VI SES PÅ STOPET En berättelse om Tennstopets historia

Nov 27th, 2015 | By | Category: 2015-11 nov, Recension

Omslag till Vi ses på StopetAv Gösta Arvidsson (text) och Lars Melander (illustrationer)
Carlssons Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-7331-711-5, 240 sidor

Denna bok är så mycket mer än berättelsen om en krog, dess tillväxt och utveckling. Visst omtalas allt detta men också mängder av kulturhistoria, Stockholmiana och skrönor (fast troligen helt sanna) om de original som befolkat Tennstopet från begynnelsen i Klarakvarteren för drygt hundra år sedan och till den nya adressen i hörnet Odengatan–Dalagatan nära Vasaparken där restaurangen nu hunnit ligga i femtio år.

Tennstopet har under hela sin existens under femton olika ägare varit vattenhål för journalister, radskrivare och notisjägare, först för alla murvlar som befolkade alla tidningsredaktioner som trängdes i Klarakvarteren ända tills de socialdemokratiska politikerna beslöt att jämna det mesta av dessa med marken. Efter flytten kom skribenterna från veckopressens palats Bonnierhuset.

Politikers detaljklåfingrighet inverkade också på alla krogars serveringsmöjligheter. Än gällde det sprittillstånd, än hur mycket alkohol varje gäst fick serveras till sin övriga förtäring (detta mattvång gav upphov till mycket mygel som beskrivs roande i boken), ölets styrka och mycket annat.

Maten på Stopet har haft husmanskosten som bas men de olika krögarna har också experimenterat med olika specialiteter. Ingen trodde väl att den norrländska rätten surströmming skulle kunna bli en succé, men det blev den, eftersom också Stockholm befolkas av kloka människor. Men även ungkråka, hare, björn och bäver har funnits på menyn.

Gösta ArvidssonGösta Arvidssons (bilden th) text är mycket informativ om både Stopet och övriga krogar i närområdet. Hans kåserande ton kommer särskilt till sin rätt när han berättar om de journalister, poeter och konstnärer som inte enbart ätit och druckit inom krogens väggar utan också sett till att utsmycka lokalen. Under krigsåren, när Stockholm kryllade av spioner, förekom också sådan verksamhet i etablissemanget.

Jag kom till huvudstaden alltför sent för att uppleva Tennstopets första guldålder med gäster som Nils Ferlin, Vilhelm Moberg och Victor Arendorff men jag nickar uppskattande åt de små karikatyrerna av Sven O. Bergkvist, Helmer Grundström och Bert Olls som senare blev mina vänner.

Lars MelanderAnekdotfloran är välväxt i boken. Jan Guillou med parhästen Arne Lemberg jobbade på herrtidningen Fib/Aktuellt tillsammans. De var båda stamgäster på Tennstopet. En av deras stora publicistiska bragder var ett reportage som hur lätt det var att köpa vapen i den undre världen. Sanningen bakom reportaget råkade vara att allt fantiserades ihop vid groggbordet på Stopet.

Jag har själv ett smått skrämmande minne av krogen. För rätt länge sedan bjöds jag dit av medarbetare på Mitt Livs Novell som ville att jag skulle skriva rysarnoveller åt dem. Jag försökte slingra mig ur men maten var god, snapsarna blev rätt många och toppades av konjak till kaffet och groggarnas glada tid. Jag har ingen aning om hur jag kom hem men när jag vaknade i ruelse nästa morgon låg ett papper på nattygsbordet – ett av mig undertecknat kontrakt på 52 noveller. Det uppfylldes med nöd och näppe och sedan dess har jag betalat min egen förtäring vid besök på Tennstopet.

Sollentunaförfattaren Gösta Arvidsson har skrivit böcker om konst och konsthantverk, biografiska verk om konstnärer som keramikern Anders Liljefors och Gustavsbergs historia. Tillsammans med konstnären Lars Melander, bosatt i Blackeberg, har han gett ut Den rastlösa penseln och boken om Operabarens historia: Vi ses på Baren. I denna bok har Melander bidragit med teckningar, målningar och skisse.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22