VÄNLIGHETEN

Feb 19th, 2021 | By | Category: 2021-02 feb, Recension

Omslag till VänlighetenAv John Ajvide Lindqvist
Ordfront, 2020
ISBN 978-91-7775-137-3, inbunden, 716 sidor
ISBN 978-91-7919-708-7, 16 CD (20 tim, 39 min), inläsare författaren

Den sjuhundrasexton sidor tjocka tegelstenen är ett bra sällskap men på långa promenader väljer jag ljudboken. Författaren har själv läst in romanen i sitt hem, på gott och ont.

”Norrtälje! Fucking jävla Norrtälje! … Inte luta dig. Staketet är dåligt, mycket rost. Du blir pannkaka.” Marko, Max och Johan står uppe på den 60 meter höga silon i Norrtälje hamn. De är i tidiga tonåren och har klättrat uppför en skranglig metallstege på silons utsida, en bedrift som de ska minnas även som 30-åringar.

Och visst var den överväldigande, utsikten från de båda silorna i Norrtälje! Vår familjevän Tage Aronsson, född 1926, minns att han fick åka hiss upp på insidan av den ena silon, vilken tog en stund. Han minns också hur Mälardalens bönder i skördetider köade med traktor och tippvagn på kajen och umgicks i väntan på att få lossa sitt spannmål som exporterades till bland annat Ryssland. 

I nutid är utsikten lika storartad från de båda nya höghus som efter flera decenniers diskussioner har ersatt silorna. Jag åkte själv bygghiss på utsidan och fick se den svindlande utsikten när ett av bostadstornen byggdes. Märkligt nog häcklas även dessa nya byggnader av främst ortsbefolkningen, vilket John Ajvide Lindqvist låter sin alter ego Johan göra flera gånger. 

Häcklar gör författaren även kommunbeslut som han anser är galna och dessa situationer i boken är riktigt roliga. Med den verklighetsbakgrund de faktiskt till största delen har. 

Ett av flera beslut, eller bristen därpå, som nämns i boken, är velandet om arkitekturen vid södra infarten till Norrtälje. Marknadsplatsen skulle få byggnader med skärgårdsanknytning, precis som flera rondeller har utmed nya vägen norrut. I stället står vid infarten gigantiska, rektangulära kolosser med Biltemas långa, blå skylt på ett av de platta taken. Byggnaderna är mestadels kritvita och därför kallas handelsområdet ofta ”Albino”. 

Men åter upp på taket som pojkarna klättrat till, för där inträffar något som blir tongivande i boken, en övernaturlig händelse. Sådant är ju författarens speciella genre. Max får ett sorts anfall och ser vad som strax kommer att ske utanför biblioteket. Jämnåriga Siw, som Max lär känna senare i boken, finns med i hans vision.

Det här sker långt innan en gul, låst container med okänt innehåll dumpas en mörk natt på kajen i Norrtälje hamn. Containern kommer på något konstigt sätt att förändra den vänliga småstadsatmosfären i Norrtälje, sedan något har sipprat ut från containern, ned i hamnvattnet och letat sig upp i Norrtäljeån … 

Innan containern öppnas, efter mycket diskussioner bland politiker och myndigheter om vem som ansvarar för kajdelen där det gula skrället står, får vi lära känna bokens huvudkaraktärer, Anna, Johan, Maria, Marko, Max och Siw. Vi hör deras tankar och ser framför oss deras familjer på ett sådant inkännande och trevligt vis att deras relationer och de miljöer som skildras i Norrtälje, blir viktigare än den gula containern. 

Det må vara så att huvudpersonerna i boken har ett finger med i det som blir mysteriets upplösning, men för mig framstår ändå den gula containern lite som en bisak i romanen, vilket kan tyckas motsägelsefullt.

Vi får också följa med till Norrtälje bowlinghall där Johan jobbar och ut på pokémon tillsammans med Max, Johan och facebookgruppen Pokémon go Roslagen. Trots att författaren tar oss med många gånger, känner jag mig fortfarande förvirrad när det gäller pokémons regler. Jag fortsätter turfa i stället, vilket är mer som vanlig orientering utan monster och ägg som ska vårdas. Norrtälje är nämligen ett eldorado för turfare med sina cirka 70 virtuella turfzoner i och utanför stadskärnan. 

