VÄGEN

Apr 28th, 2008 | By | Category: 2008-3, Recension

Omslag till VägenAv Cormac McCarthy
The Road 2006
Översatt av Thomas Preis
Albert Bonniers 2008

Cormac McCarthy skriver våldsamma, snudd på antifeministiska westernromaner. Bara det får mig att hicka till av att läsa alla panegyriska recensioner mannen har fått. Raffel brukar i vanliga fall betraktas som skit av de stora tidningarnas elfenbenstornskulturister. Hans förra bok No Country for Old Men (utkommer på svenska nästa år) blev film hos bröderna Coens filmbolag och fick fyra Oscarstatyetter. Bortsett från att allt utspelar sig i nutid kunde historien ha varit påhittad av kioskförfattarna Louis Masterson (Kjell Hallbing, Oslo) eller William Marvin Jr (Bengt-Åke Cras, Uppsala). Detta handlade både bok och film om:

Två bilar med mördade människor hittas i öknen. De har alla dödat varandra. Upphittaren hittar en väska med pengar och droger som han glatt tar med sig – utan att veta att en zombielik knarkhandlare och lönnmördare vid namn Anton Chigurh finns i trakterna. Denne Chigurh mördar folk med hjälp av ett slags slaktmask som drivs med tryckluft. Eftersom han gillar detta är det många som stryker med. På 70-talet skulle boken – om den alls blivit släppt i Sverige – ha karaktäriserats som grovt och brutalt underhållningsvåld.

Intriger som McCarthys låter inte som om de skulle gå hem hos kvinnor men, tro det eller ej, men super-TV-stjärna Oprah Winfrey rekommenderade Vägen med vanligt resultat.

No Country for Old Men liksom den nyligen utkomna Vägen är dessutom lite svårläst och ibland eftersom författaren i sina dialoger bara ibland berättar vem det är som talar.
Apokalypsen har drabbat USA. Landet är förött och sönderbränt, samhället har återgått till stamstadiet och matfrågan brukar lösas med kannibalism. Mitt i allt detta försöker en man och hans son ta sig fram till kusten. Allt de äger är kläderna på kroppen och en upphittad liten vagn med mat.

När jorden är på väg att gå under måste varje man ha en uppgift och kunna utföra den – ett slags per aspera ad astra. Den här mannens uppgift är att se till att sonen, föreställande det goda i världen, överlever. Det spelar ingen roll att han har alla odds emot sig. A man’s gotta do what a man’s gotta do.

Jag kan förstå att boken blev en framgång i USA. Det går åt helvete i Irak, detta rike som i Amerika framställs som en livsfarlig, öde öken, där det är mycket möjligt att den amerikanska maktdrömmen återigen kommer att krossas. Minns Vietnam och 11 september! Världen är täckt av aska och högar med lik och fan vet om det finns någon karlakarl som kan fixa det här.

McCarthy tycks mena just det – en kärleksfull och värdig karlakarl måste till för att rädda mänskligheten. Fadern är  en kärv beskyddare i dödens och nödens närhet. Kvinnor är inte värst nödvändiga enligt hans 50-talstänkesätt.

Cormac McCarthyAllt detta berättas på en prosa som är svår att ta till sig och ta sig igenom. Far och son talar förbi varandra, som om de satt i var sin soptunna. Humor förekommer knappt. Jag förmodar att de som tror att den 74-årige författaren ska få Nobelpriset i litteratur inte befinner sig så långt från målet. Han har redan fått Pulitzerpriset för Vägen.

PER MAGNUSSON

Cormac McCarthy. Foto Derek Shapton

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22