UNDER RESANS GÅNG

Sep 10th, 2009 | By | Category: 2006-2, Recension

Av Lennart Högman & Kurt Salomonsson (redaktörer)
Gondolin 2006

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord har kommit på att göra en novellsamling kring resor. Under resans gång heter den och redaktörer har varit Lennart Högman och Kurt Salomonson. Sammanlagt tio författare, inklusive redaktörerna medverkar. Det har blivit ömsom vin, ömsom vatten. Omväxlande med andra ord.

Lennart Högman berättar om Tio dagar i Francos Spanien. Ett visst historiskt intresse har berättelsen, men i mycket känns den nattstånden. Det allmänt kända faktum att Franco dog 1975 och att Juan Carlos blev kung därpå tjatas om. Roligast är bilden av Bosse Ringholm, som under en bilfärd säger så lite, att det lägger sordin på stämningen. ”Ringholms tystnad eller fåordighet kommer att föra honom långt inom politiken.”

I Det stora lapptäcket av Kurt Salomonson berättas om ett möte med hemtrevnad, aptitretande mat och rasfördomar mellan lappar och svenskar. Rent mästerligt!

Något tristare än Arvidsjaur tur och retur av Bo Jonasson, är det länge sedan jag läste. Berättaren blir inbjuden till släktingar i Arvidsjaur. Under resan tycker han hela tiden synd om sig själv. På vägen upp störs han av ett religiöst sällskap, på nervägen av glada och stojande barn. Sådana tycks han ogilla. Till en flicka med runda glasögon säger han: ”Vad sitter du och blänger för? Lägg dej och sov.” Flickan svarar ”Lägg dej och sov själv du, din gubbstrutt”. Bra sagt av barnet!

Författaren Kjell E Genberg som nyligen kom med sina memoarer berättar om sin väg ut i världen. Hur han söp i kapp med en lett, badade i vatten som var hajfritt på grund av krokodilerna (!), såg Elvis fastän han var långt borta och seglade sitt fartyg genom ett minfält.

Genberg är en god berättare och har därtill verkligen något att berätta om.

Bästa bidraget kommer Ulf Durling med. Noteringar med anledning av en föregående hädanfärd. Det handlar om en inre resa bak i generationerna. Durlings morfar Agaton fick inte följa med på familjens båtutflykt den 28.8 1890.

Han och hans bror gavs inte ledigt från skolan. Följaktligen överlevde de den hemska olycka som orsakades av en tromb och följaktligen gavs Ulf Durling chansen komma till livet så småningom.

Djupsinnigt, välskrivet och tankeväckande är Durlings bidrag. Men när han skriver att den så kallade ”Esarparn” Nils Andersson ”dumpade sin ihjälslagna fru i en kvarndamm 1932” är han mer än lovligt obetänksam. Esarparn dömdes den 13 juli 1932 för det påstådda mordet men fick resning i målet efter 15 år och frikändes den 29 nov 1947.

I min bok 30-tal (1977) reder jag ut saken. För min del tror jag att Andersson var oskyldig. Vid en rekonstruktion höll pojken som spelade hustrun Hannas roll på att halka på den isiga bryggan och falla i. ”Hade han gjort detta hade risken varit stor att han dragits ner under vattnet och fastnats i gallret till vattenturbinen. Kanske var det detta som hände Hanna Andersson…”

Rätt ska vara rätt. Är man frikänd så är man!

JEAN BOLINDER

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22