UTRENSNING

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2010-1, Recension

Omslag till UtrensningAv Sofi  Oksanen
Puhdistus 2008
Översättning av Janina Orlov
Albert Bonniers förlag

Utrensning är en bok som inte behöver någon introduktion. Aldrig under senaste seklet har en finsk roman varit så hypad, omskriven och berömd i svensk media (”Mörker som lyser” DN). Även i Estland var romanen varmt mottagen.  Massor av lovord och beröm för att hon lyckats fånga tidsandan och ge en rättvis bild av svåra tider i estnisk historia.

Sofi är en medial person, för mig är hon är litteraturens Siouxsie Sioux (Susan Janet Ballion). En stor skandinavisk berättelse kan skrivas i Jyväskylä, Haapsalu eller Helsingfors. En viktig roman kan skapas av en författare som lever i ett annat land men har sina rötter i Livland.
Berättelsen spinner över 91–92 med återblick från 46–52.

De tidigare åren är grunden till en plågsam historia. De var tider av förtryck, ”skogsbröder” (motståndsmän i skogen), gerillakrig mot ryssarna och slakt av sina egna. Ett bondsamhälle i förändring, ett folk på glid, ett folk på väg att utrotas av ryssar och av sina egna. Ett sjungande folkslag som säger ”jag är en est och est förblir jag, om en gång jag är skapt till est…. Snart du det fria Estland ser”.

Sofi är en mästare på att teckna detaljer med en elegant och lätt prosa. En fluga, en flicka, en rykande fimp av ”Priima”, en guldtand, alla dessa kökskärl och president Ruutel som bakgrundljud på radion. En gammal kvinna som lägger in gurkor enligt estnisk tradition. En gård någonstans i västra Estland, ett kök med glasburkar och tidningspapper i en by som symboliserar hela landet.  Allt är så estnisk och så äkta. Ett mikroperspektiv som omgärdas av en farlig och grym värld utanför. I en värld utanför finns ryska hallikar, nationalister, kommunister och medlöpare.  Precis som på 40-talet. Att skada varandra är ett sätt att leva.

Det är liksom vilda västern i västra Estland och kvinnorna håller i pistolerna.  Med hjälp av syrad grädde, dill, ättika, pepparrot, massor av gurka och en pistol rensar dem ut i Utrensning.

Detaljrikedom och elegant språk är det som syns utåt och förför läsaren. Berättelsen i sig är ett gäng små färggranna skärvor som i femtiotalets kalejdoskop. Skaka tubkikaren och du börjar se underliga mönster som bildar en familjkrönika. Till skillnad från amerikanska förlagor är Sofis krönika kort och brutal.  En gåtfull flicka med förflutet och en gammal gumma som ruvar på många hemligheter är ett omaka par som är berättelsens hjältinnor. Deras relation är historiens motor. Där emellan dessa två finns en estnisk nutidshistoria, en berättelse om ett land våldtaget av tyskar och ryssar, ett land som söker sin identitet, ett land som hade sina medlöpare och frihetskämpar.

De flesta av dessa frihetskämpar och banditer var män. Kvinnor skötte om inlagda gurkor, tog hand om gårdar och städade efter mäns eskapader. Kvinnor gömde män och gav dem föda. De flesta av dessa män gick ett tragiskt öde till mötes. Ett tag var Estland ett land av sörjande, sargade kvinnor.  Zara och Aliide är två exempel på dessa kvinnoöden.

Jag har lite svårt för romaner som använder sig av protokoll och brev som facit, som en förklaringsmodell för hela förloppet. James Ellroy är en missbrukare av stora mått vad gäller att krydda sina berättelser med ”låtsas”-handlingar. Oksanen lyckas med konststycket att linda in gamla brev och förhörsprotokoll i berättelsen på ett ganska naturligt sätt.  Angiveritonen i dessa handlingar är perfekt – däremot är innehållet en ganska trist historia.  Dessa handlingar kändes som utfyllnad för min del.

Det inledande brevet ”För det fria Estland” måste också kommenteras. Jag undrar om det fanns några illusioner på 40-talet bland estniska bönder om att västmakterna skulle ingripa för estnisk sak.  Esterna blev svikna under Molotov–Ribbentrop-pakten. Man hoppades på att befrielse skulle ske genom tyskarna. Man blev sviken av tyskarna också. I efterkrigstiden fanns ingen att sätta tilltro till, varken Sverige eller de allierade brydde sig om Estland.

Jag blir ändå lite konfunderad över alla fantastiska recensioner. Det är en bra bok, men att kalla den för årets bästa, ”en enda bok” värd att läsa i vår” (DN)? Är det uppgörelsen med trafficking som gör boken så het? Är uppståndelsen kring boken uttryck för vårt dåliga samvete? ”Finlands sak är vår” sa svenskarna runt krigstiden. Estnisk sak var en parentes i svensk realpolitik, en offergåva till ryska björnen, en skamfläck i våra folkvaldas memoarer.

I Estland däremot talades det ofta om ”den gamla goda svensktiden”. Vad yttrades det offentligt om Estland i Sverige på 80-talet? Tanken på Estlands frihet har kallats för tokstolligheter i Sveriges Riksdag, se tex RD 1987/88:85 s 82, även refererat i RD 1988/89:30 s 45, s 48. Detta sades 1987 I Sveriges riksdag. Jag vågar inte gräva djupare än så: RD1987/88:85  Anf. 34 STURE ERICSON (s) replik: ”Sådana utrikespolitiska initiativ för att skapa tre nya stater vid Östersjön är ingenting annat än tokigheter som man naturligtvis odlar på den extremmoderata kanten för att det möjligen skall ge en del exilbaltiska röster i höstens val. Men det ökar sannerligen inte förtroendet för vad en borgerlig regering dominerad av moderater kan komma att hitta på när det gäller våra relationer med Sovjetunionen.”)

Båtflyktingar, baltutlämningar, spionhärvor och spionflyg kännetecknade vår gemensamma historia på 40–50-talen.  Vi tog hand om deras barn samtidigt som vi skickade barnens föräldrar och släkt till Gulag. I modern tid donerade vi uttjänta inventarier som bistånd och lät våra banker att sko sig på esternas drömmar om ett bättre liv.

Maria Schottenius utbrister i DN (Förslag till Nobelpris.): ”ska ni läsa en enda bok i vår, läs ”Utrensning”…. Nobelpris om några år! Om man nu för lov att tippa”. Jag tippar emot. Men jag vet hur jag ska rösta i nästa val och det är Sofis inflytande. Hur tippar ni?

ANDRÉ LOUTCHKO

Sofi Oksanen. Foto Toni Härkönen

Sofi Oksanen. Foto Toni Härkönen

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22