VID TIDENS ÄNDE Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand

Jul 13th, 2014 | By | Category: 2014-07 juli, Recension

Omslag till Vid världens ändeAv Håkan Håkansson
Makadam, 2014
ISBN 978-91-7061-143-8, 568 sid

Detta är en av de bästa skildringar av medeltida tänkesätt, där gudsdyrkan och annan vidskepelse tränger in i människans innersta skrymslen och styr hennes liv på ett sätt som för en modern person kan te sig obegripligt. Håkansson skriver på ett mycket vackert, lättläst och begripligt språk (jag hoppas att jag inte stäcker en akademisk karriär med detta påstående) om denna tankevärld.

Samtidigt är det en biografisk redogörelse över en av stormaktstidens knepigaste typer – Johannes Thomae Agrivillensis Bureus född som Johan Bure 15 eller 25 mars 1568 i Åkerby socken och död 23 oktober 1652 i Botkyrka. Under sina levnadsår var han fornforskare med runor som specialitet (han var den förste att nedteckna futharken, runalfabetet), språkman (han har kallats den svenska grammatikens fader), poet, mystiker och, enligt tidens sätt att se, vetenskapsman med insikter i alkemi. Dessutom hann han med att bli vårt lands förste borgerlige släktforskare.

Håkan HåkanssonBure blev Sveriges förste riksantikvarie och riksbibliotekarie, var kanslist i hertig Karls tjänst och blev på order av Karl IX småningom lärare åt Gustav II Adolf samt sedermera åt drottning Kristina. Han talade och förstod flera språk, bland annat lärde han sig hebreiska på egen hand. Till råga på allt var han porträttmålare, tecknare, kopparstickare, xylograf och urmakare.

Som mystiker introducerade han de specialrunor han kallade adalrunor som han menade hade samma esoteriska krafter som kabbala hade för hebréer. Han anslöt sig till de rosencreutziska tankegångarna, ovetande om att dessa ursprungligen var ett studentikost practical joke som kom att tas på stort allvar runt om i Europa.

Med tanke på vad Bure hann med förvånas man icke över att Håkanssons verk kräver 568 sidor (inga små sidor heller, bokens format är 17 x 25 cm och den väger mer än 1 kilo) men författaren har fått med så mycket mer än huvudpersonens livsverk. Han djupdyker in i svensk och europeisk historia (Sverige utvecklades under Bures tid ”från karg och fattig utmark till Nordeuropas mäktigaste, girigaste och mest fruktade stormaktsvälde”) gör makalöst intressanta och lärda utvikningar till mängder av ämnen, men återkommer hela tiden till det som tydligen var det viktigaste av allt under denna tid – den rätta tron (den lutherska i norr och den papistiska i söder) och dess betydelse för varje steg gemene man tog.

Det låter kanske som trist läsning för dagens sekulära människor, men det är det inte. Författarens vackra språk, spänstiga ordvändningar och smått lakoniska skämtsamheter gör det till en glädje att läsa boken. Och de många illustrationerna är så innehållsrika och väl förklarade att jag skänker en guldstjärna enbart för den.

Historiska romaner har blivit på modet igen. Författare som forskar efter uppgifter för det de har för avsikt att skriva kommer att ha stor nytta av Vid tidens ände. Vi andra kan nöja oss med att njuta av dem.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22