TURKISK GAMBIT

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Recension

Av Boris Akunin
[pseud för Grigorij Tjchartisjvili]
Turetskij gambit 1998
Översatt av Kristina Rotkirsch
Norstedts 2003

Den unga och ganska söta flickan Varvara, ”Vaja” Suvorova är illa ute i Bulgarien 1877. Det är medan det att rysk-turkiska kriget pågår och diverse banditband härjar. Vaja ska uppsöka sin fästman, som är vid fronten, när hon hamnar på ett vedervärdigt värdshus med en samling obildade och råa sällar, som inte tycks hålla kvinnlig dygd särskilt högt.

Den vägvisare hon försetts med tuggar oavbrutet tobak bakom gråsprängda mustascher och spottar långa strålar ut på vägen. För varje sådan äcklig stråle ryser Varja, Vägvisaren Mitko visar sig givetvis vara en sann skurk. Han sticker iväg med vagn och bagage och lämnar den stackars kvinnan på det usla värdshuset. Hon saknar pengar och blir snart uttittad av en hop män, som förmodligen inte haft kvinnor på länge.

Så börjar Turkisk gambit ett fall för Fandorin av Boris Akunin (Grigorij Tjchartisjvili), en i Georgien född författare, som numera bor i Moskva. Akunin lät först tala om sig här i Sverige med Vinterdrottningen som kom förra året. Det var en bok med fart och kläm och utan större djup.

I början av denna nya bok har vi således en Quinna i nöd. Det är formulär 1A. Vad ska nu hända? Jo, en Man med närmast övernaturlig förmåga bör nu inträda på scenen. Hade boken utspelats på medeltiden kunde han hetat Robin Hood eller Sankt Göran och hade det varit i vår tid hade namnet varit Bond – James Bond. Sådana räddare i nöden benämndes i grekiskt drama deus ex machina, dvs. en Gud ur en maskin.

Och visst kommer det en gud ur en maskin – eller rättare sagt en rysk James Bond till damens räddning. En man som suttit med ryggen mot henne reser sig nu och slår sig tigande ner vid hennes bord. ”Hon såg ett blekt ansikte som trots de grå tinningarna var mycket ungt, nästan pojkaktigt, med kyliga blå ögon, en tunn mustasch och en allvarlig mun.”

Det är Akunins hjälte Erast Petrovitj Fandorin, som på detta sätt uppenbarar sig i rättan tid för att rädda hjältinnan. Han läspar ibland och spelar tärning med några av kroggästerna. Så sätter han kvinnan mot en mulåsna och vinner åsnan. På den får hon rida som en Sancho Panza vid sidan av Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och givetvis rider de rakt in i nästa hemska äventyr som följs av nästa, nästa och nästa …

Historiskt är skildringen av händelserna under tsartiden betryggande, även om jag hajar till när de talas om, hur de engelska suffragetterna var klädda ”på sin tid” – alltså innan 1877. För min del trodde jag med min uppslagsbok, att suffragetter var en ”benämning på kvinnliga ivrare för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet”. Nå, jag propsar inte. Kanske fanns det suffragetter tidigare, även om jag aldrig sett någon uppgift om det.

Man kan naturligtvis ironisera över uppvisningen av schabloner och mansmullig kvinnosyn, men för min del måste jag samtidigt medge, att det var länge sedan en bok så totalt trollband mig. Den är spännande, rolig och väl hopkommen.

JEAN BOLINDER



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22