiska flyktingar snudd på upphöjdes till lag. Fördomar frodades och gränserna slöts till. Tusentals flyende med bokstaven J i passet avvisades och blev statistik i tyska koncentrationsläger.

Socialstyrelsens nyinrättade utlänningsbyrå är romanens nav. Där finns den frisinnade men bakbundne chefen Stig Holmberg, hans lismande underlydande och den nazianstuckne Claesson vars inställning till ”utlänningar” är minst sagt rigid. Men även andra menar att den svenska rasen måste skyddas, liksom svenska arbetstillfällen. Inresetillstånd ges till judar som kan visa att de inte tänker stanna för evigt i landet.

Huvudpersoner i romanen är den tyskjudiska kontoristen Ilse, den judiske journalisten Arnold och snickaren Paul och Ingrid som arbetar på utlänningsbyrån. Ingrid förälskar sig i den tjugo år äldre Arnold och måste lämna sin tjänst. Arnold skriver artiklar i svensk och utländsk press och blir gripen för spioneri. Paul bär med sig ett paket med för honom okänt innehåll när han söker jobb, blir upptäckt och man finner förbjudna tidningar i paketet. Eftersom det är förbjudet för utlänningar att bedriva politisk verksamhet i Sverige hamnar Arnold först i fängelse och sedan i interneringsläger, där han åter träffar på Paul. Hans gripande tar hårt på Ilse som blir sinnessjuk och måste lämna bort deras gemensamma barn.

Ilse är den person som offrar allt för att få sina gamla föräldrar till Sverige – och till sist lyckas men finner att de inte längre är de människor hon kände. Broderns familj lycka ta sig till vårt land men avvisas och försvinner ur historien någonstans i Baltikum.

De olika personer visar fram olika delar av det svenska samhället under krigsåren. Bilden är inte vacker men förmodligen alldeles sann. Läsaren rycks med och glömmer snart att man under en tid ”märkte avsikten”. Marika Lagercrantz inläsning är, bortsett från några små stakningar, njutbar.

KJELL E. GENBERG

Annika Thor. Foto Ulla Montàn

Detta är den tredje boken i Hollands serie om sergeant Jack Tanner i Yorks Rangers, en enhet som inte funnits i verkligheten. I de tidigare böckerna har han befunnit sig i Norge och Frankrike och nu, 1941, har han hamnat på Kreta, den ö som under andra världskriget utsattes för hårda tyska angrepp. Tyska fallskärmsjägare fyllde luften och striderna var brutala, med attacker mot städer och vinodlingar. Spännande skrivet och dessutom får man kringinformation om kriget som – om jag förstått rätt – inte enbart är fiktion.

Jag har aldrig besökt Kreta, som väl är sig ganska olikt den ö det var under krigsåren, men Holland skriver så att man tycker sig förstå hurdana människorna var, hur tidsandan var och hur skräcken för en tysk invasion tycktes vilja ut genom varje por i huden.

Den fjärde boken om den mycket brittiske sergeanten lär komma inom kort. Jag ser faktiskt fram emot den.

PER MAGNUSSON

En glad överraskning! En historia som utspelar sig i två tider: 1942–1946, respektive 1986. Varje kapitel har fått en kort rubrik och ett årtal – som läsare är man aldrig osäker om tid och plats.

I centrum står ett par tolvåringar: Henry med kinesiska föräldrar och Keiko med japanska. De båda är de enda av sin sort i den  skola där de går som stipendiater. Under lunchrasterna får de hjälpa till med serveringen och dras till varandra. Henrys far, som upplevt den japanska ockupationen av Kina, kan omöjligt tänka sig att sonen umgås med dottern  till en japan. Man tänker osökt på Romeo  och Julia.

Efter Pearl Harbor ses japanerna som tänkbara landsförrädare och placeras i läger, ungdomarna skils åt. De brevväxlar men breven från Keiko blir glesare för att till slut upphöra.

1986 har  det gamla hotellet  ny ägare som vill restaurera. I källaren upptäcker man en mängd personliga tillhörigheter som japanerna lämnade ifrån sig där innan de fördes bort. Henry är nu änkling och går till hotellet i hopp om att hitta något som påminner om Keiko. Han får hjälp av sin son och dennes flickvän.

En parallellhistoria handlar om jazz. Henry får kontakt med en svart gatumusikant, som får plats i en orkester med engagemang på en klubb. Henry och Keiko går dit och lyssnar. En skiva som bandet spelar in  får en viktig roll.

Det här kunde ha blivit en riktig snyftare. Ford faller inte i den gropen. Det finns mycket känslor i boken, men tårögd blev jag först på de sista sidorna.

En välskriven och lättläst bok, där nu och då flätas i varandra.

BENGT HEURLIN

Ett av mina allra tidigaste minnen är som snart femåring av att min far en decemberdag kom in i köket där jag och mor satt. Han såg skrämd ut och berättade att Hitler skickat trupper genom den belgiska Ardennerskogen för att slå tillbaka de allierade, som fått fotfäste på den europeiska kontinenten efter D-dagen den 6 juni 1944.

Nu gick det inte som Hitler ville. Det dåliga vädret upphörde och de allierades flygplan kunde slå tillbaka.

Det är om denna offensiv, en av de sista Nazityskland orkade med, som Kershaws bok handlar.

Hans berättelse är en väl underbyggd hjältehistoria om arton män i en underrättelsepluton, anförda av den blott 20-årige löjtnanten Lyle Bouck, som en iskall morgon plötsligt befann sig i vägen för tyskt artilleri.

