VIKTIGA SLAG I VÄRLDSHISTORIEN och vad som hade hänt om andra sidan vunnit

Jun 14th, 2015 | By | Category: 2015-06 juni, Recension

Omslag till Viktiga slag i världshistorienAv Anders Frankson (red) och Anders Ehrborn, Lars Ericson Wolke, Bo Knarrström, Mika Kulju, J. P. Nilsson, Piotr Wawrzeniuk, Ulf Zander, Niklas Zetterling samt Dan Öberg.
Bokförlaget Semic, 2015
ISBN 978-91-552-6193-1, 238 sidor

Anders FranksonBokfloden om krigiska händelser ser ut att börja sina men än har inte torkan inträtt. Redaktören för denna antologi Anders Frankson (bilden tv), själv militärhistoriker, har samlat ett stort antal kolleger som berättar om viktiga slagfält och händelserna på dem. Varje artikel har fått en kontrafaktisk avslutning; alltså vad hade hänt om den andra sidan segrat.

Niklas ZetterlingSjälv skriver redaktören, som också är medförfattare till boken Slaget om Kursk, historiens största pansarslag tillsammans med Niklas Zetterling (bilden t h), om drabbningen vid Königsrätz 1866  under kriget mellan Preussen och Österrike. Preussen segrade efter hårda strider men vad skulle ha hänt om motståndaren vunnit? Förmodligen fler krig eftersom Österrike gärna vill krossa Italien. Nu blev det förstår fler revanschistiska krig i alla fall. Krimkriget 1872 kallades Storkriget (The Great War) fast fick lämna den titeln ifrån sig 1914. Frankson bidrar även med en redogörelse för tyska Luftwaffes kamp mot de amerikanska strategiska bombräderna under andra världskrigets sista år. Där får vi bland annat veta de båda sidornas beväpning, flyg och flak. Båda sidor förorsakades stora förluster i manskap och materiel – och tyskarna dessutom i civila. Bombningarna var en bidragande orsak till Nazitysklands fall.

Lars Ericson WolkeLars Ericson Wolke (bilden tv) inleder boken med berättelsen om hur Karl X Gustav i februari 1659 försökte inta Köpenhamn och därmed förändra de politiska förutsättningarna i Norden med omnejd. Det gick nu inte som han ville, men om så skett hade troligen, enligt Wolke, det danska riket imploderat.

Jag skulle tro att den kunnige Wolke, som är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan och specialiserad på Östersjöområdet, har rätt. Han berättar också i en annan artikel – riktigt livfullt – om striderna kring Kronstadt (den strategiska örlogsbasen i Finska viken) 1703–1705 och om de konsekvenser som uppstått om utgången blivit annorlunda.

1683 gick det osmanska rikets i huvudsak turkiska soldater västerut i avsikt att inta Wien, efter att den månghundraåriga konflikten mellan öst och väst eskalerat i början av 1680-talet. Det har länge varit kritiskt och kanske var det nya angreppet något av en hämnd för att sultanens trupper lidit ett nederlag 1664. Det blev en belägring utanför Wiens murar som dock utmynnade i ett nytt nederlag för ottomanerna.  Men om utgången blivit den motsatta skulle Europa i fortsättningen ha sett rätt annorlunda ut.

Bo KnarrströmBo Knarrström (bilden th) är slagfältsarkeolog och författare med flera böcker i sitt cv.

J. P. Nilsson, författare och tidigare redaktör för Pennan & Svärdet, skriver om kriget 1808 då fortet Sveaborg utanför Helsingfors föll och ryssarna erövrade Finland. Den kontrafaktiska delen, där Sverige segrar, talar för att vårt land återigen skulle ha blivit något av en stormakt i Östersjöregionen. Jag tvivlar på att det i längden skulle ha fört mycket gott med sig för regeringen i Stockholm. Troligen skulle hoten ökat avsevärt.

Ulf ZanderSlaget vid Waterloo 1815 har genom sin utgång kommit att bli symbol för mycket och inte enbart en vinnande Eurovisionsschlagerlåt. Napoleon besegrades och ett hot mot Europas välfärd var tillfälligt borta. Upptrappningen mot striden beskrivs ingående liksom förloppet under slaget och de inblandade bestämmande personerna. Författaren och professorn vid Lunds universitet, Ulf Zander (bilden tv), gör i en analys i ”om inte om varit-analysen” troligt att Napoleon skulle ha upplevt en pyrrhusseger och att hans franska imperium förr eller senare var dömt att gå under.

Zander berättar i en annan artikeln om slaget vid Antietam som var den blodigaste drabbningen under det amerikanska inbördeskriget, där de amerikanska förlusterna var fyra gånger högre än under D-dagen 1944. Naturligt eftersom det stor amerikaner på båda sidor i konflikten, men siffrorna är ändå talande – nästan 23 000 soldater stupade, sårade eller saknade och tre generaler dödligt sårade. Zander menar att drabbningen var en av inbördeskrigets viktigaste trots att striderna skulle fortsätta i ytterligare flera år. Han anser också att det är föga troligt att en seger för Sydstaterna skulle ha förändrat historiens gång annat än i marginalen.

