VÅRA KOLONIER De vi hade och de som aldrig blev av

Aug 20th, 2015 | By | Category: 2015-08 aug, Recension

Omslag till Våra kolonierAv Herman Lindqvist
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-910-013951-3, 304 sidor

Under 1600-talet var koloniserien av främmande ”tomma” delar av världen populär bland olika länders makthavare. Alla ville ha en egen (helst stor) plätt att plantera sin flagga på. Sverige var ingen undantag utan lade från detta århundrade och fram till 1800-talet ner rätt stor möda på att anskaffa kolonier på andra sidan oceanerna. Det var bra för både prestige och affärer, enligt Herman Lindkvist som i boken Våra kolonier sammanfattar dessa försök och samtidigt på sitt vanligt underhållande vis berättar både lustiga (om internationella skojare som nästan lyckades få kronan att byta örlogsskepp och pengar mot en ö som inte fanns) och olustiga (den svenska inblandningen i den slavhandel nästan alla koloniers lönsamhet byggde på). Det skulle dröja länge innan motståndet mot slaveri slog igenom inte minst i Sverige som lät slavskeppen frakta sin last, bytt mot järn från Bergslagen, till svenskön Saint-Barthélemy.

Herman LindqvistKolonin Cabo Corso i Afrika gav förhoppningar om exotiska varor som elfenben och om det tillkom fler besittningar kunde kryddor och tobak (för folket att ”dricka”) samt dyrbara metaller flöda in i landet medan möjligheterna att exportera stål, järn, tjära och trävaror skulle öka.

Men den första kolonin av rang och betydelse blev Nya Sverige som grundades 1638 och låg på den amerikanska östkusten och kom att tillhöra Sverige i blott sjutton år. Dit, till Paradisudden  i Delawarefloden, hade de första nybyggarna kommit efter strapatsrik och lång resan med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. De införskaffade mark från lokalbefolkningen och byggde fortet Kristina och rapporterna hem till finansiärerna i Nya Sverige-kompaniet som bland annat ägdes av Axel och Gabriel Oxenstierna, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Clas Larsson Fleming och Peter Spring. Där talades om det rika fågellivet och härliga frukter som vindruvor och ”vattumelon”. Men där fanns också otrevliga djur som ormar och ”fiskattor” – skunkar.

Den mest kände av kolonins guvernörer var den förre prästen och soldaten Johan Printz från småland. Denne välbyggde man vägde cirka 150 kilo och döptes till Storbuken av indianerna, som motstod de svenska prästerna försök att omvända dem till den rätta läran.  Lokalbefolkningen var inget större bekymmer för svenskarna, däremot ville både engelsmän och holländare ta över kolonin och Sverige hade andra bekymmer med krig och elände därhemma och kunde inte skicka hjälp. Det slutade med att den enbente holländske guvernören Peter Styvesant utan större besvär tog över Nya Sverige år 1655.

Lindqvists berättelse om de kolonier som blev av – Saint-Barthélemy i Västindien och hela ögruppen Guadeloupe – och de som endast blev förhoppningar är roande, emellanåt spännande och oavbrutet intressant. Våra kolonier innehåller delar av den svenska historien som inte är allmänt bekant och dessa fakta blandas med ibland häpnadsväckande anekdoter.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22