De blev tvungna att kämpa ”inte för att vi gjorde det vi gjorde för att vi var tvungna utan för att vi var de enda som var där”.

Kershaws skildring av striderna i de djupa belgiska skogarna är naturligtvis en hjältesaga, men det är varken fantasi eller fantasy. 394 underrättelseplutonens göranden och låtanden är rejält dokumenterade och boken innehåller förutom en mängd bilder och kartor också en gedigen notapparat.

I USA och England finns det mängder av böcker om The Battle of the Bulge, som Ardenneroffensiven kallas där, men i Sverige har jag inte sett särskilt många. Det här är en informativ och spännande berättelse om striderna som kunde ha blivit ett bakslag för de allierade.

PER MAGNUSSON

Omslaget visar parad vid triumfbågen i Paris, troligen den 11 november 1944, efter att staden befriats från tyskarna under andra världskriget. Längst fram går Winston Churchill och Charles de Gaulle och undviker att se på varandra, symboliskt för bokens titel.

Man känner igen en del i inlagan från Knut Ståhlbergs utomordentliga biografi om Charles de Gaulle från 2004 (de Gaulle – generalen som var Frankrike) , men här finns också en hel mängd nya uppgifter om det såta gamla paret. Winston och Charles var synnerligen olika personligheter. Churchill kom ur den engelska överklassen, van att ta för sig av det som livet kunde erbjuda utan att alltid betala för det (”champagne ska vara torr, kall och gratis”) medan de Gaulle var en strikt, stram och nationalistisk militär. Ibland var de överens, ibland krockade deras åsikter och emellanåt var fiendskapen nära. Men ändå, som huvudpersonerna i ett gammalt äktenskap, lyckades de bevara respekten för varandra, till och med när andra makter (USA mestadels) försökte orsaka splittring.

Lite underligt kan man tycka, så här på avstånd. Båda var rigida personer som klarade av att kompromissa, man kan se dem som grälsjuka men grälen rörde detaljer, aldrig det övergripande målet – att krossa Hitlertyskland och återföra en form av frihet till de ockuperade nationerna.

Den 17 juni 1940, när Frankrike trampats under de tyska truppernas stövlar, reste de Gaulle till London där han sökte upp Churchill som dagen efter höll radiotalet där han talade om ”det brittiska folkets stoltaste stund” och samma dag lät de Gaulle tala i radio för att elda upp fransmännen med ord om den motståndsflamma som inte kunde få slockna. Ståhlberg menar att det var då som vänskapen mellan de två starkt jagfixerade männen började.

Men den vänskapen fick törnar. Britter och fransmän hade diametralt olika intressen inom flera områden och när den amerikanske presidenten Roosevelt kom in i bilden efter Pearl Harbour blev det inte lättare. Roosevelt hade inte mycket till övers för vare sig Frankrike eller de Gaulle. När USA ockuperade Nordafrika i november 1942 var det nära att amerikanska intressen övertalat Churchill att dumpa de Gaulle. När D-dagen kom blev det en ny konfrontation mellan de kära ovännerna och då var det nära att Churchill satt sin vapenbroder bakom galler. Men ändå höll vänskapen i sig, vilket märktes vid Tysklands kapitulation i Reims den 8 maj 1945.

Knut Ståhlberg föddes 1919 och har bott och arbetat som journalist i Paris under 65 år, bland annat som Sveriges Radios korrespondent i 20-talet år. Han är oerhört kunnig om fransk politik och historia. Boken om de två kära ovännerna är skriven med svensk energi, fransk esprit och elegans om en epok i Europas historia som kunde ha slutat mycket annorlunda om inte dessa två personer funnits i förgrunden.

KJELL E. GENBERG

Först några klarlägganden. För det första: Jag är inte helsåld på krigsskildringar. För det andra: Även för dem som är det undrar jag om detta är rätta boken.

På omslaget står det “den officiella boken bakom succéserien fråm HBO”. Och på baksidan “historikern Hugh Ambroses bästsäljande bok kompletterar och fördjupar upplevelsen av tv-serien”. Och så kan det vara, men för den som bara läser boken blir intrycket annorlunda.

Författaren är alltså historiker. Det märks dels på att det finns 636 numrerade referenser till intervjuer och litteratur (plus ett otal onumrerade med förklaringar på sidorna), dels på hans sätt att skriva. Det är ingen roman, men heller inte en populärhistorisk fackbok, utan vad som möjligen kan kallas för en dramatiserad dokumentär eller dramatiserat reportage byggd på forskning plus intervjuer.

Ambitionen har varit att spegla hela andra världskrigets förlopp i Stilla havet genom fyra soldaters öden. Det är omväxlande ganska torra redovisningen (med tecknade kartor) av det militära läget och hur parterna rört sig med redovisning hur huvudpesonerna agerar och upplever situationerna. Dessutom finns en hel del bilder på personer och platser.

De flesta krigsromaner brukar ju, precis som här, ha några huvudpersoner man kan identifiera sig med, och spänningen ligger i hur just dessa klarar sig. Här är den spänningen inte lika stark, men här och var finns det enskilda händelser som kan ge den upplevelsen. Särskilt om man inte är expert finns det många detaljer som är nya. Men hur det hela slutade vet vi ju.

Det är beskrivningar, knappast analyser. Detta är knappast boken för den som gillar den klassiska krigs- och äventyrsskildringen, och eftersom jag inte är militärhistoriker har jag svårt att avgöra om boken ger några nyheter eller om man nöjer sig med att få lite kött på benen genom de fyra huvudpersonernas öden.

LEIF-RUNE STRANDELL