Yrkesofficeren Anders Ehnborn, numera redaktör på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, ger en god uppfattning om vad som ledde fram till Första världskriget, innan han börjar berätta om slaget vid Tannenberg under krigets första år. Att just denna ort blev nämnd som spelplats för krigsinsatserna hade med propaganda att göra: 1410 hade tyska riddare fått stryk av polsk-litauiska styrkor där. Nu fick tyskarna revansch (fast mot ryssar), dock inte i själva Tannenberg utan i Allenstein, tre mil därifrån. Men ortsnamnet har hängt kvar i alla redogörelser för striden. Om ryssarna i stället hade segrat skulle vägen mot Berlin, trots underhållssvårigheter, ha legat lika öppen som 1945.

Ehrnbok avslutar denna antologi med sin analys av Tétoffensiven i Vietnamn i januari 1968. Det mest spektakulära under det nordvietnamesiska angreppet mot syd var att man lyckades angripa flera mål inne i Saigin, däribland den amerikanska ambassaden vilket sände chockvågor ända in i Washingtons innersta. Men ur ren militär synvinkel blev angreppet ett misslyckande medan propagandavärdet var stort och torde ha gett fredsrörelsen i USA extra bränsle. Den alternativa utgången kom några år senare när Nordvietnam faktiskt segrade och skickade hem stormakten USA med svansen mellan benen.

Piotr WawrzeniukPiotr Wawrzeniuk (bilden th), historiker vid Försvarshögskolan och Södertörns högskola, menar i sitt bidrag att slaget om Warszawa 1920, då ryska bolsjeviker hejdades på sin väg mot Tyskland, egentligen var ett slag om hela riket Polen. Bolsjevikrysslands önskan var att föra sin revolution västerut och stjälpa den gällande världsordningen. Det borde gå lätt. Första världskriget hade gjort de flesta länder krigströtta och röda arméenheter hade redan 1919 skapats för att avancera västerut för att inta de platser som tyskarna lämnade. Men den polska armén omintetgjorde planerna. I stället tog den initiativet, gick till motangrepp och stannade inte förrän den var framme vid den vitryska huvudstaden Minsk. Om motsatsen hänt torde Polen än en gång ha delats och minst ett par miljoner polacker hamnat på fel sida gränsen. Dessutom skulle ett polskt bakslag ha försvagat de baltiska staterna och Finland.

Mika KuljuFinska vinterkriget pågick i 105 dagar (november 1939–mars 1940) sedan Sovjetunionen tre månader in i andra världskriget anfallit Finland. Denna vinter var en av de kallaste som uppmätts med temperaturer mellan -20 och -40 med en lägsta mätt temperatur på -47 grader Celsius. Supmussallmi var en av de slagfält där soldaternas vintervana och utrustning var av avgörande betydelse. I området ligger Raatevägen där ett äkta finskt mirakel utspelades årsskiftet 1939–40. Om detta berättar den finske författaren och historikern Mika Kulju (översatt av Mikael Dahlgren) i sitt bidrag. Det var den 30 november som cirka 4 500 ryssar trängde in och möttes av ett försvar om ungefär 50 man. Fler kom och angreppet kunde inte hejdas till att börja med. Men efter ett tag organiserades de finska styrkorna och längs Raarevägen blev det strider som blev avgörande för utvecklingen i hela området. Med hjälp av sisu, varma kläder och lokalkännedom på finska sidan gick det illa för de frusna angriparna. Nu segrade visserligen Sovjetunionen till sist, men om Finland inte initialt hållit stånd och mer än så hade troligen Sveriges gräns vid Torne älv varit mot först Sovjetunionen och senare mot Ryssland.

Dan ÖbergDan Öberg lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, berättar om slaget vid Marianerna under Stillahavskriget i juni 1944. Det var då det mest intensiva krig som skådats under historiens lopp. Efter Midway hade den kejserliga japanska flottan visserligen försvagats men de hade fortfarande fartyg som kunde ställa till det för amerikanarna och deras allierade i de sjöslag som utspelades kring Marianernas huvudö Saipan. Sjöslaget var en del, den amerikanska marinkårens angrepp en annan. Som alla vet besegrades Japan, men först efter att två atombomber detonerat över städerna Hiroshima och Nagasaki. Förlusten av Marianerna blev ett kraftig japanskt bakslag, men vad skulle då ha hänt om steken vänts? Troligen hade det inte blivit så mycket annorlunda i slutänden. Den japanska ekonomin var hårt sliten av kriget och den allierade segern i Europa skulle frigöra en stor mängd soldater från både öst och väst. Japan skulle även efter en seger i östra Stilla Havet befinns sig i ett skruvstäd.

Niklas Zetterling har publicerat 13 böcker om olika aspekter på andra världskriget men här vänder han blicken mot Mellanöstern och den konflikt som kallas Sexdagarskriget 1967. Efter att ha gett en bakgrund leder han läsaren genom blixtkrigets olika skeden mot Israels överväldigande seger. Den blev så stor och gedigen att han inte ens tror att det finns någon kontrafaktiskt fortsättning att berätta om.
Det är en gediget sammanställd bok vars fakta och kontrafakta är genuint underbyggda. Trots att den är tydligt avsedd att vara läsning för allmänheten handlar den mer om strategier än om människor. Men det är ju mycket vanligt i faktaböcker om krig.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22