Siw lär vi känna först som barn, sedan som en blyg, ganska rund och ung mamma. Hon jobbar på Flygfyren, den stora mataffär som ligger vid Stockholmsvägen mitt emot Norrtälje kyrkogård. Flygfyren vet jag är flerfaldig vinnare som Sveriges bästa Ica-affär, enligt butikskedjans årliga interna tävling. Jag kan inte annat än hålla med och berömma dess dedikerade personal, som genast följer med till rätt hylla om du frågar efter något. Sannolikt är Siw en av dessa fantastiska butiksanställda.

Icke förty skymmer mataffärens fula baksida helt utsikten från min barndoms fönster på andra sidan Gustav Adolfs väg, den del som tidigare hette Stegelbäcksgatan. Det var min pappa Nisse som ändrade namnet, ty sådant gjorde han bland annat som avdelningschef på kommunens fastighetskontor.

Kanske har både Siw och författaren, i sina besök bakom kulisserna, någonstans i Flygfyrens lunchrum sett bilder på bondgården som låg där förut? En liten gråvit trävilla i två plan, med hönshus och huggkubbe åt vårt håll. 

Jag såg när farbror Jansson nackade sina sista höns en dag på 1960-talet, då jag var hemma från skolan och förkyld. Hu! Farsan köpte ägg på lunchen när paret Janssons berättade att de skulle gå i pension och sälja. Visste min far någon som ville köpa tomten? Det visste han några timmar senare, för då hade Olle Henriksson, som var en av Norrtäljes köpmän i konfektionsbranschen, kommit upp på fastighetskontoret och berättat att han skulle bygga ett varuhus och kände min far möjligen till någon tomt som var till salu? 

Pappa hade redan satt namnet Flygfyren på kvarteret där bondgården låg, så det blivande varuhusets namn var givet. Det fanns en flygfyr uppe på stadens första vattentorn alldeles i närheten. Den fyren hjälpte flygplan att orientera sig till flygfältet, innan där byggdes flerbostadshus och anlades fotbollsplaner. 

Fyren fungerar än i dag eftersom den renoverades 2010. Enligt Bo Justussons webbsajt gjordes renoveringen av Pythagoras industrimuseum, dess vänförening och Roslagens flygklubb, med huvudsponsring från Ica Kvantum Flygfyren. Att tändas en gång i månaden och vid festliga tillfällen.

Ett enda spår av bondgården har funnits kvar under alla år sedan varuhuset byggdes, ett högt gråpäronträd på parkeringen vid byggnadens västra kortsida. Jag föreställer mig att bokens huvudkaraktärer gick förbi varje höst och åt av de söta gråpäronen som ramlade ned i drivor. Med stor möda grävdes trädet bort för ett par år sedan, rötterna ville inte släppa taget. Gråpäronträdet ersattes av några p-platser för elbilar.

Att Siw blir förtjust i just Max med den övernaturliga gåvan är inte konstigt. Hon har samma gåva själv, men i stället för syner hör hon ljuden av vad som ska hända. Deras synskhet blir räddningen för några människor i Norrtälje, däribland en man som tänker hänga sig i ett träd vid ån. Sådant händer vid ån där sörjan från den gula containern har flutit in … Likaså att människor blir så arga på varandra att de börjar ta till skjutvapen. 

Siws och Max synskhet orsakar också en dramatisk olycka, där Siws klartänkta dotter Alva i sjuårsåldern har en betydelsefull roll. 

Oavsett om jag tror eller inte på sådant övernaturligt, gör det berättelsen väldigt spännande. Boken är rentav en ”nagelbitare”, ett omdöme av många som du kan välja efter att ha läst en ljudbok. 

Trots att vi slipper frossa i blodet som fanns i John Ajvide Lindqvists första roman, Låt den rätte komma in, och som draperade oss i den Guldbaggebelönade filmen med samma titel, är spänningen ändå sådan att jag hade svårt att slita mig från Vänligheten. Den tidigare boken handlade ju om en vampyrflicka som flyttade in i ett hyreshus i Blackeberg, där John Ajvide Lindqvist växte upp. 

