ULRIKE MEINHOF – EN BIOGRAFI

Oct 21st, 2008 | By | Category: 2008-5, Recension

Omslag till Ulrike Meinhof, en biografi

Av Jutte Ditfurth
Die Wahrheit über Ulrike Meinhof, Die Biografie 2007
Översatt av Ann-Sofi Ljung-Svensson och Per Svensson
Albert Bonniers 2008

Söndagen den 7 september 2008 skrev Hanne Kjöller i Dagens Nyheter att halva sanningar också är lögner. Visserligen har Ditfurth gjort en närmast minutiös genomgång av Ulrike Meinhofs barn- och ungdom och lyckas göra kopplingar till den brutala tyska terrorism som växte fram i kärnvapenmotståndets fotspår. Det jag avser med halvsanningar är Ditfurths glidningar när det gäller att legitimera vänsterns övertramp i de båda tyska staterna, förminska arabernas skuld i de israeliska krigen och försöka demonisera de delstatliga västtyska myndigheternas åtgärder mot terrorismen samtidigt som hon menar att Meinhofs och de övrigas gärningar går att rättfärdiga.

jutta ditfurth

Jag reste i Västtyskland under delar av den period när Baader-Meinhof-ligan  härjade och minns den skräck som befolkningen upplevde. På varje postkontor fanns efterlysningsaffischer gällande ligans medlemmar och människor berättade gärna om sin rädsla. Jag träffade ingen som menade att  myndigheterna gick för hårt åt dem som åkte fast.
Detta betyder inte att Ditfurth har fel i sin analys, bara att hon – som en av grundarna av Die Grünen – är trogen sina politiska ideal när hon drar upp myndighetsmissbruk ur det historiska dunklet.

Det har alltså gått 30 år sedan Rote Armee Fraktion bombade, mördade och skrämde den västtyska staten och dess folk. En av RAF:s förgrundsfigurer var journalisten Ulrike Meinhof. Gruppen ville förändra världen, få den mer socialistisk och i detta ärende hade den stöd av DDR som hjälpte RAF att bli stridstränade i palestinska läger. Mot terroristerna agerade staten på ett sätt som knappast för tankarna till demokrati, men just det som i dag är grundsatserna i demokratiskt tänkande fanns inte i Västtyskland på 50-, 60- och 70-talet. På ytan bekände man sig till demokrati men i djupet fanns mången brun själ kvar. Fast staten kallade sig i alla fall inte officiellt för Demokratiska nånting, vilket den ännu mer odemokratiska grannen gjorde.

Allt detta kom att prägla Ulrike Meinhof. Hon föddes 1934 av nazistiska föräldrar. Fadern, museidirektören, var partimedlem och modern blev så småningom lärare och forskare. Fadern dog redan under kriget modern dog i bröstcancer 1947.

Ulrike blev politisk intresserad – närmast övertygad – i rörelsen mot kärnkraft och -vapen 1958, lärde sig tala inför publik och gick med i det förbjudna kommunistpartiet. Tillsammans med sin blivande man Klaus-Heinz Röhl medarbetade hon i hans tidskrift Konkret i Hamburg som finansierades av Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Hon kom att bli tidskriftens stora stjärna, fick tvillingar, begärde skilsmässa och vårdnad om barnen på grund av makens ständiga snedsprång, och hamnade 1968 i Västberlin, ditlockad av stadens utomparlamentariska opposition.

Mitt under den vårdnadstvist som följde blev Meinhof allt radikalare politiskt och fortsatte att skriva i Konkret. Den 14 maj 1970 hade hon fått tillåtelse att intervjua Andreas Baader, då fånge, på ett bibliotek i Berlin. Avsikten var att Baader skulle fritas, men Ulrike skulle inte delta officiellt. Hon ångrade sig och flydde ihop med  Baader och därmed hade hon hamnat utanför lagen.

Stor jakt inleddes, och under terroristbekämpningschefen Horst Herold krossades en mängd vänstergrupper, kollektivhus och bokförlag som inte hörde ihop med Baader-Mainhof-ligan. Om detta har Ditfurth starka kritiska känslor liksom över att Ulrike Meinhof isolerades länge efter gripandet 1972. Hon har en poäng i att behandlingen av de terrormisstänkta var rättsvidrigt – i kampen mot terrorismen glömde Västtyskland bort att de var en rättsstat. I stället var det hämnd som gällde.

På morgonen den 9 maj 1976 hittades Ulrike Meinhof hängd i sin cell. Det finns indicier både på att det var självmord och indicier som inte utesluter det. Ditfurth låtsas att inte ta ställning men mellan raderna är de lätt att märka vad hon tror – staten är boven.

Okej, Västtyskland var inget mönstersamhälle – vilken stat är det? – men nu är Tyskland en mer demokratisk stat (en av de mest demokratiska i Europa) som dessutom förenats med den stat som hade ordet demokrati i namnet.

Men Ulrike Meinhofs namn lever ändå vidare genom legender, myter och regelrätta förfalskningar. Om henne och Baader-Meinhof-ligan har det skrivits närmare hundratalet böcker. Intresset tycks leva vidare.

Jutta Ditfurths biografi speglar den märkliga stämning som fanns i den västra förbundsstaten åren 1945–1976. Bokens författare har i Tyskland kallats enögd – jag är alltså inte ensam om mina åsikter – men det är ändå en imponerande biografi. Och en alldeles utmärkt berättelse om efterkrigstidens båda tyska stater – fast den bör trots allt läsas med ett saltkar nära till hands.

KJELL E. GENBERG

Ulrike Meinhof 1969

Ulrike Meinhof 1969

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22