Numera bor författaren öster om Norrtälje stad, på Rådmansö nära Kapellskär. Det är ett ortnamn som han enligt min och många andra rospiggars mening uttalar på rätt sätt, det vill säga betoning på andra stavelsen, så som det stavas på moderna kartor. 

Men diskussionen om det uttalet är evinnerlig och min svensklärare, tillika allvetande historisk guide under många år i Norrtälje, Lennart Jansson, sa att man kunde uttala Kapellskär på flera sätt. 

Att Ajvide Lindqvist de facto är inflyttad till Roslagen hörs däremot när han några gånger uttalar namnet på den uppländska ort där Heliga Birgitta föddes 1303: Finsta. Ortnamnet ska uttalas med kort i som i ordet ”finska”. Det är bara blackebergsbor och andra stockholmare som uttalar med långt i …

Författaren har gjort mycket och förnämlig research, bland annat om Norrtäljes gator, så till den milda grad att de blir till ett långt pärlband, likt anvisningar i ett filmmanus i stället för i en roman. 

Men jag får faktiskt veta något jag inte kände till, att den branta backen från Norrtäljes gräddhylla, Kvisthamra, ned till stadens centrum i nordlig riktning, heter Glasmästarebacken. Den som i folkmun är döpt till ”Frälsisbacken” med Frälsningsarméns huvudkvarter i byggnaden längst ned på höger sida. 

Längst ned på vänster sida låg den frisersalong där Pappa avverkade en sisådär fyra ägare under sina 96 år. Och inne på gården jobbade glasmästaren Erik Pettersson, berättar Tage i telefon. Av någon orsak som varken han eller jag förstår har -backen på senare tid döpts om till -gränd, men det finns inte med i boken som då redan hade tryckts. 

Jag vet att flera ljudboksförlag och en del av läsarna eller lyssnarna, gärna hör författare läsa upp sina egna böcker. Det tycker jag är överreklamerat! John Ajvide Lindqvist har visserligen ett hyfsat magstöd och är kanske van vid att läsa mycket text högt, men han tillhör definitivt gruppen som slarvar med artikulationen. Det är påfrestande att lyssna till hans oartikulerade i som blir iiiz.

Han uttalar dessutom orden olika fort, vilket är förödande för oss som lyssnar på ljudböcker. Ljudet kan nämligen köras i olika hastigheter men då hänger det på att orden uttalas i ett jämnt flöde. Riktiga proffslyssnare kan ha dubbla hastigheten på så att det låter som Kalle Anka. Själv trivs jag bäst med normal hastighet dagtid och lägre hastighet när jag ska somna efter tio minuters lyssning, vilket också går att ställa in. 

Nu var jag tvungen att hela tiden lyssna på lägsta hastigheten för att uppfatta allt som författaren sade. Om Ajvide Lindqvist hade fått läsa in boken i en studio med tekniker, skulle denna nog ha reagerat över det ojämna ordflödet. 

Därutöver hör jag endast några få återkommande felaktigheter som även finns i skrift och som borde varit Ordfronts ansvar, ordet ”spektrat” borde varit ”spektrumet” eftersom spektra är plural, liksom att ”rullator” i korrekt skrift och tal ska vara ”rollator”. 

Och kontrollerade inte förlaget om det fanns någon annan bok med samma titel eller brydde man sig inte om det? Ty redan 2017 utkom Norrtälje-sonen, tillika myggforskaren, intendenten på Naturhistoriska Riksmuseet och miljöförhandlaren Yngve Brodin, med sin debutroman Vänligheten.

Trots att min mamma May såg oss från köksfönstret på andra våningen när hon lagade mat, märkte hon inte allt. Yngve minns fortfarande hur jag ibland tog spaden från hans lillasyster i sandlådan men att han genast slet tillbaka den. Inte kunde väl jag ana då att den vänlighet som snabbt förvandlades till ilska där i sandlådan, skulle bli temat för två romaner med samma titel sextio år senare! 

Liksom Ajvide Lindqvists roman går Brodins att köpa på internet och beställa till biblioteket, men den utspelar sig inte i Norrtälje och finns inte som ljudbok. Båda är läsvärda och lämnar stor saknad efter sig.

CATARINA BERGGRÉN

John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist. Foto Mia Ajvide



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22